Internationell konservatism


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS BjöRCK:
Internationell konservatism
De internationella frågorna måste
ägnas ökad uppmärksamhet, fastslår
HUF:s förbundsordförande,
riksdagsman Anders Björck. Partiet har
många försummelser att ta igen. Aven
näringslivet måste förändra sin attityd.
Det börjar bli dags för näringslivet,
hävdar förf., ”att någon gång lämna de
ekonomiska effektivitetsresonemangen
och fundera över sin internationella
policy, och sedan genomföra den”.
Högerpartiet, numera Moderata Samlingspartiet, har under det senaste decenniet gått från traditionell nationalism
till vad man skulle kunna kalla en internationell syn på de politiska problemen. Det ökade internationella medvetandet hos partiet är naturligtvis glädjande, men det ska inte förnekas att
mycket återstår att göra.
Men detta gäller inte bara Moderata
Samlingspartiet, utan paralleller kan
dras med motsvarande partier i andra
länder. Om man ser på den politiska
händelseutvecklingen runt om i världen
så kan konstateras att man på vänsterkanten lyckats bättre med samarbetet
än de moderata grupperna. Den så kallade nya vänstern är en internationell
företeelse, med goda förbindelser mellan sina sympatisörer i olika länder. Det
är frapperande hur väl man lyckats
samordna till exempel demonstrationer
och liknande aktioner i både tid och rum
för att uppnå maximal effekt.
Man kan ställa sig frågan hur denna
verksamhet samordnas och även finansieras. Det är inte min avsikt att här
gå in på detta nog så intressanta spörsmål. Men man behöver inte vara fanatisk antikommunist för att bli en smula
misstänksam när man ser hur deras olika
aktiviteter griper in i varandra.
Ä ven om vi bortser från de nya vänsterströmningarna och deras organisationer så kan man utan vidare konstatera
det starka internationella samarbetet
inom exempelvis socialdemokratin. Nå-
96
gon motsvarighet till detta finns vare
sig på liberalt eller konservativt håll.
Varför inte? Ja, förvisso lägger rent
praktiska svårigheter hänsyn i vägen.
De konservativa partibildningar som
finns världen över är långt ifrån så homogena till sin natur som motsvarigheterna till vänster. Problemet har ofta
varit: Vem ska vi samarbeta med!
Organiserat samarbete
På sistone har vissa ansatser ändå gjorts
för att få till stånd ett organiserat europeiskt samarbete mellan de konservativa
partierna. Ordet ”organiserat” bör understrykas. Det är nämligen just detta
som kommer att behövas i framtiden.
De hittillsvarande kontakterna har alltför mycket nöjt sig med allmänna diskussioner och i och för sig trivsamt sällskapsliv, men de rent praktiska resultaten har varit magra, åtminstone det som
har redovisats.
Om vi sedan går utanför Europa blir
bilden ändå sämre. Där förekommer
något organiserat samarbete inte alls,
och knappast något informellt heller.
Om man jämför med den socialistiska
aktiviteten i dessa delar av världen blir
man betänksam.
Många ifrågasätter värdet av internationellt samarbete mellan partigrupper
av liknande inriktning. Det hävdas att
motsättningarna är stora, och att de
konkreta resultaten blir små. Att internationellt samarbete sedan är dyrbart
om det ska få någorlunda omfattning
anförs som ytterligare ett vägande argument mot.
Mycket av denna kritik är knappast
hållbar. Visst finns problem, inte minst
ekonomiska, men några verkligt helhjärtade försök att forma ett permanent
organisatoriskt samarbete har knappast
funnits. På det europeiska planet finns
en rad motsvarande partier med gemensamma mål, och de ekonomiska problemen är inte oöverstigliga.
Utanför Europa kan anföras många
svårigheter, men knappast tillräckligt
vägande. Nog borde det väl finnas all
anledning till utbyte med t ex USA, med
de kristligt-demokratiska partierna i Latinamerika och med det konservativa
partiet i Australien. I Asiens, exempelvis Japans och Indiens demokratier,
finns :motsvarande partier och i de nya
demokratiska staterna i Afrika torde
också finnas möjligheter till kontakt och
samarbete.
Från den yngre konservativa generationens sida har det internationella samarbetet ägnats betydligt större uppmärksamhet och resultaten har också visat
sig. På det nordiska planet finns i NUU,
Nordiska Ungdomskonservativa Unionen, ett aktivt arbetande organ med en
lång tradition bakom sig. Det arbete på
ett gemensamt nordiskt ungkonservativt
politiskt program som pågått de senaste
två åren närmar sig nu sitt slut och torde
kunna publiceras under senvåren. Det
blir i så fall första gången som man
från någon politisk riktning i Norden
har kunnat forma ett politiskt program
som spänner över alla samhällsområden.
