Joakim Ollén; Privatisering i Storbritannien-en succéhistoria
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JOAKIM OLLEN:
Privatisering i Storbritannien – en succehistoria
Privatiseringarna i Storbritannien har nu pågått i tio år. Sjutton omfattande projekt har genomförts och 655 000 arbetstillfällen har överförts till den privata sektorn.
En drastisk attitydförändring
har skett under senare år och
privatiseringspolitiken uppfattas
nu som ett nästan självklart uttryck för en naturlig strävan att
öka effektiviteten och konkurrenskraften i brittiskt näringsliv.
Thatcherregeringen har lyckats få så många att bli ”kapitalister” inte bara genom privatiseringen av statliga företag utan
också genom utförsäljningen av
kommunala bostadsfastigheter
att en återgång till en traditionell
labourpolitik i Storbritannien
knappast är möjlig.
Joakim Ollen är kommunalråd i
Malmö och var under förra mandatperioden kommunstyrelsens
ordförande.
I
år firar den brittiska regeringens privatiseringsprogram 10-årsjubileum.
Och nog finns det anledning att fira.
Privatiseringspolitiken har nämligen
kommit att bli en nästan självklar beståndsdel i den engelska samhällsutvecklingen och en viktig faktor bakom den
snabba ökningen av välfärden under senare år.
Måhända står privatiseringspolitiken
nu inför en del nya svårigheter. Ingen seriös bedömare kan emellertid undgå slutsatsen att regeringen Thatchers konsekventa politik på detta område har fått genomslag i det praktiska handlandet och
att detta har haft en mycket stor och huvudsakligen positiv effekt på brittiskt nä-
ringsliv och ekonomi.
Annorlunda var det i början. När regeringen 1979 presenterade sina tankar på
att återföra statligt ägda företag till den
privata sektorn var det en linje som mötte
hårt motstånd. Inte bara den politiska oppositionen reagerade- i brittiskt politiskt
liv är ju oppositionen nästan alltid reflexmässigt benhård motståndare till allt regeringen föreslår. Även den fackliga rörelsen, som samtidigt utsattes för kraftiga
attacker, gjorde betydande motstånd och
den allmänna opinionen var svårövertygad om det rimliga att genomföra ett
omfattande privatiseringsprogram.
Den brittiska allmänheten har ju annars varit van vid att skiftande majoritetsställningar också har resulterat i ganska
drastiska förändringar när det gäller ägandet av vitala delar av brittisk industri.
Såväl den politiska debatten som det faktiska politiska handlandet skiljer sig härvidlag från vårt land. Att nya kvastar verkligen också betyder en ny politik har vi ju i
Sverige dessvärre inte fått tillfälle att se så
många prov på. Storbritannien representerar i detta avseende närmast den motsatta extremen: där finns en tradition för
att regeringen inte blott skall genomföra
sitt politiska program utan även på olika
sätt försätta oppositionen i så stora svå-
righeter som möjligt, genom att i alla avseenden utnyttja sin egen maktställning.
Ett exempel på detta var avskaffandet
av det mycket ”röda” Greater London
Council, ett slags kommunalförbund för
stor-London, som var ett stort irritationsmoment för den konservativa regeringen.
I Storbritannien finns en tradition
att regeringen inte blott skall genomföra sitt program utan också
försätta oppositionen i så stora svå-
righeter som möjligt.
Att GLC också var en stor byråkrati med
40 000 anställda och inte speciellt saknad
av någon idag kanske skall tilläggas.
I detta politiska perspektiv var det kanske naturligt att det blev just Storbritannien, vars industrier i så ovanligt hög grad
varit socialiserade, som kom att få en
regering som numera i hela västvärlden
framstår som ett föredöme när det gäller
att i praktisk handling och med konsekvens genomföra ett privatiseringsprogram. Det vore dock orimligt att bortse
från Margret Thatchers personliga ledarskap när man bedömer denna, såväl som
andra, politiska händelser i Storbritannien under det senaste decenniet. Hennes
benhårda politiska vilja har säkerligen
spelat stor roll för resultaten, även om
Mrs Thatcher själv kanske inte har varit
183
den främsta ideologiska drivkraften bakom privatiseringssträvandena.
Ökat utrymme för marknadskrafterna
Den hittills genomförda privatiseringen
kan tveklöst klassas som den mest radikala förändringen som skett i Storbritanniens näringsliv under efterkrigstiden. Politiken hänger samman med den konservativa regeringens generella mål att ge
ökat utrymme för marknadskrafterna och
involvera den privata sektorn på de områ-
den som tidigare hanterats av den offentliga sektorn. Ambitionen att stärka marknadsekonomin och härigenom skapa ett
ökat välstånd för de enskilda människorna har också kommit till uttryck i exempelvis den mycket omfattande försäljningen av offentligt ägda bostadshus till hyresgästerna och utläggandet av vissa kommunala verksamheter på entreprenad.
Privatiseringsprogrammet i sig har två
huvudsakliga mål. För det första att öka
konkurrenskraften och effektiviteten i berörda företag och i näringslivet i stort.
