Insänt
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Kinesisk höst
S
TAFFAN HEJMERSON är alltså den kvällstidningsreporter som under libanonkriget öppet anklagade judiska bosättare för ritualmord på barn. (Aftonbladet
den 25.9.1982. Se också Henrik Bachners
doktorsavhandling Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945. Natur och Kultur
1999, s. 404-405).
Sådan är alltså den man som tror att
han är rätt person att betygsätta min kinabok från 1977 i Svensk Tidskrift. Hans närvaro som kolumnist i denna tidigare anständiga publikation bör vara ett gott skäl att,
som jag numera normalt gör, slänga tidskriften oöppnad i papperskorgen. Den hör
inte hemma i anständigt sällskap så länge
Heimerson är en firad medarbetare där.
Heimerson är inte bara en vulgär antisemit som inte tvekar att i sin journalistik
ösa ur judehatets dunklaste, medeltida brunnar. Han är också, vilket inte bör överraska,
en djupt intellektuellt ohederlig skribent.
Jag har i SvT (1/00) gjort läsarna uppmärksamma på det totalt felaktiga och
okunniga i att beskriva min bok Kinesisk
höst 1978 som något slags hyllning till den
kinesiska kulturrevolutionen. Bokens titel
borde kanske redan för en intelligent läsare klargöra att här är det knappast fråga
om något sådant. Igenom hela boken talar
jag om kulturrevolutionen som den oerhörda katastrof den var. Där kommer ögonvittnen till tals, däribland Pa Chin, och den store
målaren Li Ko Jan. Vad de har att säga är
knappast uppbyggligt. Det är klart att vi
överblickar situationen bättre nu än 1977
och vi har läst flera vittnen.
På ett djupt ohederligt sätt drar Heimerson fram en helt annan text ur min bok;
min skildring av en jordbrukskommun utanför Shanghai.(Som han, helt okunnigt,
beskriver som själva basen i kulturrevolutionen.) Jag skäms inte det minsta över
denna. Det är en sannfärdig skildring av ett
stycke kinesisk verklighet som jag såg den
mörka hösten 1977. Och vad jag såg var en
liten gnista av hopp i ett mänskligt ruinlandskap. Mitt gamla intresse för agrara
utopier har säkert bidragit till min dåvarande imponerade hållning. Men i den arbetande agrara befolkningen såg jag en motvikt till kulturrevolutionens blint destruktiva horder, väsentligen ledda av barnen till
olika politiska eliter.
Hur min ståndpunkt till utopiska experiment har utvecklats i dessa frågor mellan
Utopier (1969) och Bilderna på 5o/stadens
murar (1985) är mycket lätt att fastställa
för den läskunnige.
Lars Gustafsson
Professo~ Texas
Heimerson svarar:
Professor Gustafsson ifrågasätter att folkkommunerna var själva basen för kulturrevolutionen. Jisses. Det var ju ”genom
massornas entusiasm” i folkkommunerna
som ”den socialistiska renlärigheten kunde
upprätthållas”. Folkkommunerna var grunden i kollektiviseringen. Där blev kommunismen slutgiltigt förverkligad. Mao Zedong
kommenderade 1968 miljontals stadsungdomar till folkkommunerna ”för att lära av
bönderna”.
Det är en sådan folkkommun den då 42-
årige Gustafsson skildrar i Kinesisk höst- ” …här blev jag slutgiltigt övertygad om att
den socialistiska revolutionen faktiskt har
varit i stånd att inte bara skapa frihet från
nöd, utan- under optimala förhållanden –
också livskvalitet, verklig, solid livskvalitet
för en stor del av Kinas massor”.
Denna panegyrik reducerar han nu i sitt
inlägg till: ”en liten gnista av hopp i ett
mänskligt ruinlandskap”. Hå-hå. En liten
gnista när hela himlen stod i brand. Han tillägger: ”Mitt gamla intresse för agrara utopier har säkert bidragit till min dåvarande
imponerade hållning.” Om Gustafsson nu
var så imponerad, och har beskrivit det i sin
egen bok, varför i himlens namn blir han så
upprörd över att jag citerar det?
Min artikel i Svensk Tidskrift (5/99)
handlade om svenska mediers så usla
bevakning av det intressanta Kina. För att
styrka min åsikt pekade jag på hur annorlunda det var under sjuttiotalets radikala
berusning, med en ström av hänförda böcker skrivna av Sveriges intellektuella elit. Jag
var inte särskilt indignerad. Böckerna skrevs
i den svenska tidsandans tecken. Bara Gustafsson själv blir upprörd av att läsa Gustafsson.
Vad gäller min antisemitism ligger det
till så här: Hösten 1982 reste jag på Västbanken. Det var min kanske tjugonde eller
trettionde resa där. Jag hade under flera år
på sjuttiotalet varit bosatt i Mellanöstern
som korrespondent för Aftonbladet. Reportageresan gällde förhållandet mellan israeler och palestinier och hade ingenting med
libanonkriget att göra. Jag försökte spegla
förhållandet i en israelisk bosättning på en
kulle och en arabisk by på en annan kulle.
Byarna var inom synhåll för varandra. Läget
mellan dem var spänt. En arabisk pojke hade
kastat sten på israelers bilar, jagats och,
skrev jag, detta ”barn försvann och hittades några dagar senare i en skreva, skjutet
i huvudet, ritualmässigt avrättat”.
Så var det. Jag skulle inte använt ordet
”ritualmässigt” om jag känt till den religiö-
sa laddningen i formuleringen. Jag erkänner
och beklagar min okunnighet. Barnets försvinnande och mordet hade kunnat skildras
även utan det förgripliga ordet. Jag har bett
om ursäkt för min okunnighet. Per Ahlmark,
som bannat mig i en av sina böcker, har
senare sagt: ”Varför, Staffan, ringde du inte
och sa som det låg till så kunde jag tagit
bort det.” Detta var, om jag fattat det rätt,
mitt enda klavertramp i tusentals artiklar
från Mellanöstern under åren 1969-88.
Detta, Professor Gustafsson, är ett
exempel på hur en skribent erkänner att
han skrivit skit. Jag begraver inte mitt misstag i en lamentation om mitt sextonåriga
förhållande till agrara utopier.
Jag är inte kolumnist i Svensk Tidskrift
-jag har bara gästspelat någon gång. Men
det där med kolumnist ger mig en ide. Låt
chefredaktören avgöra. En skribent mera –
mot en läsare i Austin mindre.
Nog sagt. Jag påminner mig Woodrow
Wilsons råd: ”Never murder a man who’s
committing suicide.”
Staffan Heimerson
Reporter, Sydney
lSvensk Tidskrift 12000, nr 2-31 B
S
TAFFAN HEJMERSON är alltså den kvällstidningsreporter som under libanonkriget öppet anklagade judiska bosättare för ritualmord på barn. (Aftonbladet
den 25.9.1982. Se också Henrik Bachners
doktorsavhandling Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945. Natur och Kultur
1999, s. 404-405).
Sådan är alltså den man som tror att
han är rätt person att betygsätta min kinabok från 1977 i Svensk Tidskrift. Hans närvaro som kolumnist i denna tidigare anständiga publikation bör vara ett gott skäl att,
som jag numera normalt gör, slänga tidskriften oöppnad i papperskorgen. Den hör
inte hemma i anständigt sällskap så länge
Heimerson är en firad medarbetare där.
Heimerson är inte bara en vulgär antisemit som inte tvekar att i sin journalistik
ösa ur judehatets dunklaste, medeltida brunnar. Han är också, vilket inte bör överraska,
en djupt intellektuellt ohederlig skribent.
Jag har i SvT (1/00) gjort läsarna uppmärksamma på det totalt felaktiga och
okunniga i att beskriva min bok Kinesisk
höst 1978 som något slags hyllning till den
kinesiska kulturrevolutionen. Bokens titel
borde kanske redan för en intelligent läsare klargöra att här är det knappast fråga
om något sådant. Igenom hela boken talar
jag om kulturrevolutionen som den oerhörda katastrof den var. Där kommer ögonvittnen till tals, däribland Pa Chin, och den store
målaren Li Ko Jan. Vad de har att säga är
knappast uppbyggligt. Det är klart att vi
överblickar situationen bättre nu än 1977
och vi har läst flera vittnen.
På ett djupt ohederligt sätt drar Heimerson fram en helt annan text ur min bok;
min skildring av en jordbrukskommun utanför Shanghai.(Som han, helt okunnigt,
beskriver som själva basen i kulturrevolutionen.) Jag skäms inte det minsta över
denna. Det är en sannfärdig skildring av ett
stycke kinesisk verklighet som jag såg den
mörka hösten 1977. Och vad jag såg var en
liten gnista av hopp i ett mänskligt ruinlandskap. Mitt gamla intresse för agrara
utopier har säkert bidragit till min dåvarande imponerade hållning. Men i den arbetande agrara befolkningen såg jag en motvikt till kulturrevolutionens blint destruktiva horder, väsentligen ledda av barnen till
olika politiska eliter.
Hur min ståndpunkt till utopiska experiment har utvecklats i dessa frågor mellan
Utopier (1969) och Bilderna på 5o/stadens
murar (1985) är mycket lätt att fastställa
för den läskunnige.
Lars Gustafsson
Professo~ Texas
Heimerson svarar:
Professor Gustafsson ifrågasätter att folkkommunerna var själva basen för kulturrevolutionen. Jisses. Det var ju ”genom
massornas entusiasm” i folkkommunerna
som ”den socialistiska renlärigheten kunde
upprätthållas”. Folkkommunerna var grunden i kollektiviseringen. Där blev kommunismen slutgiltigt förverkligad. Mao Zedong
kommenderade 1968 miljontals stadsungdomar till folkkommunerna ”för att lära av
bönderna”.
Det är en sådan folkkommun den då 42-
årige Gustafsson skildrar i Kinesisk höst- ” …här blev jag slutgiltigt övertygad om att
den socialistiska revolutionen faktiskt har
varit i stånd att inte bara skapa frihet från
nöd, utan- under optimala förhållanden –
också livskvalitet, verklig, solid livskvalitet
för en stor del av Kinas massor”.
Denna panegyrik reducerar han nu i sitt
inlägg till: ”en liten gnista av hopp i ett
mänskligt ruinlandskap”. Hå-hå. En liten
gnista när hela himlen stod i brand. Han tillägger: ”Mitt gamla intresse för agrara utopier har säkert bidragit till min dåvarande
imponerade hållning.” Om Gustafsson nu
var så imponerad, och har beskrivit det i sin
egen bok, varför i himlens namn blir han så
upprörd över att jag citerar det?
Min artikel i Svensk Tidskrift (5/99)
handlade om svenska mediers så usla
bevakning av det intressanta Kina. För att
styrka min åsikt pekade jag på hur annorlunda det var under sjuttiotalets radikala
berusning, med en ström av hänförda böcker skrivna av Sveriges intellektuella elit. Jag
var inte särskilt indignerad. Böckerna skrevs
i den svenska tidsandans tecken. Bara Gustafsson själv blir upprörd av att läsa Gustafsson.
Vad gäller min antisemitism ligger det
till så här: Hösten 1982 reste jag på Västbanken. Det var min kanske tjugonde eller
trettionde resa där. Jag hade under flera år
på sjuttiotalet varit bosatt i Mellanöstern
som korrespondent för Aftonbladet. Reportageresan gällde förhållandet mellan israeler och palestinier och hade ingenting med
libanonkriget att göra. Jag försökte spegla
förhållandet i en israelisk bosättning på en
kulle och en arabisk by på en annan kulle.
Byarna var inom synhåll för varandra. Läget
mellan dem var spänt. En arabisk pojke hade
kastat sten på israelers bilar, jagats och,
skrev jag, detta ”barn försvann och hittades några dagar senare i en skreva, skjutet
i huvudet, ritualmässigt avrättat”.
Så var det. Jag skulle inte använt ordet
”ritualmässigt” om jag känt till den religiö-
sa laddningen i formuleringen. Jag erkänner
och beklagar min okunnighet. Barnets försvinnande och mordet hade kunnat skildras
även utan det förgripliga ordet. Jag har bett
om ursäkt för min okunnighet. Per Ahlmark,
som bannat mig i en av sina böcker, har
senare sagt: ”Varför, Staffan, ringde du inte
och sa som det låg till så kunde jag tagit
bort det.” Detta var, om jag fattat det rätt,
mitt enda klavertramp i tusentals artiklar
från Mellanöstern under åren 1969-88.
Detta, Professor Gustafsson, är ett
exempel på hur en skribent erkänner att
han skrivit skit. Jag begraver inte mitt misstag i en lamentation om mitt sextonåriga
förhållande till agrara utopier.
Jag är inte kolumnist i Svensk Tidskrift
-jag har bara gästspelat någon gång. Men
det där med kolumnist ger mig en ide. Låt
chefredaktören avgöra. En skribent mera –
mot en läsare i Austin mindre.
Nog sagt. Jag påminner mig Woodrow
Wilsons råd: ”Never murder a man who’s
committing suicide.”
Staffan Heimerson
Reporter, Sydney
lSvensk Tidskrift 12000, nr 2-31 B