Print Friendly, PDF & Email

Hur skriver man en bra roman?

Av Christian Braw | 22 maj 2020



Vad är det som gör stor litteratur? Vilka verk är det som lever kvar ett sekel senare, när ingen som upplevt den vardag som skildras längre finns kvar? Christian Braw funderar över den goda litteraturen.

När detta skrivs, har Sveriges Radios romanpristävling nyligen avgjorts. Men vilken som var bäst av de nominerade romanerna beror givetvis på vad man väntar sig av en bra roman. Till sist är det hållbarheten, som avgör. Tål romanen att läsas efter femtio år? Har den något viktigt att säga även för den som inte var med 2020?

Hur skriver man alltså en bra roman? Fritiof Nilsson Piraten hade ett bra recept: ”Man skall ha en bra historia. Och så skall man berätta den.” Räcker det? Här kommer det givetvis an på vem ”man” är. Om författaren har en ytlig verklighetsupplevelse, en slapp livshållning, en svag inlevelseförmåga blir det inte bra, även om historien var bra. Om författaren har ett fattigt språk, som inte kan gestalta tillvarons djup och höjder, blir det inte heller bra, även om historien var bra i sig själv.

Därmed har vi kommit in på egenskaper hos författaren, som gör en bra historia till något mer än en bra historia: djup erfarenhet av verkligheten, ansvarsfull livshållning, stark inlevelse, rikt språk. Det vi kallat tillvarons djup och höjder är det som alla vi människor har gemensamt: att leva mellan födelse och död, ont och gott, svek och trohet, framgång och motgång. Där befinner vi oss alla. Det är människans grundvillkor. Därför är en bra roman mer än en bra historia. Den är – på något sätt – alltid berättelsen om Envar. Vi är inte flickan med svavelstickorna i H.C. Andersens berättelse, inte heller den ståndaktige tennsoldaten, men det finns något i dem, som gör att vi förstår oss själva och andra bättre.

Många stora diktare har en grunderfarenhet, där de fått närkontakt med allt detta. Den präglar sedan hela deras tillvaro och hela deras litterära verk. Så är det med Thomas Mann och hans upplevelse av familjeföretagets nedgång och fall. I en föreläsning säger han: ”Ni skulle bli förvånade att höra mitt svar på frågan vad jag tror på. Det är – förgängligheten.” Också Jaan Kross har en sådan grunderfarenhet: att livet överlever – trots allt. Det fyller hans verk med livsglädje och humor. Strindberg har en annan grunderfarenhet, att vara ”tjänstekvinnans son”. Det ger hans verk en ständig färgning av bitterhet, hat och elakhet.

Därmed kommer vi in på en annan faktor. Poeten Inga-Lina Lindqvist har sagt: ”Det måste finnas en stråle av ljus.” Det räcker inte med att verbalisera sin frustration. Det blir inte stor dikt på det sättet. Det måste finnas gestalter och händelser där ljuset glimtar till. Dostojevskijs Bröderna Karamasov är en dyster läsning. Men mitt i allt detta finns det en Aljosja, den goda människan – just där. Graham Greens Makten och härligheten är också berättelsen om förfall, men mitt ur detta strålar det fram ett ljus. Och det är ett barn, som upptäcker det.

Kan man inte skriva en roman för att man har ett budskap, som man vill föra fram? Det blir sällan bra. Det är med konsten som med kärleken. Den kan inte exploateras för något annat. Den är vad den är, bara när den får vara sig själv. Men hur är det då med Bo Giertz´ Stengrunden? Han hade ett budskap han ville föra fram. Men han hade också en bra historia, många bra historier. De tog makten över honom till den grad att han skrev denna roman på sex veckor. Han kunde inte stanna, förrän på sista sidan. Och hans egen djupa personlighet, hans vida perspektiv och hans rika språk gjorde Stengrunden till verklig litteratur.

Christian Braw är präst, teolog och författare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019