Programmet bygger på övertygelsen att
detta bäst sker om marknadskrafterna får
råda. För det andra att åstadkomma ett
spritt ägande. Att uppnå denna effekt kan
vara ett tungt vägande skäl för privatiseringar även på områden som präglas av
”naturliga monopol”, där en privatisering
inte automatiskt leder till fri konkurrens
och en därmed följande högre effektivitet.
I sådana fall har privatiseringsförslag ofta
innefattat statliga regleringar, syftande till
att på annat sätt än genom statligt ägarskap förhindra missbruk av en monopolsituation. Exempel på den typen av åtgärder kan man se i samband med ett par av
184
de privatiseringar som nu är aktuella,
nämligen av elektricitetsindustrin och
vattenförsörjningen.
Vad har då faktiskt skett hittills under
80-talet?
1979 representerade de nationaliserade industrierna i Storbritannien ca 10%
av den inhemska produktionen och
knappt 15% av de totala investeringarna.
De statliga industrierna sysselsatte cirka
1,5 miljon människor och dominerade i
viktiga sektorer av ekonomin, som transport, energi, kommunikationer, stål och
varvsverksamhet
Att engelskt näringsliv brottats med
strukturella problem är välkänt. Likaså
kan det väl betraktas som ett okontroversiellt påstående att de statliga industrierna
haft betydande lönsamhetsproblem under en följd av år. Orsakerna till detta är
många. Den generellt sätt föråldrade produktionsstrukturen i brittisk industri har
rimligtvis haft en betydelse. Men till det
skall läggas att de statliga företagen konstant utsatts för inblandning från politiker
och byråkrater, sociala mål har blandats
med kommersiella mål. De enskilda företagen har ofta tvingats inordna sig under
makroekonomiska målsättningar, vilket i
realiteten har undergrävt deras möjligheter att fungera i en allt mer internationaliserad konkurrenssituation. De faktiska resultaten har till följd av detta varit
klart otillfredsställande. Att något måste
göras rådde det knappast någon tvekan
om.
För den konservativa regeringen var
det naturligt att i detta perspektiv låta ett
privatiseringsprogram växa fram. Vad
som för en utomstående betraktare är på-
fallande är den noggrannhet och långsiktighet med vilken man successivt har föreslagit, beslutat och genomfört de olika
privatiseringarna. Den breda erfarenhet
av olika problem som måste hanteras och
även av de olika vägar som står till buds
för att överföra företag och verksamheter
till den privata sektorn, är naturligtvis av
stort intresse för regeringar och i viss mån
kommunala styrelser i hela västvärlden.
Sjutton omfattande projekt har
genomförts
Under de gångna tio åren har den brittiska regeringen genomfört 17 privatiseringsprojekt av mera omfattande karaktär, genomförda med försäljning av aktier
Nu är det aktuellt att privatisera
elektricitetsindustrin och vattenförsörjningen.
till allmänheten. Till detta kommer ett antal privatiseringar av mindre företag eller
enheter som sålts direkt till någon eller
några intressenter i den privata sektorn.
Men i hela 17 fall har alltså allmänheten
fått möjligheter att teckna aktier i de tidigare statliga företagen. Detta har inbringat sammantaget cirka 17 500 miljoner
pund, eller ungefär 175 miljarder svenska
kronor.
De viktigaste privatiseringsprojekten
har varit British Aerospace, British Airways, British Gas, British Telecom, Cabel
and Wireless, the National Freight Consortium, Amersham International, the
Rover Group, Jaguar, Enterprise Oil,
BritOil, Associated British Ports, RollsRoyce, Royal Ordnance, BAA, praktiskt
taget hela det nationella bussbolaget och
stora delar av British Shipbuilders.
Olika metoder tillämpas
Självfallet har de olika privatiseringarna
genomförts med delvis olika metoder.
Som nämnts har ett antal ”mindre” privatiseringar genomförts genom att statliga
verksamheter knoppat av dotterbolag eller delar av verksamheten. Inkomsterna
från sådana försäljningar ingår inte i den
ovannämnda siffran på 175 miljarder kronor eftersom dessa medel gått direkt till
moderbolaget och inte till finansministern.
De statliga företagen hade konstant
utsatts för inblandning från politiker och byråkrater och sociala mål
blandades med kommersiella.
Beträffande de större privatiseringarna
har strävan generellt varit att bolagen
skulle komma att bli marknadsnoterade
och att allmänheten skulle få möjligheter
att teckna en inte obetydlig del av aktiestocken. I vissa fall har man valt vägen
med ”management buy outs”. I många fall
har de anställda beretts möjligheter att
köpa aktier till särskilt förmånliga villkor.
Ett betydande antal olika kombinationer
av försäljningar förekommer.
Ett företag som just nu befinner sig i
privatiseringsprocessen, och som jag nyligen haft tillfålle att besöka, är BREL (British Rail Engineering Limited). Det är en
avknoppning från British Rail och i det
fallet har man valt att sälja till ett konsortium bestående av konsultföretaget Trafalgar House, ASEA Brown Bovery och
en grupp chefstjänstemän iföretaget. Detta är alltså ett exempel på en ”partiell management buy out”, där för övrigt även
övriga anställda kommer att erbjudas kö-
185
pa en viss del av aktierna men där däremot allmänheten inte på nuvarande stadium kommer att släppas in.
Det är helt naturligt att man med hänsyn till olika företags skilda förutsättningar och till hur marknaden ser ut, valt olika
vägar för att privatisera. Genomgående
har privatiseringarna föregåtts av noggrann~ studier.
Aktivt utvecklingsarbete föregår
privatiseringarna
För det första har man i flertalet fall redan
i initialskedet utnyttjat externa konsulter
för att göra en Feasibility Study. Man har
således inte nöjt sig med att inom departementen göra en bedömning av förutsättningarna för och vägarna till en privatisering. För det andra har man genomgående bedrivit ett aktivt utvecklingsarbete
med de företag som valts ut för privatisering innan privatiseringen skett. Normalt
har man på ett tidigt stadium överfört
verksamheten till aktiebolagsform (Public
Limited Company, PLC). Inomorganisatoriska förändringar och en marknadsanpassning av verksamheten har genomförts i syfte att uppnå rimliga resultat före
själva privatiseringen. Att på detta viset
bädda för en lyckosamt genomförd försäljning kan naturligtvis sägas vara att gö-
ra en dygd av nödvändigheten: de resultat
en del av de privatiserade bolagen tidigare uppvisat hade knappast ”kittlat” potentiella investerare.
Vilka resultat har då uppnåtts genom
privatiseringarna? Syftet har ju varit att
denna förändring skulle ge marknadskrafterna större spelutrymme och därigenom vara till gagn för företagens ekonomiska resultat såväl som för konsu- 186
menterna, de anställda och ekonomin
som helhet. Högre vinster, lägre priser
samt en bättre, och framför allt säkrare,
löneutveckling för de anställda är effekter
som man har rätt att i större eller mindre
grad förvänta sig.
Bland de företag som har varit överförda till den privata sektorn under ett antal
år kan man nu konstatera att vinsten för
Cabel and Wireless, British Airways,
Amersham International och National
Freight Consortium har stigit avsevärt.
Den på sin tid mycket omdebatterade privatiseringen av British Telecom har lett
till en väsentlig förbättring av servicen
gentemot konsumenterna, vilket märks
bland annat genom att man lyckats eliminera den tidigare mycket långa väntelistan
för telefoninstallationer. Bland senare års
privatiseringar kan nämnas Jaguars som
snabbt har kommit att utvecklas i positiv
riktning vad gäller såväl försäljning som
lönsamhet. Generellt sett råder det knappast något tvivel om att målen att öka lönsamhet och konkurrenskraft som uppställts för privatiseringspolitiken har uppnåtts.
655 000 arbetstillfällen till
privata sektorn
Vad i övrigt gäller omfattningen av genomförda privatiseringar kan konstateras
att cirka 655 000 arbetstillfällen hittills
har överförts till den privata sektorn. En
annan intressant effekt är givetvis att finansministern – och därmed skattebetalarna – har kunnat tillgodogöra sig de
mycket stora belopp som privatiseringarna inbringat. Intressant att notera är att de
belopp per år som influtit till följd av försäljningarna har tenderat att öka – inte
minska! Under de första åren på 80-talet
inbringade privatiseringarna mellan 400
och 500 miljoner pund per år. Under de
senaste två åren har den siffran tiodubblats! Och någon egentlig avmattning
framöver kan man inte se några tecken på.
Tvärtom, i ett tal nyligen framhöll finansministern, Nigel Lawson, att den hittills
genomförda privatiseringen bara var en
början på en långsiktigt mycket omfattande överföring av produktionen av diverse
nyttigheter från offentlig till privat sektor.
I 17fall harallmänhetenfått möjligheter att teckna aktier i de tidigare
statliga företagen vilket inbringat ca
175 miljardersvenska kronor.
Tredubblat aktieägande
Av stort intresse är naturligtvis vilken
grad av ägandespridning – ett av de centrala målen bakom privatiseringen – som
åstadkommits hittills. Det stora genombrottet i detta avseende kom med privatiseringen av British Telecom 1984. Undersökningar visar att erbjudandet till allmänheten att köpa aktier vid det tillfället
ledde till att en halv miljon människor,
som inte tidigare var aktieägare, fick tilldelning. Denna utveckling fortsatte under
1985 i samband med privatiseringarna av
British Airways, British OiJ och Cabel
and WireJess. När därefter British Gas
skulle privatiseras 1986 ansökte inte
mindre än 5 miljoner medborgare om att
få teckna sig för aktier. Undersökningar
utförda i efterhand visar att försäljningen
av aktier 1986 i British Gas och Trustie
Savings Bank lockade till sig inte mindre
än tre miljoner förstagångsaktieägare.
Totalt sett räknar man med att aktieägandets omfattning i Storbritannien har
tredubblats sedan 1979. Förra året var 6
miljoner människor i Storbritannien aktieägare i privata bolag. Detta är ju efter
svenska förhållanden en i absoluta tal inte
särskilt imponerande siffra, men bör rimligen ses mot bakgrund av den låga grad
av ägandespridning i näringslivet som tidigare präglat Storbritannien.
