Print Friendly

Inbördeskriget i nytt ljus

Av Alexander Sanchez | 19 januari 2018



I en nyskriven bok om ”Finska inbördeskriget” (Natur & Kultur 2017) lyfter författarna Tobias Berglund och Nicklas Sennerteg vad de menar är en bortglömd del av både finsk och för den delen svensk historia. För det är delvis en svensk historia som ofta har förbisetts av historiker både från Finland och från Sverige av olika skäl, skriver Alexander Sanchez.

Efter allt som har skrivits om Finska inbördeskriget blir det förstås intressant att fundera en stund om varför det sägs vara bortglömt, och om det var ett inbördeskrig?

Bland historiker har olika förklaringsmodeller funnits om det finska inbördeskriget, ett krig där även namngivningen av händelserna har varit oklara. Utan att gå in i en allt för lång diskussion, har striderna haft olika benämningar för olika grupper. Främst från de ”vita” och ”röda” grupperingarna som stred under inbördeskriget.

De röda kallade det ett klasskrig men även inbördeskriget, och för de för de vita blev det frihetskriget. Själv håller jag med om det numera användbara begreppet finska inbördeskriget utan några politiska konnotationer i övrigt.

Henrik Meinander menar att finska inbördeskriget var en konsekvens av första världskriget, det enda krig i Norden att utvecklas till en fullskalig konflikt. Finska inbördeskriget blev även ett kontrarevolutionärt krig, en typ av krig som blev vanligare i Europa efter det att Tyskland kapitulerade i november 1918.

För forskare i Sverige har inte riktigt bilden av det blodiga inbördeskriget passat in i den nationella myten om bygget av det socialdemokratiska folkhemmet och för finska historiker har det inte passat med bilden av svenskar och tyskar som kom att vara behjälpliga i vad som kom att utvecklas till i stora delar, ett klasskrig. Att det dessutom var en del av vad som kallas språkstriden, där föreställningen om det finska och det svenska i Finland spelade en viss roll, gör det hela mer komplext.

När man väljer att skriva om en person under finska inbördeskriget blir det lätta att lyfta fram en person: Gustaf Mannerheim. En av de ledande gestalterna i den finska 1900-tals historien, hans roll går inte att överskatta.

När första världskriget startar sommaren 1914 är Mannerheim redan på plats i Polen som befälhavare för Hans Majestäts Livgardesulanregemete, och en av de få enheter som var beredda och redo för krig. Han kom att avsluta sin militära karriär i Ryssland som generallöjtnant. Mannerheim hade som finländare mycket lättare att bli accepterad av den polska eliten än en ryss, något han senare kommer att ha nytta av. Kriget var en militär katastrof på östfronten för Rysslands del och kom att avslutas 1917 när revolutionen som många hade väntat på utbröt.

Mannerheim såg sig nu plötsligt både utan arbete och utan land då det gamla tsarriket kollapsade. De skräckbilder som han bevittnade kom att för alltid att prägla hans bild av den nya bolsjevikregim som tagit makten i Ryssland, en bild som inte kom att ändras under resterande av hans liv. Vad skulle en utlänning, aristokrat och militär göra i det land som senare skulle bli Sovjet?

Under en farofylld resa tar sig Mannerheim tillbaka till Finland, ett land som han lämnat närmare 30 år tidigare. Ett land i förändring och ett land på gränsen till inbördeskrig. Storfurstendömet Finland som tillhört Ryssland sedan 1809, var med sitt till stora delar självstyre ett av de mer lyckade områdena i tsarriket. Under 1800-talets senare del hade fler röster höjts för att utropa självständighet och att bryta banden med det ryska styret. Flertalet grupper hade eftersträvat självständighet och flera av de ledande familjer som styrt Finland sedan den svenska tiden, dit Mannerheim tillhörde, var aktiva i landets frihetssträvan.

Inte Gustaf Mannerheim själv av förklarliga skäl, som rysk officer var det i praktiken landsförräderi att hysa sådan åsikter. Att han som tillhörde en av Finlands mest inflytelserika finska familjer skulle låta det gå så långt som i revolutionens Ryssland fanns nog inte i Gustaf Mannerheims föreställningsvärld. Andra medlemmar i familjen var inte lika ryssvänliga, hans bror Carl numera bosatt i Stockholm tillhörde denna skara.

