Hans von Friesen; Socialdemokratin, neutraliteten och EG

HANS VON FRIESEN:
Socialdemokratin,
neutraliteten och EG
Neutraliteten är bara ett skenargument. De faktiska skälen till
att socialdemokraterna awisat
svenskt medlemskap i EG är
bl a att en anpassning av momsen till EG-standard skulle innebära minskade statsinkomster
och en stor del av den offentliga
sektorn finansieras av momsen.
Sverige håller på att förvandlas från en stor industrination till
en skyddad verkstad. Alla problem kan inte lösas inom det
egna landets gränser. Det är
dags för europeiskt tänkande i
svensk politisk debatt.
Hans von Friesen är känd bl a
från Sveriges Radio.
Vl
d årets socialdemokratiska partikongress förekom ingen debatt i
Europafrågan. Delegaterna ägnade desto större kraft åt det i ett större
sammanhang tämligen ointressanta problemet, om huruvida utländska örlogsfartyg har kärnvapen ombord vid besök i
svensk hamn. Omvälvningarna i Östeuropa, som ju har ägt rum i Sveriges omedelbara närhet, och krisen i Persiska viken,
som ännu en gång har visat hur sårbar den
svenska energiförsörjningen är, engagerade heller inte de socialdemokratiska sinnena.
Samtidigt är tystnaden i EG-frågan ett
hälsotecken. Regeringen ville ha fria händer. Den önskade t o m ha rätt att inte
ens behöva utesluta ett medlemskap i den
gemenskap, som inom loppet av några årtionden har förändrat Europas roll i världen. Det uttalande, som kongressen gjorde, hänvisade visserligen till gamla säkerhetspolitiska argument, men formuleringarna gav ändå regering och partiledning
ett betydande svängrum.
Den tid är dessbättre förbi, då varje
försök att inleda en debatt om Sveriges
plats i Europa från socialdemokratisk sida omedelbart framställdes som ett hot
inte endast mot neutraliteten utan också
mot freden och mot landets oberoende.
När socialdemokratiska politiker tidigare
manade till samling kring neutraliteten,
behövde detta inte bottna i någon omtanke om Sveriges yttre säkerhet. Vad det
många gånger gällde var i stället att förhindra en splittring inom den s k rörelsen.
Här har det skett en förändring till det
bättre. De socialdemokratiska EG-anhängarna har blivit fler till antalet. Viktigare är dock, att de numera öppet vågar
stå för sin åsikt, och att de inte omedelbart
drabbas av en bannbulla från partiledningen, om de säger sin mening. Detta är
av stor betydelse för framtiden, eftersom
en omläggning av den svenska Europapolitiken helst bör stödjas av en majoritet
eller åtminstone en betydande opinion
inom det socialdemokratiska partiet.
Under 1940- och 50-talen ansågs det
självklart, att Sverige deltog i allt
(väst)europeiskt sarnarbete utom det
strikt militära. Medlemskapet iEuroparå-
det blockerades inte av några utrikeseller säkerhetspolitiska betänkligheter. På
Neutralitetsargumentet dök först
upp i svensk Europadebatt 1961.
samma sätt förhöll det sig med Sveriges
medverkan i Marshallhjälpen. När en full
anslutning till den nya Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) avvisades under senare delen av 1950-talet, hade detta
heller ingenting med neutraliteten att
göra utan hängde samman med, att Storbritannien, som då var Sveriges viktigaste
handelspartner, valde att stå utanför.
Den svenska regeringen spelade också
en aktiv roll i arbetet på att få till stånd
den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA), som närmast var ett brittiskt försök att neutralisera EEC. Först
när Storbritannien år 1961 insåg sitt misstag och begärde medlemskap i EEC, dök
neutralitetsargumentet upp i svensk
Europadebatt Tage Erlanders Metalltal
den 22 augusti 1961, där han avvisade ett
svenskt medlemskap i EEC under uttrycklig hänvisning till neutraliteten, innebar en skärpning av det officiella Sveriges
inställning till samarbetssträvandena i
Europa.
389
Ett ödesdiget beslut
Detta hindrade inte, att det brev, som den
svenska regeringen efter Storbritanniens
förnyade medlemsansökan år 1967 tillställde EEC:s ministerråd, uttryckligen
höll frågan om anslutningsformen öppen.
Först i och med regeringen Palmes uttalande den 18 mars 1971 förklarades medlemskap vara helt oförenligt med den
svenska utrikespolitikens målsättningar.
I efterhand framstår detta ställningstagande som ett av de mest ödesdigra beslut, som en svensk regering någonsin har
fattat. Vid denna tidpunkt hade en svensk
medlemsansökan knappast mött några invändningar från gemenskapens sida. Hur
stormakterna, främst Sovjetunionen,
skulle ha ställt sig, har aldrig klarlagts.
Detta anfördes heller aldrig som skäl för
att avvisa ett medlemskap. I stället åberopades gemenskapens planer på en ekonomisk och monetär union, som skulle innebära ett uppgivande av nationell beslutanderätt på betydelsefulla områden och därför förklarades vara oförenliga med neutralitetspolitiken.
De verkliga skälen
Neutraliteten har hela tiden varit ett skenargument. Det faktiska skälet till att
svensk socialdemokrati så länge har avvisat ett svenskt medlemskap i EG är ett
annat, än vad som har angetts i den offentliga debatten. Fria kapitalrörelser,
harmoniseringen av direkta och indirekta
skatter, arbetsmarknads- och industripolitik är för svensk socialdemokrati betydligt känsligare frågor än neutraliteten,
fastän det inte anses vara opportunt att
säga detta rent ut. En anpassning av den
svenska momsen till en EG-standard
390
skulle innebära ett betydande inkomstbortfall för statskassan, som knappast kan kompenseras med förstärkningar på andra områden. Och en stor del av
den offentliga sektorn finansieras med
hjälp av en moms, som är en av de högsta i
Europa.
Fackföreningsrörelsens möjligheter att
beställa nya lagar hos en socialdemokratisk regering kan beskäras vid en svensk
anpassning till den nya Europamarknaden, eftersom en sådan lagstiftning kan
komma att strida mot reglerna inom EG.
Detta är naturligtvis ett bekymmer för
”rörelsen” och förstärker en socialdemokratisk skepsis gentemot gemenskapen,
även om misstron döljs bakom ett säkerhetspolitiskt resonemang.
Allvarligare än socialdemokraternas
ovilja att öppet redovisa, varför de motsätter sig ett EG-medlemskap, är den
fortfarande mycket stora okunnigheten
om vad gemenskapen egentligen är, och
hur den fungerar. När Ingvar Carlsson beskyller EG för att vara ”formalistiskt” avslöjar han bara, att han inte vet, vad han
talar om. EG är ingen löst sammanhållen
handelspolitisk sammanslutning typ
EFTA utan ett juridiskt regelverk, som
alla medlemsländer, stora som små, måste
rätta sig efter. Inte minst för att skydda de
mindre staternas intressen har det ansetts
viktigt att ha klara och entydiga bestämmelser, som ingen kan sätta sig över.
Vänta och se
Den socialdemokratiska taktiken i EGfrågan tycks just nu vara att vänta och se.
Utrikesminister Sten Andersson har förklarat, att en utvidgning av EG inte är aktuell före år 1993, då den inre marknaden
skall vara förverkligad. Intill dess vill gemenskapen ostört kunna ägna sig åt att
reformera och effektivisera sig själv. Först
när denna uppgift är slutförd, kan det bli
aktuellt att diskutera nya medlemmar.
Följaktligen, sa utrikesministern, är Sverige inte utsatt för något tryck att bestämrna
sig. Enligt samma logik satsas därför allt
på ett s k EES-avtal, som få tror kan bli
något annat än en övergångslösning.
Fackföreningsrörelsens möjligheter
att beställa nya lagar hos en socialdemokratisk regering kan beskäras
vidensvenskanpassningtillden nya
Europamarknaden
Både bland politiker, företagare och
fackliga ledare växer insikten om, att ett
svenskt medlemskap i EG på sikt är
ofrånkomligt. Några säger detta rent ut,
andra uttrycker sig i mer försiktiga ordalag. Trots detta är det få, som förordar, att
Sverige följer Österrikes exempel och redan nu begär medlemskap. Tveksamheten är svårbegriplig. Ett förlösande ord nu
skulle inte endast rensa luften utan faktiskt underlätta en lösning av förhållandet
till EG fram till dess, att gemenskapen
åter kan börja tänka på att utvidga kretsen
av medlemsländer.
I början av 1970-talet var den svenska
regeringen i praktiken beredd att acceptera det EG, som fanns då. Men det fanns
en rädsla för framtiden. Därför avvisades
medlemskap. Sedan dess har EG både utvecklats och utvidgats. Trots dessa stora
förändringar tycks dagens socialdemokrati kunna godta allt samarbete med gemenskapen utom ett rent säkerhetspolitiskt engagemang. Men fortfarande finns
farhågor för, att EG kan utvecklas i en
riktning, som inte passar svenska socialdemokratiska intressen.
Påverka inifrån
Det går bara att påverka EG inifrån, inte
utifrån.Endast ett medlemsland har inflytande över gemenskapens fortsatta utveckling. En ny medlem måste godta de
förhållanden och bestämmelser, som gäller inom EG vid tidpunkten för inträdet.
Gemenskapen är inte en statisk utan en i
hög grad dynamisk organisation. Det betyder, att den, som väntar och funderar
alltför länge, kan komma att konfronteras
med en helt annan gemenskap än den,
som fanns några år tidigare.
Detgår bara attpåverka EG inifrån,
inte utifrån.
EG är en överstatlig organisation med
befogenhet att i klart definierade frågor
fatta beslut på medlemsländernas vägnar.
Votering kan förekomma, vilket betyder,
att ett medlemsland kan överröstas och
därmed vara tvunget att böja sig för andras vilja. Detta förfaringssätt är främst av
betydelse inte för att genomdriva utan för
att blockera beslut. Dessutom har små
länder ett oproportionerligt stort inflytande. Luxemburg med en befolkning på
360 000 invånare har två röster. Tyskland
med närmare 80 miljoner människor har
tio röster. De fem stora – Tyskland,
Frankrike, Storbritannien, Italien och
Spanien – har tillsammans 48 röster, de
sju små har 28. Eftersom det behövs 2/3
majoritet, dvs 54 röster, vid en votering,
kan de små förhindra ett beslut, om de an- 391
ser, att de stora försöker missbruka sin
styrka.
Vissa svenska debattörer tycks utgå
från, att Sverige löper stor risk att ofta bli
överröstat i ministerrådet. Sådana farhå-
gor är välgrundade endast, om övriga
medlemsländer kan förmodas ständigt
komma att bortse från svenska intressen.
Så går det inte till i internationella sammanhang. Trots stora svårigheter är målsättningen inom EG fortfarande att försö-
ka fatta beslut i samförstånd.
Den, som förordar ett svenskt medlemskap i EG, måste ha gemenskapens karaktär och målsättning klar för sig. Många
svenska företagare liksom också många
politiker tycks tro, att EG är ett sorts mer
sammansvetsat EFTA, som främst sysslar
med marknadsandelar och frihandel.
Detta är en grov felsyn. EG är en politisk
organisation, inte en ekonomisk. Dess
mål är en långtgående europeisk integration. Som en framtidsvision hägrar ett
Europas förenta stater.
Skyddad verkstad
När svenska socialdemokrater gör ett
svenskt medlemskap i EG avhängigt av,
att gemenskapen inte utvidgar och fördjupar sitt politiska samarbete, är detta ännu
ett belägg för en mental isolering från det,
som har hänt iEuropa de senaste 40 åren.
En fransk politiker placerade en gång
Sverige i ”Europas landsort”. Det var inte
menat som ett smickrande omdöme.
Svensk socialdemokrati har alltför länge
avskärmat sig från viktiga strömningar i
Europa. En konsekvens härav är, att Sverige håller på att förvandlas från en stor
industrination till något, som närmast kan
liknas vid en skyddad verkstad.
392
Ännu allvarligare än den ekonomiska
krisen är den intellektuella isoleringen.
Flertalet av Europas folk fick under
1940-talet på ett mycket bittert och brutalt sätt lära sig, att proklamerad fredsvilja
inte utgör något skydd mot krig. Svenskarna besparades denna upplevelse. När
den Europeiska kol- och stålunionen,
som blev embryot till dagens EG, kom till
i början av 1950-talet, var det främsta syftet att säkra freden genom att ställa två
näringsgrenar, som är nödvändiga för all
krigföring, under internationell kontroll.
Samtidigt växte insikten om, att de
europeiska nationalstater, som började ta
form redan under 1500-talet, inte längre
var politiskt och ekonomiskt livskraftiga.
Europas länder och folk ansågs kunna
hävda sina intressen endast genom att bilägga gamla motsättningar och uppträda
gemensamt. Denna djupgående förändring i europeiskt tänkande har till stor del
gått Sverige förbi. Svensk politisk debatt
EG är en politisk organisation, inte
en ekonomisk.
präglas fortfarande av inställningen, att
alla problem kan lösas inom det egna
landets gränser. Det är detta, som mer än
något annat utgör ett hinder för en
konstmktriv och realistisk svensk Europapolitik.