En speciell grupp enskilda aktieägare
utgör naturligtvis de anställda. I många
Även privatiseringens svurne motståndare – labour – har successivt
gått över till att tala om ett ”socialt
ägande”.
fall har de anställda i samband med privatiseringar erbjudits ett begränsat antal
gratisaktier och vid vissa tillfällen en rabatt vid köp av ytterligare upp till ett visst
antal aktier. Anmärkningsvärt är att inte
mindre än 90% av de anställda som erbjudits att köpa aktier har utnyt~at möjligheten att bli delägare i det egna företaget.
Drastisk attitydförändring
Naturligtvis är det främst mot bakgrund
av framgångarna med att sprida aktieägandet bland medborgarna i allmänhet
och de anställda i synnerhet, man skall se
den drastiska förändring av de politiska
attityderna till privatiseringspolitiken
som skett under senare år. Från att från
början ha varit ett hett stridsämne kan det
nog idag betraktas som säkert att ingen labourregering, och ännu mindre en regering stödd av det socialdemokratiska partiet SDP, skulle kunna eller vilja genom- 187
föra en återsocialisering av vad som hittills privatiserats. Det i den engelska parlamentarismen relativt betydelselösa mellanpartiet SDP, liksom det liberala partiet
(som återuppstått genom att ”mittenkoalitionen” sprack) har i vissa fall närmast varit pådrivande i privatiseringsfrå-
gan. Båda dessa partier säger sig själv fö-
reträda en strikt tillämpning av marknadsekonomins principer när det gäller
hur näringslivet skall organiseras. Men
även privatiseringens svurne motståndare
– labour – har successivt fått sträcka vapen och numera övergått till att tala om ett
”socialt ägande” där egentlig socialisering
ersatts med en typ av funktionssocialism,
alternativt kooperativt ägande av företagen. Det är nog ingen överdrift att påstå
att Thatcherregeringen lyckats få så stor
andel av väljarkåren att bli ”kapitalister”,
inte bara genom privatiseringen av statliga företag utan också exempelvis genom
utförsäljningen av kommunala bostadsfastigheter, att en återgång till en traditionell labourpolitik i Storbritannien knappast är möjlig.
Men regeringens framgång i detta avseende kommer inte endast till uttryck i
det faktum att många enskilda människor
har kommit att bli aktieägare. Vid samtal
och kontakter med anställda på olika nivåer i företag som har varit eller är föremål för privatisering slås man som utomstående betraktare av i vilken hög grad
marknadsekonomins principer har kommit att bli naturligt eller självklart tankegods. Med viss förvåning konstaterar man
som svensk att privatiseringspolitiken generellt sett uppfattas som ett nästan självklart uttryck för en naturlig strävan att
öka effektiviteten och konkurrenskraften
i brittiskt näringsliv.
188
Kontrollen kan behållas trots
privatisering
Detta innebär självfalJet inte att oppositionen slutat att opponera eller att fru
Thatcher blivit accepterad av labour.
Tvärtom, för närvarande rasar en omfattande politisk storm med anledning av två
av de större privatiseringar som för närvarande är aktuella, som ovan nämnts
elektricitetsproduktionen och vattenförsörjningen. I båda fallen handlar det om
verksamheter som inte utan vidare kan
bedrivas i konkurrens och som därför så-
väl mittenpartierna som labour med varierande argument och styrka har invändningar emot.
Regeringens attityd har varit att man i
defall en privatisering inte automatiskt leder till en fungerande fri konkurrens, skall
upprätthålla kontrollen över prissättning
och kvalitet med olika statliga regler och
föreskrifter. Privatiseringen av vattenförsörjningen beskrevs exempelvis för mig
av en företrädare för Tories som ett sätt
att förbättra miljön: genom att staten inte
är engagerad i själva produktionen utan
kan koncentrera sig på att ställa krav, som
konsumenternas företrädare, på bland
annat vattnets kvalitet och rening blir det
lättare, menar man, att åstadkomma miljöförbättringar på detta område.
Det skulle föra för långt att i detalj redovisa argumentationen för och emot
.dessa två aktuella privatiseringsobjekt
Under alla förhållanden visar den fas som
privatiseringssträvandena nu är inne i,
ehuru ingalunda problemfri, att den konservativa regeringen genom sin hittillsvarande politik har varit så pass lyckosam
att man nu vågar och vill ta nya steg.
Helt nyligen åhörde jag vid en konferens här hemma om förnyelse av den offentliga sektorn en annars mycket stridbar
näringslivsföreträdare föreslå att man
skulle försöka ersätta det i hans öron negativt värdeladdade ordet ”privatisering”
med en annan term som skulle vinna
bättre gehör hos den svenska folksjälen.
Detta uttalande ger verkligen ett perspektiv på det politiska klimatet i ett ännu så
länge, inte minst mentalt, starkt socialiserat Sverige. Kontrasten är stor till det
Storbritannien där begreppet privatisering, ehuru en nagel i ögat på labour, måste betraktas som en symbol för en framgångsrik förändring och utveckling av ett
förstelnat näringsliv och som nästan självklart inslag i utvecklingen av det brittiska
samhället.
Privatisering i Storbritannien – en succehistoria
Privatiseringarna i Storbritannien har nu pågått i tio år. Sjutton omfattande projekt har genomförts och 655 000 arbetstillfällen har överförts till den privata sektorn.
En drastisk attitydförändring
har skett under senare år och
privatiseringspolitiken uppfattas
nu som ett nästan självklart uttryck för en naturlig strävan att
öka effektiviteten och konkurrenskraften i brittiskt näringsliv.
Thatcherregeringen har lyckats få så många att bli ”kapitalister” inte bara genom privatiseringen av statliga företag utan
också genom utförsäljningen av
kommunala bostadsfastigheter
att en återgång till en traditionell
labourpolitik i Storbritannien
knappast är möjlig.
Joakim Ollen är kommunalråd i
Malmö och var under förra mandatperioden kommunstyrelsens
ordförande.
I
år firar den brittiska regeringens privatiseringsprogram 10-årsjubileum.
Och nog finns det anledning att fira.
Privatiseringspolitiken har nämligen
kommit att bli en nästan självklar beståndsdel i den engelska samhällsutvecklingen och en viktig faktor bakom den
snabba ökningen av välfärden under senare år.
Måhända står privatiseringspolitiken
nu inför en del nya svårigheter. Ingen seriös bedömare kan emellertid undgå slutsatsen att regeringen Thatchers konsekventa politik på detta område har fått genomslag i det praktiska handlandet och
att detta har haft en mycket stor och huvudsakligen positiv effekt på brittiskt nä-
ringsliv och ekonomi.
Annorlunda var det i början. När regeringen 1979 presenterade sina tankar på
att återföra statligt ägda företag till den
privata sektorn var det en linje som mötte
hårt motstånd. Inte bara den politiska oppositionen reagerade- i brittiskt politiskt
liv är ju oppositionen nästan alltid reflexmässigt benhård motståndare till allt regeringen föreslår. Även den fackliga rörelsen, som samtidigt utsattes för kraftiga
attacker, gjorde betydande motstånd och
den allmänna opinionen var svårövertygad om det rimliga att genomföra ett
omfattande privatiseringsprogram.
Den brittiska allmänheten har ju annars varit van vid att skiftande majoritetsställningar också har resulterat i ganska
drastiska förändringar när det gäller ägandet av vitala delar av brittisk industri.
Såväl den politiska debatten som det faktiska politiska handlandet skiljer sig härvidlag från vårt land. Att nya kvastar verkligen också betyder en ny politik har vi ju i
Sverige dessvärre inte fått tillfälle att se så
många prov på. Storbritannien representerar i detta avseende närmast den motsatta extremen: där finns en tradition för
att regeringen inte blott skall genomföra
sitt politiska program utan även på olika
sätt försätta oppositionen i så stora svå-
righeter som möjligt, genom att i alla avseenden utnyttja sin egen maktställning.
Ett exempel på detta var avskaffandet
av det mycket ”röda” Greater London
Council, ett slags kommunalförbund för
stor-London, som var ett stort irritationsmoment för den konservativa regeringen.
I Storbritannien finns en tradition
att regeringen inte blott skall genomföra sitt program utan också
försätta oppositionen i så stora svå-
righeter som möjligt.
Att GLC också var en stor byråkrati med
40 000 anställda och inte speciellt saknad
av någon idag kanske skall tilläggas.
I detta politiska perspektiv var det kanske naturligt att det blev just Storbritannien, vars industrier i så ovanligt hög grad
varit socialiserade, som kom att få en
regering som numera i hela västvärlden
framstår som ett föredöme när det gäller
att i praktisk handling och med konsekvens genomföra ett privatiseringsprogram. Det vore dock orimligt att bortse
från Margret Thatchers personliga ledarskap när man bedömer denna, såväl som
andra, politiska händelser i Storbritannien under det senaste decenniet. Hennes
benhårda politiska vilja har säkerligen
spelat stor roll för resultaten, även om
Mrs Thatcher själv kanske inte har varit
183
den främsta ideologiska drivkraften bakom privatiseringssträvandena.
Ökat utrymme för marknadskrafterna
Den hittills genomförda privatiseringen
kan tveklöst klassas som den mest radikala förändringen som skett i Storbritanniens näringsliv under efterkrigstiden. Politiken hänger samman med den konservativa regeringens generella mål att ge
ökat utrymme för marknadskrafterna och
involvera den privata sektorn på de områ-
den som tidigare hanterats av den offentliga sektorn. Ambitionen att stärka marknadsekonomin och härigenom skapa ett
ökat välstånd för de enskilda människorna har också kommit till uttryck i exempelvis den mycket omfattande försäljningen av offentligt ägda bostadshus till hyresgästerna och utläggandet av vissa kommunala verksamheter på entreprenad.
Privatiseringsprogrammet i sig har två
huvudsakliga mål. För det första att öka
konkurrenskraften och effektiviteten i berörda företag och i näringslivet i stort.
Programmet bygger på övertygelsen att
detta bäst sker om marknadskrafterna får
råda. För det andra att åstadkomma ett
spritt ägande. Att uppnå denna effekt kan
vara ett tungt vägande skäl för privatiseringar även på områden som präglas av
”naturliga monopol”, där en privatisering
inte automatiskt leder till fri konkurrens
och en därmed följande högre effektivitet.
I sådana fall har privatiseringsförslag ofta
innefattat statliga regleringar, syftande till
att på annat sätt än genom statligt ägarskap förhindra missbruk av en monopolsituation. Exempel på den typen av åtgärder kan man se i samband med ett par av
184
de privatiseringar som nu är aktuella,
nämligen av elektricitetsindustrin och
vattenförsörjningen.
Vad har då faktiskt skett hittills under
80-talet?
1979 representerade de nationaliserade industrierna i Storbritannien ca 10%
av den inhemska produktionen och
knappt 15% av de totala investeringarna.
De statliga industrierna sysselsatte cirka
1,5 miljon människor och dominerade i
viktiga sektorer av ekonomin, som transport, energi, kommunikationer, stål och
varvsverksamhet
Att engelskt näringsliv brottats med
strukturella problem är välkänt. Likaså
kan det väl betraktas som ett okontroversiellt påstående att de statliga industrierna
haft betydande lönsamhetsproblem under en följd av år. Orsakerna till detta är
många. Den generellt sätt föråldrade produktionsstrukturen i brittisk industri har
rimligtvis haft en betydelse. Men till det
skall läggas att de statliga företagen konstant utsatts för inblandning från politiker
och byråkrater, sociala mål har blandats
med kommersiella mål. De enskilda företagen har ofta tvingats inordna sig under
makroekonomiska målsättningar, vilket i
realiteten har undergrävt deras möjligheter att fungera i en allt mer internationaliserad konkurrenssituation. De faktiska resultaten har till följd av detta varit
klart otillfredsställande. Att något måste
göras rådde det knappast någon tvekan
om.
För den konservativa regeringen var
det naturligt att i detta perspektiv låta ett
privatiseringsprogram växa fram. Vad
som för en utomstående betraktare är på-
fallande är den noggrannhet och långsiktighet med vilken man successivt har föreslagit, beslutat och genomfört de olika
privatiseringarna. Den breda erfarenhet
av olika problem som måste hanteras och
även av de olika vägar som står till buds
för att överföra företag och verksamheter
till den privata sektorn, är naturligtvis av
stort intresse för regeringar och i viss mån
kommunala styrelser i hela västvärlden.
Sjutton omfattande projekt har
genomförts
Under de gångna tio åren har den brittiska regeringen genomfört 17 privatiseringsprojekt av mera omfattande karaktär, genomförda med försäljning av aktier
Nu är det aktuellt att privatisera
elektricitetsindustrin och vattenförsörjningen.
till allmänheten. Till detta kommer ett antal privatiseringar av mindre företag eller
enheter som sålts direkt till någon eller
några intressenter i den privata sektorn.
Men i hela 17 fall har alltså allmänheten
fått möjligheter att teckna aktier i de tidigare statliga företagen. Detta har inbringat sammantaget cirka 17 500 miljoner
pund, eller ungefär 175 miljarder svenska
kronor.
De viktigaste privatiseringsprojekten
har varit British Aerospace, British Airways, British Gas, British Telecom, Cabel
and Wireless, the National Freight Consortium, Amersham International, the
Rover Group, Jaguar, Enterprise Oil,
BritOil, Associated British Ports, RollsRoyce, Royal Ordnance, BAA, praktiskt
taget hela det nationella bussbolaget och
stora delar av British Shipbuilders.
Olika metoder tillämpas
Självfallet har de olika privatiseringarna
genomförts med delvis olika metoder.
Som nämnts har ett antal ”mindre” privatiseringar genomförts genom att statliga
verksamheter knoppat av dotterbolag eller delar av verksamheten. Inkomsterna
från sådana försäljningar ingår inte i den
ovannämnda siffran på 175 miljarder kronor eftersom dessa medel gått direkt till
moderbolaget och inte till finansministern.
De statliga företagen hade konstant
utsatts för inblandning från politiker och byråkrater och sociala mål
blandades med kommersiella.
Beträffande de större privatiseringarna
har strävan generellt varit att bolagen
skulle komma att bli marknadsnoterade
och att allmänheten skulle få möjligheter
att teckna en inte obetydlig del av aktiestocken. I vissa fall har man valt vägen
med ”management buy outs”. I många fall
har de anställda beretts möjligheter att
köpa aktier till särskilt förmånliga villkor.
Ett betydande antal olika kombinationer
av försäljningar förekommer.
Ett företag som just nu befinner sig i
privatiseringsprocessen, och som jag nyligen haft tillfålle att besöka, är BREL (British Rail Engineering Limited). Det är en
avknoppning från British Rail och i det
fallet har man valt att sälja till ett konsortium bestående av konsultföretaget Trafalgar House, ASEA Brown Bovery och
en grupp chefstjänstemän iföretaget. Detta är alltså ett exempel på en ”partiell management buy out”, där för övrigt även
övriga anställda kommer att erbjudas kö-
185
pa en viss del av aktierna men där däremot allmänheten inte på nuvarande stadium kommer att släppas in.
