Janerik Larsson: Vem vågar åkalla det 25:e tillägget?

USA:s grundlagsfäder var briljanta, men de kunde aldrig föreställa sig ett presidentskap där frågor om en presidents mentala förmåga skulle bli föremål för daglig offentlig debatt, synlig för miljontals människor i sociala medier, men samtidigt nästan omöjlig att hantera genom landets egna institutioner. Ändå är det exakt där USA befinner sig idag.

Det 25:e tillägget till den amerikanska konstitutionen antogs 1967 för att hantera situationer där en president inte längre är kapabel att utföra sitt uppdrag. På papperet framstår det som en trygg säkerhetsventil. Men vid en närmare granskning framträder något betydligt mindre betryggande: ett system så starkt vinklat till den verkställande maktens fördel att det i praktiken fungerar mer som en artig rekommendation än som ett verkligt skydd.

Kärnproblemet är enkelt. Det är vicepresidenten som har den avgörande makten att inleda processen – alltså en person vars politiska framtid är direkt knuten till presidentens överlevnad. Samma beroendeställning gäller regeringsmedlemmarna, som dessutom måste stödja vicepresidenten för att processen ens ska kunna starta.

Och om presidenten motsätter sig beslutet – vilket varje politiskt stridbar president sannolikt skulle göra – krävs det sedan två tredjedelars majoritet i båda kamrarna i kongressen inom loppet av tre veckor. Det är en nästan oöverstiglig tröskel.

Med andra ord: den enda mekanism konstitutionen erbjuder för att avsätta en president som inte längre är lämplig för sitt uppdrag är i praktiken nästan omöjlig att använda.

Detta är inte en teoretisk fråga. När en presidents offentliga uttalanden, förvirring eller oberäkneliga beslutsfattande väcker oro hos medborgare, läkare och internationella ledare borde nationen ha tillgång till en trovärdig och formell process som kan ge klara svar. I stället belönar dagens system tystnad, skyddar lojalitet framför sanning och lämnar allmänheten fast i spekulationer och partipolitiskt skyttegravskrig.

Den kanske största svagheten är att kongressen aldrig har skapat det oberoende expertorgan som själva tillägget faktiskt öppnar för – en permanent grupp av medicinska och samhälleliga experter som kan bedöma presidentens förmåga i stället för att överlåta ansvaret till presidentens egen lojala krets. Ett sådant organ skulle minska det politiska beroendet och flytta bedömningen till personer med verklig expertis och större självständighet från presidentens inflytande.

Kongressen har haft årtionden på sig att skapa denna institution. Det har fortfarande inte skett.

Juristen John Feerick, en av de främsta experterna på det 25:e tillägget, har påpekat att begrepp som ”oförmögen” och ”oförmåga” medvetet lämnades odefinierade. Tanken var att politiska aktörer skulle kunna hantera frågan ansvarsfullt genom det politiska systemet. Den tilliten har inte infriats.

I praktiken kan en president idag helt enkelt hävda att han är fullt kapabel, samla sina politiska allierade och dra ut processen på obestämd tid.

Paradoxen är nästan brutal: ju tydligare tecken på olämpligt beteende en president uppvisar, desto hårdare kommer hans politiska allierade att motsätta sig varje försök till ansvarstagande. Systemet blir alltså som svagast precis när det behövs som mest.

Det här är inte i grunden en partipolitisk fråga, utan en strukturell sådan. Frågor kring presidenters hälsa och kapacitet har uppstått under administrationer från båda partierna. Lösningen är därför inte att använda det 25:e tillägget som ett politiskt vapen, utan att bygga den institutionella struktur som tillägget hela tiden förutsatte skulle finnas.

Det innebär att kongressen måste agera – inte mitt under nästa kris, utan innan den uppstår. En lagstiftning som skaparett trovärdigt och oberoende expertorgan är en nödvändighet. Kongressen måste också våga granska vicepresidentens ansvar i sådana situationer och behandla frågan om presidentens lämplighet som en konstitutionell skyldighet, inte som ett tabu.

Det vore svårt. Sådan lagstiftning skulle kunna stoppas av ett presidentveto. Den skulle kräva mod över partigränserna i en tid då just detta mod verkar vara en bristvara. Den skulle kräva politiker som tänker längre än nästa nyhetscykel och i stället värnar ämbetets långsiktiga integritet.

Men priset för fortsatt passivitet är ännu högre.

Ett konstitutionellt tillägg som inte går att använda är inget verkligt skydd – det är en illusion. Och en demokrati som inte kan ställa frågan om dess ledare är kapabel att leda landet styr i slutändan inte fullt ut sig själv.

Problemet finns mitt framför ögonen på alla. Lösningen finns redan på papperet. Det som saknas är den politiska viljan att överbrygga gapet mellan det uppenbara problemet och en lösning.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)