Johan Hansson; Det räcker med en Herodotos

Det räck(
Her<
Om bildning i vår ti
Den engelske patienten i Michael Ondaatjes bok med
samma namn är ett gott exempel på bildning. Han läser
en enda bok, Herodotos Historia. Boken har han alltid
med sig. Det verkar som han alltid haft boken med sig.
(En utgåva från 1800-talet. Det förefaller vara en engelsk översättning, vilket är märkligt, eftersom han egentligen är ungrare.) Samtidigt är den hans dagbok: han
gör anteckningar, klistrar in stycken från andra böcker,
bevarar personligt betydelsefulla fotografier och brev i
den. (Därför sväller boken ut på mitten till nästan den
dubbla tjockleken.) På sina resor i Nordafrika slår han
upp i sin Herodotos för att få besked om folk och platser. Den gamle blir hans läromästare, förtrogne och sällskap. Han är beundransvärt sparsmakad, den engelske
patienten. En bok under ett liv. Tirneo hominem unius
libri, lär visserligen Thomas av Aquino ha sagt; ungefär:
jag fruktar enboksmänniskan. Okej, en- men en Herodotos.
Vad är då, närmare bestämt, bildning? Det är som om
kännedomen om den håller på att försvinna i det svenska
samhället. Det har visserligen talats en hel del om behovet av bildning på senare tid; men då med så många reservationer och krumbukter. Bildning skall vi ha, men det får
inte vara den gamla bildningen; ty den ledde till snobbism och skapade skillnader mellan människor. Ja, den
var helt enkelt inte riktigt demokratisk. Den surögda
blicken underifrån. I svenskan finns till och med ett särskilt ord som ger uttryck för denna attityd: finkultur
(uttalas med ett föraktfullt dröjande vid i:et); en riktig
knölpåk. Det lär finnas samhällen där det är annorlunda.
Där man anser att bildning är något fint och till och med
värd en smula respekt. Där bildningshungriga och -törstiga barn inte trakasseras i skolan. Där till och med poli- 1 av J
;:: tikerna inte är helt främmande för den. Ja, jag vet ju inte
<::·
<:$ hur mycken tillit man skall sätta till sådana uppgifter,
~
..2.- men det sägs att det finns sådana samhällen.
r med en
iotos
n bildning i annan tid.
ISSOn
II
Det är en i grunden felaktig och farlig uppfattning att
det skulle finnas en gammal och högfärdig bildning, som
numera är obsolet, och en modern och mer demokratisk
variant. En liknande vanföreställning framförs tyvärr i
Bernt Gustavssons Bildning i vår tid, en verkligt angelä-
gen bok. Det finns bildning och det finns obildning, liksom det finns klokhet och dumhet, mod och feghet, rättrådighet och uselhet. Däremot är det inte helt lätt att
ge en enkel definition av bildning.
Man kan tala om bildning i olika avseenden, som
begrepp, som teori och till och med som utopi. Föreställningen om ett samhälle genomsyrat av bildning är
det väl få som numera omfattar, åtminstone i någon
annat än en mycket basal mening; den har successivt
utmönstrats under 1900-talet, märkligt nog i takt med att
demokratiseringen har framskridit. Under hela 1800-
talet omgavs dock bildningen av detta utopiska skimmer, närd av en allmän utvecklingsoptimism, på grundvalen av materiella och vetenskapliga framsteg. Bildningen som teori florerar däremot i högsta grad fortfarande och kanske är det så den numera är mest bekant.
Det är det abstrakta begreppet om bildning. Teorier om
bildning började utformas i Tyskland i början av 1800-
talet, av skolmästaren Pestalozzi, universitetsbyggaren
Wilhelm von Humboldt och andra. I denna form har
bildningen levt kvar, även i Sverige: som tankar och texter, tagna på entreprenad av pedagoger och idehistoriker,
och som krydda till de statliga skolutredningarnas husmanskost.
Intressantare än bildning som teori är bildning som
upplevelse. Här har vi fattat något väsentligare. Det är
svårt att definiera bildning, men har man mött en bildad
person känner man precis dess innebörd. Over det mötet
vilar en helgdagsstämning. Man inser vad människan
kan vara, en insikt som lätt fördunklas i vardagens jämngråa töcken. Som upplevelse är bildningen gammal,
mycket äldre än till exempel Goethe, för att ta en vanlig
referenspunkt. Dess väsentliga element var bekanta
under antiken. Fördjupad blir den sedan under medeltiden och renässansen. Bildningen som upplevelse finns
dokumenterad redan i det gamla Rom: vi känner till vissa
romares förhållande till grekerna. Känslan av underlägsenhet. Att vara skolpojke ännu som mogen man. Ständiga studier: Ciceros passion. Men även hans självmedvetande: man kan göra efter grekernas bedrifter, det går
att höja sig till deras nivå. Denna så att säga vertikala
relation återkommer i medeltidens syn på auctores, de
mönsterbildande grekiska och latinska författarna, såväl
stilistiska som moraliska auktoriteter. Det handlar om
imitatio, efterföljelse, men även efterliknelse. Med en
omtyckt metafor: man behöver inte nöja sig med att bara
samla nektar- man kan göra egen honung. Med kristendomen får efterföljelsen också en djupare mening.
