Högstadiet inför remissorganen
1962
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HÖGSTADIET INFÖR REMISSORGANEN
EN SAMMANSTÄLLNING
SKOLBEREDNINGENS betänkande
Grundskolan, som avgavs i juni
månad förra året och som nu i dagarna föres vidare till riksdagen,
har varit föremål för en mycket
omfattande remissbehandling. Antalet textsidor, som man vid beredningen i ecklesiastikdepartementet
har haft att penetrera, uppgår till
mellan 5 000 och 6 000.
övervägande delen av remissinstanserna har givit sin anslutning
till huvudtankarna i betänkandet.
Detta är i och för sig inte så besynnerligt, eftersom skolberedningens beskrivning av skolans mål,
som med nödvändighet måste bli
mycket allmänt hållna, i stor utsträckning bygger på för demokratisk åskådning grundläggande värderingar, som kan accepteras av
alla. Endast i den del av betänkandet, som handlar om högstadiets
utformning, närmast vad som har
kallats för elevmaterialets och
undervisningens differentiering,
kan man finna mera djupgående
motsättningar – motsättningar,
som funnits hela tiden i skoldiskussionen alltsedan 1946 års skolkommission redovisade sitt förslag
om den obligatoriska skolans utAv direktör BERTIL LIDGARD
formning. På det politiska planet
överbryggades dock motsättningarna nödtorftigt och sannolikt endast temporärt genom den beryktade Visbykompromissen juli
1960.
De olika uppfattningarna om
högstadiets konstruktion är naturligtvis inte bara en rent »teknisk»
diskussion i den bemärkelsen, att
man strävar efter skoladministrativt rationella och genomförbara organisationsformer. Diskussionen
har i stället sin grund i den vikt
och betydelse man tillmäter de
olika moment, som ingår i det rikt
fasetterade begreppet skolans målsättning.
skolberedningen framhåller i
detta hänseende, att man, när man
tidigare försökt bestämma skolans
mål, stundom ställt upp begreppen
fostran och undervisning som vä-
sentligt åtskilda. Fostran har angivits innebära »karaktärens utformande, känslo- och viljelivets utveckling, de allmänna personliga
egenskapernas daning», medan undervisning betecknats som »bibringande av kunskaper och färdigheter». Senare målsättningsdiskussion
har visat, att denna tudelning är
112
mindre lämplig, bl. a. med hänsyn
till dess praktiska konsekvenser.
Beredningen eftersträvar här en
syntes och sammanfattar sin syn
på denna fråga sålunda:
»All undervisning innebär ju i
realiteten en påverkan på personligheten, antingen vi medvetet
åsyftar det eller inte. Undervisningen har sålunda en fostrande
effekt. Men individens fostran är
det i grunden väsentligare, och begreppet undervisning måste därför
vid en målsättning, som huvudsakligen bygger på värderingar, underordnas begreppet fostran.»
Den konkreta innebörden av en
på detta sätt formulerad målsättning kan dock bedömas först mot
bakgrunden av skolberedningens
behandling av vissa praktiska problem, kanske framförallt dess behandling av högstadiets differentieringsfråga.
skolberedningens högstadiekonstruktion är i viss mån en nyskapelse. Den är en kompromiss mellan ett linjedelat och ett helt sammanhållet högstadium. Beredningen kallar sin modell för ett
högstadium med tillvalsämnen.
Eleverna hålls samlade från tidigare årskurser t. o. m. årskurs 8,
medan i årskurs 9 en strikt linjedelning på icke mindre än nio studievägar föreslås. Sammanhållningen av klasserna under högstadiets första år gäller svenska,
orienteringsämnena och i viss utsträckning övningsämnena. I de
övriga grundläggande färdighetsämnena – matematik och främmande språk – skall en omgruppering av eleverna efter deras tillval äga rum.
Remissinstanserna kan – grovt
uttryckt – uppdelas i tre kategorier: de som tycker att skolberedningen inte gått tillräckligt långt i
riktning mot en total sammanhållning, de som tillstyrker skolberedningens förslag och de som menar
att de värden, som anses ligga i
klassammanhållningen, alltför mycket främjas på andra värdens bekostnad. Till den förstnämnda kategorin hör bl. a. Landsorganisationen och socialdemokratiska ungdomsförbundet, till den mellersta
kategorin, den tillstyrkande, hör
TCO med de dit anslutna folkskollärarförbunden, åtskilliga statliga
remissinstanser, arbetsgivarföreningen industriförbundet och
folkpartiets ungdomsförbund och
till den tredje kategorin främst
SACO med universitets- och läroverkslärare, någon enstaka länsskolnämnd samt högerns ungdomsförbund.
skolöverstyrelsen – den främsta
fackmyndigheten – rör sig någonstans i gränslandet mellan den kategori, som förordar total sammanhållning och den som accepterar
skolberedningens organisationsförslag. Även för skolöverstyrelsen är
målsättningsdiskussionen av vä-
sentlig betydelse för dess ställningstaganden till de allmänna principerna för elevmaterialets och undervisningens differentiering. I
detta sammanhang anger överstyrelsen, att följande synpunkter har
varit väsentliga.
l. I skolans uppgift i stort, har en
förskjutning mot andra sidor av
personlighetsfostran än kunskapsmeddelelsen ägt rum – den senare
betraktas i större utsträckning än
hittills som endast en av de komponenter, som ingår i skolans personlighetsfostrande verksamhet.
2. Fostran till samarbete är vä-
sentlig i ett demokratiskt samhälle.
3. Samhällets krav på att skolan
skall ge en förbättrad allmänbildning innebär också, att den för alla
gemensamma allmänbildningsgrunden skall vara så omfattande som
möjligt.
Oberoende av hur avvägningen
mellan inre pedagogisk och yttre
organisatorisk differentiering utfaller är frågan, om på vilket sätt
och med vilka medel man skall genomföra differentieringen. Möjligheter att för ett urvalssystem presentera helt tillförlitliga urvalsinstrument föreligger ännu inte,
och även om så vore fallet, kan
samhällets rätt att bestämma individens utbildningsväg i en obligatorisk skola ifrågasättas. skolöverstyrelsen finner liksom beredningen, att principen om det fria
successiva tillvalet, prövad under
hela den tid försöksverksamheten
pågått och oreserverat godtagen,
måste bilda grunden för elevernas
passage genom en obligatorisk
skola.
skolöverstyrelsen anser, att ett
113
högstadium i hela sin längd organiserat på linjer efter en läroplan
med ett antal karaktärslinjer knappast går att förena med det fria
successiva tillvalet, med synen på
behovet av en så långt möjligt gemensam allmänbildningsgrund eller med kravet på elasticitet. överstyrelsen finner väsentligt, att en
skola, avsedd för samtliga elever,
utformas så, att den med så fullständig organisation som möjligt
kan upprättas över hela landet i
högstadieområden av olika storlek.
Å andra sidan menar skolöverstyrelsen, att ett högstadium helt utan
organisatorisk differentiering med
en för alla elever gemensam läroplan av pedagogiska skäl ej för närvarande kan genomföras och överstyrelsen kommer sålunda fram till
en accept av skolberedningens principiella lösning av differentieringsfrågan och anser även, att de enskilda kommunerna måste följa
differentieringssystemet och inte
bör få välja andra alternativ. skolöverstyrelsen understryker emellertid att den föränderlighet, som
präglar dagens samhälle och som
utgör ett av grundmotiven för den
föreslagna högstadiekonstruktionen
också måste ges utrymme att på-
verka problemet om elevmaterialets och kursernas differentiering.
I sin diskussion av målsättningsproblemet markerar Landsorganisationen det sociala motivet och
personlighetsmotivet. LO anser att
grundskolan skall ha till uppgift
att förse eleverna med de färdig- 114
heter som varje enskild människa
behöver för att hela livet igenom
kunna stärka sina kunskaper och
sin personlighet och skaffa sig en
vidare orientering på de områden
han eller hon är intresserad av.
Härvidlag borde det inte vara
grundskolans sak att starkare markera denna vidare förkovrans inriktning i annan mening, än att individen skall fungera som god
samhällsmedborgare och få möjligheter till en god personlighetsutveckling. Förvärvs- och yrkesinriktningen bör för grundskolans
del underordnas de större sociala
och personlighetsutvecklande perspektiven.
Mot bakgrunden härav förordar
LO sammanhållen undervisning
hela grundskolan igenom i ämnena
svenska, matematik, engelska, samhällskunskap samt i de estetiska
ämnena. Hela livet igenom vad
människorna än kommer att företaga sig, kommer de att bli beroende av färdigheter i dessa ämnen.
LO är starkt kritisk mot de s. k.
yrkesförberedande linjerna och sätter särskilt in stöten mot den linje,
som betecknats som 9 p. Den är enligt LO :s uppfattning icke försvarbar mot bakgrunden av beredningens egen beskrivning av målsättningen för grundskolan. Konstruktionen medför, att linjen kommer
att bli en uppsamlingsplats för så-
dana som icke fått behövlig hjälp
från hem, skola och samhälle att
forma några konturer för ett framtida liv och hos vilka självtilliten
är lägst. I de fyra s. k. yrkesförberedande linjerna utnyttjas inte
mindre än omkring 213 av undervisningstiden till yrkesanknutna specialämnen. LO förordar en minskning av sådana ämnen till förmån
för de ovan omtalade färdighetsämnena och menar, att man borde
kunna minska antalet linjer i årskurs 9 från nio till fem. LO stöder
detta krav på uppfattningen, att
alla gängse värderingar vid anställningsförfarande liksom vid inträde
till yrkesskolan talar för att företagen känner sig bättre betjänta av
att anställa ungdomar med den
bästa allmänbildningen än att anställa dem som på bekostnad av så-
dan sökt sig fram på en yrkesanknuten väg. Och så sätter LO in en
sista avgörande kritik mot beredningens förslag genom att karakterisera det som i realiteten innebärande en 8-årig grundskola för
vissa elever och med under 9 :e
skolåret påbörjad yrkesutbildning.
Ytterligare en mellanståndpunkt
intar Stockholms skoldirektion, under vars förvaltning mer än 1 l10 av
det svenska skolväsendet sorterar.
I ett yttrande dikterat av den socialdemokratiska majoriteten och
försett med borgerliga reservationer säges, att ansträngningarna bör
inriktas på att i en framtid skapa
ett helt sammanhållet högstadium,
en ordning för vilken beredningen
funnit vägande skäl men ansett
svårgenomförbar i dagens situation.
I det tjänsteutlåtande, som legat till
grund för skoldirektionens behandling av ärendet tillstyrkes visserligen beredningens förslag i differentieringsfrågan, men det sker
med ett understrykande av att skolberedningen underskattat de svå-
righeter, som lärarna kommer att
ställas inför i den nya skolan. En
förutsättning för att den nya skolan
skall kunna fungera är att utfästelserna om lärarfortbildningen, bättre
och rikligare undervisningshjälpmedel samt sänkning av elevantalet
i klasserna effektivt och snabbt
förverkligas på sådant sätt att
samtliga kommuner blir delaktiga
av de ökade resurserna.
Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund har i
sitt yttrande försökt göra en vägning av de argument, som talar för
och emot det av skolberedningen
föreslagna differentieringssystemet.
Därvid har man kommit till den
uppfattningen, att frågan särskilt
med den räckvidd ett sådant beslut
kommer att få helst borde grundas
på en inom ett icke allt för litet antal kommuner bedriven försöksverksamhet, byggd på skolberedningens förslag. Med hänsyn till
den långa tid, under vilken skolfrågan redan varit föremål för utredning och debatt, vill organisationerna emellertid icke framföra
något yrkande i denna riktning.
Organisationerna har i detta läge
stannat vid att de icke vill motsätta
sig beredningens förslag ifråga om
undervisningens och elevmaterialets differentiering på högstadiet.
Organisationerna har intagit denna
115
ståndpunkt under den bestämda
förutsättningen att möjligheterna
till partiell differentiering i årskurserna 7 och 8, i vad gäller de gymnasieinriktade elevernas behov av
fördjupade kunskaper i vissa äm·
nen, i vart fall icke kommer att beskäras. Organisationerna förutsätter vidare att förekommande tillvalsämnen och alternativkurser för
de gymnasieinriktade eleverna skall
innebära väsentligt skärpta krav
med avseende på kunskaper och
självständigt arbete i förhållande
till dem, som skall gälla för övriga
elever på samma åldersstadium.
Folkskollärarförbunden vägledas
i sitt ställningstagande till differentieringsfrågan av den principiella
uppfattningen, att varje differentieringsanordning måste utgå från
elevens rätt till ett fritt val. En lösning, som sätter det fria valet ur
funktion, kan således enligt förbundets bestämda uppfattning inte
diskuteras. Förbunden, som under
årtionden arbetat för en förstärkning av den allmänna medborgarundervisningen, har funnit, att de
av skolberedningen föreslagna differentieringsanordningarna, som
tillfredsställer principen om det
fria valet, för närvarande i huvudsak svarar mot en för individ och
samhälle önskvärd utveckling och
man tillstyrker därför, att eleverna
i årskurserna 7 och 8 skall hållas
samlade i sina avdelningar från
mellanstadiet på det sätt som beredningen föreslagit.
SACO är den remissinstans, som
116
ifråga om differentieringsanordningarna gått hårdast emot skolberedningens förslag och SACO
stöder därigenom bl. a. läroverkslärarna, som i sitt yttrande ägnat
skolberedningens förslag en initierad kritik. SACO menar, att beredningens högstadieorganisation försvårar undervisningens anpassning
till elevernas särprägel och särbehov, en anpassning som måste vara
väsentlig för en progressiv skola.
Särskilt elever från ej studiemedvetna hem synas allvarliga konsekvenser av beredningens förslag
hota i det att övergång från svårare
till lättare kurs kommer att ske i
allt för stor utsträckning. De sociala
ojämnheterna i den nuvarande rekryteringen till den högre undervisningen kan sålunda komma att
konserveras eller förvärras. Det
sammanhållna högstadiet kan vidare förväntas ge sämre kunskaper
och sämre intellektuell träning. De
krav på social fostran, som med
rätta kan ställas på en obligatorisk
medborgarskola, kan tillgodoses
utan att ett sammanhållet högstadium obligatoriskt införes i kommunerna. Samtliga elevkategorier
kommer att bli lidande på ett sammanhållet högstadium.
SACO har dessutom betonat, att
ett sammanhållet högstadium kan
förväntas få icke önskvärda konsekvenser för kunskapsnivån hos
sökande till högre studier. Särskilt
har framhållits, att de krav universitet och högskolor måste ställa på
studenternas förkunskaper svårligen torde kunna tillgodoses av ett
gymnasium baserat på grundskolans årskurs 9 g i ett sammanhållet
högstadium.
Mot bakgrunden bl. a. härav avstyrker SACO, att skolberedningens
högstadiemodell göres obligatorisk
för hela landet och man redovisar
ett antal alternativ, som enligt
SACO:s uppfattning skulle kunna
ifrågakomma i dagens läge. I första
hand skulle man kunna tänka sig
generellt fortsatt försöksverksamhet med särskild inriktning på sammanhållna klasser enligt beredningens förslag och systematiska
jämförelser med tillvalsgrupperade
högstadier.
Ett annat alternativ vore att tills
vidare överlåta på kommunerna att
själva – bl. a. mot bakgrunden av
en realistisk bedömning av de lokala resurserna och lokala erfarenheterna – besluta om högstadiets
utformning.
Andra alternativ, som SACO behandlar, kan beskrivas såsom modifikationer i utredningens förslag
och ett förslag om tillvalsgrupperade högstadier. Det senare alternativet överensstämmer med den
organisation, som finns i de allra
flesta försökskommuner och skulle
alltså te sig organisatoriskt tämligen lättgenomförbart.
Även rektorer och lärare »på fältet» är mycket tveksamma med avseende på beredningens högstadiemodell. stockholmslärarnas samarbetsråd påpekar, att övervägande
delen av högstadiets lärare hyser
1
synnerligen stor tveksamhet inför
uppgiften att meddela undervisning
i sammanhållna klasser på ett för
alla elever tillfredsställande sätt.
En viktig förutsättning för att
överhuvud kunna arbeta med sammanhållna klasser på högstadiet är
att elevantalet blir tillräckligt lågt.
Läroverksrektorerna i Stockholm
har för sin del visserligen avstått
från att gå in på en principdiskussion av skolberedningens förslag
till differentieringsfrågans lösning
men kan likväl inte underlåta att
framhälla att den föreslagna lösningen kan komma att medföra
mindre gynnsamma studieförutsättningar för den elevgrupp, som
skall gå vidare till gymnasier och
högskolor. Rektorerna vid de obligatoriska skolorna i Stockholm anser, att de sociala skäl, som har redovisats för ett sammanhållet högstadium, inte är övertygande men
biträder likväl utredningens förslag. Man menar, att det är nödvändigt med kompromisser och
8-62164072 Svensk Tidskrift h. 21962
117
hänsynstaganden till lokala förhållanden, så att en generös inställning får prägla bestämmelserna för
högstadiets utformning.
Ett försök till en mera total bedömning av remissinstansernas
uppfattning om elevmaterialets
och undervisningens differentiering på högstadiet ger vid handen,
att ecklesiastikministern har ett
mycket gediget opinionsmässigt
stöd, när han i proposition till riksdagen kommer att lägga fram ett
förslag, som i alla väsentliga punkter ansluter till skolberedningens
betänkande. Den tveksamhet, som
anmält sig, kommer från de lärare,
som skall svara för utbildningen på
högstadiet och frän de utbildningsanstalter, som skall taga vid där
grundskolan slutar. Detta är naturligtvis utomordentligt allvarligt och
måste föranleda att verksamheten
på grundskolans högstadium följes
med stor noggrannhet – och utan
prestigehänsyn.
EN SAMMANSTÄLLNING
SKOLBEREDNINGENS betänkande
Grundskolan, som avgavs i juni
månad förra året och som nu i dagarna föres vidare till riksdagen,
har varit föremål för en mycket
omfattande remissbehandling. Antalet textsidor, som man vid beredningen i ecklesiastikdepartementet
har haft att penetrera, uppgår till
mellan 5 000 och 6 000.
övervägande delen av remissinstanserna har givit sin anslutning
till huvudtankarna i betänkandet.
Detta är i och för sig inte så besynnerligt, eftersom skolberedningens beskrivning av skolans mål,
som med nödvändighet måste bli
mycket allmänt hållna, i stor utsträckning bygger på för demokratisk åskådning grundläggande värderingar, som kan accepteras av
alla. Endast i den del av betänkandet, som handlar om högstadiets
utformning, närmast vad som har
kallats för elevmaterialets och
undervisningens differentiering,
kan man finna mera djupgående
motsättningar – motsättningar,
som funnits hela tiden i skoldiskussionen alltsedan 1946 års skolkommission redovisade sitt förslag
om den obligatoriska skolans utAv direktör BERTIL LIDGARD
formning. På det politiska planet
överbryggades dock motsättningarna nödtorftigt och sannolikt endast temporärt genom den beryktade Visbykompromissen juli
1960.
De olika uppfattningarna om
högstadiets konstruktion är naturligtvis inte bara en rent »teknisk»
diskussion i den bemärkelsen, att
man strävar efter skoladministrativt rationella och genomförbara organisationsformer. Diskussionen
har i stället sin grund i den vikt
och betydelse man tillmäter de
olika moment, som ingår i det rikt
fasetterade begreppet skolans målsättning.
skolberedningen framhåller i
detta hänseende, att man, när man
tidigare försökt bestämma skolans
mål, stundom ställt upp begreppen
fostran och undervisning som vä-
sentligt åtskilda. Fostran har angivits innebära »karaktärens utformande, känslo- och viljelivets utveckling, de allmänna personliga
egenskapernas daning», medan undervisning betecknats som »bibringande av kunskaper och färdigheter». Senare målsättningsdiskussion
har visat, att denna tudelning är
112
mindre lämplig, bl. a. med hänsyn
till dess praktiska konsekvenser.
Beredningen eftersträvar här en
syntes och sammanfattar sin syn
på denna fråga sålunda:
»All undervisning innebär ju i
realiteten en påverkan på personligheten, antingen vi medvetet
åsyftar det eller inte. Undervisningen har sålunda en fostrande
effekt. Men individens fostran är
det i grunden väsentligare, och begreppet undervisning måste därför
vid en målsättning, som huvudsakligen bygger på värderingar, underordnas begreppet fostran.»
Den konkreta innebörden av en
på detta sätt formulerad målsättning kan dock bedömas först mot
bakgrunden av skolberedningens
behandling av vissa praktiska problem, kanske framförallt dess behandling av högstadiets differentieringsfråga.
skolberedningens högstadiekonstruktion är i viss mån en nyskapelse. Den är en kompromiss mellan ett linjedelat och ett helt sammanhållet högstadium. Beredningen kallar sin modell för ett
högstadium med tillvalsämnen.
Eleverna hålls samlade från tidigare årskurser t. o. m. årskurs 8,
medan i årskurs 9 en strikt linjedelning på icke mindre än nio studievägar föreslås. Sammanhållningen av klasserna under högstadiets första år gäller svenska,
orienteringsämnena och i viss utsträckning övningsämnena. I de
övriga grundläggande färdighetsämnena – matematik och främmande språk – skall en omgruppering av eleverna efter deras tillval äga rum.
Remissinstanserna kan – grovt
uttryckt – uppdelas i tre kategorier: de som tycker att skolberedningen inte gått tillräckligt långt i
riktning mot en total sammanhållning, de som tillstyrker skolberedningens förslag och de som menar
att de värden, som anses ligga i
klassammanhållningen, alltför mycket främjas på andra värdens bekostnad. Till den förstnämnda kategorin hör bl. a. Landsorganisationen och socialdemokratiska ungdomsförbundet, till den mellersta
kategorin, den tillstyrkande, hör
TCO med de dit anslutna folkskollärarförbunden, åtskilliga statliga
remissinstanser, arbetsgivarföreningen industriförbundet och
folkpartiets ungdomsförbund och
till den tredje kategorin främst
SACO med universitets- och läroverkslärare, någon enstaka länsskolnämnd samt högerns ungdomsförbund.
skolöverstyrelsen – den främsta
fackmyndigheten – rör sig någonstans i gränslandet mellan den kategori, som förordar total sammanhållning och den som accepterar
skolberedningens organisationsförslag. Även för skolöverstyrelsen är
målsättningsdiskussionen av vä-
sentlig betydelse för dess ställningstaganden till de allmänna principerna för elevmaterialets och undervisningens differentiering. I
detta sammanhang anger överstyrelsen, att följande synpunkter har
varit väsentliga.
l. I skolans uppgift i stort, har en
förskjutning mot andra sidor av
personlighetsfostran än kunskapsmeddelelsen ägt rum – den senare
betraktas i större utsträckning än
hittills som endast en av de komponenter, som ingår i skolans personlighetsfostrande verksamhet.
2. Fostran till samarbete är vä-
sentlig i ett demokratiskt samhälle.
3. Samhällets krav på att skolan
skall ge en förbättrad allmänbildning innebär också, att den för alla
gemensamma allmänbildningsgrunden skall vara så omfattande som
möjligt.
Oberoende av hur avvägningen
mellan inre pedagogisk och yttre
organisatorisk differentiering utfaller är frågan, om på vilket sätt
och med vilka medel man skall genomföra differentieringen. Möjligheter att för ett urvalssystem presentera helt tillförlitliga urvalsinstrument föreligger ännu inte,
och även om så vore fallet, kan
samhällets rätt att bestämma individens utbildningsväg i en obligatorisk skola ifrågasättas. skolöverstyrelsen finner liksom beredningen, att principen om det fria
successiva tillvalet, prövad under
hela den tid försöksverksamheten
pågått och oreserverat godtagen,
måste bilda grunden för elevernas
passage genom en obligatorisk
skola.
skolöverstyrelsen anser, att ett
113
högstadium i hela sin längd organiserat på linjer efter en läroplan
med ett antal karaktärslinjer knappast går att förena med det fria
successiva tillvalet, med synen på
behovet av en så långt möjligt gemensam allmänbildningsgrund eller med kravet på elasticitet. överstyrelsen finner väsentligt, att en
skola, avsedd för samtliga elever,
utformas så, att den med så fullständig organisation som möjligt
kan upprättas över hela landet i
högstadieområden av olika storlek.
Å andra sidan menar skolöverstyrelsen, att ett högstadium helt utan
organisatorisk differentiering med
en för alla elever gemensam läroplan av pedagogiska skäl ej för närvarande kan genomföras och överstyrelsen kommer sålunda fram till
en accept av skolberedningens principiella lösning av differentieringsfrågan och anser även, att de enskilda kommunerna måste följa
differentieringssystemet och inte
bör få välja andra alternativ. skolöverstyrelsen understryker emellertid att den föränderlighet, som
präglar dagens samhälle och som
utgör ett av grundmotiven för den
föreslagna högstadiekonstruktionen
också måste ges utrymme att på-
verka problemet om elevmaterialets och kursernas differentiering.
I sin diskussion av målsättningsproblemet markerar Landsorganisationen det sociala motivet och
personlighetsmotivet. LO anser att
grundskolan skall ha till uppgift
att förse eleverna med de färdig- 114
heter som varje enskild människa
behöver för att hela livet igenom
kunna stärka sina kunskaper och
sin personlighet och skaffa sig en
vidare orientering på de områden
han eller hon är intresserad av.
Härvidlag borde det inte vara
grundskolans sak att starkare markera denna vidare förkovrans inriktning i annan mening, än att individen skall fungera som god
samhällsmedborgare och få möjligheter till en god personlighetsutveckling. Förvärvs- och yrkesinriktningen bör för grundskolans
del underordnas de större sociala
och personlighetsutvecklande perspektiven.
Mot bakgrunden härav förordar
LO sammanhållen undervisning
hela grundskolan igenom i ämnena
svenska, matematik, engelska, samhällskunskap samt i de estetiska
ämnena. Hela livet igenom vad
människorna än kommer att företaga sig, kommer de att bli beroende av färdigheter i dessa ämnen.
LO är starkt kritisk mot de s. k.
yrkesförberedande linjerna och sätter särskilt in stöten mot den linje,
som betecknats som 9 p. Den är enligt LO :s uppfattning icke försvarbar mot bakgrunden av beredningens egen beskrivning av målsättningen för grundskolan. Konstruktionen medför, att linjen kommer
att bli en uppsamlingsplats för så-
dana som icke fått behövlig hjälp
från hem, skola och samhälle att
forma några konturer för ett framtida liv och hos vilka självtilliten
är lägst. I de fyra s. k. yrkesförberedande linjerna utnyttjas inte
mindre än omkring 213 av undervisningstiden till yrkesanknutna specialämnen. LO förordar en minskning av sådana ämnen till förmån
för de ovan omtalade färdighetsämnena och menar, att man borde
kunna minska antalet linjer i årskurs 9 från nio till fem. LO stöder
detta krav på uppfattningen, att
alla gängse värderingar vid anställningsförfarande liksom vid inträde
till yrkesskolan talar för att företagen känner sig bättre betjänta av
att anställa ungdomar med den
bästa allmänbildningen än att anställa dem som på bekostnad av så-
dan sökt sig fram på en yrkesanknuten väg. Och så sätter LO in en
sista avgörande kritik mot beredningens förslag genom att karakterisera det som i realiteten innebärande en 8-årig grundskola för
vissa elever och med under 9 :e
skolåret påbörjad yrkesutbildning.
Ytterligare en mellanståndpunkt
intar Stockholms skoldirektion, under vars förvaltning mer än 1 l10 av
det svenska skolväsendet sorterar.
I ett yttrande dikterat av den socialdemokratiska majoriteten och
försett med borgerliga reservationer säges, att ansträngningarna bör
inriktas på att i en framtid skapa
ett helt sammanhållet högstadium,
en ordning för vilken beredningen
funnit vägande skäl men ansett
svårgenomförbar i dagens situation.
I det tjänsteutlåtande, som legat till
grund för skoldirektionens behandling av ärendet tillstyrkes visserligen beredningens förslag i differentieringsfrågan, men det sker
med ett understrykande av att skolberedningen underskattat de svå-
righeter, som lärarna kommer att
ställas inför i den nya skolan. En
förutsättning för att den nya skolan
skall kunna fungera är att utfästelserna om lärarfortbildningen, bättre
och rikligare undervisningshjälpmedel samt sänkning av elevantalet
i klasserna effektivt och snabbt
förverkligas på sådant sätt att
samtliga kommuner blir delaktiga
av de ökade resurserna.
Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund har i
sitt yttrande försökt göra en vägning av de argument, som talar för
och emot det av skolberedningen
föreslagna differentieringssystemet.
Därvid har man kommit till den
uppfattningen, att frågan särskilt
med den räckvidd ett sådant beslut
kommer att få helst borde grundas
på en inom ett icke allt för litet antal kommuner bedriven försöksverksamhet, byggd på skolberedningens förslag. Med hänsyn till
den långa tid, under vilken skolfrågan redan varit föremål för utredning och debatt, vill organisationerna emellertid icke framföra
något yrkande i denna riktning.
Organisationerna har i detta läge
stannat vid att de icke vill motsätta
sig beredningens förslag ifråga om
undervisningens och elevmaterialets differentiering på högstadiet.
Organisationerna har intagit denna
115
ståndpunkt under den bestämda
förutsättningen att möjligheterna
till partiell differentiering i årskurserna 7 och 8, i vad gäller de gymnasieinriktade elevernas behov av
fördjupade kunskaper i vissa äm·
nen, i vart fall icke kommer att beskäras. Organisationerna förutsätter vidare att förekommande tillvalsämnen och alternativkurser för
de gymnasieinriktade eleverna skall
innebära väsentligt skärpta krav
med avseende på kunskaper och
självständigt arbete i förhållande
till dem, som skall gälla för övriga
elever på samma åldersstadium.
Folkskollärarförbunden vägledas
i sitt ställningstagande till differentieringsfrågan av den principiella
uppfattningen, att varje differentieringsanordning måste utgå från
elevens rätt till ett fritt val. En lösning, som sätter det fria valet ur
funktion, kan således enligt förbundets bestämda uppfattning inte
diskuteras. Förbunden, som under
årtionden arbetat för en förstärkning av den allmänna medborgarundervisningen, har funnit, att de
av skolberedningen föreslagna differentieringsanordningarna, som
tillfredsställer principen om det
fria valet, för närvarande i huvudsak svarar mot en för individ och
samhälle önskvärd utveckling och
man tillstyrker därför, att eleverna
i årskurserna 7 och 8 skall hållas
samlade i sina avdelningar från
mellanstadiet på det sätt som beredningen föreslagit.
SACO är den remissinstans, som
116
ifråga om differentieringsanordningarna gått hårdast emot skolberedningens förslag och SACO
stöder därigenom bl. a. läroverkslärarna, som i sitt yttrande ägnat
skolberedningens förslag en initierad kritik. SACO menar, att beredningens högstadieorganisation försvårar undervisningens anpassning
till elevernas särprägel och särbehov, en anpassning som måste vara
väsentlig för en progressiv skola.
Särskilt elever från ej studiemedvetna hem synas allvarliga konsekvenser av beredningens förslag
hota i det att övergång från svårare
till lättare kurs kommer att ske i
allt för stor utsträckning. De sociala
ojämnheterna i den nuvarande rekryteringen till den högre undervisningen kan sålunda komma att
konserveras eller förvärras. Det
sammanhållna högstadiet kan vidare förväntas ge sämre kunskaper
och sämre intellektuell träning. De
krav på social fostran, som med
rätta kan ställas på en obligatorisk
medborgarskola, kan tillgodoses
utan att ett sammanhållet högstadium obligatoriskt införes i kommunerna. Samtliga elevkategorier
kommer att bli lidande på ett sammanhållet högstadium.
SACO har dessutom betonat, att
ett sammanhållet högstadium kan
förväntas få icke önskvärda konsekvenser för kunskapsnivån hos
sökande till högre studier. Särskilt
har framhållits, att de krav universitet och högskolor måste ställa på
studenternas förkunskaper svårligen torde kunna tillgodoses av ett
gymnasium baserat på grundskolans årskurs 9 g i ett sammanhållet
högstadium.
Mot bakgrunden bl. a. härav avstyrker SACO, att skolberedningens
högstadiemodell göres obligatorisk
för hela landet och man redovisar
ett antal alternativ, som enligt
SACO:s uppfattning skulle kunna
ifrågakomma i dagens läge. I första
hand skulle man kunna tänka sig
generellt fortsatt försöksverksamhet med särskild inriktning på sammanhållna klasser enligt beredningens förslag och systematiska
jämförelser med tillvalsgrupperade
högstadier.
Ett annat alternativ vore att tills
vidare överlåta på kommunerna att
själva – bl. a. mot bakgrunden av
en realistisk bedömning av de lokala resurserna och lokala erfarenheterna – besluta om högstadiets
utformning.
Andra alternativ, som SACO behandlar, kan beskrivas såsom modifikationer i utredningens förslag
och ett förslag om tillvalsgrupperade högstadier. Det senare alternativet överensstämmer med den
organisation, som finns i de allra
flesta försökskommuner och skulle
alltså te sig organisatoriskt tämligen lättgenomförbart.
Även rektorer och lärare »på fältet» är mycket tveksamma med avseende på beredningens högstadiemodell. stockholmslärarnas samarbetsråd påpekar, att övervägande
delen av högstadiets lärare hyser
1
synnerligen stor tveksamhet inför
uppgiften att meddela undervisning
i sammanhållna klasser på ett för
alla elever tillfredsställande sätt.
En viktig förutsättning för att
överhuvud kunna arbeta med sammanhållna klasser på högstadiet är
att elevantalet blir tillräckligt lågt.
Läroverksrektorerna i Stockholm
har för sin del visserligen avstått
från att gå in på en principdiskussion av skolberedningens förslag
till differentieringsfrågans lösning
men kan likväl inte underlåta att
framhälla att den föreslagna lösningen kan komma att medföra
mindre gynnsamma studieförutsättningar för den elevgrupp, som
skall gå vidare till gymnasier och
högskolor. Rektorerna vid de obligatoriska skolorna i Stockholm anser, att de sociala skäl, som har redovisats för ett sammanhållet högstadium, inte är övertygande men
biträder likväl utredningens förslag. Man menar, att det är nödvändigt med kompromisser och
8-62164072 Svensk Tidskrift h. 21962
117
hänsynstaganden till lokala förhållanden, så att en generös inställning får prägla bestämmelserna för
högstadiets utformning.
Ett försök till en mera total bedömning av remissinstansernas
uppfattning om elevmaterialets
och undervisningens differentiering på högstadiet ger vid handen,
att ecklesiastikministern har ett
mycket gediget opinionsmässigt
stöd, när han i proposition till riksdagen kommer att lägga fram ett
förslag, som i alla väsentliga punkter ansluter till skolberedningens
betänkande. Den tveksamhet, som
anmält sig, kommer från de lärare,
som skall svara för utbildningen på
högstadiet och frän de utbildningsanstalter, som skall taga vid där
grundskolan slutar. Detta är naturligtvis utomordentligt allvarligt och
måste föranleda att verksamheten
på grundskolans högstadium följes
med stor noggrannhet – och utan
prestigehänsyn.