På Europanivå finns COCDYC, The
Conservative and Christian Demoeratic
Youth Community, som snart har fem år
på nacken. Också detta organ har visat
sig fungera bra och varit ett nyttigt kontakt- och informationsorgan för de ungkonservativa organisationerna i Europa.
Asiatisk anknytning
Men utanför Europa har det hittills varit betydligt färre kontakter, det ska
gärna erkännas. Men det är nog bara en
tidsfråga innan också sådana etableras.
Själv företog jag under december må-
nad en rundresa i Fjärran Östern för att
bl a skaffa sådana kontakter och jag
hade också i olika sammanhang tillfälle
att träffa ungdomsrepresentanter som
visade stort intresse för ett sådant samarbete.
Det begynnande samarbete som har
kunnat skönjas på partisidan, och som
bl a manifesterade sig i den stora konservativa konferensen i Stockholm i
juni förra året, måste fortsättas och
intensifieras med sikte på att i den närmaste framtiden bilda en Europeisk konservativ union. Med tanke på att de
europeiska integrationsfrågorna snart
torde gå in in en avgörande fas finns
det härigenom betydande möjligheter att
påverka denna.
Den u-landsdebatt som under de senaste åren förts i Sverige visar ytterligare behovet av utomeuropeiska kontakter. Det talas ofta från olika håll om
behovet av kunskaper i dessa frågor och
97
det är nog så riktigt. Men kunskaper om
tredje världens problem måste tillägnas
genom praktisk erfarenhet och tankeutbyte med dem det vederbör. Moderata
Samlingspartiets framtida u-landspolitik
skulle inte må illa av att direkta kontakter kom till stånd med representanter
för de nya staterna.
I detta sammanhang är problemet
med s k sociala befrielserörelser av stort
intresse. Redan i dag spelar dessa en
betydande roll i den allmänna debatten.
De politiskt ansvariga instanserna i vårt
land kommer under 1970-talet att ständigt få ta ställning till det delikata problemet om stöd eller inte till dessa. I dag
är det södra Afrika som står i förgrunden för intresset, men under det kommande decenniet finns det all anledning
att tro att den rollen kommer att övertagas av Latinamerika. Rudi Dutschke
har använt uttrycket att ”vietnamisera” denna del av världen, och går vi en
sådan utveckling till mötes är det lätt
att föreställa sig vilka inrikespolitiska
konsekvenser det skulle kunna få.
Utöver de sociala befrielserörelserna
och deras aktivitet måste man från nä-
ringslivets håll i framtiden vara betydligt bättre beredd än tidigare att försvara sina åtgärder i tredje världen. Förvisso har svenska företag bara att följa
de ramar som dragits upp av statsmakterna, men dessa är inte alltid så klara
och entydiga som vore önskvärt. De fall
som inträffat på sistone, Carbora Bassa,
vapenexporten till Latinamerika m m,
visar klart att man från näringslivshåll
98
åtminstone måste vara förberedd på de
konsekvenser av inrikespolitisk natur
som kan uppstå. Hittills har det varit
dåligt med medvetenheten om detta och
man tycks ha förutsatt att de borgerliga
partierna och särskilt då Moderata Samlingspartiet skulle skynda till hjälp.
Bristande kunskap
Detta har det kanske varit si och så med,
inte för att man skulle sakna god vilja
att hjälpa till från politiskt håll, utan
därför att man varit alltför dåligt insatt
i frågorna. Fakta har saknats, näringslivet i sin tur har saknat goda debattö-
rer som varit beredda att deltaga i den
offentliga debatten. Det är förvånansvärt hur ”lågt” näringslivet egentligen
legat i den tidvis kraftiga offentliga debatten i dessa frågor. Resultatet har blivit att vänstergrupperna har kommit att
dominera och företagens goodwill har
sannerligen inte stärkts i allmänhetens
ögon. Det har nog varit tur att man i
viss utsträckning fått LO på sin sida i
debatten. Men företagens nuvarande sätt
att marknadsföra sin policy kommer
inte att räcka i framtiden. Vi står nu
bara i början av ökade angrepp mot
företagsamheten från vänsterhålL
Kampen med vänstern måste föras på
alla områden, det är klart. Men då den
i så stor utsträckning har kommit att
inrikta sig på internationella frågor
måste ökat intresse och aktivitet komma dessa till del från Moderata Samlingspartiets sida. Här finns mycket att
ta igen, och det måste ske snabbt. Och
för näringslivets del är det dags att nå-
gon gång lämna de ekonomiska effektivitetsresonemangen och fundera över sin
internationella policy, och sedan marknadsföra också den. Alltför länge har
näringslivets röst saknats i debatten
kring dessa frågor.