Integration och skadliga skatter



Moderaterna får inte försumma att inför nästa års val driva sin ekonomiska politik, inklusive kravet på lägre skatter, skriver Lars Tobisson.

Valrörelsens nyckelfråga blir dock utan tvivel integrationspolitiken. Detta är ett vidare begrepp än invandringspolitik. Den stora invandringen har redan skett – nu handlar det om ett helt knippe av frågor, som kräver åtgärder för att invandrarna skall in- och anpassas till det svenska samhället.

Att arbeta, utbilda sig och bo är grundläggande behov. Den reform av arbetsrätten som regeringen och delar av LO motvilligt godtagit är ett välkommet, men endast ett litet, steg mot den flexibla arbetsmarknad som är en förutsättning för att jobben skall komma.

Bristerna på skolans område behöver avhjälpas, om våra ungdomar – med både svenska och utländska namn – skall svara mot de krav som arbetsmarknaden ställer.  Styrande för den högre utbildningen skall vara kvalitet, inte lokaliseringspolitiska och genuspolitiska hänsyn.

En förutsättning för både studier och arbete är en fungerande bostadsmarknad. Någon sådan existerar inte för våra ungdomar, oavsett om de är av svensk eller utländsk härkomst. Hyresgästföreningen kan väntas ta till alla sorters tricks i försvaret av en hyresreglering, som gagnar de redan bostadsbesuttna.

Det går inte längre att förneka att den stora invandringen och en misslyckad integrationspolitik har fört med sig en ökad kriminalitet i Sverige. Gängbråk och skjutningar är vittnesbörd om detta. Laglydiga medborgare – inte minst invandrare – har berättigade anspråk på att lag och ordning skall råda.

På nämnda politikområden är det tacksamt att driva moderat politik. Vad det kokar ner till är att bryta det växande utanförskapet och att öppna möjligheter för alla att förverkliga sina ambitioner och förutsättningar.                          

Men Moderaterna kan inte bara ägna sig åt gamla kära ämnen som rättstrygghet och valfrihet. Höger/vänsterskalan är fortfarande den avgörande skiljelinjen i svensk politik. Moderaterna har också kravet på sig att driva sin jobb- och välståndsfrämjande ekonomiska politik. Efter det avbräck som Coronan orsakat gäller det att få igång entreprenörskap och företagsamhet, som tar vara på de öppningar som globalisering och digitalisering erbjuder.

I skuggan av den egenartade januariöverenskommelsen, där Socialdemokraterna köpt sig fortsatt kontroll över regeringsmakten mot eftergifter i vissa sakfrågor, ropar nu vänsterkrafter inom partiet på nya skatter och höjda skatter, särskilt på kapital. Skulle dessa idéer vinna gehör, vore det ett säkert sätt att minska antalet jobb, motverka bostadsbyggande och driva företag och entreprenörer ut ur landet.

Det var ingen tillfällighet att Socialdemokraterna i 2000-talets början medverkade till att avskaffa arvs- och gåvoskatt. Dessa pålagor kunde lätt planeras bort. De slog olika mellan skilda tillgångsslag, de träffade främst ”fattiga rika” och gav dålig avkastning.

Inom finansdepartementet drog man slutsatsen att dessa skatter var skadliga och att de motverkade sitt syfte. I spetsen för arvsskattens slopande gick den socialdemokratiske finansministern. Nu tycks Magdalena Andersson vilja gå motsatt väg. Men hon vill väl inte framstå som en sämre finansminister än Bosse Ringholm?

En annan politisk ledare som har anledning att tänka över sin situation är Annie Lööf. Skall hon samarbeta med ett parti, eller rentav flera partier, som har stora skattehöjningar på sitt program? Hur passar det in i den liberala reformpolitiken?

Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna