Helena Östman; Den andliga skökan varnar herr Bildt

Intermezzo på klubben:
Den ”andliga skökan”
varnar herr Bildt
Relationen mellan moderaternas partiledning och Svenska Dagbladets
ledarsida är frostig. Moderaterna är en lättversion av socialdemokraterna, skriver SvD.
Partitoppen säger upp sin prenumeration. Har Svenskan förlorat ännu en av
sina hövdingar? 1 av Helena östman
E
FTERVALSDEBATTEN på
Publicistklubben har just
avslutats. Huvudstadens
politiska reportrar och
ledarskribenter bryter
upp från borden på Berns och går så
sakteliga mot utgången. Några stannar till och småpratar med partiledare och språkrör.
Svenska Dagbladets ledarskribent
Johan Hakelius byter några ord med
moderatledaren Carl Bildts pressekreterare och när de passerat svängdörrarna hinner Carl Bildt i fatt
dem.
”Vad pratar ni om”, undrar Bildt.
”Om vår ledare efter valet”, svarar Hakelius.
”Jaså den”, svarar Bildt ilsket.
”Den var verkligen ett bottennapp,
riktigt dålig.”
Hakelius replikerar att det tycker
ju Bildt om det mesta som ledarredaktionen skriver och vägrar att
svara på frågan om det är han själv
som har skrivit den, eftersom ledarsidan svarar kollektivt för osignerade ledarkommentarer.
”Om det var du som skrev den
är du en jävla skitstövel”, säger en
upprörd Bildt, medan hela ruedieeliten strömmar förbi.
Fem månader senare lanserar
Svenska Dagbladets chefredaktör
Mats Svegfors moderatledaren Carl
Bildt som ny kommissionär i Europeiska unionen.
VÄLVILLIG TILL
KRisTD EMOKRAT ERNA
Det är en regnig och kall vårdag på
Utö i Stockholms skärgård. Timbro
har seminarium om etik och moral
och deltagarna har lyssnat på olika
inlägg, bland annat från Mats Svegfors. Han talar om Dag Hammarskjölds memoarer Vägmärken. Flera
av åhörarna skruvar på sig och
undrar vad det är för budskap som
egentligen förs fram. Carl Rudbeck,
tidigare medarbetare i SvD och
numera verksam vid Timbro, polemiserar med Svegfors om Hammarskjölds betydelse. I pausen efteråt kommenteras Svegfors inlägg i
häpna ordalag av dem som inte vetat
om att Svegfors har blivit bekännande kristen och tagit djupt intryck
av Vägmärken.
”Vi som trodde att han var kär,
och så visar det sig att han har blivit
kristen”, förklarar en tillbakablickande politisk journalist ett år senare.
Det här är episoder som illustrerar två dimensioner av dagens diskussion om Svenska Dagbladet och
dess ledarsida.
För det första är relationerna
mellan moderaternas partiledning
och ledarsidan usla.
För det andra kritiserar moderater,
inte bara i kretsen runt Bildt, ledarsidan för att den blivit alltför välvilligt inställd mot kristdemokraterna.
På senare tid har dessutom
Dagens Nyheters ledarredaktion
beskyllt SvD för att innehålla ”halvsmält värdekonservatism och mysticistiskt tankegods” på ledarsidan.
Låt oss titta närmare på vad som
kan ha orsakat den frostiga relationen mellan partiledningen och
ledarsidan.
BROTT UNDER RE GERINGSÅREN
Enligt samstämmiga uppgifter från
ledarskribenter och partiledning
skedde ett brott under de borgerliga
regeringsåren. Dessförinnan hade
ledarsidan och partiet gått i takt i sin
strävan efter liberal förnyelse av Sverige. Men när Bildt & Co vann regeringsmakten 1991 intog ledarskribenterna en mer kritisk och självständig hållning.
”Partiledningen tyckte inte att vi
backade upp regeringen som vi
borde”, berättar Johan Hakelius.
Till saken hör också att moderaterna under regeringsperioden försökte påverka och ständigt hade synpunkter även på nyhetsbevakningen
i SvD. Beskrivningen av de tre åren
domineras av hur Carl Bildts planeringschef Olof Ehrenkrona ringde
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2 lE!J
och skällde i stort och smått. Ehrenkrona, fd ledarskribent i SvD, sade
småningom upp sin prenumeration
på tidningen och har fortfarande
inte funnit anledning att förnya den,
eftersom han inte känner igen principen för tidningens redigering.
”Hela tidningen är på nyhetsplats
ett hopkok på TT och reportrarnas
personliga åsikter”, säger OlofEhrenkrona, som samtidigt betonar att det
inte finns några formella band mellan
SvD och moderaterna. ”Men oberoendet works both ways och man ska
inte bli förvånad över om prenumeranterna föredrar en annan tidning
som redigeras i mer liberal anda.”
Ehrenkrona föredrar DN.
LÄ TTVERSION AV
SOCIALDEMOKRATERNA
När moderaterna förlorade regeringsmakten hade kanske relationerna kunnat repareras om inte
flera borgerliga partiledare, inklusive Bildt, tog semester direkt efter
valet i stället för att försöka mobilisera stöd för en annan regering än
den socialdemokratiska.
”Jag blev klart förvånad över att
Bildt uppträdde så obalanserat inför
öppen ridå”, säger Mats Svegfors,
som bekräftar och beklagar att relationen till partiets ledning ”inte är
särskilt god”:
”I fokus för mig som chefredaktör står inte personliga relationer
mellan ett antal personer här och
personer i partiledningen. Tidningen har en viktig roll i förhållande till
borgerligheten i allmänhet och
moderaterna i synnerhet, en roll som
regelmässigt leder till kyliga relationer på det personliga planet.”
Mats Svegfors säger sig förstå
reaktionerna, men han tycker att de
hanteras oskickligt av partitoppen,
som enligt hans mening borde ha ett
”Carl Rudbeck har i en artikel
Att Carl Bildt själv inte kan ta kritik
är en återkommande beskrivning
bland moderater i riksdagsgruppen.
”Allt eftersom åren går, desto starkare blir hans övertygelse om att han
har rätt”, säger en riksdagsman. Det
finns också de som tar moderatledaren i försvar och betonar att Bildt
själv har en betydligt mer avspänd
attityd till kritik än vad hans drabanter har.
När Mats Svegfors lanserade Carl
Bildt som ny ED-kommissionär tolkade många moderater det som ett
sätt att öppna dörren för krav på
hans avgång som partiledare. Svegfors själv understryker att han ”absolut inte” vill ha bort Bildt från partiledarposten.
V ÄRDEKONSERVATIV KANTRING
Den andra dimensionen av debatten
runt SvD:s ledarsida handlar inte om
dess (ny)liberala kritik av den moderata politiken utan tvärtom
– om en kantring över till
värdekonservatismen.
Mats Svegfors hade
utvecklat en betydande
skepsis gentemot EMU.
För moderaterna runt
Carl Bildt var detta som
att svära i kyrkan, det var
lika obegripligt som om
tidningen plötsligt hade
svängt och pläderat för en
förtida avveckling av
kärnkraften.
på DN:s kultursida beskrivit Svegfors Flera moderater spårar en
annan ton i ledarsidans
kommentarer. Och deras
förklaringar är två. Dels att
det är Svegfors egen kristna
tro som sätter sin prägel på
kristna vägval som en ’personlig
ideologisk brygd’ med Dag Hammarskjöld som viktig ingrediens.”
Svenska Dagbladets
ledarsida blev nu ett klart problem
för moderaterna. Här företrädde DN
numera partilinjen. Samtidigt
utvecklade ledarskribenterna på SvD
en betydande partikritik från liberal
utgångspunkt. Detta blev besvärande för moderaterna när valdagen
1998 närmade sig. Och några dagar
efter valet dömde ledarsidan ut
moderaternas valbudskap som en
”lättversion av den socialdemokratiska modellen” när det gällde frå-
gan om vård och omsorg.
Men det var inte den formuleringen som fick Carl Bildt att gå i
taket på Publicistklubben utan en
ledarkommentar som ifrågasatte att
EJ] j Svensk Tidskrift 11999, nr 2j
intresse av att ha goda relationer till
tidningen. Han påminner också om
hur aktiv han själv var en gång i
tiden för att Carl Bildt skulle bli partiledare, samt att det endast är på en
punkt som partiet och ledarsidan
företräder en betydande åsiktsskillnad: i EMU-frågan. I övrigt är åsiktsskillnaderna små, menar han.
Men Svegfors, liksom flera andra
aktiva moderater, återkommer till
den etablerade föreställningen att det
inom moderata samlingspartiet inte
finns någon vana att hantera åsiktsskillnader. ”Det är konstigt att vara
osams med någon man inte är osams
med”, sammanfattar han.
ledarna, dels att kristdemokraterna har blivit ett parti
att räkna med efter det goda
valresultatet och att ledarsidan har
påverkats av det.
Carl Rudbeck har i en artikel på
DN:s kultursida beskrivit Svegfors
kristna vägval som en ”personlig ideologisk brygd” med Dag Hammarskjöld som viktig ingrediens.
”Svegfors kristendom är så egenartad eftersom den är formad av
Hammarskjölds konstiga tro. Han
verkar besatt av Hammarskjöld, som
var en mycket apart gestalt. Svegfors
tycks vara trött på politiken och
borde byta jobb”, tycker Rudbeck.
”Att vara kristen har lite av en
töntstämpel på sig”, kommenterar
Svegfors. Han håller med om att hans
egen omvändelse påverkar innehållet i tidningen, men påminner om att
det var den förre chefredaktören Bertil Torekull som på sin tid införde
avdelningen ”Själ och hjärta”.
”Det finns många människor
som är troende och jag hoppas att
jag har bidragit till att förstärka
Torekulls inriktning.”
Svegfors avfärdar kategoriskt att
det skulle finnas några likhetstecken mellan kristdemokrati och den
kristna tro som genomsyrar inte
bara Svegfors egna artiklar på ledarsidan. Johan Hakelius beskriver
kristdemokraterna som ”vilket parti
som helst, inte särskilt radikala, med
en outvecklad politik och en sökande attityd som vi inte har någon
anledning att bedriva kampanj mot.”
DN:s ledarredaktion har också
gett sig in i debatten om förändringen på SvD:s ledarsida. I en ledare på nyårsafton hävdade tidningen
att SvD drar i antiliberal riktning
med halvsmält värdekonservatism
och religiöst och mysticistiskt tankegods. Och när DN tar Carl Bildt i
försvar mot SvD tycker många
moderater att det är uppochnervända världen.
Svegfors själv talar om DN:s
vinstintresse och att det handlar om
att locka över moderata läsare. Att
döma av uttalanden från moderater
i riksdagsgruppen har DN också i
viss utsträckning lyckats med det.
PÅDRIVARE OCH MOTVIKT
”Det är inte bara partiledningen som
är kritisk mot Svenskans ledarsida”,
säger till exempel riksdagsledamoten Fredrik Reinfeldt, som tycker att
ledarsidan förlorat i kvalitet, att den
är ideologiskt spretig, för hurtig och
alldeles för personfixerad.
DN-prenumeranten OlofEhrenkrona förklarar varför: ”Under 90-
talet har DN släppt vänsterliberalismen och blivit företrädare för en
mer marknadsekonomisk och rationalistisk filosofi.”
Men det finns också de som uppskattar SvD:s ledarsida för dess puls,
goda humör och jävlar anamma.
Sammanfattningsvis är omdömet
om SvD:s ledarsida emellertid att
den är rörig och förvirrad.
Nyliberalismen är död,
leve nyliberalismen av Johan Norberg
E
TT SPÖKE GÅR RUNT Europa – nyliberalismens
spöke. Alla det gamla
Europas makter har förbundit sig till en helig
hetsjakt mot detta spöke. Var finns
det oppositionsparti, som inte av sina
regerande motståndare utskrikes som
nyliberalt? Var finns det oppositionsparti, som inte mot de mer avancerade oppositionsmännen såväl som
mot sina reaktionära motståndare
slungat tillbaka den brännmärkande
beskyllningen för nyliberalism?
Så kan en aktuell variation på ett
klassiskt tema låta. Och den slutsats
som Marx och Engels 1847 drog om
kommunismen gäller idag lika mycket för nyliberalismen: den erkänns
redan av alla europeiska makter som
en makt. Ja, den är mer än så, kulturvänstern menar att nyliberalismen
styr världen efter murens fall.
Alla talar om nyliberalismen, och
allt dåligt är nyliberalism. Det har
blivit ett samlingsnamn för allting
som socialister, miljövänner eller
konservativa ser som avarter i det
moderna samhället: egoism, ekonomiska hänsyn, sociala klyftor, storföretag, kulturupplösning, McDonalds, TV-reklam, miljöförstöring,
droger, osv. På så vis bringar man
ordning i ett kaotiskt händelseför- ”Vi ska vara både pådrivare och
motvikt, det finns ett drag av andlig
sköka i tidningen”, säger Mats Svegfors.
Det är väl inte att förvåna sig
över att det förändrade partipolitiska landskapet med ett näst intill
utraderat folkparti, ett moderat parti
som står och stampar, och ett kristdemokratiskt parti som vuxit dramatiskt har bidragit till en annorlunda politisk diskussion, som också
sätter sina spår på ledarsidorna. Men
man ska inte glömma bort att moderaternas båda tanketraditioner liberalismen och konservatismen har
haft sina företrädare på SvD:s ledarsida under många år. Under 80-talet
dominerade en tydlig liberal kurs
som fortfarande ligger fast. Nu tycks
det som om liberalismen är på väg
att förenas med en mer värdekonservativ riktning och att vägen dithän kantas med konflikter. Samt ett
och annat förbryllande vägmärke.
Helena Östman (helena.ostman- @telia.com) är journalist, bland annat f d
medarbetare i SvD.
lopp, och ser en stark kraft bakom
resultaten av miljarder människors
okaordinerade handlingar. Nyliberalismen ligger bakom det. För vissa
en konspirationsteori av välkänt slag,
för andra en genuin och orolig
önskan om sammanhang där inga
finns.
Och vilken politiker som helst
kan smädas med namnet nyliberal,
inte bara partiella liberaliserare som
Bildt och Thatcher, utan även tyranner
som Pinochet eller Deng Xiao Ping.
Bara de på något vis tar ekonomiska
hänsyn i sin politik. Sedan spelar det
ingen roll vilka hänsyn de tar, om
man är skattesänkare och bidragshöjare som Reagan, eller en skattehöjare och bidragssänkare som den
tidige Göran Persson.
Allt fast förflyktigas när vi talar
om nyliberalism.
c:
QJ
E
~
._
Q)
O’l
o
o
Q)
”’1–4
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2 ! f.m