Det är även under denna period som jägarrörelsen, som blev så viktig senare, kom att ta sin början när världskriget var ett faktum. Från att först ha tillfrågat Sverige, som inte ville stödja grupperingen av rädsla för Ryssland, kom ledande personer inom rörelsen att söka hjälp från Tyskland. En hjälp som gavs omgående och 1897 personer tar sig till Tyskland för att där få en militär utbildning och enrollerades i 27. Preussiska jägarbataljonen (Königlich-Preussischen Jägerbatallion Nr 27) under tyskt befäl där de strider på östfronten och senare i Baltikum. Runt 1261 man kom att delta i inbördeskriget. Då de senare återvände till Finland i början av 1918 kom de att spela en tydlig, inte alltid oproblematisk, militär roll i den nya republiken. Både pansargeneralen Ruben Lagus och generalstabschefen Erik Heinrichs fick sin första lärlingstid i jägarbataljonen, något som inte nämns i boken.

Republiken Finland utropades den 6 december 1917, men det vart först den 31 december som Lenin skrev under självständighetsförklaringen. Då var oroligheterna i landet redan ett faktum. De finska socialdemokraterna och fackförbundets ledare som under senhösten satt landet i generalstrejk hade redan bildat ett revolutionärt centralråd.

Redan 16 november hade man röstat för att överta makten i landet. Det föll när ingen var villig att ställa upp. Den senare omröstningen gav en mer reformistisk linje där man var överens om att ställa kraven genom den nyligen bildade lantdagen. Det hindrade inte revolutionstanken att fortsätta. Socialdemokraterna såg sig tvungna att under vårvintern 1918 genomföra en statskupp i södra Finland och Helsingfors tas i besittning. Vägen för inbördeskrigen låg öppen.

Inbördeskriget mellan vita skyddskårer och röda garden kom dela landet mitt itu. I Vasa höll den vita regeringen ställningarna medan Helsingfors blev en röd stad. Mannerheim kom mer eller mindre av en slump att bli riksföreståndare och överbefälhavare för den vita lagliga armén. Att Lenin och hans kumpaner hade räknat med att landet skulle bli indraget i ett inbördeskrig och sedan bli en sovjetrepublik är numera rätt klart. Intresset för att se en fri finsk republik så nära den ryska gränsen fanns inte. De militära bidrag som den ryska regimen gav var omfattande bland annat 10 000 man och vapen. Politikerna ledda av bland annat den konservative statsmannen, senare president, Pehr Evind Svinhufvud tillfrågade Kejsartyskland om stöd.

Sverige varken förmådde eller ville ge garantier för Finland, det blev istället stormakten Tyskland. För att möta detta kom striden i Tammerfors, de rödas huvudstad i Österbotten, att bli en viktig strid av prestigeskäl för Mannerheim. Dels för att tyskarna hotade det militära utrymme som han trots allt hade tillskansat sig och dels för att Mannerheim behövde en reell seger för de vita trupperna. Vad konsekvenserna hade varit vid en förlust hade varit oöverskådliga. Striderna om staden började den 16 mars och pågick till den 6 april. Tammerfors föll trots hårt motstånd från de röda trupper som förskansat sig i staden. Det är i dessa strider som den unge historikern Olof Palme, farbror till den mer kände Olof, stupar. På den röda sidan stred även kvinnor, något som dåtiden kom att ha svårt att förlika sig till.

Mannerheim som redan tidigare har haft synpunkter protesterar och menar att de tyska trupperna inte skall blanda sig i de finska angelägenheterna alls, något som den tyskvänlige ledningen i Vasa tar föga notis om. Under våren opererade således svenska brigaden med rikssvenska frivilliga, skyddskårerna och tysk-finska jägarbataljonen från Vasa under Mannerheims befäl. Även en del danska och norska frivilliga tillhörde de frivilliga i den vita armén.

Tyskland hade med oro noterad händelserna i både Ryssland och Finland och kom oavsett vad regeringen i Vasa ansåg operera självständigt. Från den 3 april 1918 kom även den tyska Östersjödivisionen under under ledning av generalmajor Rüdiger von der Goltz att landsatta 10 000 man, som med snabbhet och effektivitet befriar Helsingfors redan den 13 april. En av de som följde med tyskarna var den svenske äventyraren och militären greve Gilbert Hamilton, han kom att leda en enhet från Östersjödivisionen i striderna.

Att vad vi idag skulle kalla för krigsbrott förekom redan innan striderna var avslutade, visar hur djupt ner i avgrunden det finska samhället hade fallit i inbördeskriget. Märkligt nog kom tyskarna i Helsingfors att stå för en mer disciplinerad synsätt, det var trots allt en professionell armé, och majoriteten av de röda fångarna kom att interneras i Sveaborgs fästning. Tyskarna var under striderna i Belgien 1914 inte direkt kända för att sin humana krigföring.

Det som främst drabbade krigsfångarna under sensommaren i Sveaborg (Suomenlinna) var matbrist och vanvård som skördade många människoliv, till en sådan grad att röda korset protesterade.

Inbördeskriget pågick drygt tre månader och det röda upproret slogs ner. Mannerheim håller segerparaden den 16 maj i Helsingfors. Det är nu som det tragiska kom att ske, vilket har diskuterats inte minst även här i Sverige. Då fångar och misstänkta från de röda summariskt fängslas och ett stort antal av de misstänkta dör genom avrättning och svält.

Man beräknar att ca. 19 000 dör under de följande månaderna, en skamfläck i den tidiga republikens historia. Det är på sin plats att påminna om att både svenskspråkiga och finskspråkiga dukade under under denna period, något som ofta glöms bort i den upphetsade debatten på båda sidor av Östersjön. Det mänskliga lidandet skulle ta många år att läka.

Gustaf Mannerheim ville själv att de röda skulle friges men han var redan borta från det politiska spelet, då bland annat hans antityska hållning blivit ett problem för regeringen. När Mannerheim senare återvände till Finland från sin självvalda exil kom han aktivt att arbeta för att ena landet och att delta i fredsförhandlingarna i Paris efter första världskriget.

Det unga Finland kom efter inbördeskriget att spela ett något naivt men farligt spel när man så beredvilligt gick med i den tyska intressesfären under de sista månaderna av första världskriget. Det var inte populärt i alla läger att sätta sitt hopp på Tyskland och en av de kraftigaste avvikarna var Mannerheim som avsade sig rollen som överbefälhavare och reste på semester utomlands redan våren 1918 efter avslutat inbördeskrig. Politikerna kom under ett par månader att nära drömmarna om en tysk storseger, något som inte blev fallet. Garant för Finland blev istället segrarmakterna i första världskriget, nåt som kom att behövas när kriget var avgjort.

Att Sverige ansåg att det spända läget i Finland även kunde smitta av sig och att revolutionstanken kunde växa sig starkare spelade en avgörande roll hur man hanterade den finska regeringens påtryckningar, då igen officiell hjälp kom att förekomma som hotade neutralitetspolitiken. Det militära hjälpen till regeringen i Vasa organiserades med den svenska regeringens goda minne.

Att socialdemokraterna i Sverige var splittrade i frågan skrivs det mycket utförligt om, i mina ögon till en sådan grad att delar av de finska politiska förhållandena försvinner. Här kan det troligtvis röra sig om vilket underlag man har valt att hantera till den långa texten. En av de bästa beskrivningarna i boken är hur Ålandskrisen hanterades av den svenska och finska regeringen, något som man i regel från svenskt håll brukar tona ner. Åland var under några månader ockuperat av en svensk trupp, en ockupation som man senare från svenskt håll har tonat ner, speciellt när tyska trupper kom att ta ön i besittning för den finska regeringens räkning. Ockupationen av Ålands kom att för lång tid framöver anstränga de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Finland. Ålandskrisen utmynnade till en förlikning först år 1921.

” Finska inbördeskriget” ger en mer omfattande och modern bild som följer den senaste forskningen angående inbördeskriget. Trots några smärre invändningar har denna bok saknats i den tidigare utgivningen.

Alexander Sanchez är frilansskribent

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner