Print Friendly, PDF & Email

I kraft av frihetssträvans blodsdop

Av Ian Koehl | 27 november 2020



I år är det 500 år sedan det moderna Sveriges edsvurna frihetskämpar fick sätta livet till för sina övertygelser i Stockholms blodbad: hellre dö förtalad som kättare, med lätt hjärta och fri hals, än tyst huka under tyrannin. Hur skördar vi i dag jorden som de vattnade ur sina strupar? Hur för vi i dag deras talan? frågar Ian Koehl.

“Frihet”, skriver biskop Thomas av Strängnäs i Engelbrektsvisan, “är det bästa ting som sökas kan all världen kring”.

Dårskap! så menar tiden, färdig att allt bele; eljest det kallats fordom leva för en idé.

Sturarnas frihetskrig hade retirerat till huvudstaden där man framgångsrikt försvarat sig under Kristina Gyllenstiernas ledning. Fyra månaders svår belägring hade uthärdats. Till slut gick självständighetsförkämparna med på att lägga ned sina vapen till fred. Detta under löften om amnesti och garantier från den danska övermakten. Löften som dock strax bröts i vad som hädanefter gått till historien som Stockholms blodbad.

Domarna utfärdades formellt med hänvisning till den medeltida kanoniska rätten. Ärkebiskop Gustav Trolle ledde den andliga domstolen. Den tidigare stupade riksföreståndaren Sten Sture den yngres lik grävdes upp ur vigd jord för att, postumt halshuggen, jämte de andra brännas på bål som kättare.

Skändligheten i detta illdåd väckte avsky långt utanför Sveriges gränser redan under sin samtid. Det sägs att en av de dömda, Vincens, själv biskop och invandrad från Nederländerna, innan huvudet föll höll ett lysande försvarstal för de dömda. Talet finns inte bevarat för eftervärlden. Vi kan bara föreställa oss dessa mäns tankar och känslor med vilka de beträdde schavotten.

Det vi kan göra – och jag vet att det bland dem som minns finns levande släktingar – är att högtidlighålla och hedra deras minne. Samt ägna en tanke åt de värden som de pantsatte med sina liv.

Efter upplysningseran skulle många innefatta rättssäkerhet, religionsfrihet – rätten att utöva religion liksom rätten att slippa förtryckas av densamma. Därtill yttrandefrihet: att få yttra sin mening utan risk för repressalier.

Ännu skulle det dock dröja. Dröja innan Sveriges flagga skulle få en egen sång, innan sångämnet få en egen dag, innan dagen skulle skåda det svenska folkets rätta frihet.

Men ändå: på Stortorget, för 500 år sedan – hur pånyttföddes inte den svenska nationens andemening, gjutandes sitt mod mot tyrannin, i kraft av egen frihetssträvans blodsdop över Stockholms kullerstenar? Hur beseglade inte dessa mäns pris intill sista penningen, ännu genom seklers arvedel, svears äganderätt: fred, frihet och självbestämmande?

Baserat på tal hållet vid Stortorget 9 november 2020 till minne av Stockholms blodbad 500 år.

Ian Koehl är skribent

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019