Hugo Burén: Låt maktskiftet klargöra politikens roll

När Magdalena Andersson och Morgan Johansson pratade om Sveriges problem med gängkriminalitet och dödsskjutningar under valrörelsen var det som att någon annan styrt Sverige de senaste åtta åren. En rad orsaker presenterades som förklaringar till varför Sverige halkat in på denna brottskantade bana, inte allt för sällan nämndes också alla dem stenar som de snart skulle börja vända på, bara de fick folkets mandat för fyra nya år.  

I bästa fall relativiserade de bort sitt eget ansvar för att istället lägga förklaringen på att företagen, civilsamhället eller dem vanliga människorna gjort för lite för att bryta segregationen och stävja brottsligheten. I de värsta av framträdanden lades så gott som hela förklaringen på dessa aktörer istället för de själva som ytterst ansvariga ministrar. Det är en Socialdemokrati som verkar ha börjat vackla på vad som egentligen är politikens roll i samhället.

Principiellt har jag inget problem med att politiken är tydlig med sina begräsningar och ger uttryck för att alla problem inte är av politisk karaktär och lösning, tvärtom är det något jag önskar mer av. Frågetecknet här uppstår när ett parti som sällan värdesätter detsamma plötsligt uttrycker sig såhär. Dessutom inför ett problem som i allra högsta grad är politikens uppgift att bekämpa, för trots allt är det varken civilsamhället, näringslivet eller alla landets bostadsrättsföreningar som stiftar lagar och bedriver våldsmonopol.

Ett företag bedriver affärsverksamhet, ett fotbollslag spelar fotboll. De kan inte förvänta sig att politiken ska lösa varenda liten beståndsdel av deras vardag, men de bör däremot förvänta sig att området de bor i är lugnt och tryggt. Det ska de kunna göra utan att för den sakens skull dela det ansvarsområdet med landets justitieminister.  

Det finns även ett grundläggande problem att som väljare utvärdera en politik som ska ta ansvar för allt och ingenting på samma gång. Hur ska jag som väljare veta om politiken uppfyllt sin roll när politikens begränsningar idag är så otydliga.

Här har de borgerliga partierna nu chansen att betona politikens egentliga ansvar, att utlova förändring i de delar av samhället där politiken faktiskt kan genomföra förändring. De borgerliga partierna ska också vara ärliga och tydliga med vad man inte kan göra något åt.

En sådan politik skulle vara en möjlighet för väljarna att tydligt veta vad de bör förvänta sig. De uppgifter som politiken åtar sig ska också utföras på ett sätt som speglar väljarnas förväntningar.

Maktskiftespartierna har gått till val tillsammans på konkreta sakfrågor, de har fokuserat på problemlösning snarare än ideologiska skillnader sinsemellan. Det blir i bästa fall en politik där medborgarnas skattemedel går till det offentligas kärnuppdrag, en politik där människor enkelt kan sätta krav och veta vad som förväntas av deras inbetalade skattekronor i fyra år framöver.  

Hugo Burén är ekonomskribent för bl. a. Unga Aktiesparare