Hans Rausing; Vi kan inte tvinga folk att älska staten


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Vi kan inte tvinga folk
att älska Staten
l av Hans Rausing
I internationaliserade öppna demokratier räcker det inte med piska
-hot om våld och fängelse- för att kontrollera huvuddelen av medborgarnas
inkomster. Nu måste Staten använda morot också. Men är det möjligt att
övertyga medborgarna om att Staten alltid förvaltar pengarna bättre
än om de hamnar i den egna fickan?
I
SVERIGE HAR STATEN BLIVIT den helt dominerande enheten, inte minst som arbetsgivare. I mer
liberala länder som till exempel England, har de
nya jobben i huvudsak tillkommit i den privata
sektorn, framför allt i medelstora och mindre
företag (en stor del av dem drivs för övrigt av kvinnor).
Formellt tar väl den svenska Staten inte mycket mer än
64 procent av BNP, men det betyder inte att undersåtarna kan konsumera resterande 36 procent. Mycket av
detta är ju till exempel investeringar av olika slag. Man
kan inte äta maskiner.
Vilken är den moraliska basen för Statens skattekrav?
Den ligger långt tillbaka i tiden. Beowulf berättar från
700-talet hur kungen med sin hird undertryckte och
beskattade grannar. ”Han var en god kung.”
”Modernt” (fortfarande! ) och ”progressivt” tänkande växte efterhand fram hos de senmedeltida ryska tsarerna. De genomdrev iden att allt tillhörde staten- dem
själva. Allt de lät undersåtarna behålla var en gåva från
Staten, från dem. Intressant är för övrigt att dessa tsarer
var svenskättlingar. Vi har mycket att svara för.
Tsarernas tanke togs upp av tidiga socialister, och från
dem spreds den via Marx till alla socialistiska partier i
världen. De andra partierna ”infekterades” också, framför allt de som en gång i tiden varit liberala. Och ”infektionen” var djupgående. Partiet i Sverige vägrade till
exempel att införa skydd för äganderätten i grundlagen.
Om nu allt ”tillhör”, eller kan disponeras fritt av staten, så tycker man att det borde vara lätt att åstadkomma det egalitära samhället. I praktiken var det inte så
enkelt. Till och med Stalin misslyckades, trots att han
”förbrukade”, rent fysiskt utrotade, 15 procent (mellan
32 och 38 miljoner) av sin befolkning, förutom de 20
millioner kriget tog.
Naturligtvis kan det eftersträvade samhället åstadkommas på en rad olika sätt, och alla nationella Partier
har inte exakt samma mål. Men även om målen kan skilja sig något så var och är medlen i princip desamma: ”Vi
måste lämna lite kvar åt undersåtarna, men inte mer än
vad som är nödvändigt för att vi inte skall förlora makten. Resten är nyttigheter som vi politiker bestämmer
över, och väljarna tror att det är gratis när vi delar med
oss. Därför kommer de att älska oss.”
Sitter man säkert i sadeln kan man ta mer. Peter den
Store tog, anser man, upp till 93 procent av landets överskott. Det kostade. När han dog var Ryssland dubbelt så
stort, men befolkningen var inte större än när han tillträdde. Han hade alltså ”förbrukat” – i antal personermotsvarigheten till hela befolkningen i de erövrade
områdena plus hela den potentiella befolkningstillväxten.
Han är i dag den store hjälten framför andra i Ryssland.
Men nu lever vi här i fungerande demokratier. Vi kan
inte längre tvinga folk att älska Staten, och det Staten
tillhandahåller.
När Staten har som mål att bestämma över huvuddelen av undersåtarnas inkomster måste Staten komplettera våldet, hotet med fängelse för skattesmitning,
med moroten. Staten måste alltså på alla sätt understryka att dess nyttigheter är värda mycket mer än underså-
tens slant i affären.
Piskan och moroten är lika nödvändiga. Moroten
behöver naturligtvis inte vara äkta, bara den verkar äkta
under ganska långa perioder. Mellan dem kan makthavarna göra vad de vill, till exempel konfiskera försäkringssparande.
Men hur får man undersåtarna att anse att de statliga
”gåvorna” är mer värdefulla än pengar i deras egen ficka?
Hur får man dem att tro att exempelvis ”sociala avgifter”
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 41 fl
är till för löntagarna när det i själva verket är en dold
skatt?
Ingenting är lättare. Undersåtarna kan inte genomskåda Statens kostnader. Ingen kan, inte ens en finansminister. För många år sedan ville jag försöka förstå hur
en kommunal ekonomi fungerade och gick in i Lunds
stads revision. Vi alla i revisionen var angelägna om att
förstå och försöka göra nytta, men det var fullständigt
omöjligt. Vi kunde helt enkelt inte tränga igenom snåren.
Jag tror inte ens den lilla staden Lund själv förstod vad
den gjorde. Eljest skulle inte i England- och säkerligen
inte heller i Sverige- statliga nyttigheter kunna kosta tio
eller flera gånger mer än privata nyttigheter.
Själv gav jag upp försöket att förstå den kommunala
ekonomin och avgick.
M
EN KANSKE ÄR DE STATLIGA gåvorna värda sitt pris?
Kanske är det som vi får av Staten värt mer än dubbelt så mycket som all annan inkomst sammanslagen?
Vi har ju dock en bra sjukvård, kanske i klass med den
engelska, vi har en skola som ibland är bra, vi har vägar
som kostar nästan hälften av bilskatterna.
Jag frågade Makten i form av LO-ordföranden om
han inte skulle kunna ändra Höganäsvillkoren så att vinster i ett land skulle kunna användas för uppbyggnad i ett
annat. Vi skapade ju dock exportmöjligheter. ”Nej”, sade
han. ”Vi skall tvinga hem alla pengarna så att de måste
investeras här.”
Pengarna var förtjänade utomlands, på bas av
utländskt kapital och utländsk arbetskraft. LO hade inte
bidragit med någonting alls. Men LO hade makten. Jag
försökte få klarhet i vad LO tänkte när organisationen
bestämde över alla dessa pengar. Där fanns inga djupa
tankar. ”Makt är rätt.”
Jag gjorde en gång en analys av makt som sådan, och
kom fram till att makt är rätten att genomdriva felaktiga beslut.
LO hade i realiteten besittningsrätten till bolagets
pengar, eftersom skatten på aktieägarna i Sverige skulle
ta all utdelning och mer därtill. Sedan skulle arvsskatten
ta resten. På den tiden var den i realiteten – dock inte
formellt- över 200 procent för mig personligen.
Tvånget att flytta vinster till Sverige omöjliggjorde varje
möjlighet för aktieägarna att få någon nettoutdelning.
Men detta motiverar inte skatteuttaget. Sjukvården kostar i Europa
10-14 procent av BNP, alltså en liten
del av skatten. Utbildning kostar normalt mindre än 5 procent av BNP.
Försvaret har blivit helt obetydligt,
kanske under 2 procent. Och resten
Makt är rätten
Det är intressant att det var LO jag
frågade om Höganäsvillkoren, inte
regeringen. Jag gick liksom självklart dit. Vi i industrin, åtminstone de jag kände, betraktade vid den
tiden regeringen som LO:s verktyg.
Vi tog det som en självklarhet att
att genomdriva
felaktiga beslut.
av skatteintäkterna- i Sverige kanske 45 procent av BNP?
Vad bör, vad måste, vad skall Staten lämna kvar åt
undersåtarna? Skall de själva få besluta om hur de skall
disponera sin nettoinkomst? Den del av deras totala
inkomst Staten lämnar kvar? Nej! Tidigare användes
licenser och ransoneringar. Nu har Staten tvingats lätta
på trycket. Idag kan man köpa valuta för utlandsresor.
Det är först under det senaste årtiondet som privata
investeringar utomlands tillåtits.
När vi byggde upp vårt bolag var det i princip förbjudet att investera svenska pengar i dotterbolag utomlands. Vi fick under många år aldrig dispens från det förbudet. Man fick inte ens göra utländska investeringar
med pengar lånade i utlandet, pengar som alltså inte hade
med Sverige att göra överhuvudtaget.
Dispens gavs endast med de beryktade Höganäsvillkoren. Jag kan inte tänka mig att de egentligen var legala, men det spelade då ingen som helst roll. Den svenska
staten skulle alltså bestämma över utländska pengar i
utlandet. Volvo fick avslag på sin ansökan om att få investera i en försäljningsorganisation i USA. Enligt tidningarna berodde det på att regeringen menade att ett svenskt
bolag inte skulle kunna sälja bilar där. Nu är det en av
Volvos viktigaste marknader.
El!] lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 41
LO kunde beställa lagar. Vi räknade alltid med risken
för nya lagar mot individer eller enskilda bolag, särskilt
under Lidboms fögderi. Den beryktade Generalklausulen och de retroaktiva skatterna betydde, tror jag, ingenting för budgeten, men de skapade en övertygelse att
Staten ville skada industrialister – men inte industrin
som sådan. Vi kunde aldrig lita på lagar. Under denna
period var lagarna för mig som ett gungfly, som när som
helst kunde ge vika. Rättsbegreppet som sådant var
anfrätt.
Jag tror inte att regeringen förstod detta, även om
Palme gjorde det.
Det gällde att inte ”sticka upp”, inte synas. Det var
farligt att opponera. Vi var alltid rädda att makten kunde
hämnas.
I
NGEN TROR VÄL IDAG att de statliga nyttigheterna är
värda sitt pris. Det är inte kvaliteten vi talar om, utan
priset. Det är uppenbart att vi kunnat få samma eller
bättre nyttigheter billigare. Förvaltningen, om inget
annat, kostar pengar. Och när Staten tar i dag och ger
tillbaka imorgon glömmer den gärna räntan.
Hur är allt detta möjligt? Kom ihåg att vi lever i en
feodal Stat. Det låter underligt, men det är ett faktum.
Staten betalar alla dessa arbetstagare, och av dem är
många improduktiva även om de arbetar hårt. Det är
människor som har ett formellt arbete, men ett arbete
som inte bidrar tilllandets välstånd.
Är detta orimligt? Nej, det är helt rationellt från partiets synpunkt. De offentliganställda måste rösta på Partiet om de vill vara säkra på att få behålla sina jobb.
I ett dåligt skött privat bolag kan man normalt friställa bortåt hälften av de anställda, och få ut mer produktion, med bättre kvalitet. Jag är övertygad om att
samma rationalisering kan genomföras i den statliga
verksamheten. Jag skulle inte avskeda sjuksköterskor och
läkare, men väl onödiga byråkrater.
Men det kräver en politisk vilja, och den får vi inte
förrän vi accepterar att undersåtarnas tillgångar ägs av
dem själva och inte av Staten eller facket. Jag tror inte vi
får någon ändring. Jag vet inget land i Europa, förutom
Schweiz, som kommit till insikten att pengarna tillhör
skattebetalarna, inte Staten. Men så har schweizarna
också blivit de rikaste i Europa. Med de lägsta skatterna.
En äkta rationalisering av den offentliga sektorn förutsätter att facket inte sliter sönder landet under omställningen. En rationalisering kräver också att de friställda kan sysselsättas produktivt,
alltså att industrin
och potentiella
kapitalister verkligen ges möjlighet
att sysselsätta de friställda. Det borde
inte vara helt omöjligt, även om det på
sikt skulle innebära en
dubbelt så stor industrisektor. Men jag tror
inte att det är realistiskt i
en högskattestat Partiet
tycks hellre ta hög arbetslöshet än låga skatter.
JAG HAR ARBETAT MED
FACKET i hela mitt liv –
under 37 år som VD eller
ordförande – och aldrig haft
svårigheter. Vi kom alltid överens lokalt, och vi var vänner.
Men det var i ett rörligt privat
bolag, inte i en statlig monolit.
Bara i Italien hade vi strejker. Vi
var också där personliga vänner
med de lokala fackföreträdarna.
En gång frågade vår italienske VD
facket: ”Rent teoretiskt, vad gör ni
om jag just nu skulle gå med på varenda krav ni ställer
under strejken?”. De fackliga representanterna blev konfunderade, men svarade ärligt: ”Vi strejkar naturligtvis,
eftersom vi har fått order om det från Milano.”
Jag minns en diskussion med LO:s intelligente och
charmfulle chefekonom Meidner när han först lade fram
förslaget om att facket skulle ta över den svenska industrin. Jag frågade Meidner, efter ett styrelsesammanträde
i SE-Banken, om han inte kunde tänka sig att låta familjeföretagen betala med pengar i stället för med aktier till
nominella värdet, om det inte kunde ligga i Sveriges
intresse att behålla familjeföretagande. Han blixtrade till:
Vi skall inte låta dem köpa sig fria!
Men gör inte Staten någon nytta för industrin? Jag
talar här inte om beslut att inte skada, utan om äkta nytta
utöver enkla saker som vägar etc. I många år har man
framhållit MITI, det Japanska ministeriet för industri och
handel, som ett mönsterexempeL MITI visade vägen,
talade om för industrin vad den borde göra,
och såg till att råden blev åtlydda.
I mitten av 70-talet betraktades regeringen som
LO:s verktyg och risken för nya lagar som riktades
mot enskilda bolag eller individer var man tvungen
att räkna med.
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41 m
Nu skriver Scientific American i aprilnumret 1999: ”…
unseen and unvalued, there are entrepreneurs in Japan,
and that such individuals have played a key and hereto
unrecognized roll in Japan’s rise to prominence as an
economic power. Until very recently, however, such creative forces have been stifled by ineffective government
policy.”
Och vad har inte förföljelsen av de svenska företagarna genom orimliga skatter betytt för Sverige?
Den svenska, nationella socialistiska politiken gick
att driva i det gamla slutna samhället. Det bröts upp
genom internationaliseringen; EFTA, EU och nu också
genom Internet.
Meidnerfonderna genomfördes aldrig, men istället
behöll vi en skattelagstiftning som fortfarande i vissa fall
tycks ta hela utdelningen från familjeföretagen. Det var
än värre förr. I mitten av 1970-talet behövde ett företag
som vårt upp till 20 procents avkastning på skattevärdet enbart för att betala förmögenhetsskatten med dubbelbeskattade utdelningar. Vem kan på sikt ha en sådan
räntabilitet, när inflationen försvunnit?
Politisk avundsjuka räcker inte för att förklara den
svenska politiken.
Jag är övertygad om att Staten helt enkelt inte vet vad
den gör, att den ser allting statiskt. Det verkar inte som
om den förstår de strukturella förändringar i industrin
och i människors liv som skatterna skapar.
Rädslan för nya grepp, partidisciplinen, är nog inte
det enda avgörande hindret för en politisk renässans. Jag
tror att brist på fantasi betyder lika mycket. Man ser inte
alternativen, möjligheterna.
När vårt bolag spred sig över världen, så byggde vi
fabrik efter fabrik i olika länder enbart av politiska skäl.
Allt var politik. Våra kunder var livrädda för sina egna
politiker, för deras godtyckliga hantering av importlicenser och tullar. Kunderna krävde den säkerhet mot
sina nationella politiker som lokal tillverkning gav. Politikerna krävde detsamma. I Schweiz krävde militären det
inför risken för krig och avspärrning.
Vi hade inget val. Vi tvangs tillverka alla modeller i
alla fabriker, alltså med korta serier och med ständiga
omställningar av maskinerna. När så EFTA och sedan
skatteproblemet dominerade på den tiden nästan allt annat
-till skada för verksamheten. Jag
räknar med att jag under mina
37 år som VD och ordförande
ägnat sammanlagt, lågt räknat,
minst 5.000 arbetstimmar enbart
åt försöken att minska de svenOch vad har inte
EU kom kunde vi specialisera
fabrikerna, så att vi fick längre
serier. Jag tror att det sänkte de
rena fabrikationskostnaderna –
bortsett från råmaterial – med
minst 33 procent. Detta var alltså
pengar som tidigare kastats bort,
förslösats av det politiska systemet till ingen som helst nytta.
förföljelsen av de svenska företagarna genom orimliga skatter
betytt för Sverige?
ska skatternas skadeverkningar.
Som familjeföretag var vi ju särskilt utsatta.
Nödvändigt- men meningslöst. Tiden kunde ha
använts till skapande arbete. Det var besvärligt, eftersom vi samtidigt hade stora tekniska problem och dessutom byggde upp marknaden världen över.
Statens och Partiets målsättning har naturligtvis inte
bara varit att skada ”kapitalisterna”. Man har också velat
skapa arbetstillfällen, men egentligen bara i de stora och
fina företagen, företagen på Börsen. Medelstora och små
företagare, de enda som de facto har kapacitet att öka
sysselsättningen, är än i dag inte helt accepterade. Det
finns ju en risk att ägarna blir rika på eget arbete.
Vad är målsättningen med de svenska skatterna? Alla
vet att vi för länge sedan har passerat brytpunkten på
Laffer-kurvan, där de ökade skatterna gav mindre åt Staten. Den enda rimliga förklaringen är, tror jag, att höga
skatter på ”de rika” är politiskt korrekt, att ”de rika” inte
har någon rätt att behålla sina tillgångar om en minimal majoritet vill skatta bort dem. Fattigdom fördrages
bättre om den delas av alla, skrev Wigforss. Det är således bättre för alla att få det sämre än att alla, men då
också ”de rika”, får det bättre.
Efl lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41
P
ROBLEMET KOM FÖR LÄNGE SEDAN från Ryssland. Nu
kanske Ryssland blir det första landet som verkligen
reformerar sitt system. Budgeten där är så liten att en
verklig skattereform är helt möjlig, egentligen helt ofrånkomlig.
Just nu verkar det osannolikt, men vem vet? Ryssland hade delvis en förstklassig industri före Lenin.
Ryssland håller på att få det igen, dold, ofta osynlig. Med
en radikal skattereform har Ryssland en möjlighet att bli
rikt, och då också tvinga Europa att följa efter. Eljest får
EU bygga orimliga tullmurar och isolera Östeuropa.
Vilken väg kommer Makten att välja? Det är inte alls uteslutet att politikerna kommer att säga som i den berömda
skämtteckningen: ”Detta är inte en politisk fråga, och vi
kan därför se till såväl statens som medborgarnas bästa.”
Hans Rausing är f.d. koncernchef i Tetra Laval-gruppen.
(Artikeln har tidigare publicerats i en vänbok till
Nils-Eric Sandberg, Gidlunds 2000).