High society

I korridorerna på tredje däck i Cunardlinjens fartyg Queen Mary II har inredningsarkitekterna placerat stora fotografier av celebriteter som korsat Atlanten med rederiets båtar. Där kan man se Marlene Dietrich, Max Schmeling, Rita Hayworth, Johnny Weissmuller, Ella Fitzgerald och många andra. De flesta ler självmedvetet mot fotografen och lutar sig i invanda poser mot relingen. Men en av bilderna visar en vacker kvinna utan ens aningen av liv i sina sorgsna ögon. Hon hette Barbara Hutton och kallades i pressen för The Poor Little Rich Girl. Hennes liv var lika hektiskt som tragiskt och bekräftar med eftertryck att pengar inte är liktydigt med lycka. Sannsagan om henne skulle kunna börja: ”Det var en gång en flicka som fick allt hon bad om och mycket mer”, skriver Sten Niklasson.

Barbara var dotterdotter till den mäktige grundaren av affärsimperiet Woolworths, Frank Woolworth, vars fåfänga bland annat tog sig uttryck i skyskrapan The Woolworth Tower  i New York, och som vid sin död, 66 år gammal, efterlämnade en gigantisk förmögenhet.

Barbaras mor begick självmord 1917. Det var den femåriga dottern som fann hennes kropp. Barbaras far, en välbeställd bankir, övergav efter moderns död sin dotter, som flyttades från släkting till släkting och uppfostrades av guvernanter.

Barbara umgicks sällan med andra barn och skulle hela livet förbli introvert och självcentrerad. Hennes närmaste vän blev den hållningslöse kusinen Jimmy Donahue, som med tiden utvecklades till en playboy med homosexuella böjelser och en benägenhet att sprida illasinnade rykten. Donahue fick Barbara att redan som tonåring börja nyttja narkotika, vilket skulle leda till ett livslångt beroende. Hennes flackande uppväxt gjorde att hon hela livet sökte relationer som kunde lindra hennes ensamhet, oro och psykiska isolering. Men hon lyckades aldrig uppnå den eftersträvade tryggheten.

Barbaras debutantbal gick av stapeln på hennes 18-årsdag mitt under den stora depressionen i USA. Den var, också med New York-societetens mått, överdådig och utmanade naturligtvis den allmänna opinionen. Pressen reagerade med sådan häftighet att Barbara sändes till Europa för att slippa att personligen möta de kritiska kommentarerna.

Barbara Hutton var i tjugoårsåldern en av världens rikaste kvinnor. Det gjorde henne till ett hett byte för penninghungriga lycksökare. Män såväl som kvinnor flockades runt henne i syften som inte alltid var rena.

Hennes förste äkta man var prins Alexis Mdivani, vars far varit stabschef åt den ryske tsaren Nikolai, och vars familj i samband med den kommunistiska revolutionen tvingats emigrera till Paris. Mdivani, vars tillgångar huvudsakligen bestod av en grisfarm i Georgien, var gift med societetskvinnan Louise Astor van Alen, men lämnade sin maka för Barbara Hutton, vars förmögenhet han omgående och bekymmerslöst började förslösa. Äktenskapet med Barbara blev barnlöst och upplöstes efter bara två år.

Nästa figur i paraden av äkta män var den danske greven Curt Haugwitz Reventlow, en dominant och våldsbenägen herre som utsatte Barbara för grov psykisk och fysisk misshandel. Som resultat av detta hamnade hon på sjukhus, och han i fängelse. Innan relationen definitivt upplöstes efter tre år, hade den resulterat i ett barn. Förlossningen höll på att kosta Barbara livet, och sonen Lance skulle bli hennes enda barn. I samband med skilsmässan från Reventlow fick Barbara vårdnaden om barnet. Men precis som hennes egen far gjort med henne, överlät hon uppfostran av Lance till en guvernant.

Vid andra världskrigets utbrott 1939 flyttade Barbara Hutton till Kalifornien, där hon med oväntat engagemang utnyttjade sin ställning och förmögenhet till förmån för de allierades krigsansträngningar. Hon överlät den stora lyxjakt (numera omdöpt till Mälardrottningen och förtöjd vid Riddarholmskajen i Stockholm) hon fått i 18-årspresent av sin far till den brittiska flottan och hjälpte till med försäljningen av krigsobligationer. Genom sitt finansiella stöd till de fria franska styrkorna erhöll hon åtskillig publicitet – för en gångs skull positiv.

I Hollywood mötte hon den omåttligt populäre filmskådespelaren Cary Grant som blev hennes tredje äkta man. Paret kallades i pressen ”Cash and Cary”. För första gången hade Barbara träffat en man, som inte behövde eller utnyttjade hennes pengar, som var lika känd som hon, och som älskade henne för hennes egen skull. Grant gjorde dessutom stora ansträngningar att vara som en far för den vilsne Lance. Men, inte minst på grund av Barbaras missbruk, havererade också detta äktenskap. Grant varken krävde eller mottog några pengar från sin maka i samband med skilsmässan. Han kommenterade efteråt sitt och Barbaras liv på följande sätt:

”Barbara omgav sig med ett hov av lismande parasiter – europeiska personer med titlar, degenererade skådespelare, en och annan maharadja, en sheikh, militärer, flera engelska adelsmän och några halvfigurer i tennisvärlden. Ytterligare en falsk greve i huset, och jag hade kvävts.”

Barbara Hutton var vacker och rik, vilket brukar vara goda förutsättningar för en bekymmersfri tillvaro. Men hon var inte nöjd. Trots att hon som ägare till en av USAs största privata förmögenheter kunde skaffa sig allt vad hjärtat begär, föraktade hon sin egen familjebakgrund och eftersträvade en förnäm titel som skulle skilja ut henne från andra välbeställda kvinnor. Av alla män som flockades runt henne valde hon därför flera med ursprung i den gamla världens aristokrati.

Efter skilsmässan från Cary Grant hade Barbara fått nog av Kalifornien och flyttade till Paris, där hon inledde en förbindelse med ytterligare en exilprins, denna gång av litauisk härkomst. Även prins Igor Troubetzkoy var utfattig, men hade skaffat sig en viss berömmelse som cyklist, skidåkare och racerförare. Samma år, 1948, som han gifte sig med Barbara Hutton, nådde han framgångar med sin racerbil i Monacos Grand Prix och Targa Florio. Äktenskapet varade i hela fyra år och blev ett av Barbaras längsta.

Nästa äkta man i raden blev Porfirio Rubirosa, en internationell playboy från Dominikanska Republiken, som var skyddsling till sitt hemlands ökände diktator Rafael Trujillo, och som med diplomatisk status posterats i flera europeiska huvudstäder, där han knöt kontakter med de rika och mäktiga. Trujillo översåg oftast med Rubirosas många egensinniga eskapader, eftersom denne, som han sade, ”inte bara var omtyckt av kvinnor utan en beundransvärd lögnare”.

Omdömet var ingen överdrift. Rubirosa hade inlett amorösa förbindelser med en imponerande samling av tidens största skönheter som Eartha Kitt, Rita Hayworth, Ava Gardner, Kim Novak, Judy Garland, Eva Peron och Marilyn Monroe. Han var gift fem gånger, bl.a. med Trujillos egen dotter Flor och de franska skådespelerskorna Danielle Darrieux och Odile Rodin. Innan han träffade Barbara Hutton hade han haft ett ettårigt äktenskap med en annan stenrik arvtagerska i USA vid namn Doris Duke. I samband med skilsmässan från henne tillerkändes han bl.a. flera sportbilar, en hel fiskeflotta baserad i Afrika, ett 1600-talshus i Paris samt ett konverterat B-25 bombplan (!).

Under sina totalt 53 dagar tillsammans med sin nya maka Barbara, hade Rubirosa hela tiden en sidoaffär med filmskådespelerskan Zsa Zsa Gabor, vilket naturligtvis förgiftade och snabbt ändade det unga äktenskapet. Han gick emellertid inte lottlös från separationen från Barbara heller. Enligt Shawn Levys bok The Last Playboy (2005) fick han, förutom pengar och juveler, ett flygplan, ett antal polohästar och en kaffeplantage i Dominikanska Republiken.

Rubirosa, som ansetts ha varit förebilden till Ian Flemings agenthjälte James Bond, älskade snabba bilar och blev precis som Barbaras tidigare make Troubetzkoy en framgångsrik racerförare. Han dog tidigt en julimorgon 1965, då han kraschade sin Ferrari mot ett träd efter att hela natten ha festat på en nattklubb i Paris.

Barbaras sjätte man var den kände tyske tennisspelaren, baron Gottfried von Cramm, som, på grund av sitt blonda hår och sin idrottsliga hjältestatus, av de nazistiska rasideologerna ansetts vara urtypen för en äkta arier. Han hade dock konsekvent vägrat att låta sig utnyttjas i Hitlers propaganda, vilket skaffat honom mäktiga fiender i nazistpartiets ledning. 1938 åtalades von Cramm för sedlighetsbrott och dömdes till fängelse på grund av en påstådd förbindelse med en judisk skådespelare. Hans vänner i den internationella tennisvärlden sände ett ilsket protestbrev till Hitler, dock utan resultat. Naziregeringen beslöt istället att hindra von Cramm från att medverka i tennistävlingar, där andra tyska spelare deltog, eftersom risken för att ”brottslingen” skulle vinna över sina landsmän ansågs besvärande. Von Cramm inkallades till militärtjänst i samband med andra världskrigets utbrott och belönades med järnkorset för sina insatser på östfronten. Barbara Huttons äktenskap med von Cramm upplöstes 1959 efter några få år.

1964 träffade Barbara i Tangiers en vietnamesisk kemist vid namn Pierre Raymond Doan som arbetade för ett franskt oljebolag. Passion uppstod och äktenskap ingicks. Men Doan var ofrälse, vilket plågade Barbara. Genom förmedling av den laotiska ambassaden i Rabat lyckades hon emellertid köpa honom en prinstitel. I vanlig ordning sprack även äktenskapet med Doan, det sjunde och sista för henne. Barbara behöll emellertid titeln och kallade sig hädanefter prinsessan Raymond Doan Vinh na Champassak. Detta namn står också på hennes gravsten.

Mellan, och inte sällan under, sina äktenskap hade Barbara också ett flertal kortare kärleksaffärer, bland annat med den skygge flygpionjären och industrimagnaten Howard Hughes. Enligt hennes levnadstecknare krävde hon energiska och fantasifulla sexuella prestationer från alla sina män, men förblev själv egendomligt oberörd. En av hennes älskare konstaterade uppgivet att hon var oförmögen att uppnå vad han kallade ”full tillfredsställelse”.

Barbara Huttons hektiska slöseri med familjeförmögenheten innefattade förvärv av ett flertal magnifika bostäder på olika håll i världen. Hon spenderade drygt 20 miljoner pund på ett husbygge vid Regent´s Park i London. Winfield House, som huset hette, överläts efter andra världskrigets slut till den amerikanska staten för den symboliska summan en dollar och blev sedermera den amerikanske ambassadörens residens. I Marocko skaffade hon sig ett orientaliskt palats kallat Sidi Hosni nära Tangiers, dit hon emellanåt drog sig undan det internationella jetsetlivet. I närheten av Guernavaca i Mexico lät hon på ett 120 000 kvadratmeter stort markområde bygga ett luxuöst slott i japansk stil.

Förutom sin kollektion av äkta män och fastigheter, var det som samlare av juveler som Barbara Hutton blev vida känd. Vid giftermålet med sin förste man, Alexis Mdivani, bar hon ett halsband med 44 perfekta saltvattenpärlor, vars lås bestod av en rektangulär turkos, omgiven av 16 diamanter. Halsbandet hade tillhört Marie Antoinette, som i sin tur ärvt det av Ludvig XIIIs hustru Anna av Österrike. 1992 såldes detta smycke av Christies i Génève för 980 000 dollar. Vid en auktion sju år senare gick halsbandet för 1,47 miljoner dollar, vilket då var världsrekord för pärlor.

Ett annat historiskt smycke köpte hon 1935 från Cartier. Det var ett enastående vackert smaragdhalsband som tillhört släkten Romanov, och som bland annat burits av Katarina den stora. I ett fotografi, som uppenbarligen arrangerats för att göra den nya ägarinnans juveler rättvisa, bär Barbara de stora smaragderna innefattade i en tiara. Hennes vänstra hand vilar på väggen framför henne. På ringfingret gnistrar den berömda Pashadiamanten, en sten på 40 carat som tidigare ägts av vicekungen Ibrahim av Egypten. På ett annat känt porträtt av Barbara är hon klädd i en indisk sari och bär ett unikt rubinhalsband som tillhört drottning Amelie av Portugal.

Barbara var under sin storhetstid ett av kändisfotografernas absoluta favoritobjekt. Hon förekommer på tusentals bilder, oftast fulländat koafferad och iförd utsökta kreationer från kända modeskapare. Hon uppvaktas som regel av sprättiga kavaljerer försedda med obligatoriska cigaretter och cocktailglas. Hennes ögon under de kraftigt markerade brynen är emellertid oftast livlösa, och hennes pose stel. På flera bilder förefaller hennes drag uttråkade under sminket. Men på en tidig bild, sannolikt tagen i ungdomsåren, då jetsetlivet ännu inte hunnit rista sina spår, är hon klädd i en enkel svart klänning. Hon bär inga smycken och kring munnen spelar ett gåtfullt leende som hos en glamourvärldens Mona Lisa.

1966 avled Barbaras nära vän, kusinen Jimmy Donahue, av en överdos. Han hittades död i sitt sovrum, som uppgavs endast innehålla sängen samt tretton inramade fotografier av hertiginnan av Windsor, det vill säga amerikanskan Wallis Simpson, som så förvridit huvudet på den engelske kungen Edward VIII, att denne avsagt sig tronen för att kunna gifta sig med henne.

1941 hade Jimmy för första gången träffat hertiginnan. Han var 25, hon 44. Under de följande fyra åren skulle de båda, trots Jimmys ökända homosexualitet, ha ett intimt förhållande som enligt skvallerpressen utestängde den abdikerade kungen från sin makas sängkammare. Efter det att det omaka, men passionerade förhållandet upphört, återvände Jimmy till New Yorks gayvärld och sjönk allt djupare i drogträsket. Barbara tog sin kusins död hårt. Han hade varit en av hennes få verkligt förtrogna.

Enligt David Heymans bok Poor Little Rich Girl (1984) bestod hennes dagliga näringsintag vid denna tid huvudsakligen av ett tjugotal drinkar, bestående av Cocacola spetsad med vodka, intravenösa injektioner av multivitaminer och amfetamin, en slags pasta av mosade sojabönor samt, framåt natten, cocktails innehållande valium och morfin.

Två dagar efter det att skilsmässan mellan Barbara Hutton och Cary Grant vunnit laga kraft rövades Barbaras då nioårige son Lance bort av sin biologiske far, den danske greven Reventlow, och fördes till Kanada, men återbördades senare efter många komplicerade turer. Den uppslitande händelsen bidrog inte till att ge Lance den trygghet han saknat. Som vuxen konfronterade han vid ett enda tillfälle sin mor som han knappast kände. Mötet blev en katastrof och ledde till en definitiv brytning.

Lance hade tidigt kommit i kontakt med motorsporten genom moderns äktenskap med Igor Troubetzkoy. Hans tillgångar medgav förvärv av den ena exklusiva racerbilen efter den andra, och han deltog redan som tonåring i motortävlingar. I Hollywood blev han nära vän med den unge filmskådespelaren James Dean som delade hans intresse för snabba bilar. Den 30 september 1955 träffades de båda vännerna på väg till en biltävling i Salinas, Kalifornien. Ett par timmar efter mötet avled Dean i en krasch med sin Porsche och blev en legend för miljoner rebelliska tonåringar världen över.

Den vilsne skidåkaren, seglaren och racerföraren Lance bosatte sig i Aspen, Colorado. 1972 flög han tillsammans med några fastighetsexperter upp i bergen för att besiktiga ett område för en planerad skidort. Planet fördes av en 27-årig oerfaren pilot som flög in i en ravin och i samband med ett försök att vända planet kraschade mot en bergssida. Alla ombordvarande omkom.  

Barbara var otröstlig. Hennes ständiga melankoli övergick i djup depression. Hennes förmögenhet hade krympt på grund av omåttligt personligt slöseri och tvivelaktiga affärer från hennes advokaters sida. För att upprätthålla sin extravaganta livsstil, hade hon blivit tvungen av avyttra många av sina tillgångar. Hennes ensamhet växte, och hon började i sin förvirring och isolering ge bort sina återstående pengar och smycken till fullkomligt okända människor som var villiga att ge henne lite uppmärksamhet.

Barbara Huttons sista år präglades av tragik. Hon tillbringade dem på Beverly Wilshire Hotel i Los Angeles, där hon kunde ses ensam i baren om kvällarna fullt festklädd i någon av sina haute couture-kreationer. 66 år gammal dog hon i vad som betecknades som en hjärtattack. Hon gravsattes i Woolworths familjemausoleum på Woodlands Cemetary i Bronx, New York. Hennes tillgångar uppgick enligt bouppteckningen till 3 500 dollar.

Så slutade sannsagan om den stackars rika flickan.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör