Print Friendly

Importrestriktionerna

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

IMPORTRESTRIKTIONERNA
UR KONJUNKTUR- OCH INFLATIONSPOLITISK
SYNVINKEL
~iv projiessor BERTilOLD .JOSEPIIY, S’tocklzolm
IMPORTFöRBUDET det 15 mars 1947, ehuru en oväntad över~
raskning för den breda allmänheten, kom för dem, som regelbun~
det följa riksbanksrapporter och handelsstatistiska redovisningar,
inte som en blixt från klar himmel. Den progressiva importökning,
som hade ägt rum sedan sommaren 1946, kunde inte bestridas med
löpande intäkter från export, sjöfart och övriga valutainkomster
utan krävde oupphörligen stigande tillskott av reservmedeL Riks~
banken åsamkades förluster av guld och främmande valuta, vilka
blev alltmer oroväckande; under tiden från mitten av juli till bör~
jan av mars offrades drygt 1,G miljarder kronor av bankens reser~
ver. Det var uppenbart, att en sådan utveckling inte kunde fort~
sättas i längden.
Men medan dessa omedelbara sammanhang numera äro allmänt
kända, råder alltjämt stor oklarhet i fråga om importkrisens cen~
trala orsak. Olika tolkningar brottas med varandra, och diskussio~
nen förvillas av fördomar och maktpolitiska propagandasynpunk~
ter. I stället för att förnimma sakkunskapens röst se vi ålderstigna
nationalekonomiska käpphästar åter göra sin rond på den poli~
tiska arenan. Moraliska beskyllningar utslungas mot lyxbeto~
nade konsumenter samt mot exportörer och redare, som lastas för
att tillbakahålla likvider i utlandet. Den krigshärjade världens
utarmning åberopas med sentimentala tonfall som motivering för
bristhushållningens återinförande i det icke~krigshärjade Sverige.
Såvida det här inte rör sig om rena camouflageförsök, stanna alla
dylika resonemang vid symptom utan att nå fram till de verkliga
orsakerna.
Men om vi, för att lägga grunden till ett hållfast ställnings~
tagande, söka vår tillflykt hos den neutrala expertisen, möta vi
även där en hög grad av oklarhet och förvirring, som är en följd
av den allmänna brist på koordinering, vilken karakteriserar hela
vår tids diskussion om samhällsekonomiska frågor. Intresset delas
182
Im portrestriktionerna
mellan olika målsättningar, som stå oförmedlat bredvid varandra:
prisstabilitet, full sysselsättning samt förbättringar av levnadsstandarden; och en splittrad debatt grupperar sig kring var och
en av dessa kardinala uppgifter, som ha blivit delaktiga i var sitt
eget system av teorier och praktiska program. Men om de inbördes sammanhangen mellan dessa isolerade intressesfärerna veta vi
hittills ganska litet. Det är därför föga förvånansvärt, att debatten kring handelsrestriktionerna, även där den föres fördomsfritt
och med ärlig vilja till förståelse, blir skiftande alltefter som pris-,
sysselsättnings- eller försörjningssynpunkter skjutas i förgrunden.
Härtill kommer ett annat dilemma – eller rättare sagt en onö-
dig komplikation, med vilken utredningsarbetet närmast av politiska skäl har belastats. Som generellt motbevis mot alla resonemang, som hämta sina argument från Sveriges inhemska ekonomi,
har man velat göra gällande, att importkrisens orsaker böra sökas
inte i svenska förhållanden utan i internationella. Ett dylikt förenklande av ansvarsfrågan måste emellertid principiellt tillbakavisas. Det är visserligen sant, att en given världsekonomisk sitnation på förhand drar vissa gränser för Sveriges valfrihet i fråga
om utformningen av sina handelspolitiska relationer. Men det
faktum, att Sverige nästan två år efter krigets slut tvingats att i
grunden lägga om sin handelspolitik, utan att några parallella förändringar samtidigt ha inträffat i världshandeln – d. v. s. det
spörsmål, som hela diskussionen rör sig om – kan omöjligt förklaras på denna väg.