Det är helt naturligt att man med hänsyn till olika företags skilda förutsättningar och till hur marknaden ser ut, valt olika
vägar för att privatisera. Genomgående
har privatiseringarna föregåtts av noggrann~ studier.
Aktivt utvecklingsarbete föregår
privatiseringarna
För det första har man i flertalet fall redan
i initialskedet utnyttjat externa konsulter
för att göra en Feasibility Study. Man har
således inte nöjt sig med att inom departementen göra en bedömning av förutsättningarna för och vägarna till en privatisering. För det andra har man genomgående bedrivit ett aktivt utvecklingsarbete
med de företag som valts ut för privatisering innan privatiseringen skett. Normalt
har man på ett tidigt stadium överfört
verksamheten till aktiebolagsform (Public
Limited Company, PLC). Inomorganisatoriska förändringar och en marknadsanpassning av verksamheten har genomförts i syfte att uppnå rimliga resultat före
själva privatiseringen. Att på detta viset
bädda för en lyckosamt genomförd försäljning kan naturligtvis sägas vara att gö-
ra en dygd av nödvändigheten: de resultat
en del av de privatiserade bolagen tidigare uppvisat hade knappast ”kittlat” potentiella investerare.
Vilka resultat har då uppnåtts genom
privatiseringarna? Syftet har ju varit att
denna förändring skulle ge marknadskrafterna större spelutrymme och därigenom vara till gagn för företagens ekonomiska resultat såväl som för konsu- 186
menterna, de anställda och ekonomin
som helhet. Högre vinster, lägre priser
samt en bättre, och framför allt säkrare,
löneutveckling för de anställda är effekter
som man har rätt att i större eller mindre
grad förvänta sig.
Bland de företag som har varit överförda till den privata sektorn under ett antal
år kan man nu konstatera att vinsten för
Cabel and Wireless, British Airways,
Amersham International och National
Freight Consortium har stigit avsevärt.
Den på sin tid mycket omdebatterade privatiseringen av British Telecom har lett
till en väsentlig förbättring av servicen
gentemot konsumenterna, vilket märks
bland annat genom att man lyckats eliminera den tidigare mycket långa väntelistan
för telefoninstallationer. Bland senare års
privatiseringar kan nämnas Jaguars som
snabbt har kommit att utvecklas i positiv
riktning vad gäller såväl försäljning som
lönsamhet. Generellt sett råder det knappast något tvivel om att målen att öka lönsamhet och konkurrenskraft som uppställts för privatiseringspolitiken har uppnåtts.
655 000 arbetstillfällen till
privata sektorn
Vad i övrigt gäller omfattningen av genomförda privatiseringar kan konstateras
att cirka 655 000 arbetstillfällen hittills
har överförts till den privata sektorn. En
annan intressant effekt är givetvis att finansministern – och därmed skattebetalarna – har kunnat tillgodogöra sig de
mycket stora belopp som privatiseringarna inbringat. Intressant att notera är att de
belopp per år som influtit till följd av försäljningarna har tenderat att öka – inte
minska! Under de första åren på 80-talet
inbringade privatiseringarna mellan 400
och 500 miljoner pund per år. Under de
senaste två åren har den siffran tiodubblats! Och någon egentlig avmattning
framöver kan man inte se några tecken på.
Tvärtom, i ett tal nyligen framhöll finansministern, Nigel Lawson, att den hittills
genomförda privatiseringen bara var en
början på en långsiktigt mycket omfattande överföring av produktionen av diverse
nyttigheter från offentlig till privat sektor.
I 17fall harallmänhetenfått möjligheter att teckna aktier i de tidigare
statliga företagen vilket inbringat ca
175 miljardersvenska kronor.
Tredubblat aktieägande
Av stort intresse är naturligtvis vilken
grad av ägandespridning – ett av de centrala målen bakom privatiseringen – som
åstadkommits hittills. Det stora genombrottet i detta avseende kom med privatiseringen av British Telecom 1984. Undersökningar visar att erbjudandet till allmänheten att köpa aktier vid det tillfället
ledde till att en halv miljon människor,
som inte tidigare var aktieägare, fick tilldelning. Denna utveckling fortsatte under
1985 i samband med privatiseringarna av
British Airways, British OiJ och Cabel
and WireJess. När därefter British Gas
skulle privatiseras 1986 ansökte inte
mindre än 5 miljoner medborgare om att
få teckna sig för aktier. Undersökningar
utförda i efterhand visar att försäljningen
av aktier 1986 i British Gas och Trustie
Savings Bank lockade till sig inte mindre
än tre miljoner förstagångsaktieägare.
Totalt sett räknar man med att aktieägandets omfattning i Storbritannien har
tredubblats sedan 1979. Förra året var 6
miljoner människor i Storbritannien aktieägare i privata bolag. Detta är ju efter
svenska förhållanden en i absoluta tal inte
särskilt imponerande siffra, men bör rimligen ses mot bakgrund av den låga grad
av ägandespridning i näringslivet som tidigare präglat Storbritannien.
En speciell grupp enskilda aktieägare
utgör naturligtvis de anställda. I många
Även privatiseringens svurne motståndare – labour – har successivt
gått över till att tala om ett ”socialt
ägande”.
fall har de anställda i samband med privatiseringar erbjudits ett begränsat antal
gratisaktier och vid vissa tillfällen en rabatt vid köp av ytterligare upp till ett visst
antal aktier. Anmärkningsvärt är att inte
mindre än 90% av de anställda som erbjudits att köpa aktier har utnyt~at möjligheten att bli delägare i det egna företaget.
Drastisk attitydförändring
Naturligtvis är det främst mot bakgrund
av framgångarna med att sprida aktieägandet bland medborgarna i allmänhet
och de anställda i synnerhet, man skall se
den drastiska förändring av de politiska
attityderna till privatiseringspolitiken
som skett under senare år. Från att från
början ha varit ett hett stridsämne kan det
nog idag betraktas som säkert att ingen labourregering, och ännu mindre en regering stödd av det socialdemokratiska partiet SDP, skulle kunna eller vilja genom- 187
föra en återsocialisering av vad som hittills privatiserats. Det i den engelska parlamentarismen relativt betydelselösa mellanpartiet SDP, liksom det liberala partiet
(som återuppstått genom att ”mittenkoalitionen” sprack) har i vissa fall närmast varit pådrivande i privatiseringsfrå-
gan. Båda dessa partier säger sig själv fö-
reträda en strikt tillämpning av marknadsekonomins principer när det gäller
hur näringslivet skall organiseras. Men
även privatiseringens svurne motståndare
– labour – har successivt fått sträcka vapen och numera övergått till att tala om ett
”socialt ägande” där egentlig socialisering
ersatts med en typ av funktionssocialism,
alternativt kooperativt ägande av företagen. Det är nog ingen överdrift att påstå
att Thatcherregeringen lyckats få så stor
andel av väljarkåren att bli ”kapitalister”,
inte bara genom privatiseringen av statliga företag utan också exempelvis genom
utförsäljningen av kommunala bostadsfastigheter, att en återgång till en traditionell labourpolitik i Storbritannien knappast är möjlig.
Men regeringens framgång i detta avseende kommer inte endast till uttryck i
det faktum att många enskilda människor
har kommit att bli aktieägare. Vid samtal
och kontakter med anställda på olika nivåer i företag som har varit eller är föremål för privatisering slås man som utomstående betraktare av i vilken hög grad
marknadsekonomins principer har kommit att bli naturligt eller självklart tankegods. Med viss förvåning konstaterar man
som svensk att privatiseringspolitiken generellt sett uppfattas som ett nästan självklart uttryck för en naturlig strävan att
öka effektiviteten och konkurrenskraften
i brittiskt näringsliv.
188
Kontrollen kan behållas trots
privatisering
Detta innebär självfalJet inte att oppositionen slutat att opponera eller att fru
Thatcher blivit accepterad av labour.
Tvärtom, för närvarande rasar en omfattande politisk storm med anledning av två
av de större privatiseringar som för närvarande är aktuella, som ovan nämnts
elektricitetsproduktionen och vattenförsörjningen. I båda fallen handlar det om
verksamheter som inte utan vidare kan
bedrivas i konkurrens och som därför så-
väl mittenpartierna som labour med varierande argument och styrka har invändningar emot.
Regeringens attityd har varit att man i
defall en privatisering inte automatiskt leder till en fungerande fri konkurrens, skall
upprätthålla kontrollen över prissättning
och kvalitet med olika statliga regler och
föreskrifter. Privatiseringen av vattenförsörjningen beskrevs exempelvis för mig
av en företrädare för Tories som ett sätt
att förbättra miljön: genom att staten inte
är engagerad i själva produktionen utan
kan koncentrera sig på att ställa krav, som
konsumenternas företrädare, på bland
annat vattnets kvalitet och rening blir det
lättare, menar man, att åstadkomma miljöförbättringar på detta område.
Det skulle föra för långt att i detalj redovisa argumentationen för och emot
.dessa två aktuella privatiseringsobjekt
Under alla förhållanden visar den fas som
privatiseringssträvandena nu är inne i,
ehuru ingalunda problemfri, att den konservativa regeringen genom sin hittillsvarande politik har varit så pass lyckosam
att man nu vågar och vill ta nya steg.
Helt nyligen åhörde jag vid en konferens här hemma om förnyelse av den offentliga sektorn en annars mycket stridbar
näringslivsföreträdare föreslå att man
skulle försöka ersätta det i hans öron negativt värdeladdade ordet ”privatisering”
med en annan term som skulle vinna
bättre gehör hos den svenska folksjälen.
Detta uttalande ger verkligen ett perspektiv på det politiska klimatet i ett ännu så
länge, inte minst mentalt, starkt socialiserat Sverige. Kontrasten är stor till det
Storbritannien där begreppet privatisering, ehuru en nagel i ögat på labour, måste betraktas som en symbol för en framgångsrik förändring och utveckling av ett
förstelnat näringsliv och som nästan självklart inslag i utvecklingen av det brittiska
samhället.