Att följa efter Kristus. Det personliga förhållandet får ett
helt annat allvar. Det gäller inget mindre än den egna
själens räddning. Hos Eckhart och andra tyska medeltidsmystiker har ordet bildning sina rötter. Det behövdes
ett nytt ord för processen när själen går Kristus till mötes.
Ordet bilda har här att göra med tanken på människan
som Guds avbild. Just vid denna tid blir det personliga
förhållandet viktigt även vid studiet av de hedniska aukallt, så åtminstone det bästa, av andra personer. Genom att
till en början beundra och lyda, sedan efterlikna och tävla
med dem. Man når kanske inte alltid så långt som till att
bli deras like, nå väl, att beundra kan vara gott nog.
III
Bildningen har många aspekter, vissa passar det demokratiska samhället, andra bygger på andra normer än de
här förekommande. Det har sina historiska orsaker: bildningen har inte utformats i demokratiska miljöer. Ligger
inte här huvudanledningen till att bildningen i vår tid
av många uppfattas som problematisk? Utgångspunkten verkar vara att allting måste kunna legitimeras såsom
demokratiskt, och om bildningen inte är demokratisk, ja,
då har den inte något värde. Men då glömmer man att
det finns mycket i samhället som inte är demokratiskt,
men som vi sätter stort värde på. Kärleken till familjen är
något högst exklusivt för att ta ett exempel.
På så sätt kan man hos bildningen på en rad punkter
ta fasta på skilda, skenbart motsägelsefulla sidor. Paradoxen försvinner emellertid så fort man upphör att skära
till bildningen efter en politisk schablon.
Sålunda kräver förvisso bildning frihet. Att i frihet
tillägna sig kulturen är viktigt för att man skall kunna
göra den till sin egendom. Enligt en i bildningssamtorerna. Humanister som Petrarca och Collucio Salutati läser
Ciceros brev och möter den inte
alltid så imponerande, men alltid
fascinerande, personen bakom de
ojämförliga skrifterna. När senare ordet bildning populariseras i
slutet av 1700-talet (och tas upp i
Att i alla situationer vara
relativistisk och skeptisk är
manhang vanlig ide skall människan forma sig själv i frihet.
Men lika ofrånkomliga är sådana
ting som auktoritet, hierarki och
lydnad. Man får acceptera att det
alltid finns de som i något avseende vet bättre, har mer erfarenhet och är dugligare, och att de
däremot som att springa i
ett ekorrhjul.
svenskan) är bildningens förutsättningar på väg att förändras, och inte bara till det bättre.
Vissa grundelement i bildningen går likväl att peka
ut. Här finns en reflekterande tillägnelse, ett spel med
den egna själen som insats. Herkules vid vägskälet, gång
på gång. Men även en andlig kapitalism. Samla skatter,
men inte på jorden. Bildning förutsätter även mönster.
Ingen kan bilda sig på egen hand. Att ha auktoriteter är
viktigt, vill man inte erkänna de bästa, så underkastar
man sig de sämre. Därför är det en välsignelse att det
finns klassiker, att tiden har gjort ett urval av det bästa.
Det gäller bara att se upp: en klassiker är ofta sämre ju
nyare den är. För det behövs just reflekterande tillägnelse. Vidare kräver bildningen en strävan mot perfektion.
Har man inte för avsikt att fullända sig, att göra det bästa
möjliga av sina mänskliga möjligheter, så har man inte
tagit spelet på allvar. Och är man inte beredd till en total
insats, så blir utfallet ringa eller ingenting alls.
Till slut sker all bildning på basis av mötet. Det personliga bildar som ingenting annat. Man lär sig, om inte
I!J lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1l
därför bör stå över en själv. Det är klokhet att foga sig i
denna ordning. Då kan man också själv sträva mot att nå
högre nivåer i dessa avseenden. Uppfostran, med andra
ord. Friheten har också sina naturliga gränser och balanseras av att det finns vissa givna mänskliga egenskaper
som skall odlas.
Till bildning hör också tolerans och vidsynthet. Men
likafullt måste man själv inta en ståndpunkt. Ett väsentligt moment i bildningen är just att nå fram till en egen
ståndpunkt, att på grundval av egen och andras erfarenhet nå fram till något om vilket man kan säga: det
här tror jag på eller det här är värdefullt. Här står jag.
Att i alla situationer vara relativistisk och skeptisk är däremot som att springa i ett ekorrhjul. Föga utvecklande.
Det vittnar om att man inte tar saker och ting på tillräckligt allvar eller inte förmår göra en insats. Men då
kan man heller inte vinna något.
Vetande hör samman med bildning, naturligtvis. Att
läsa mycket är särskilt viktigt. Det sägs att vi lever i ett
kunskapssamhälle. Höga förväntningar fästs vid informationsteknologin. Myndigheterna bedriver informationskampanjer. Hur mycket är det vi verkligen förstår
egentligen? Vi översköljs av en informationsflod, mot
vilken vi snarare borde bygga skyddsvallar. Förståelse
hänger samman med tillägnelse. Många konsumerar
böcker utan att tillägna sig dem. Men de ser imponerande ut i bokhyllan.
Allmänbildning ses som något eftersträvansvärt och
likställs ibland med bildning. Det är berömvärt att ha
kunskaper på många områden och att via dagstidningar, radio och television följa med vad som händer i världen. Men bildningen kräver icke desto mindre koncentration, en viss slutenhet kring den självvalda uppgiften.
Att regelbundet vända sig inåt och att ägna sig åt kontemplation är minst lika betydelsefullt som att ständigt
vara öppen för nyheter. Det är bara så den nödvändiga
självständigheten kan upprätthållas. Det är bara så det
egna andliga djupet kan lodas.
IV
Så har det öppna samhället sina principer som inte alltid
sammanfaller med bildningens. Bildningen har väl alltid varit ett marginalfenomen i alla samhällen, även om
dess status har varierat vid olika tider och platser. Förmodligen har den aldrig varit högre än i Tyskland före
1933, ett sjunket Atlantis, och i få moderna västerländska
samhällen så låg som i dagens Sverige. Av naturliga skäl
har betoningen efter andra världskriget legat på medSvensk Tidskrift
Har du missat något nummer av
Svensk Tidskrift?
Vi har en begränsad upplaga av de tre senaste årens utgivning (förutom nummer 4/1997)
som vi säljer billigt.
För enstaka nummer betalar du 20 kronor.
Vill du köpa utgivningen för ett helt år tar
vi 100 kronor, och för två år 150 kronor. För
70 kronor får du också en inbindningspärm.
Skriv, ring eller faxa in din beställning. Adress och
telefonnummer finns i tidskriftens innehålssförteckning. Det går naturligtvis också bra att skicka e-post
tiIl prenumeration@svensktidskrift.se.
Journalistik som inte dör
borgarnas demokratiska fostran. I enlighet härmed skall
skolan utgå från grundläggande demokratiska värderingar. Det sägs till och med i den utredning som kallas
Skola för bildning (SOU 1992:94) att en ”skola för alla,
där bildningsarbetet är huvudsak, har aldrig funnits”. Det
må vara. Men det skall till svagt utvecklat realitetssinne i
förening med obotlig optimism för att man skall tro att
dagens skola skall kunna förverkliga något som tidigare
aldrig har funnits i historien. Ej heller vid universiteten
har bildningen en fast förankring. Vad man har kallat
”Humboldtuniversitetet”, där forskning och fritt lärande stod i centrum, är enligt samstämmiga vittnesmål snart
historia blott. Nedskärningarna drabbar också bildningen. När allt färre lärare skall ta hand om allt fler studenter blir möjligheterna för bildande möten begränsade.
Och till massmedia är det fåfängt att knyta några förhoppningar. Striden om det bildande innehållet i den
statliga radion och televisionen är en skenfäktning. Individernas permanenta ”uppkoppling” till elektroniska
medier är snarare en del av problemet. Slaget om bildningen i Sverige står inte här. Det står hos varje individ.
Det är den enskildes kärlek och respekt som avgör bildningens status. Det är så bildningen har fortlevt i historien, hos den hängivne romerske medborgaren, hos den
fromma nunnan och hos den uppåtsträvande arbetaren.
Jonas Hansson Uonas.hansson@kultur.lu.se) är fil dr och
idehistoriker vid Lunds universitet.
Tror du att ideer
spelar roll?
Då är det säkrast att du börjar prenumerera på
Svensk Tidskrift.
Vi ger dig inblick i samhällets idedebatt,
en kvalificerad samtidsanalys och politisk
journalistik.
Vår ide är enkel. Vi tror att människan
spelar roll!
Vår åsikt är enklare. Vi tror på ett friare
och civilare Sverige!
S kT.d k”fl Prenumeration: 295 kr.
Vens l S rl Studentpris: 100 kr.
Tidskriften utkommer med sex nummer årligen.
Sätt in pengarna på post- eller bankgiro med namn
och adress på talongen. Eller skicka ett e-post till:
prenumeration@svensktidskrift.se.
Postgiro: 72744-6. Bankgiro: 575-7620.
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1liD