Det krävs en vaken kritik inför riktiga och falska argument,
som skickligt blandas. Sålunda ha vi fått höra att importvarorna,
särskilt efter kronans appreciering den 13 juli, varit relativt billiga, att exportörerna i valutafattiga europeiska länder visat sig
särskilt ivriga att sälja mot svenska pengar och att importen pit
grund härav »med nödvändighet» måst ökas. Detta resonemang är
givetvis i och för sig inte felaktigt men förbigår målmedvetet den
avgörande punkten. Importörernas förmåga att erbjuda den svenska allmänheten billiga importvaror kan tänkas stimulera efterfrågan efter sådana på bekostnad av efterfrågan efter inhemska
produkter – även åt en sådan riktningsförskjutning måste emellertid en viss kritik ägnas -men enbart ett ökat utbud från utländsk sida kan omöjligt öka efterfrågan i dess helhet. Det är den
totala köpkraftsökningen, som man på detta sätt söker utesluta
från diskussionen.
Låt oss till att börja med bortse från konsumentutgifternas to- 183
Berthold Josephy
tala ökning. Låt oss även eliminera nedskrivningen av de främmande växelkurserna i juli, som ju var avsett att kompensera den
inflationistiska prisvågen i Amerika och i och för sig inte behövde
medföra en allmän prissänkning på importvaror. Om en efterfrågeförskjutning till förmån för importmarknaden likväl ägt rum
-huruvida man kan tala om en sådan undersöka vi senare- har
denna haft sin orsak endast i en förskjutning av prisrelationerna,
vilken har utgått från hemmamarknaden.
De svenska produkterna ha i prishänseende börjat uppdelas i två
olika kategorier: varor med effektivt prisreglerade priser och varor med icke effektivt prisreglerade priser. Den förra prisgruppen
är mycket stabil, den senare befinner sig i stigande. Efterfrågan
är villig att betala stigande priser endast i den mån motsvarande
förnödenheter inte alls eller inte i tillräcklig utsträckning finnas
inom den prisreglerade konstanta sektorn. Efterfrågan riktas under alla förhållanden i första hand till varor med stabila priser,
vilka därför till stor del måste ransoneras.
Även främmande valutor ha sedan juli månad sålts till stabila
priser, och såvida de utländska exportörerna hållit konstanta priser, tillhöra även importvarorna den prisfixerade sektorn. Det är
därför uppenbart att efterfrågan, i den mån prisstegringen inom
landet ökar klyftan mellan de två sektorerna, med nödvändighet
kommer att avvika från hemmamarknaden till importmarknaden.
Detta är emellertid allt som kan sägas till motivering av relativt
ökade importköp; tonvikten ligger inte på någon internationell
dynamik utan på den inflationsprocess, som pågår i Sverige.
Denna insikt leder oss fram i den rätta riktningen. Den pågå-
ende prisinflationen inom den fria sektorn har sitt korrelat i en
allmän köpkraftsinflation, som å sin sida har gjort det möjligt att
utöka importköpen utan att inskränka köpen av inhemska produkter. Det var nämligen inte fråga om köpkraftsförskjutningar mellan hemmamarknad och importmarknad -detta skulle i motsats
till vad som var fallet ha lett till avsättningsstockningar av svenska produkter- utan om ett utbrott av tillväxande överskottsköpkraft till importmarknaden. Detta är något helt annat och tarvar
en närmare förklaring.
Överskottsköpkraft uppstår i den mån inkomsterna ökas fortare
än tillverkningen av sådana varor, som köpas med inkomstmedeL
överskotten kunna då inte absorberas av löpande konsumtion till
gällande pris utan måste beredas utlopp på andra vägar. Tre alternativ finnas. överskottsköpkraften kan trots varutillgångarnas
184
I m portrestriktionerna
begränsning pressa på konsumtionsmarknaderna; i så fall framkallar den inflationistiska prisstegringar, som vi ha upplevt t. ex.
under det första världskriget. Överskottsköpkraften kan temporärt
bindas i form av mer eller mindre kortfristiga övernormala sparplaceringar; sådant var i stor skala fallet under det senaste kriget.
överskottsköpkraften kan slutligen divergeras till importmarknaden; detta är vad som har hänt under de senaste kvartalen.
En preliminär förklaring av importkrisen kan sålunda lämnas
i följande form. Konsumenternas totala köpkraft har ökats kraftigare än utbudet av inhemska konsumtionsvaror. Prisregleringen
gjorde det omöjligt för överskottsköpkraften att i hela sin utsträckning göra sig gällande i form av höjda efterfrågepriser. A
andra sidan var befolkningen inte hågad att öka sitt sparande i
proportion till dessa överskott. Följaktligen pressades köpkraftsöverskottet ut genom den tredje och enda port, som lämnades öppen; det riktades till importmarknaden.
När man har insett dessa sammanhang, skrider man självmant
fram till nästa frågan: vad är förklaringen till den allmänna köpkraftsökningen utöver ökningen av produktionen av konsumtionsvaror? Denna fråga ter sig ganska kvistig, om man går in på detaljerna, och är inte lätt att besvara på ett politiskt neutralt sätt.
En närmare analys är emellertid i här avsett sammanhang inte
av nöden. Vi kunna nöja oss med att konstatera, att alla från aktivt förvärvsarbete härrörande inkomster ökats i samband med den
uppåtriktade konjunkturutveckling, som efter krigets slut tog ett
allt hastigare förlopp.
I och med detta konstaterande se vi problemet i dess djupaste
och intressantaste aspekt. Det utkristalliseras nämligen till frå-
gan: varför har högkonjunkturen i dag utlöst en importkris, som
regeringen anser kunna övervinnas endast restriktionsvägen, medan tidigare högkonjunkturer inte har medfört dylika tvångslägen? Det är uppenbart, att en sådan förändring av reaktionsförloppet måste ha vållats av någon ingripande förvandling i själva
konjunkturmekanismen och att man, för att kunna tränga fram
till krisens själva upphovsmoment, måste söka uppdaga denna sistnämnda omformning.
Konjunkturförloppet är väl känt. Uppsvinget äger rum i två
faser. Under den första fasen stimuleras affärsverksamheten av
oberoende impulsmoment: uppfinningar och rationaliseringar,
löne- eller räntesänkningar, ökad efterfrågan av exportprodukter
eller statsutgifter för rustnings- och andra ändamål, vilka finan- 185
…~ ·.
Berthold Josephy
sieras lånevägen. ökade vinstmarginaler – eller åtminstone förväntningar om större vinster – förmå företagarna att göra nyinvesteringar och sysselsätta ett ökat antal arbetare. Den ökade
efterfrågan av arbetskraft medför emellertid efter någon tid lönestegringar, och därmed är konjunkturen inne i sin andra uppsvingsfas. ökad sysselsättning och ökade löner framkalla en livligare efterfrågan av konsumtionsvaror, vilket å sin sida ger anledning till ytterligare kapitalinvesteringar i konsumtionsvaruindustrierna från företagarnas sida. Konjunkturen stimulerar sig
själv och framskrider på detta sätt till den grad av högkonjunktur, där alla produktivkrafter är fullt sysselsatta.
Även denna gång följde händelseförloppet detta gamla schema.
Ända till mitten av år 1946 var utvecklingen näppeligen unik. ~ien
från och med denna tidpunkt syntes konjunkturen avvika från
den vanda banan. Skillnaden uppenbarade sig i själva kulminationsfasen.
Ett konjunkturuppsving skulle kunna fortsättas obegränsat, om
produktionen i både kvantitativt och kvalitativt hänseende höll
jämna steg med efterfrågan. Ett nytt problem uppkommer, om
producenterna inte längre kunna eller vilja framställa de kvantiteter och kategorier av konsumtionsvaror, som efterfrågas. I detta
fall stimulerar företagsamheten en köpkraftsbildning, som den är
oförmögen att neutralisera. Överskottsköpkraft uppstår, som, för
att bli tillfredsställd, pressar på importmarknaden. Inte heller
detta är något nytt.
