Print Friendly, PDF & Email

I ovänners lag

Av Mats Fält | 26 februari 2021



VGE har lämnat oss. I december avled Frankrikes tidigare president Valéry Giscard d’Éstaing. Han regerade republiken mellan 1974 och 1981, mandatperioden var sju år enligt de Gaulles konstitution från 1958.

VGE var aktiv redan under de Gaulles tid och förblev ett relevant inslag i fransk politik även långt efter sin förlust mot socialisten Francois Mitterrand. Ett av hans huvudintressen var det Europeiska samarbetet, där han hade nära band till den tyske kanslern Helmuth Schmidt. Det senare var inte så konstigt, ibland talade VGE om sin version av ett borgerligt Frankrike som något slags modernistisk socialdemokrati. Presidenten var aldrig höger på samma sätt som Reagan eller Thatcher senare kom att bli. 1968 hade just passerats. Det var svårt nog ändå att få ungdomarna med på tåget. Som tack för att han sänkte rösträttsåldern till 18 år såg de till att Mitterrand till slut – efter att ha försökt under decennier – fick gratis bostad i Élyséepalatset. Utan det beslutet hade VGE troligen klarat av att bli omvald.

Det fanns fler orsaker till att VGE förlorade 1981. Enligt honom själv berodde det delvis på att han hade ett alltför långt – och aristokratiskt klingande – namn och även rent fysiskt var för lång. Han misslyckades rejält med att skapa den folklighet som hade kunnat förlänga presidentskapet, trots obekväma middagsbesök hos ”verklighetens människor”. En annan förklaring är Jacques Chirac, den fantastiske kampanjpolitikern som knappast någonsin hade en egen åsikt men massor med energi. Chirac var gaullist och tjänade under en tid som premiärminister under VGE. Senare prioriterade Chirac sina egna maktambitioner, lämnade regeringen och grundade en ny version av det gamla gaullistpartiet, RPR – Samling för Republiken på svenska. Ett namn ungefär lika ideologiskt som dess ledare.

Det riktigt känsliga var Chiracs agerande mellan första och andra valomgången 1981. Chirac och RPR gick aldrig tydligt ut med något besked om att deras väljare borde rösta på VGE när Chirac slagits ut i första omgången. Det är fullt förståeligt om den besegrade presidenten hade svårt att förlåta denna uppenbara brist på borgerlig solidaritet. Särskilt som den regering som var på väg in även skulle innehålla representanter för det franska kommunistpartiet, PCF.

Kommunisterna fick fyra ministrar i Pierre Mauroys regering. De fick inga framträdande poster men det var ändå en viktig markering för ett parti utan egentlig demokratisk trovärdighet. Partiledaren, Georges Marchais, var mest berömd för sin utvärdering av världskommunismens facit – ”globalt sett positivt”, och sin ofta framgångsrika medverkan i TV.  Få höll med om hans åsikter men de framfördes med energi och underhållande entusiasm, på ungefär samma sätt som Die Linkes Gregor Gysi senare lyckades med i det återförenade Tyskland.

Mitterrands första år som president blev en katastrof. Efter omfattande socialiseringar av stora företag följde visumtvång för utländska besökare och återinförd valutareglering. Presidentens åsikt att ekonomin inte fick utgöra en begränsning för politikens möjligheter hade uppenbarligen fått slå igenom på alltför bred front. Frankrikes yngste premiärminister någonsin, senare Parisavtalets fader, Laurent Fabius fick genomföra en radikal reträtt för att rädda nationen från undergång.

Kommunisterna var inget parti som rimligen borde kunna sitta i ett västeuropeiskt lands regering. Lojaliteten till Moskva fanns kvar och avståndstagandena från sovjetiska övergrepp gällde bara en stund – sedan var solidariteten åter etablerad och de ömsesidiga delegationsbesöken fortsatte som vanligt – efter Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Trots detta hade partiet ett väldigt starkt stöd inom kulturlivet och akademin. Logiken var lika tunn som när idag många kritiserar försök till marknadsstyrning av den offentliga sektorn samtidigt som de bejakar byråkratisk politisk styrning av hela ekonomin.

PCF var dock ett annat parti än tidigare, när Mitterrand erbjöd ministerposter i maj 1981. Det var inte längre ett parti vars styrka bara gaullisterna kunde mäta sig med. PCF hade fortfarande en stark partiapparat och lika stark förankring i fackföreningsvärlden men i praktisk politik hade Mitterrand lyckats trycka tillbaka sina allierade till vänster radikalt. De där fyra ministerposterna hade varit ett helt annat problem för väst tio år tidigare.

Thomas Hofnung skildrade i sin bok ”Georges Marchais – L’Inconnu du Parti Communiste Francais (L’Archipel, 2001) hur partiet sakta men säkert maldes ned och förödmjukades av Mitterrand och det växande socialistpartiet. Det gemensamma program som partierna stod bakom 1972-1977 var en stor framgång för kommunisterna, det länge dominerande vänsterpartiet, men det utnyttjades sedan på ett mycket utstuderat sätt av Mitterrand. Han hade utan tvekan läst sin Machiavelli.

Mitterrand bröt regelmässigt mot skrivningarna i programmet, ifrågasatte innebörden och omtolkade även centrala inslag. Marchais och PCF lyckades aldrig balansera de ständiga nålsticken. Om PCF protesterade alltför ljudligt skulle de framstå som besvärliga och programmet förlora mycket av sitt symboliska värde. Om de inte protesterade riskerade de istället att framstå som en ovanligt tålig men dock dörrmatta, för de arroganta kollegorna i socialistpartiet. I förlängningen låg den risk som sedan blev verklighet: vem vill rösta på ett parti som inte ens försöker försvara sina egna intressen?

I parlamentsvalet 1978 fick PS 22,5 procent av rösterna, PCF 20,7. I segervalet 1981 var PCF nere på 16,1 procent och redan 1986 hade de passerat nästa viktiga gräns med enbart 9,6 procent. Mitterrands taktik – att samtidigt krama sönder och förödmjuka de franska kommunisterna – hade lyckats över förväntan. Det gjorde kanske inte VGE så mycket gladare i maj 1981 men det var väldigt bra för Europa.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism