Janerik Larsson: Hur ska man övertyga amerikanarna om vikten av amerikanskt ledarskap?

Robert Gates var den förste amerikanske försvarsminister som haft det uppdraget först under en republikansk president (George W Bush) och därefter under en president från det demokratiska partiet (Barack Obama). I dagens politiska läge ter sig detta närmast som en overklig dröm. Avståndet mellan de båda stora amerikanska partierna är stort men till det kommer att spänningarna är mycket stora också inom de båda partierna.

Under flera av decennierna efter andra världskriget har USAs utrikes- och säkerhetspolitik styrts av en gemenskap över blockgränserna. Den alliansen är idag helt försvunnen. Kvar finns en viss enighet om en isolationistisk och protektionistisk ekonomisk politik som initierades av president Trump och som i huvudsak fortsatts av president Biden.

I en längre essä i Foreign Affairs tecknar Robert Gates en bild av dagens USA som ”den dysfunktionella stormakten” som nu hotas av fyra länder med maktambitioner. Ryssland, Kina, Nordkorea och Iran.

De ledande amerikanska politikerna har inte lyckats att övertyga medborgarna om hoten från Ryssland och Kina. Dessa båda länders ledare drömmer om att återupprätta de imperier som en gång fanns. Det ryska anfallskrigen mot Ukraina 2014 och 2022 riskerar att te sig allt mindre betydelsefulla för USA givet Irans agerande direkt och indirekt genom Hamas i Gaza.

Det ryska kejsardömet krossades av kommunisterna efter första världskriget och under namnet Sovjetunionen lyckades landet aldrig efter andra världskriget att skapa en välfungerande välfärdsstat. Sovjets sönderfall har inte lett till annat än en militärmakt med ambitioner att återskapa det forma imperiet.

Det kinesiska kejsardömet föll redan före första världskriget och det kommunistvälde som följde efter andra världskriget skapade inget välstånd innan Deng Tsiaoping på 1980-talet öppnade upp för marknadsekonomiska principer. De kommande decenniernas starka ekonomiska tillväxtkurva har nu brutits. Under president Xi Jinping missköts ekonomin. Kinas hot mot Taiwan är bara en del av det kinesiska kommunistpartiets lednings ambitioner att bli en global stormakt som leder ”den globala södern” mot den västvärld som dominerar världsekonomin. Projektet ”den nya sidenvägen” (Ett bälte, en väg) har investerat i fler än 100 hamnar i 60 länder.

Både Kina och Ryssland är kärnvapenmakter men Gates bedömer inte ett kärnvapenkrig som en väg för dessa båda forna imperier att återupprätta sin drömda makt.

Hans essä fokuserar på USAs tillkortakommanden och oförmåga att hantera de utmaningar världens största ekonomi nu står inför. Det handlar om en misskött statlig ekonomi där kostnadsutvecklingen för välfärdsprogram som pensionssystemet (Social Security) och sjukförsäkringssystemen Medicare och Medicaid lett till en dramatisk utveckling av statsskulden. Detta har underminerat förtroendet för ekonomin. Investerare oroar sig för vad som skulle hända om USA ställde in betalningarna. Kreditvärderingsinstitutet Fitch nedgraderade USAs kreditvärde i augusti i år vilket ledde till att USAs upplåning blev kostsammare.

Oförmåga att politiskt hantera budgetprocessen har upprepade gånger lett till kriser och en ny sådan kan inträffa snart igen.

Utrikespolitiken har misskötts, menar Gates, men den utvecklingen blev dramatisk under president Trumps fyra år i Vita huset. Presidentens förkärlek för auktoritära regimer, hans aversion mot NATO och hans allmänt oberäkneliga agerande till följd av hans narcissism har gjort att förtroendet för USA skadats.

Den långa processen fram till nästa presidentval den 5 november nästa år underminerar tillsammans med det abrupta och illa skötta uttåget från Afghanistan ytterligare tilltron till USAs förmåga att leda.

Robert Gates efterlyser ett politiskt ledarskap på hemmaplan som övertygar medborgarna om att USAs globala ledarskap under 75 år inneburit fred mellan världens stormakter. Om USA ska skapa fortsatt säkerhet för sitt folk och garantera dess frihet måste man fortsatt upprätthålla sitt globala ledarskap.

Gates går i sin långa text in på en rad sakområden där han efterlyser både bättre ordning inrikes och främst givetvis en utrikespolitisk helhetssyn som är realistisk och ägnad att nå sitt syfte.

Om man idag granskar utgångsläget inför presidentvalet om ett år kan man konstatera att det är mycket som måste förändras för att det Gates ställer upp som mål ska bli verklighet.

Ett perspektiv som inte så ofta hittills förekommit i den internationella debatten – som oftast enbart fokuserar på Biden vs Trump – är vad som kan hända om det blir fler presidentkandidater och i synnerhet flera partier som kommer att ställa upp.

Mot bakgrund av det missnöje som många opinionsmätningar redovisat inför perspektivet med två presidentkandidater som är omkring 80 år gamla och som båda har klara tillkortakommanden av olika slag är detta något som tål lyftas nu.

Mest aktuell är grupperingen No Labels som avser ställa upp som ett tredje parti för dem som inte tycker att Biden/Trump är det val USA nu behöver. Detta är givetvis i en demokrati en helt rimlig utgångspunkt även om det med ett långsiktigt utrikes- och säkerhetspolitiskt perspektiv inte ter sig idealiskt. Med kriget i Ukraina och utvecklingen i och runt Israel som bakgrund är No Labels inte den mest självklara framtidsgaranten.

Tanken som No Labels har är att ställa upp med en presidentkandidat och en vicepresidentkandidat – den ene demokrat, den andre republikan.

No Labels bekämpas intensivt av det demokratiska partiet mot bakgrund av presidentvalet 2016 då 6% av alla väljare röstade på andra är demokraterna och republikanerna. Det libertarianska partiet lett av Gary Johnson fick mer än 3% av alla röster och det gröna partiets kandidat Jill Stein fick mer än 1%. Valet av Trump med minimala marginaler i några delstater och flera miljoner färre röster nationellt än Hillary Clinton ledde efter valet till en upphetsad diskussion kring just Jill Stein. Om hennes väljare röstat på Clinton hade presidenten hetat just Clinton menade många demokrater.

2020 var Joe Bidens segermarginal i Wisconsin 20 000 röster och omkring 10 000 röster i Arizona och Georgia. Det visar hur små marginalerna kan vara. Presidentvalen avgörs av elektorskollegiet som baseras på utfallet i delstaterna – inte på det nationella valresultatet.

Vilka kandidater No Labels skulle ställa upp med är ännu inte klart men demokraternas strateger menar att Trump skulle vinna på om man gör slag i saken och ställer upp exempelvis med Larry Hogan, en anti-Trump republikan som varit en framgångsrik guvernör i Maryland. Biden skulle behöva de rösterna eller åtminstone en stor del av dessa. Olika valundersökare delar den bedömningen.

Historiker har pekat på en rad tidigare tredje-parti-kandidater som varit framgångsrika:

Theodor Roosevelt fick 27% av rösterna 1912, Robert LaFollette 17% 1921, Storm Thurmond 2% 1948, George Wallace 13,5% 1968 och Ross Perot 19% 1992. Bill Clinton vann valet 1992 tack vare att Perot drog röster från den då sittande presidenten George H W Bush.

Ingen tredje-parti-kandidat har lyckats bli president. 1912 vann demokraten Woodrow Wilson eftersom Theodor Roosevelt drog röster från den sittande republikanska presidenten William Howard Taft.

Peter Juul, som skriver för The Liberal Patriot, har slagit fast att utrikespolitiken är den viktigaste skiljelinjen 2024 mellan demokrater och republikaner.

De amerikanska väljarna kommer då att sällas inför sitt tydligaste val mellan internationalism och isolationism sedan andra världskriget. Det är Donald Trumps ”American First” som speglar isolationismen före USAs inträde i andra världskriget. Om Trump inte skulle bli republikansk kandidat finns det i det republikanska partiet flera ledande företrädare som exempelvis kraftfullt stött USAs stöd till Ukraina.

Även i det demokratiska partiet finns det röster som vänder sig mot USAs roll som världens ledande demokratiska företrädare och mot de krig som landet varit inblandad i under en stor del av efterkrigstiden.

Så något enkelt, optimistiskt svar på Robert Gates fråga finns tyvärr inte.

Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv