Ingemar Dörfer; USAs missilförsvar är inte långt borta


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

USA:s missilförsvar
är inte långt borta
l av Ingemar Dörter
Missilförsvaret skall inte bara försvara städer i USA utan också allierade
runt om i världen. Det betyder att Norge om några år kan ha ett fartygsbaserat
missilförsvar som kan täcka stora delar av Sverige.
I
DEN SVENSKA REGERINGENs utrikesdeklaration år
2001 uppmanades Amerikas Förenta Stater att
inte utveckla sitt missilförsvar. Sverige var därmed jämte Ryssland det enda europeiska land som
kom med en sådan förmaning. I årets deklaration
i Riksdagen den 13 februari anses det ”beklagligt att USA
ensidigt har sagt upp ABM-avtalet och går vidare med
sina planer på ett missilförsvar. Det riskerar att leda till
en ny kapprustning.”
Tvärtemot förväntningarna har den ryska reaktionen varit dämpad. Men DN:s ledarsida, som annars förordar svenskt medlemskap i NATO, har oförtrutet predikat missilförsvarets faror för världsfreden. När den
sjätte testflygningen lyckades den 13 mars, den tredje
lyckade i rad, noterades det inte med ett ord i svenska
media. Finanstidningen informerade sina läsare via en
artikel ur New York Review of Books, författad av en
amerikansk nobelpristagare. Gissa vad New York Review
of Books tycker om missilförsvar? Givetvis att satsningen
på 8 miljarder dollar kommer att misslyckas. skribenten har till och med missuppfattat siffran. De 8 miljarderna är nämligen nästa års satsning vilket motsvarar
en vecka av Pentagons budget, eller två svenska försvarsbudgetar. Hela kalaset går säkert lös på 100 miljarder dollar.
1999 röstade kongressen med siffrorna 97-3 i
senaten och 317-105 i representanthuset för att ett
amerikanskt missilförsvar skapas så snart det är tekniskt
möjligt.
Varför envisas Sverige med att kritisera ett program
som möter ett växande intresse i resten av Europa och på
sikt också kan komma Sverige till nytta? Av samma skäl
som man konsekvent kritiserat det amerikanska kärnvapenparaplyet över Europa, som under det kalla kriget
täckte också Sverige. Vad angår det egentligen Sverige
att Amerika vill skydda sin befolkning mot attacker med
massförstörelsevapen? Har Amerika kanske lagt sig i
Viggen och JAS-projekten, påstått att de är för dyra och
komplicerade och måste avbrytas? Lagt sig i har man
förvisso genom att förse Sverige med nyckelkomponenter till systemen. Skillnaden är naturligtvis att det amerikanska systemet har världspolitiska konsekvenser, men
inte de negativa som kritikerna tror. Kritikerna är helt
enkelt kvar i kalla krigetänkande.
STABILITET PÅ SVENSKA
Missilförsvarets historia går tillbaka till 1960-talet. Ar
1969 försökte president Nixon få till stånd ett robotförsvar på tolv platser för att skydda viktiga städer och
robotsilos mot begränsade attacker av ryska interkontinentala robotar. Kina hade detonerat sin första atombomb 1964 och amerikanarna trodde felaktigt att Kinas
strategiska arsenal skulle utvecklas snabbt. Men Nixons
förslag mötte motstånd i kongressen som ville minska
försvarsbudgeten. Programmet kritiserades av precis
samma skäl då som nu trettio år senare.
l. Det skulle inte fungera
2. Det skulle fungera så bra att det var destabiliserande
3. Det skulle göra Europa men inte Amerika sårbart
4. Det skulle leda till rysk upprustning och fientlighet.
Detta var en tid då ett aggressivt Sovjetunionen, bränt av
nederlaget i Kubakrisen 1962, rustade upp. Varje vecka
adderade man fyra interkontinentala robotar till sin arsenal samtidigt som man förstod att man låg efter ifråga
om robotförsvarsteknologi. Denna underlägsenhet ville
man kompensera genom att neutralisera det framväxande amerikanska robotförsvaret. 1972 gick Sovjetunionen med på att begränsa sin upprustning mot att
Amerika gick med på att begränsa robotförsvaret till två
batterier i varje land. Två år senare ändrades det till ett.
Därmed uppstod ett tillstånd av MAD, Mutual Assured
(/)
OJ
3
::r
QJ:
ro
lSvensk Tidskrift l2002, nr 21 m
Q)
:ro
..c
E
ro
(/)
Destruction, som innebär att de två kärnvapenmakterna
kan förgöra varandra.