Om företagarna inte framställa så mycket konsumtionsvaror,
som den av dem lejda arbetskraften efterfrågar, kan detta endast
bero på att de producera kapitalvaror för investeringsändamål,
exportvaror eller rustningsföremål; det sistnämnda alternativet
kan i en fredsekonomi elimineras. I den mån exportproduktion
försiggår bevaras jämvikten automatiskt; med exportlikviderna
kunna de importvaror betalas, vilka konsumenterna, i brist på tillräckliga mängder inhemska konsumtionsvaror, önska köva. :Men
något annat är det i fråga om de nyinvesteringar, som möjliggöras genom produktion av kapitalvaror: sådan produktion hidrar
på intet vis att tillfredsställa konsumenternas ögonblickliga behov,
vare sig på den inhemska marknaden eller på importmarknaden.
En snedvridning uppstår, som endast skulle kunna övervinnas,
om antingen produktionen lades om från kapitalvaror till exvortprodukter eller köpkraften omdisponerades från importköp till
sparande.
186
Importrestriktionerna
Detta är den situation, som tidigare utlöste konjunkturkriser.
Krisen visade alltid ett dubbelt utseende: företagarna led förluster
genom produktion av kapitalvaror, som till följd av otillräcklig
sparaktivitet inte kunde säljas till köpkraftiga investörer, medan
handelsbalansens ökade passivitet oupphörligen tärde på valutareserverna. Förskjutningarna på kapitalmarknaden medförde höjningar av räntefoten, vilka å sin sida ökade produktionskostnaderna. De försämrade vinstutsikterna tvingade företagarna att
inskränka produktionen och avskeda arbetare. Löneutvecklingen
stagnerade, och köpkraftsvolymen reducerades genom tilltagande
arbetslöshet.
Jämföra vi härmed vårt nuvarande läge, så se vi att utgångssituationen är fullkomligt densamma. överskottsköpkraften har
pressats ut till importmarknaden, medan exportproduktionen inte
håller jämna steg med importefterfrågan, och omfattande nyinvesteringar inom landet absorbera avsevärda delar av arbetskraften. Den avgörande skillnaden däremot är, att detta läge inte
längre utlöser självreglerande krafter. Tidigare skulle varje centralbank mot så stora förluster av guld och valutor ha reagerat
med diskontohöjningar. Kreditmedel skulle ha blivit dyrare, och
investeringsverksamheten skulle ha bromsats. I dag leva vi i en
tidsålder, som utmärkes av »den fulla sysselsättningens politik» –
och eftersom produktionsinskränkningar minska efterfrågan av
arbetskraft (vilket ingalunda är identiskt med arbetslöshet) har
räntepolitiken såsom konjunkturreglerande faktor försatts ur spelet. Regleringsmekanismen kopplas inte in, och konjunkturen laddas upp till allt kraftigare spänning.
En definitiv förklaring av den handelspolitiska kris, i vilken vi
ha rakat, kan endast ges i den formen, att konjunkturrörelsen enligt en modern och än så länge inte beprövad samhällsekonomisk
orientering har berövats sina regleringsorgan och att därför en
visserligen patologisk men i sitt begynnelsestadium inte onormal
stegring av importefterfrågan inte kunde motverkas annat än genom ett stävjande av den fria importhandeln.
Den i regeringskretsar i dag dominerande samhällsekonomiska
doktrinen har tillkommit i konjunkturens dalgångar. Keynes och
Beveridge spridde läran om den okontrollerade ekonomiens permanenta undersysselsättning, och i deras spår utvecklades ett system
av ekonomisk kontroll som kanhända – något prov på exemplet
har hittills inte kunnat lämnas – är ägnat att förebygga massarbetslöshet. Detta är utan tvivel mycket värdefullt, men just för
187
Berthold Josephy
ögonblicket är frågan brännande hur en överspänd högkonjunktur
skall kunna bemästras, och i detta sammanhang lämnar kontrollsystemet oss tills vidare i sticket. Importregleringen innebär inte
någon som helst lösning av det konjunkturproblem, inför vilket vi
befinna oss i dag. Med andra ord, kontrollen haltar: den tillhandahåller botemedel mot sysslolöshet men inte mot översysselsättning.
I synnerhet ha förhoppningarna om att kunna avvärja krisen
visat sig förhastade. Någon konjunkturkris i ordets vanliga mening uppleva vi visserligen tills vidare inte. Men i stället för den
likviditetskris hos företagen, som man genom de billiga pengarnas politik lyckats förebygga, drabbas nu nationen i sin helhet av
en hotande kollektiv likviditetskris gentemot utlandet, som har
lika chockartade verkningar. Kontrollsystemets resultat är krisens kollektivisering.
Vi ha emellertid ytterligare konsekvenser i konjunkturhänseende
att vänta. Importkontrollen försvarar riksbankens valutareserver
men bromsar på intet sätt de konjunkturdrivande impulserna inom
landet. Inflationsvågen kommer att stiga, och snedvridningen blir
allt kraftigare markerad. Under en tid då prisstegringar kontinuerligt öka sakvärdena stimuleras investeringsverksamheten inte
blott av produktiva utan även av rent spekulativa skäl. Man investerar därför att man vet, att investeringsföremålen i morgon
skola bli värdefullare än i dag. I och med detta förvandlas produktions- och försörjningskonjunkturen till en inflationskonjunktur som, om den får fortsättas under en längre tid, förspiller avsevärda delar av nationens löpande arbetsinsats.
Men än mer. Inte blott så, att de redan förhärskande inflationsimpulserna tillåtas fortsätta oaktat importstoppet, utan även så att
nya inflationsimpulser utlösas omedelbart genom importbegränsningen. Vi sade tidigare, att det finns trenne alternativ för användande av köpkraftsöverskott, av vilka ökad import är det ena.
Denna utloppsgata har nu delvis stängts. Det hade varit av stort
intresse för sakkunniga observatörer, om regeringen vid utfärdandet av stoppförordningen hade velat uttala sig om vart den i framtiden ämnar dirigera den del av överskottsköpkraften, som hittills
absorberades av importköp eller, vilket är detsamma, hur den tänker behandla den inflationskvot, som riksbanken under åtta må-
naders tid var vänlig nog att köpa med sina sinande reservmedeL
Ämnar regeringen att återupprepa metoden från världskriget II
med anormalt översparande~ Krigsmoralen har vikit, och det
skulle behövas desperata tvångsmedel för att tvinga konsumen- 188
Importrestriktionerna
terna att spara. Eller avser regeringen ett upprepande av metoden från världskriget I med efterfrågans fria konkurrens på varumarknaderna f Priskontrollens försvarsmurar är murkna, och det
krävs inga övermänskliga krafter för att komma dem att ramla.
På dessa två vägar kan den genom importinskränkningen frigjorda köpkraften absorberas, men någon tredje väg se vi inte.
Genom att tiga i denna kardinalfråga ha de styrande inte bidragit
till att öka tillförsikten till den kombinerade handels- och konjunkturpolitikens effekt. Härtill kommer, att eventuellt tillbakahållna
export- och sjöfartslikvider, ifall de frivilligt eller under tvång
hemföras till Sverige och säljas till riksbanken, ytterligare öka de
penningbelopp, som står till förfogande för investeringsändamåL
Den restriktiva handelspolitiken är sålunda i alla avseenden inflationsstimulerande.
Finns det inte någon utväg, som leder till verklig sanering~
Jo, det finns en sådan, under förutsättningen a tt vi ha tillräcklig
kraft och beslutsamhet att se läget sådant det är och att dra konsekvenserna därav. Köpkraftsökningen i alla sina former måste
rigoröst stoppas, och några nominella »förbättringar» av levnadsstandarden -vilka ju endast äro inkomsthöjningar ledsagade av
motsvarande kostnadsökningar- få inte företagas innan reala förbättringar åter bli möjliga. Detta innebär, att den pågående men
tidskrävande rationaliseringen av produktionen måste beredas tillfälle att hinna upp och växa in i penningekonomiens alltför stort
tillskurna kläder. På denna väg kan den kvot av våra inkomster,
som är imaginär och hotande irrar omkring inom näringslivet,
förvandlas till ett realt värde.
189
,- .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism