Hot mot pressen
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
68
HOT MOT PRESSEN
Sedan 1945 har ungefär var tredje
tidning i Sverige upphört med utgivningen – särskilt märkbar har
tidningsdöden varit efter 1950;
inga tecken tyder på att bottenlä-
get ännu skulle vara nått. Åtskilliga tidningar befinner sig alltjämt
i överhängande fara – mest uppmärksamhet tilldrar sig av kända
skäl regeringsorganet stockholmsTidningen, med en årlig förlust av
storleken 15 miljoner kronor.
Realiteten bakom talet om tidningsdöden är alltså bister nog. Så-
tillvida var det befogat när regeringen förra året tillsatte en pressutredning. Med tanke på pressens
politiska och kulturella betydelse
var det onekligen önskvärt att få
en grundlig analys av situationen,
ett klarläggande av utvecklingens
orsaker och rekommendationer om
vilka åtgärder som från samhällets
sida tilläventyrs skulle kunna vidtagas utan att träda pressens frihet
för när.
Resultatet av utredningens arbete har blivit något helt annat –
en beställningssydd modell för
statssubventionering av socialdemokratins förlustbringande tidningsföretag. I och för sig hade
redan omständigheterna bakom utredningens tillsättande kunnat motivera farhågor i den riktningen.
Så länge tidningsdöden främst härjade bland oppositionspressen hördes inga anmärkningsvärda uttryck
för oro rörande den allsidiga opinionsbildningens framtid från socialdemokratiskt håll. Det var först
när Ny Tid försvann och stockholms-Tidningens underskott började anta alarmerande proportioner som jämmerlåten började. Utredningens förslag bär alla tecken
av att vara dikterat av denna situation; att centerpartiets företrädare
anslutit sig till regeringslinjen förvånar ej. Dels är ett sådant beteende instinktivt naturligt för f. d.
bondeförbundet, dels är det bekant
att centerns huvudorgan, Skånska
Dagbladet, kämpar med stora ekonomiska svårigheter, som partiet
till varje pris vill få hjälp med att
lösa. Om priset också visar sig bestå i ett hot mot den fria pressen
har detta tydligen av hr Hansson
i Skegrie ansetts väga lätt i jämförelse med utsikten att på skattebetalarna övervältra besvärande
kostnader.
En teoretisk möjlighet, som diskuterats i den allmänna debatten
hade varit att ta sikte på att presskrisen framförallt är de små tidningarnas problem, eller exaktare
uttryckt, de mindre tidningarnas.
Att en tidning inte bär sig beror i
regel inte på att den är ”för liten”
i och för sig. Det finns gott om
exempel på att en tidning med relativt liten upplaga på en ort går vida
bättre än en långt större i en annan
ort. Vad det gäller är nämligen det
relativa förhållandet till den närmaste konkurrenten. Den s. k.
”andratidningen” inom ett spridningsområde har svårt att dra till
sig annonser, förlorar därmed i läsvärde, får svårt att höja upplagan,
blir till följd av mindre intäkter
och därmed mindre redaktionella
resurser allt mindre åtråvärd för
läsare och annonsörer o. s. v.- det
är detta som kallas annons-upplagespiralen. Åtskilliga recept har
skrivits ut mot denna krämpa. Man
har tänkt sig, att det allmänna
skulle betala generöst för en mängd
gratisannonsering (typ radioprogram, dragningslistor o. dyl.) . Man
kan också tänka sig, att staten
skulle betala papperet för säg de
första 10.000 exemplaren. En annan variant är att postverket i
större utsträckning skulle ansvara
för distributionen, även där eventuellt med en viss övre gräns o. s. v.
Samtliga dessa ideer har det gemensamt, att de skulle kunna genomföras utan prövning eller diskriminering med hänsyn till tidningens politik eller övriga innehåll. I denna mening skulle de vara
neutrala. Å andra sidan skulle de
systematiskt verka till de mindre
tidningarnas förmån – dessa skulle generellt få sitt konkurrensläge
förbättrat.
69
Det finns åtskilligt att säga både
för och emot ett så utformat tidningsstöd. Nu har sådana spekulationer emellertid endast akademiskt intresse. Utredningens majoritet har inte ens på allvar försökt
åstadkomma ett ”stöd” som skulle
vara neutralt och ur pressfrihetens
synpunkt ofarligt. Trots vackra
floskler är motsatsen i själva verket pinsamt uppenbar.
Huvudtanken i förslaget är som
bekant, att det statliga tidningsstödet – till att börja med 25 miljoner kronor, ett belopp som självfallet kommer att stiga raskt –
skall fördelas mellan partierna,
som skall erhålla var sin klumpsumma i proportion till sina röstetal, en summa som enligt partiernas eget skön får disponeras för att
subventionera partiet närstående
tidningar.
Ur nästan alla synpunkter är
detta en olämplig, ja, utmanande
lösning.
För det första är själva påfundet
att binda presstödet till de politiska
partierna förkastligt. Det måste
ovillkorligen bidraga till att accentuera tidningarnas roll av megafoner för partiledningarna — i en
situation där det är uppenbart att
det önskvärda ur maktbalansens
och den demokratiska debattens
synpunkt i stället vore att tidningarna bleve mer fristående i förhållande till partierna.
Vidare är den skenbart ”rättvisa” fördelningen i förhållande till
partiernas röstunderlag grovt orim- 70
Iig. Den innebär, att socialdemokratin, som har många väljare men
få tidningar att ta hand om får lika
mycket pengar som oppositionspartierna tillsammans trots att dessa
har så ojämförligt mycket större
press. En särskilt grotesk detalj är,
att kommunisterna skall få en miljon. I den demokratiska debattfrihetens namn anslås av statsmedel
en miljon för en antidemokratisk
rörelses propaganda!
Det mest betänkliga med förslaget förefaller dock att vara en annan sak. Genom att statspengarna
som klumpanslag ställes till partiernas disposition, öppnas dörren
för en presspolitik sombokstavligen
gör boten värre än soten. Ideerna
om ett generellt stöd till svagare
tidningar har alla gått ut på att i
någon mån mildra tendensen till
regionala tidningsmonopoL Pressutredningen slår – medvetet eller
omedvetet?- in på en helt annan
väg. Dess konstruktion innebär, att
partierna får möjlighet att koncentrera skattebetalarnas miljoner
till punktinsatser med rakt motsatta konsekvenser. Ett exempel
må belysa saken: Antag att det i
en stad finns en borgerlig tidning
och en med denna konkurrerande
socialdemokratisk tidning (Gävle,
Eskilstuna). Blir det inte nu mycket frestande för socialdemokraterna, att under ett antal är anslå en
rejäl anpart av de 12 miljonerna
till en koncentrerad framstöt i denna stad? En kraftig injektion av
subventionsmedel, som möjliggör
bl. a. diverse dumpingartade manövrer, kan lätt nog kasta om konkurrensläget, så att det självständiga, tidigare bärkraftiga tidningsföretaget på orten antingen går omkull – varvid som följd av pressstödet ett nytt monopol skulle ha
uppstått i en region där förut konkurrens rått! – eller också i sin
tur tvingas att be om subventioner
från sitt ”eget” parti, med påföljd
att en tidigare fri röst i debatten
förvandlas till en understödsberoende högtalare för en partiledning.
~tt annat perspektiv som inte
får glömmas bort är möjligheten
att koncentrera subventionsbeloppet till köp av tidningsföretag. Den
tvivlande torde erinra sig operationen ST-AB! En variant av ovanstående exempel: sedan man genom subventionerad dumpingkonkurrens försvagat sin konkurrent
så mycket att situationen för denne blivit ohållbar köper man helt
enkelt in hela tidningen – för att
lägga ner den. Även på det sättet
kan ett monopol erhållas. Det hjälper inte att invända att samma
möjlighet står övriga partier till
buds. Fördelningsregeln är till just
för att garantera att socialdemokraterna i varje läge skall ha vä-
sentligt större ekonomiska resurser än någon av dess motståndare.
Hr Lindelis utredning har inte
konstruerat ett ”stöd” för den fria
pressdebatten. Den har åstadkommit det farligaste och lömskaste
vapen mot pressfriheten som något
demokratiskt land sett maken till.
HOT MOT PRESSEN
Sedan 1945 har ungefär var tredje
tidning i Sverige upphört med utgivningen – särskilt märkbar har
tidningsdöden varit efter 1950;
inga tecken tyder på att bottenlä-
get ännu skulle vara nått. Åtskilliga tidningar befinner sig alltjämt
i överhängande fara – mest uppmärksamhet tilldrar sig av kända
skäl regeringsorganet stockholmsTidningen, med en årlig förlust av
storleken 15 miljoner kronor.
Realiteten bakom talet om tidningsdöden är alltså bister nog. Så-
tillvida var det befogat när regeringen förra året tillsatte en pressutredning. Med tanke på pressens
politiska och kulturella betydelse
var det onekligen önskvärt att få
en grundlig analys av situationen,
ett klarläggande av utvecklingens
orsaker och rekommendationer om
vilka åtgärder som från samhällets
sida tilläventyrs skulle kunna vidtagas utan att träda pressens frihet
för när.
Resultatet av utredningens arbete har blivit något helt annat –
en beställningssydd modell för
statssubventionering av socialdemokratins förlustbringande tidningsföretag. I och för sig hade
redan omständigheterna bakom utredningens tillsättande kunnat motivera farhågor i den riktningen.
Så länge tidningsdöden främst härjade bland oppositionspressen hördes inga anmärkningsvärda uttryck
för oro rörande den allsidiga opinionsbildningens framtid från socialdemokratiskt håll. Det var först
när Ny Tid försvann och stockholms-Tidningens underskott började anta alarmerande proportioner som jämmerlåten började. Utredningens förslag bär alla tecken
av att vara dikterat av denna situation; att centerpartiets företrädare
anslutit sig till regeringslinjen förvånar ej. Dels är ett sådant beteende instinktivt naturligt för f. d.
bondeförbundet, dels är det bekant
att centerns huvudorgan, Skånska
Dagbladet, kämpar med stora ekonomiska svårigheter, som partiet
till varje pris vill få hjälp med att
lösa. Om priset också visar sig bestå i ett hot mot den fria pressen
har detta tydligen av hr Hansson
i Skegrie ansetts väga lätt i jämförelse med utsikten att på skattebetalarna övervältra besvärande
kostnader.
En teoretisk möjlighet, som diskuterats i den allmänna debatten
hade varit att ta sikte på att presskrisen framförallt är de små tidningarnas problem, eller exaktare
uttryckt, de mindre tidningarnas.
Att en tidning inte bär sig beror i
regel inte på att den är ”för liten”
i och för sig. Det finns gott om
exempel på att en tidning med relativt liten upplaga på en ort går vida
bättre än en långt större i en annan
ort. Vad det gäller är nämligen det
relativa förhållandet till den närmaste konkurrenten. Den s. k.
”andratidningen” inom ett spridningsområde har svårt att dra till
sig annonser, förlorar därmed i läsvärde, får svårt att höja upplagan,
blir till följd av mindre intäkter
och därmed mindre redaktionella
resurser allt mindre åtråvärd för
läsare och annonsörer o. s. v.- det
är detta som kallas annons-upplagespiralen. Åtskilliga recept har
skrivits ut mot denna krämpa. Man
har tänkt sig, att det allmänna
skulle betala generöst för en mängd
gratisannonsering (typ radioprogram, dragningslistor o. dyl.) . Man
kan också tänka sig, att staten
skulle betala papperet för säg de
första 10.000 exemplaren. En annan variant är att postverket i
större utsträckning skulle ansvara
för distributionen, även där eventuellt med en viss övre gräns o. s. v.
Samtliga dessa ideer har det gemensamt, att de skulle kunna genomföras utan prövning eller diskriminering med hänsyn till tidningens politik eller övriga innehåll. I denna mening skulle de vara
neutrala. Å andra sidan skulle de
systematiskt verka till de mindre
tidningarnas förmån – dessa skulle generellt få sitt konkurrensläge
förbättrat.
69
Det finns åtskilligt att säga både
för och emot ett så utformat tidningsstöd. Nu har sådana spekulationer emellertid endast akademiskt intresse. Utredningens majoritet har inte ens på allvar försökt
åstadkomma ett ”stöd” som skulle
vara neutralt och ur pressfrihetens
synpunkt ofarligt. Trots vackra
floskler är motsatsen i själva verket pinsamt uppenbar.
Huvudtanken i förslaget är som
bekant, att det statliga tidningsstödet – till att börja med 25 miljoner kronor, ett belopp som självfallet kommer att stiga raskt –
skall fördelas mellan partierna,
som skall erhålla var sin klumpsumma i proportion till sina röstetal, en summa som enligt partiernas eget skön får disponeras för att
subventionera partiet närstående
tidningar.
Ur nästan alla synpunkter är
detta en olämplig, ja, utmanande
lösning.
För det första är själva påfundet
att binda presstödet till de politiska
partierna förkastligt. Det måste
ovillkorligen bidraga till att accentuera tidningarnas roll av megafoner för partiledningarna — i en
situation där det är uppenbart att
det önskvärda ur maktbalansens
och den demokratiska debattens
synpunkt i stället vore att tidningarna bleve mer fristående i förhållande till partierna.
Vidare är den skenbart ”rättvisa” fördelningen i förhållande till
partiernas röstunderlag grovt orim- 70
Iig. Den innebär, att socialdemokratin, som har många väljare men
få tidningar att ta hand om får lika
mycket pengar som oppositionspartierna tillsammans trots att dessa
har så ojämförligt mycket större
press. En särskilt grotesk detalj är,
att kommunisterna skall få en miljon. I den demokratiska debattfrihetens namn anslås av statsmedel
en miljon för en antidemokratisk
rörelses propaganda!
Det mest betänkliga med förslaget förefaller dock att vara en annan sak. Genom att statspengarna
som klumpanslag ställes till partiernas disposition, öppnas dörren
för en presspolitik sombokstavligen
gör boten värre än soten. Ideerna
om ett generellt stöd till svagare
tidningar har alla gått ut på att i
någon mån mildra tendensen till
regionala tidningsmonopoL Pressutredningen slår – medvetet eller
omedvetet?- in på en helt annan
väg. Dess konstruktion innebär, att
partierna får möjlighet att koncentrera skattebetalarnas miljoner
till punktinsatser med rakt motsatta konsekvenser. Ett exempel
må belysa saken: Antag att det i
en stad finns en borgerlig tidning
och en med denna konkurrerande
socialdemokratisk tidning (Gävle,
Eskilstuna). Blir det inte nu mycket frestande för socialdemokraterna, att under ett antal är anslå en
rejäl anpart av de 12 miljonerna
till en koncentrerad framstöt i denna stad? En kraftig injektion av
subventionsmedel, som möjliggör
bl. a. diverse dumpingartade manövrer, kan lätt nog kasta om konkurrensläget, så att det självständiga, tidigare bärkraftiga tidningsföretaget på orten antingen går omkull – varvid som följd av pressstödet ett nytt monopol skulle ha
uppstått i en region där förut konkurrens rått! – eller också i sin
tur tvingas att be om subventioner
från sitt ”eget” parti, med påföljd
att en tidigare fri röst i debatten
förvandlas till en understödsberoende högtalare för en partiledning.
~tt annat perspektiv som inte
får glömmas bort är möjligheten
att koncentrera subventionsbeloppet till köp av tidningsföretag. Den
tvivlande torde erinra sig operationen ST-AB! En variant av ovanstående exempel: sedan man genom subventionerad dumpingkonkurrens försvagat sin konkurrent
så mycket att situationen för denne blivit ohållbar köper man helt
enkelt in hela tidningen – för att
lägga ner den. Även på det sättet
kan ett monopol erhållas. Det hjälper inte att invända att samma
möjlighet står övriga partier till
buds. Fördelningsregeln är till just
för att garantera att socialdemokraterna i varje läge skall ha vä-
sentligt större ekonomiska resurser än någon av dess motståndare.
Hr Lindelis utredning har inte
konstruerat ett ”stöd” för den fria
pressdebatten. Den har åstadkommit det farligaste och lömskaste
vapen mot pressfriheten som något
demokratiskt land sett maken till.