Men medan Amerika monterade ner sitt efter kort
tid behöll ryssarna sina hundra allt mer obsoleta robotar runt Moskva. Det enda landet med ett lokalt missilförsvar just nu är Ryssland.
ABM-avtalets syfte var just att hindra att något effektivt robotförsvar ska finnas. Dess upplösning som svenska regeringen så motsätter sig innebär att denna förmåga kan upphöra. Varför vill regeringen, som vill
avskaffa alla kärnvapen, att Amerika och Ryssland även
i fortsättningen skall kunna förgöra varandra med kärnvapen och varför anses denna förmåga gynna stabiliteten
i världspolitiken?
På samma sätt resonerade regeringen att det kalla
kriget i Europa var bra för stabiliteten. Ingen drastisk
maktförskjutning skulle hota freden. Men den kom ändå
när väst vann det kalla kriget, när kommunistregimerna
kollapsade och de ledande europeiska staternas verkliga
makt synliggjordes. stabiliteten minskade under en period men till slut segrade demokratin i (så gott som) alla
europeiska länder.
DEN NYA TIDEN
Resonemanget om ABM-avtalet bygger på ett kalla krigettänkande som nu är helt överspelat. Amerika och
Ryssland är inte längre jämstarka, Ryssland är en viktig
aktör i europeisk säkerhetspolitik i paritet med Tyskland, Frankrike och Storbritannien, men flera klasser
under Amerika. Rysslands potentiella fiender är inte
Amerika och EU utan stater vid sydgränsen och kanske
Kina i ett längre tidsperspektiv. Amerikas fiender å andra
sidan är inte Ryssland utan terroristorganisationer och
för tillfället Irak, Iran och Nordkorea, och andra stater
som utvecklar kärnvapen och långdistansrobotar. De två
före detta supermakternas kärnvapen är således inte riktade mot varandra. Varför då formellt garantera att de
ska kunna förgöra varandra när de inte har någon tanke
på detta?
Det amerikanska beslutet att efter trettio år lämna
ABM-avtalet och utveckla ett robotförsvar har flera skäl:
Man vill försvara USA mot problemstater och
avskräcka dessa stater från att utveckla långdistansrobotar som kan nå Amerika med massförstörelsevapen.
Främst tänker man på Nordkorea, Iran och Irak, av president Bush utpekade som ondskans axel, men också
Syrien och Libyen. Den amerikanska avskräckningen i
en kris ökar om ett begränsat amerikanskt robotförsvar
gör motståndaren osäker. Med tanke på det amerikanska
engagemanget runt världen är det meningen att robotförsvaret också ska skydda amerikansk trupp, allierade
trupper, installationer, baser, hamnar och städer mot
medel- och kortdistansrobotar.
fiJ lSvensk Tidskrift ! 2002, nr 2 !
Att hotet mot USA är reellt behöver inte betvivlas
efter den 11 september. Vem tror att terroristerna hade
tvekat använda kärnvapenbeväpnade robotar om de haft
tillgång till sådana och de passat in i deras planer? Är
det då inte viktigare att satsa på andra former av hemlandsförsvar än missilförsvar frågar sig skeptikerna? Men
just det har man gjort. 1998-2001 satsades 5 miljarder
dollar på robotförsvar och 13 miljarder på försvaret av
infrastruktur och terroristbekämpning.
DEN NYA RUSTNINGSKONTROLLEN
I en studie publicerad i januari 2001 som författats av
flera av de ledande strategerna i Bushadministrationen
konstaterades
”Koncentrationen på det kalla krigets rustningskontrollprocess som den återspeglas i ABM-avtalet och
START innebär att stadfästa ömsesidiga hot om och
kapacitet till ömsesidig kärnvapenutplåning. En sådan
inriktning innebär en väsentlig och konstgjord barriär
för en stabil förbättring av de amerikansk-ryska politiska förbindelserna.”
De ryskamerikanska överläggningarna om begränsning av strategiska kärnvapen START har varit i limbo
sedan 1993 då START II undertecknades. Bush-administrationen vill gå ifrån dessa formella avtal och i stället uppnå transparens av kärnvapenarsenalerna på annat
sätt. Man är överens med Ryssland om att minska antalet strategiska kärnvapen från nuvarande 6000-7000 till
1700-2200 på varje sida, men det är oklart om denna
nya nivå som ska nås 2012 kommer att knytas till ett
internationellt avtal. Den nya amerikanska kärnvapenstrategin som kungjordes i januari i år kombinerar denna
nedrustning av offensiva vapen med en upprustning av
defensiva vapen, det vill säga just missilförsvar. Efter att
under en generation ha satsat enbart på avskräckning
försöker man också bygga upp ett försvar eftersom
avskräckning kanske inte hjälper mot den nya sorts fiender man ser framför sig, inklusive terrorister.
Den ursprungliga europeiska kritiken av missilförsvaret
har att göra med vad man ser som amerikansk unilateralism. Hösten 1999 vägrade senaten ratificera det heltäckande
provstoppsavtalet därför att Clintonadministrationen
som ville ha avtalet, grovt misskötte förberedelserna för
kongressbehandlingen. Amerika har också förklarat
konventionen om biologiska vapen verkningslös eftersom
den inte kan kontrolleras och bryts av flera problemstater.
WASHINGTON LÄMNAR ABM-AVTALEN
Ett element av unilateralism finns, som handlandet efter
den 11 september visar; otålighet med ett Europa som
vägrat satsa på sina krigsmakter och därför inte kan agera
utanför den egna kontinenten.
Aversionen mot att binda rustningsavtal till traktater
beror på att världspolitiken förändras med Amerika som
enda supermakt, Ryssland på väg ner och Kina på väg
upp. Varför ska man binda sina strategiska styrkor till
Ryssland vars ekonomi är lika stor som Nederländernas
och försvarsutgifter kanske lO procent av de amerikanska? Kina kan däremot spela en avgörande roll. Missilförsvaret byggs för att möta hotet från problemstater
som kan ha långdistansrobotar med massförstörelsevapen från år 2005. Kina räknas officiellt inte till dessa.
Det är sant att Kina för närvarande bara har 20 robotar
som kan nå Amerika och att ett modest amerikanskt
missilförsvar kan vara effektivt mot denna styrka. Det
är också sant att Japan tillsammans med Amerika utvecklar ett fartygsbaserat robotförsvar som om ett decennium kan skydda landet från Kina. Men den kinesiska frå-
gan är viktigare än så. Under 1900-talet, av publicisten
Henry Luce döpt till The American Century, tvingades
Förenta Staterna under en generation leva i en symbios
av MAD med Sovjetunionen. Sovjetunionen besegrades
och inflytelserika amerikaner är fast beslutna att inte
leva i ett MAD-tillstånd med nästa utmanare, Kina, i
The Second American Century. Ett helt utbyggt missilförsvar kan i framtiden vara lösningen.
Att missilförsvaret skulle leda till en ny kapprustning
är tveksamt. De indiska och pakistanska kärnvapensprängningarna 1998 hade inget med missilförsvaret att
göra och Kina hade planerat sin upprustning långt innan
det amerikanska beslutet, vilket Anna Lindh erkände i
riksdagens utrikesdebatt. Ryssland slutligen har inte längre kapacitet att rusta upp. Allt tyder på att Putin efter
den 11 september beslutat sig för att välja Väst framför
Kina som partner. Frågan är nu närmast hur Ryssland,
Europa och Amerika ska kunna samarbeta, inte om.
EUROPEISKA PERSPEKTIV
I Europa har man länge varit skeptisk till de amerikanska missilplanerna. Clintons tveksamhet innebar att man
trodde sig kunna påverka Washington. Det är inte svårt
att se skillnaden i det europeiska och amerikanska perspektivet. Europa har i motsats till USA alltid varit hotat,
senast under det kalla kriget av sovjetiska kärnvapen.
Varken !raks eller !rans massförstörelsevapen upplevs
som ett hot mot Europas huvudstäder och än mindre
naturligtvis Nord-Koreas. Men också om man är hotad
Kostnader
Missilförsvaret kostar 160- 200 miljarder dollar under
20 år. 8-10 miljarder dollar per år är 2- 3 procent av
försvarsbudgeten på 370 miljarder dollar. Under nästa
20-årsperiod spenderar USA mer, 10 miljarder dollar
per år, på taktiska stridsflygplan.
räcker de europeiska pengarna och teknologin inte till
ett missilförsvar med nuvarande prioriteringar. De räcker
inte ens till de resurser man förbundit sig att ställa till
NATO:s förfogande och än mindre till den europeiska
insatsstyrka som ska stå färdig 2003. Att i det läget
diskutera ytterligare insatser för ett missilförsvar anses
frivolt. Endast en mycket dramatisk händelse, det vill
säga insats av massförstörelsevapen på den europeiska
kontinenten eller i Europas periferi skulle leda till nytänkande.
I Frankrikes fall klämmer ytterligare en sko. Den franska force de frappe, uppbyggd sedan general de Gaulle,
är grundvalen i den franska kärnvapenavskräckningsfilosofin. Ett framgångsrikt ryskt eller kinesiskt missilförsvar undergräver avskräckningen. Kan missilerna
stoppas är de värdelösa.
Här har Bushs nya inriktning av programmet väckt
intresse; Medan Clinton talade om ett nationellt robotförsvar talar Bush om ett större försvar som också ska
täcka allierade och vänner. Amerikansk trupp sätts in i
Mellanöstern och i Asien där motståndaren kan ha massförstörelsevapen. Samma missilförsvar som täcker amerikanerna täcker de allierades trupper och städer i områ-
det. Europeerna har förstått att de kan utveckla system
som kan pluggas in i de amerikanska, ofta sjöbaserade
med kryssare och fregatter som vapenplattform. Nederländska, brittiska, tyska och spanska flottan får nu fartyg
med denna kapacitet.
Det får också den norska, som till skillnad från den
svenska har tillräckligt stora fartyg, det vill säga fregatter. Utrustningen består av den amerikanska marinens
Aegis stridsledningssystem, Spy l radar och Navy Standard Missile, NSM-robotar.
I november 2001 avbröts den amerikanska marinens
Navy Area Defense-program, där NSM ingår, på grund av
höga kostnader. Med tanke på programmets betydelse för
den totala amerikanska missilförsvarsarkitekturen kommer det att fortsätta i annan form och NSM som europeerna är beroende av, räddas. Eftersom Amerika lämnat
ABM-avtalet kan nu det mer avancerade marinprogrammet, Navy Theater Wide, NTW, användas också mot interkontinentala robotar, ICBM. Om några av de europeiska
marinprogrammen uppgraderas till NTW, medverkar de
direkt också i det amerikanska försvaret av hemlandet.
Tyskland och Italien samarbetar också med Amerika
i ett landbaserat, Medium Extended Air Defense System,
MEADS-projekt baserat på den amerikanska Patriotroboten mot kortdistansrobotar med räckvidd under 1000
km. Israel samarbetar med Amerika om en landbaserad
Arrow II robot, liknande Patriot. Turkiet har visat intresse
både för Patriotrobotar, Arrrow II och NTW. Grekland
har beställt Patriot III.
Frankrike utvecklar tillsammans med Italien en egen
(./)
OJ
3
::r
OJ:
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 2lfJl
Q)
:ro
..c
E
ro
(/’)
Också Sverige kommer att kunna försvaras
mot missilattacker.
Illustrationerna är kopierade ur ”Theater Ballistic Missile Detense Perspective ’98”.
robot (Aster) för sitt försvar. Sju av EU:s stater plus
Norge, Turkiet och Israel kan således ha ett begränsat
robotförsvar inom ett decennium. EU:s planerade
utryckningsstyrka på 60 000 man måste ha ett robotförsvar. Sverige som deltar i denna styrka tänker tydligen
låta andra sköta den komponenten.
Ryssland har ett eget och Japan utvecklar NTWsystemet tillsammans med Amerika.
Det amerikanska missilförsvarets sammansättning
är inte slutplanerad i alla detaljer och de europeiska
systemen kan till en början infogas i försvaret mot medeldistansrobotar som hotar mål på den euroasiatiska
kontinenten. Bara två europeiska stater behöver ta ställning till missilförsvaret de allra närmaste åren – Storbritannien och Danmark. I Fylingdales Moor och i Thule
på Grönland ligger amerikanska radarstationer som
måste byggas ut som en del av systemet. Ett nej från
Mer läsning:
Missilförsvaret diskuteras sedan tre år i ledande tidskrifter som Foreign Affairs, Foreign Policy, The National Interest och Survival .
Av det stora antalet skrifter i ämnet bör två nämnas
för sin objektivitet och pedagogiska förtjänster:
Bradley Graham: Hit to Kill, New York: Public Attairs
2001 James M. Lindsay &Michael E. O’ Hanlon:
B!] JSvensk Tidskrift l2oo2, nr 2J
London skulle innebära den största brittisk-amerikanska
krisen sedan Suez 1956 och är uteslutet. Ett danskt nej
likaså. Under 2001 förklarade Italien , Spanien, Polen,
Ungern. Tjeckien och Turkiet att de stöder projektet. De
övriga europeiska staterna är inte negativa längre. Också
Ryssland är berett samarbeta med NATO om försvaret
mot medel-distansrobotar.
