Högern om naturen


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

171
HÖGERN OM NATUREN
Ett tilltalande drag i högerpartiets
nyligen publicerade kulturprogram,
”Rikare kultur”, är att det innehåller ett särskilt kapitel om naturoch kulturminnesvården. Ett tidens tecken – vissa av de ting som
berörs i det avsnittet kommer sannolikt inom överskådlig tid att visa
sig ge upphov till centrala politiska
frågor. Olyckligtvis måste man
dock i stort sett inskränka sina
positiva omdömen till att notera
partiets intresse för problemen och
lovorda den goda viljan bakom
programskrivningen. Ansatsen är
förträfflig, eller korrektare uttryckt, det är förträffligt att en
ansats gjorts. Men ännu fattas mycket, alldeles för mycket, för att
man skulle kunna tala om ett verkligt tidsenligt och framtidsdugligt
naturvårdsprogram. (Trots dubbelrubriken inskränker jag mig i det
följ ande till naturvårdssidan; det
innebär inte någon insinuation om
att kulturminnesvården skulle vara
ett mindre viktigt fält.)
Det betänkliga med programmet
är inte närmast dess till torftighet
begränsade korthet och dess därmed sammanhängande brist på
konkreta förslag, även om ytligheten i framställningen väl på sitt
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
sätt ger en antydan om att frågorna ännu inte tagits riktigt på allvar. (Är det en tillfällighet att natur- och kulturminnesvården tillsammans fått mindre än hälften av
det utrymme som ägnats åt propagandan för kommersiell radio och
TV?) Ett karakteristiskt exempel:
”Ett i hög grad besvärande naturvårdsproblem utgör vattenföroreningarna. Effektiva åtgärder måste
vidtagas för att förebygga och motverka dessa.” Förträffligt, så långt.
Men vilka åtgärder, på vems initiativ och – ej minst viktigt – på
vems bekostnad? Finns det någon
som inte i största allmänhet håller
med om att vattnet skall vara rent?
Programmet har blivit så anspråkslöst och gemytligt att det knappast
säger något om vad högern tänker
ta sig för i denna fråga.
Sådana detaljer kan vara en
smula irriterande, men det som gör
programmet verkligt värt att diskutera är något annat, nämligen
själva dess grundsyn på naturvårdens problem. Två formuleringar
torde räcka till för att klargöra vad
det är fråga om. ”Naturvården
måste bedrivas så, att tätortsmänniskans behov av kontakt med naturen tillgodoses”, heter det (med
172
en något egendomlig inskränkning
jämfört med inledningen, där man
understryker att ”den svenska naturen utgör en omistlig tillgång för
vårt folk”, alltså inte bara för tätortsfolket?) och vidare: ”… vid
samhällsplaneringen måste därför
mera än vad som hitintills skett
fritidsintressena beaktas”. Hur detta skall ske går man inte närmare
in på. Utöver fromma förmaningar
om ”vaksamhet” och ”omtanke”-
där intet sägs om vad man bör göra
med dem som brister i omtanke –
finns det endast en praktisk rekommendation om hur det antydda
målet skall nås: exploatering av
naturtillgångar ”bör ske i samråd
med naturskyddets organisationer”. Det låter utmärkt, men är
ganska oroande. I och för sig är det
givetvis förträffligt med samråd av
denna art; vad partiet menat med
att ta in punkten i sitt program är
kanske något oklart, men rimligast
är väl att räkna med att man avser
att verka för att en skyldighet att
samråda lagfästes. Det oroande är,
att samrådet inte på något sätt
kompletteras med robustare medel.
Vad skall ske i de fall där samråd
inte visar sig effektivt? Det innebär ingen underskattning av det
viktiga och hängivna arbete som
utförts av ”naturskyddets organisationer” om man konstaterar, att
deras moraliska påtryckningar hittills i beklämmande många fall visat sig otillräckliga. Den i stort sett
obesvärat fortskridande förstöringen av de norrländska älvarna talar
här sitt dystert tydliga språk. Det
kan dock inte gärna vara programförfattarnas mening att allt skall
fortgå ungefär som hittills – i så
fall hade man lika väl kunnat låta
bli att utarbeta ett naturvårdsprogram. Men om man alltså syftar
till en förstärkning av nuvarande
erfarenhetsmässigt otillräckliga
skydd- varför inte antyda vad det
är man vill? Det är slående att inte
ett ord sägs om det helt avgörande
problemet – möjlighet att betala
ersättning för olika former av intrång i markägares förfoganderätt.
Detta är så långt en fråga om
medel – och som sådan viktig nog.
Viktigare är dock frågan vilka mål
man syftar till, och på den punkten
är programmet inte alls otydligt.
Tvärtom tar det – om det läses
efter ordalydelsen – mycket bestämt och ensidigt ställning för ett
och endast ett av de ofta mot varandra stridande intressen som det
gäller att balansera mot varandra,
om en rimlig naturvård skall kunna åstadkommas.
Naturvårdsutredningen har arbetat med begreppen socialt och kulturellt naturskydd. Det förra innebär korteligen att se till att det
finns naturområden disponibla för
fritidsfolkets rekreation. Det senare innebär däremot naturskydd i
ordets äldre mening: att garantera
att i alla fall ett minimum av naturområden får finnas kvar någorlunda oförstörda och ostörda –
ostörda icke minst av turist- och
nöjesindustri. Utredningen har
onekligen gjort vad den kunnat för
att släta över den i vissa fall ofrånkomliga konflikten mellan de två
intressena; mycket tyder på att det
i stort sett dock blivit det sociala
som tillgodosetts mest. Högerprogrammet tycks däremot inte ens
ana problemets existens – det tar
uteslutande hänsyn till fritidsfolkets intressen. Är det en lapsus,
eller skulle det uppseendeväckande
ha inträffat, att man medvetet bestämt sig för att bortse från det redan hårt klämda kulturella naturskyddets problem? Två ting hade
programmet i stället bort betona, i
varje fall som en motvikt mot ”fritidsintressena”. Det ena är, att det
kulturella naturskyddet, ansträngningarna att skydda naturen mot
människan, ingalunda som ofta antyds från förment ”realistiskt” eller ”praktiskt” folk uteslutande
dikteras av s. k. estetiska hänsyn.
För många är dessa hänsyn utan
tvivel väsentliga – även om de i
de större sammanhangen betraktas
som i värsta fall asociala, i bästa
fall harmlösa virrigheter – men
de är inte dominerande på naturvårdssidan; hur gärna präktiga
kraftverksbyggare än vill försöka
antyda det. Protesterna mot ovarsamma exploateringar gäller inte
främst att man fördärvar något
vackert, utan att man företar ingrepp som dels ofta medför påtagliga ekonomiska nackdelar på kort
sikt (grundvattenförstöring, förstöring av fiskevatten och fiskreproduktion, dränkta betesland …)
173
dels, och framförallt på längre sikt
riskerar att på ett nu svårbedömbart sätt rubba förutsättningarna
för naturens liv i det berörda området. Det är besynnerligt att den
på kort sikt- eller utan sikt allsräknande exploatören i den allmänna diskussionen så ofta framstår som det rationella tänkandets
företrädare, medan den som hänvisar till biologiska eller andra realiteter avfärdas som en verklighetsfrämmande romantiker.
Detta leder över till den avgörande bristen i högerprogrammet –
att det icke med ett ord berör forskningens roll i sammanhanget. Ett
väsentligt motiv för det moderna
kulturella naturskyddet är att garantera framförallt den biologiska
forskningen tillgång till lämpliga,
sammanhängande och orörda naturområden, som dels kan tjäna
som ”arkiv” över den ”nationella
tillgång” som naturen enligt lagens
ord utgör, dels möjliggöra långsiktiga forskningsprojekt av ekologisk
och annan art. Att detta behov inte
tillgodoses genom att reservera –
eller öppna – vissa naturområden
för ”fritidsfolket” torde vara uppenbart; likaså att det inte räcker
med att fridlysa en eller annan
”vacker” dunge eller bergstopp.
Problemet är minst av allt teoretiskt. Det är tvärtom omedelbart
praktiskt aktuellt på ett område
som dessutom direkt faller under
politiska beslut. Det gäller, lätt att
begripa, våra nationalparkers öde.
Nationalparkerna har av riksdagen
:- ·.-
174
avsatts bl. a. för den ovan berörda
arkivfunktionen. De har också i åtskilliga fall mycket riktigt kommit
att spela en väsentlig roll för forskningen. Olyckan är bara, att det
skydd, som i dessa fall borde vara
totalt, gång på gång visar sig brista
så snart ett annat, mera ”praktiskt” intresse kommer med i spelet. Hittills har det mest gällt vattenkraftsexploateringen – attentatet mot Stora Sjöfallet är det senaste övergreppet, men förmodligen inte alls det sista. Redan avtecknar sig ännu en risk – nämligen just ”tätortsmänniskans behov av kontakt med naturen”.
Framstötarna om att på olika sätt
göra nationalparkerna lättillgängliga är givetvis spontant sympatiska för fritidsfolket; men de kan
bli helt förödande för de andra,
reverenter sagt centralare, intressen som nationalparkerna i första
hand är till för att tillgodose. Biltrafik, transistormusik, nedskräpning och motellbebyggelse kan tillsammans i ett känsligt område innebära så betydande störningar
att viktiga biologiska undersökningar äventyras. Mycket tyder på
att vakthållningen om nationalparkerna som ostörda biologiska reservat f. n. är den mest överhängande
naturvårdsuppgiften. Det är trist
att se, att ett konservativt kulturprogram inte kunnat ägna en enda
rad åt den saken.
Vi bygger forskningsinstitut för
miljoner – för att forskarna skall
få sköta sitt arbete där, inte för att
guida tusentals turister igenom
dem. Kan man inte resolut välja
att betrakta i varje fall de viktigaste nationalparkerna på liknande sätt? Kan det verkligen inte tänkas att tätortens fritidsmänniska
– om hon inte vill nalkas dessa
vildmarksområden på det ansträngande och diskreta sätt som naturen
själv anvisar – kan nöja sig med
att njuta av motorbuller, bensindoft, coca-cola och Beatles någon
annanstans än i Sarek eller Padjelanta?