Print Friendly, PDF & Email

Hur orkar man fostra sitt barn att akta sig för polisen?

Av Amanda Wollstad | 5 juni 2020

Uniformen både lugnar och provocerar, men det är fullt möjligt att både följa utvecklingen i USA med oro och inse att situationen är helt annorlunda här. Amanda Wollstad skriver om varför alla borde ha en polis som den svenska.

När jag var liten arbetade min mor som assistentåklagare på en mindre ort efter fullgjort ting, och min far veckopendlade. Den lokala barnomsorgen var inre riktigt anpassad efter (mer än) heltidsarbetande mödrar med förhandlingar och förhör som drog ut på tiden, och vi hade ingen familj i närområdet eftersom vi flyttat dit för hennes tjänst.

Det här är kanske inte helt officiellt, om än preskriberat vid det här laget, men polisen hjälpte till rätt mycket. Det var en småstad, åklagarmyndigheten låg vägg i vägg med polisen och alla kände alla. Så det kom poliser och hämtade mig på dagis ibland när det krisade, hade jag riktig tur till och med i målad bil, och sen satt jag och ritade i köket på stationen till mor var klar. Det var alltid nån som passade på att ta kafferast, eller så höll tjejerna i receptionen ett öga på mig och såg till att jag hade saft och kakor. Himmelriket för ett barn, naturligtvis.

Mina föräldrar skämtar ibland om att det minsann inte gick att skrämma mig med polisen som andra barn, jag älskade ju poliser. Och jag har alltid hatat det fenomenet, föräldrarna på ICA som hotar bråkiga barn med att om de inte är snälla kommer polisen och tar dem. Lär istället barnen att om de nånsin kommer bort, om de är rädda eller nått är fel så ska de leta upp en polis.

Jag älskar fortfarande den svenska polisen. Jag blir trygg när jag ser en polisbil, ringer polisen när något är fel, är oändligt tacksam övar alla de män och kvinnor som dygnet runt och för alldeles för låg lön arbetar för att vi ska vara trygga. Det finns enskilda rötägg, enskilda systemfel, det finns definitivt problem med styrning och prioritering, men de svenska poliserna är generellt fantastiska. Det finns hos de flesta en stor självinsikt, en stor ansvarskänsla, och man förstår sin roll i ett demokratiskt samhälle.

De senaste dagarna har det talat mycket om en enskilds polis agerande i samband med en manifestation på Sergels Torg häromdagen. Eftersom jag inte vet vad som låg bakom väntar jag med att kommentera, även om jag förstår varför många reagerar.

Vad gäller frågan huruvida manifestationen alls skulle få tillstånd känner jag mig tryggare: det ska mycket till för att polisen ska neka demonstrationstillstånd. Uppger arrangörerna att man avser hålla samlingen till de max tillåtna femtio personerna är det svårt för polisen att neka dem deras grundlagsstadgade rätt att demonstrera, även om man inser vartåt det barkar. Möjligen skulle man kunna anvisat en rymligare plats än ett kringbyggt torg.

De som valde att faktiskt delta, och inte såg till att hålla säkerhetsavstånd eller avvika när det blev uppenbart att det inte skulle gå att agera säkert, agerade däremot huvudlöst. USA må befinna sig i ett läge där det möjligen går att argumentera för att det som just nu sker är värt att riskera sin egen och andras säkerhet för – Sverige gör det inte.

Men rapporteringen från USA förskräcker. Ytterligare en svart man, misstänkt för ett skitbrott, dödas mitt på gatan, i fullt dagsljus, av en uniformerad polis. Poliser arresterar en svart reporter från en av landets största nyhetskanaler i direktsändning, poliser skjuter plastkulor mot reportrar framför kamerorna.

Jag tänker på världens sötaste lilla 1,5-åring, med en vit mamma och en svart pappa. Med stora bruna ögon och perfekta lockar. Och jag tänker på hur det måste kännas att uppfostra honom att akta sig för polisen. Att inte söka upp dem när han behöver hjälp, att undvika dem oavsett vad.

Jag tänker på hans far, som är en av de snällaste, generösaste människorna jag någonsin träffat. På hans arbete med ungar på glid, på hans sena skift och bilturer hem. På alla de gånger han stannats av polisen, utan synbar anledning, och behandlats på ett helt annat sätt än jag skulle behandlats. Jag tänker på alla gånger han kommer att stannas i framtiden.

Jag tänker på hans fru, pojkens mor och en av mina bästa väninnor, och den ständiga oro hon måste leva med.

Det finns naturligtvis bra poliser i USA också. Som gör allt för sina medborgare, oavsett hudfärg. De är, tack och lov, säkerligen till och med i majoritet. Och det är viktigt att minnas att USA inte har en poliskår, utan tusentals. Från den federala nivån till den lokala. De har olika ledning, olika urvalskriterier, olika utbildning, olika kultur och olika uppgifter. Det leder, naturligtvis, till väldigt olika resultat – och väldigt olika poliser.

Men även om de är i majoritet är de goda poliserna för få, och de andra för många. Alla medborgare måste kunna förvänta sig en professionell och rättvis behandling av de som ska företräda just rättvisan, annars är det inte mycket bevänt med den.

Våld och plundring är inte motiverat, det ska knappt ens behöva sägas. Men de flesta manifestationer är trots allt både fredliga och motiverade. För just nu är någonting ruttet i Amerikas förenta stater.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019