SVERIGE PÅ EFTERKÄLKEN
De svensk-amerikanska relationerna är bättre än på
många år, kanske bättre än någonsin sedan Pearl Harbor
för sextio år sedan. Detta gäller kanske i synnerhet säkerhetspolitiken. Sverige är liksom Finland fortfarande
välkommet in i NATO när som helst. I fråga om missilförsvaret har man reagerat med ryggmärgen, anknutit
till FN-traditionen som predikar ett fast regelverk av
rustningskontrollavtal som inte bör röras.
Defending America: Washington DC: Broakings 2001.
Den bästa framställningen av det nya tänkandet i fråga
om rustningskontroll och massförstörelsevapen finns i
Jan Lodals The Price of Dominance New York: Council
on Foreign Relations, 2001.
I Washington noteras den svenska ståndpunkten som
vanligt bara av den krets som hanterar skandinavisk
säkerhetspolitik. Sverige som uttalat sig utan att ens föra
en dialog med Amerika, ignoreras. Under det svenska
ordförandeskapet i EU 2001 kom inte frågan upp eftersom EU är oenigt och denna sorts hårda säkerhetspolitiska frågor behandlas i NATO. När Washington sände
sina toppdiplomater till Europa och Asien för att förklara beslutet besökte Avis Bohlen, chefen för State
Departments avdelning för rustningskontroll, Köpenhamn (Thule är viktigt) men inte Stockholm.
Man kan försöka driva den svenska linjen i den av
Sverige skapade nedrustningsgruppen Ny Agenda. Denna
gruppering av alliansfria stater påminner om en liknande grupp av sex som under det kalla kriget inom FN:s
ram drev olika nedrustningsfrågor. Kretsen, kallad
Femkontinentinitiativet, bestod av Argentina, Grekland,
Indien, Mexico, Tanzania och Sverige. Genom sin
tekniska kompetens i fråga om massförstörelsevapen
spelar Sverige nu som då en ledande roll i gruppen. Men
de andra länderna i Ny Agenda, Brasilien, Egypten,
Irland, Mexico, Nya Zeeland och Sydafrika saknar all
relevans för europeisk eller asiatisk säkerhetspolitik.
Varför, kan man fråga sig, detta svenska fiasko?
Många på UD har hängt kvar i de gamla nedrustningsparadigmen eftersom den på den gamla goda tiden tycktes ge ära och berömmelse i New York och Geneve. De
som följer nytänkandet ligger lågt; det har visat sig vara
bättre för karriären. Eftersom media är så okunniga och
ointresserade finns det inga som ifrågasätter den officiella linjen.
I Amerika finns som alltid flera skolor i frågor av
denna dignitet. Men också skeptikerna som ligger till
vänster om förespråkarna för missilförsvaret anser nu
att någon form av missilförsvar är nödvändigt. Frågan
är omfattningen och samförståndet med allierade, vänner, Ryssland och Kina. Ytterst få i USA rekommenderar
inget missilförsvar, som den svenska regeringen gjort.
Utrikesdepartementet som i nedrustningsfrågor alltid
lutat sig mot den oftast mycket kompetenta vänsterexpertisen i Amerika har denna gäng lämnat denna expertis bakom sig och fastnat i en kalla krigets paradigm som
inte längre gäller och vars logiska resultat är MAD.
Sädant imponerar vare sig i Washington eller i Europa.
Allt eftersom det amerikanska systemet byggs ut,
samarbetet med Ryssland markeras och de europeiska
antirobotsystemen utvecklas framstår Sverige, som så
ofta i europeisk säkerhetspolitik, som en besserwisser på
efterkälken.
Ingemar Dörfer (ingor@foi.se) är forskningschef vid Total·
försvarets Forskningsinstitut, FOI. Han har doktorerat i statskunskap vid Harvard med Henry Kissinger som lärare.
FA Hayek
Få har spelat en så avgörande roll för försvaret
av det liberala samhället som nobelpristagaren,
ekonomen och filosofen FA Hayek.
Frihetens grundvalar
Pocket med förord av Johan Hakelius.
Vårt specialpris 89 kr (ord ca-pris 127, 611 sid).
.;
FAHayeK
” ·v,.: ,
’ :v ’ .~. ::;,·”-·
~· ’

’.lo
~.•..~tUT~alar.(j .-.:~”’
·’\…-
Läs mer om Hayeks liv och gärning:
www.timbro.sejhayek
~
’:. Timbro, Box 5234, 102 45 Stockholm,
T!M BRO Tel 08-587 898 00, Fax 08-587 898 55, info@timbro.se