Hans L Zetterberg; Möjligheternas 90-tal
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS L ZETTERBERG:
Möjligheternas 90-tal
Vid Moderata samlingspartiets
stämma i Linköping i november
inledde Hans L Zetterberg debatten om ”Möjligheternas 90-
tal” med detta anförande. stämman beslöt att framtidsgruppens
arbete, vilket letts av Hans Zetterberg, skallligga till grund för
en översyn av moderaternas
handlingsprogram. Ett nytt program skall antagas vid partistämman 1993.
l debatter i Svensk Tidskrift
kommer viktiga frågor av betydelse för programarbetet att belysas.
Hans L Zetterberg är professor.
H
istorieskrivningen följer inte de
jämna årtalen i vår tideräkning
hur gärna vi än vill tala om 40-
tal, 60-tal, 90-tal, och 2000-tal. Den stolta och optimistiska utvecklingstro som var
typisk för sena 1800-talet slutade inte år
1900 utan fortsatte till 1914, det första
världskrigets utbrott. Och det egentliga
1900-tal som då började fick av allt att
döma sitt faktiska slut redan 1989.Då bekräftades USAs seger i det kalla kriget
mot Sovjet, och Östeuropas stater frigjorde sig i en fredlig revolution från kommunismen. Och året därpå, 1990, såg en
fungerande internationell ordning. Praktiskt taget all världens stater tar i ord och
gärning genom det vitaliserade Förenta
Nationerna itu med Saddam Husseins
Irak som grovt och grymt förbrutit sig mot
folkrätten.
Det egentliga 1900-talet varade alltså
mellan 1914 och 1989. När det började
hade högern just accepterat demokratin
och när det slutade hade vänstern accepterat marknadsekonomin. I båda fallen
gjorde man det med viss motvilja. Men i
båda fallen insåg man klart att varje alternativ skulla vara värre.
Nu står vi äntligen upprätt och stadigt
på två ben. Av världens stora och viktiga
länder finns Kina som försöker stå på ett
ben: marknadsekonomi utan demokrati.
Det är svårt och kommer nog inte att vara
länge. Den långsiktiga optimism som
finns idag grundar sig i hög grad på den
breda enigheten att i framtiden råder
både demokrati och marknadsekonomi.
Så lyckligt har det aldrig varit förut.
Denna nya ordning drabbas nu av
misären i östra Europa och i Sovjetunionen och av krigen i Mellanöstern. Men
den är robust nog att klara också dessa
påfrestningar.
Socialdemokratins era
I svensk politik blev större delen av 1900-
talet socialdemokratins.
När den allmänna rösträtten infördes
blev det möjligt för de lägre samhällsklasserna att delta i politiken: ekonomiskt
beroende medborgare fick kanaler till rikets styrelse. De mobiliserades i valkamp.
Valdeltagandet steg. Arbetare, småbrukare, kvinnor, glesbygdsbor, pensionärer –
grupp efter grupp lärde sig att utnyttja sin
rösträtt. Medborgarna som tidigare mest
sett folklig politik som något lokalt för
byalag samlades nu i riksomfattande partier. Snart hade nästan alla ett parti att kalla sitt. Flera partier bytte namn, men partistrukturen i riksdagen förblev stabil
mellan 1919 och miljöpartiets inträde
1988. Vi höll rent åt höger och inget fascistparti kom in i riksdagen.
Demokratiseringen av Sverige innebar
att nya män och kvinnor aktiverades att ta
plats i det offentliga livet. En politisk elit
växte fram vid sidan av den ekonomiska
eliten och ämbetsmannaeliten.
I sinom tid fick den nya politiska eliten
genom beskattning kontroll över mer än
hälften av all rikedom som produceras i
landet. Och de riksomfattande partierna
fick kontroll även över lokalstyret Den
lokala och regionala politiken förtvinade
under en serie dråpslag: kommunsammanslagning, gemensam valdag, statliga
regleringar och bidragsbestämmelser,
kommunal skatteutjämning. En slags tröst
för kommunalpolitikerna är att de fått
mycket skattepengar att röra sig med och
att de med liv och lust kan engagera sig i
alla delar av kommunens liv. Kommunalpolitik känns meningsfull och är tillfredsställande.
Diagrammet visar socialdemokrater- 509
nas andel av de röstberättigade. I början
på seklet gick det långsamt men säkert
uppåt och pionjärandan fanns i blodet.
Folket lär sig, som sagt, politik och de röstar allt mer med socialdemokratin. I slutet
bär det snabbt nedåt under tyngden av
maktutövning, klumpiga offentliga servicemonopol, politiska skandaler, felaktig
ekonomisk politik, och nattståndna ideer.
Den som vill kan pricka in Branting,
Per Albin, Erlander, Palme och Ingvar
Carlsson i diagrammet. När Branting var
som bäst mobiliserade han i 1917 års val
22.4 procent av de röstberättigade. (Det
var på den tiden bara män fick rösta.) Per
Albin kom upp i 37.8 procent 1940,
Erlanders bästa val var hans sista, 1968,
med 44.7 procent. Palme toppade med
41.7 procent 1982. Mot dessa tal står Ingvar Carlssons låga 36.4 procent 1988 och
26.1 procent i senaste Sifo-mätningen.
Facit av förra valet blev för socialdemokraternas del att partiet vann makten
och förlorade folket. Men också makten
visade sig illusorisk. Inget block, det må
vara rött eller blått eller grönt, har idag
kontroll i riksdagen trots att s+v har
majoritet. Stora SAP som varit den stabila
kölen i svensk politik i ett halvsekel är nu
varken stort eller stabillt.
Ekot av socialdemokratin lever kvar
Alla vill nu ha en del av socialdemokraternas ”dödsbo”. Alla vill ta över socialdemokratins väljare, dessa som sitter
modstulna på soffkanten.
Centern tar över socialdemokratins
fördelningspolitik och regionalpolitik.
Folkpartiet tar över dess socialpolitik och
högskattepolitik. Miljöpartiet och vänsterpartiet söker blåsa liv i dess ideer om
510
Socialdemokraternas sekel
o/o av röstberättigade (inte av röstande)
60.———————————————~
Erlander 44,7%
Palme 41,7%
40
30 …………. .
(26,1
20 .
10 .
– ’J, ev röetberAttlgede
1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000
Valresultat, (för 1990: Sllo l oktober)
en förtida avveckling av kärnkraften.
Socialdemokraterna själva tror att de kan
återfå sina väljare, om inte sin själ, genom
att driva folkpartistisk skattepolitik, men
det gör nog bara deras läge värre.
Fotnot: På en valnatt måste vi helt naturligt
mest uppmärksamma vad som händer med
riksdagens sammansättning och maktens fördelning. Då räknar man procent av de röstande med giltliga valsedlar. Men om vi vill veta
vad som hänt bland folket måste vi räkna procent av de röstberättigade. Om valdeltagandet
är mycket högt spelar det inte som stor roll om
man slarvigt hoppar från det ena perspektivet
till det andra. I förra valet hände emellertid
någor helt annat med riksdagen än med folket.
I riksdagen blev socialdemokraterna starkare
– det socialistika blocket blev större än det
borgerliga – men bland folket gjorde socialdemokraterna ett val på 30-talsnivån med förlust av 180 000 röster.
Moderaterna går som så ofta förr i
egna tankar utan behov att tänka socialdemokratiska ideer. Men i ärlighetens
namn måste också vi erkänna att mycket
av vår föreställning om vad politik innebär har färgats av socialdemokratin och
dess långa maktinnehav. Vi måste inte
bara kämpa mot socialdemokratin i väljarkåren utan också mot socialdemokratin inom oss.
Det kommer att ta flera år innan den
socialdemokratiska föreställningsvärlden
tvättats bort från de andra partierna. Ekot
av dess ideer kommer att genljuda hela
90-talet. Så stor var dess dominans.
Framtidens historiker och statsvetare
kommer att granska moderaternas partistämma i Linköping 1990 för att se hur
mycket av den gamla tidens socialdemokratiska ideer som levde kvar under den
första stämman i den nya eran. De kommer säkert att hitta mera gamla s-ideer på
folkpartiets landsmöte och på centerns
riksstämma. Men de kommer att hitta en
generande mängd socialdemokratiskt
tankegods också hos oss. Låt oss jobba
hårt och se till att de finner så lite som
möjligt! Vår stämma tillhör en ny tid. Det
är vårt jobb att byta gamla märken mot
nya.
Socialdemokraterna använde endast
minuter av sin partikongress att diskutera
framtidsprogram och EG. Det verkade
som om de helst inte ville flytta in iframtiden. Men det vill vi. I förra valrörelsen var
vår partiledare den ende som talade om
vår framtid i Europa. De andra teg. Vi har
i flera år satt upp dekaler och samlats
kring plakat med texten ”Framtidens ideer”.
Låt oss med den bakgrunden gemensamt göra en genomlysning av det nya,
när vi nu har den första stämman i en ny
tid. Vi kan stanna inför fem ideer som
definierar den nya tiden.
• det civila samhället,
• flerpartidemokratin,
• marknadsekonomin,
• subsidiaritet och
• personalism.
Dessa fem ideer som segrar i Europa passar som handen i handsken med vår egen
idetradition inom moderata samlingspartiet.
Det civila samhällets seger
Det civila samhället är den del av samhället som inte styrs av politiker och inte finansieras av skattemedel. Dit hör den lilla
världen, fri företagsamhet, fria konster, fri
vetenskap, fria kyrkor, fria fackföreningar
och fristående organisationer.
511
I Östeuropa gjorde det civila samhället
en fredlig revolution mot den kommunistiska statsappareten. Ni som lyssnade på
Carl Bildts tal på vår kommunala konferens i Kalmar tidigare i år vet vad saken
gäller.
Tron på det civila samhället har länge
funnits i europeiskt tänkande och i västeuropeisk praxis. Denna tro förenar nu
Östeuropa och Västeuropa. Det är vår
övertygelse att också länderna i Nordeuropa vill gå samman med resten av Europa i tron på det civila samhällets möjligheter.
Vi har en gång haft en kort period med
ett vitalt civilt samhälle i Sverige. Man
brukade kalla det för ”det borgerliga samhället”. Då var bönderna kungar på sina
hemman, då grundades vad som nu är
våra stora företag, då uppförde borgare
vackra stadshotell och planterade alleer i
sina städer, då byggde de kulturintresserade teatrar och de fromma kyrkor, då
levde och sjöng folkrörelserna. TilJväxten
i ekonomin hade vad vi nu skulle kalla
japansk fart.
Sedan dess har flertalet bönder försvunnit, deras oinskränkta äganderätt till
mark och skog har reglerats bort, deras
ekonomi är subventionerad. storföretagen har alltmer förlagt sin verksamhet utomlands. Borgarnas alleer har huggits
ned på order av kommunala planerare.
stadens torg domineras inte av stadshotellets snidade träveranda utan av Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens och
Domus brutala betongfasader. Folkrörelserna har blivit socialfall som inte klarar
sig utan statligt bidrag.
Ett bra index på hur det civila samhällets roll i Sverige minskat under 1900-taJet är skattetrycket. Det var 10 procent av
512
BNP när seklet var ungt och det civila
samhället stort och är 57 procent idag när
det civila samhället sitter trångt.
Det nya civila samhället kommer inte
att bli som gamla tiders. Vi är rikare nu
och det är inte orimligt att räkna med att
praktiskt taget alla hushåll kan ha en egen
likvid förmögenhet på en kvarts eller till
och med en halv miljon kronor. Det ger en
trygghet och frihet som inga politiska
utfästelser kan överträffa.
Det nya civila samhället liknar det
gamla i att det bygger på frivilliga projekt,
både stora och små, både svenska och
internationella. Det liknar det gamla civila
samhället också i att det bygger på äganderätt och frihet. I det nya civila samhället
är emellertid medvetandet större än i det
gamla borgerliga samhället om att varje
ingrepp från statsmaktemas sida i medborgamars liv, varje skatt, varje reglering,
försvårar planer, dödar projekt, dämpar
livslust och engagemang. Vi har nämligen
en erfarenhet som inte våra förfäder hade:
högskattesamhället med massiva byrå-
kratier i den offentliga sektorn.
En gång, efter ett tal om det civila samhället kom en politiker fram och frågade
vilka anslag det civila samhället skulle
behöva för att fungera och växa.
Sanningen är att anslag till det civila
samhället heter skattesänkning.
När vi moderater på vårt lite teknokratiska sätt tjatar om skattesänkning så är
det inte för att vi är egoister som våra
motståndare säger utan för att vi älskar
det goda civila samhället.
De som vill bevara skattetrycket är det
civila samhällets fiender. Dit kunde även
Bengt Westerberg komma att räknas.
Men Carl Bildt tycks ha fått honom på
bättre tankar. I en välbekant tidningsartikel talar de båda om sänkt skattetryck.
För att nå det civila samhällets renässans och dominans måste vi bekämpa
socialdemokraternas vana att sätta likhetstecken mellan ”samhället” och statsmakterna. Som motgift vill vi vänja det
svenska folket att med självklarhet tala
om det ”civila samhället”.
I full enighet har den moderata framtidsgruppen valt att säga att framtidens
uppgifter i huvudsak faller på det civila
samhället Vi säger inte som nyliberalerna
att företagen och marknaden skall ta över
allt, vi säger att det civila samhälletskall ta
över, överallt där det går.
Vi har hört hur det sades i den gångna
eran: ”Låt samhället (alltså, låt staten)
göra det”. Vi kommer att få höra hur det
sägs i den nya eran: ”Låt det civila samhället göra det”. Det betyder ständig beredskap att förkorta dagordningarna för våra
politiska sammanträden. Det måste bli
många fler yrkanden av typen: ”Stryk
denna punkt på dagordningen för det är
inte en kommunal angelägenhet!”
Flerpartidemokratins seger
Revolutionen i Östeuropa var en demokratins seger över enpartistaten.
De kommunistiska grundlagarna hade,
vanligen redan i sin första paragraf, regeln
att kommunistpartiet skulle vara det
ledande partiet. Med ledande parti menade man en bestämmande elit. Detta har
nu ändrats. Det skall inte finnas något
ledande parti i en demokrati.
I Sverige har socialdemokraterna på
sitt sätt varit ”ett ledande parti”, och ofta
kallats ledande, men inte i kraft av en odemokratisk grundlag, utan helt juste i kraft
av sin storlek i valen. Det som är ett bekymmer i Sverige är ett annat särdrag hos
socialdemokratin som bidragit till att befästa dess ställning som ”ledande parti”.
Socialdemokraterna blev under efterkrigstiden en paraplyorganisation för olika intressegrupper. Till närstående organisationer räknas hela LO, TCO:s offentliganställda grupper, Hyresgästernas riksförbund, SABO, HSB, KF, Folksam,
Folkets Husrörelsen, ABF, PRO, Arbetarrörelsens fredsforum m fl. Inget annat
parti är en sådan apparat.
Partiets beslut är Jcompromisser mellan
dessa gruppers krav. (Partiledningen har
ibland till och med tvingats att i efterhand
förhandla med organisationerna om innebörden i givna vallöften till väljarna.) På
partiets förslag bidrar riksdagen och
kommunfullmäktige med stora anslag av
skattemedel till dessa gruppers verksamhet.
Vi har i socialdemokratins Sverige gått
från folkvälde med väljarpartier till organisationsvälde med ett paraplyparti.
Denna svenska variant av ett ledande
parti, dvs systemet med organisationer
och ett paraplyparti, har emellertid lett
Sverige in i en ekonomisk kris. Organisationerna blockerar nödvändig förnyelse,
inte minst av den offentliga sektorn. De
har gett oss en monstruös lönebildning.
De förlamar regeringen. De driver bort
goda statsråd.
Och för allt detta får organisationerna
privilegier och bidrag. Socialdemokraternas Sverige är det enda land i världen som
ger statsbidrag till att sabotera statsfinanserna.
Dessa bidrag måste bort. Inte främst
för att de spar någon miljard åt staten,
även om varje krona idag måste räknas.
Utan därför att de driver hela landet in i
513
ett förlamande och förnedrande sjukdomstillstånd.
Sverige blir sunt den dag LO & kompani tvingas leva på sina medlemsavgifter.
Marknadsekonomins seger
Den nya tidsålder som inträtt karakteriseras av marknadsekonomins nära nog universella seger över planekonomin.
Marknadsekonomi är fri handel med
äganderätter tills de hamnar hos dem som
värderar dem högst. Alla vet att marknaden är bra för de rika. Våra valarbetare
måste också kunna förklara att marknaden är bra för de som inte är rika.
Den politiskajordbävningen i Östeuropa 1989 visade kommandoekonomins
svagheter: låg levnadsstandard, ofrihet,
brist på engagemang hos medborgarna.
Jordbävningen får nu utlöpare och efterskalv. Det finns föga som skiljer efterkrigsstidens östeuropeiska oförmåga från
oförmågan hos de socialistiska ekonomierna i den tredje världen och oförmå-
gan hos de socialiserade sektorerna i de
västerländska samhällena. Denna insikt
kommer under de närmaste årtiondena
att driva den politiska utvecklingen i
många länder. Också Sverige berörs. För
vi har landstingens och kommunernas
stora kommandoekonomi.
Vi har länge argumenterat för valfrihet.
Valfrihet innebär att det finns många som
konkurrerar om att ge medborgaren välfärd. Vi måste öppna marknader för välfärd, även för den offentligt finansierade
välfården.
Inget hindrar att medborgaren handlar
på välfärdsmarknaden för pengar som
kommit in skattevägen. Det är det vi
menar när vi säger att finansieringen skall
514
följa medborgaren. I ett sådant system blir
medborgaren – fattig som rik – viktig för
den som driver barnomsorg, skola, vård
och hemtjänst. Köerna försvinner, hämmande regler tas bort, resurserna utnyttjas, allt blir effektivare.
En välfärdsmarknad är smidigare än en
välfårdsbyråkrati. Men ingendera kan ersätta den lilla världens kärlek och omsorg.
Välfärdsmarknaden har dock ett försteg
genom att den tillåter den lilla världen att
vara med och bestämma vilken barnomsorg, vård, eller arrangemang för ålderns
dar man skall få. Besluten sker vid köksborden, inte i statsmaktens kontor. Välfärdsmarknaden samspelar bättre med
den lilla världen än vad välfärdsbyråkratin kan göra.
Subsidiaritetens seger
Hittills har vi talat om segrande ideer i vår
tid som förts fram av den segerrika revolutionen 1989: det civila samhället, flerpartidemokratin, marknadsekonomin.
Låt oss nu vända blicken åt ett annat håll
på kontinenten och fånga ideer som segrar i kraft av att vara företrädda av de
mest framgångsrika partierna i Västeuropa. De partierna är givetvis konservativa.
Det vore fel att tro att dessa partier är
exceptionellt ideologiskt vitala; det har
alldeles för mycket regerande att ägna sig
åt för att utveckla sin ideologi. Men i botten på kontinentens stora, framgångsrika
konservativa partier finns ett par ideer
som jag tror kommer att bli segrande
också hos oss. De går under rätt okända
namn: subsidiaritet och personalism.
Vi ska inte vara rädda för svåra nya ord
om de uttrycker något väsentligt. När
Gunnar Hedlund började tala om ”decentralisering” var det nästan ingen som visste vad det ordet betydde. Nu är det ett av
politikens självklara stapelord. Detsamma kommer att hända med subsidiaritet
och personalism.
Subsidiaritet är en maktfördelningsprincip som säger att beslut skall fattas på
lägsta möjliga effektiva niv.å.
Det låter som en gammal visa om
decentralisering, men det är det inte. För
lägsta effektiva nivå kan också vara övernationell. Med vår internationaliserade
handel är lagstiftning i och domstolar för
kontraktsrätt effektivast om de finns på
EG-nivå, inte nationell nivå. Detsamma
kan sägas gälla miljöpolitik och invandrarpolitik, ja kanske till och med säkerhetspolitik.
I dessa fall är nationen en för liten ram
för effektiv lagstiftning. Vår erfarenhet av
riksomfattande välfärdssystem visar
emellertid att nationen i andra fall är en
för stor enhet för effektiva beslut. Då sä-
ger subsidiariteten att vi behöver en lokal
modell, t ex en Uppsala-modell i stället
för riksmodellen.
Subsidiaritetens företrädare kan utan
att blinka argumentera både för federalism och decentralisering. De kan acceptera Europas Förenta Stater med en konstitution som ger betydande lands- och lokalrättigheter att besluta om egen kultur,
skola, socialvård, medbestämmande, och
så vidare.
Det är den konservativa subsidiaritetsprincipen som skall styra i EG. En socialistisk centraliseringsprincip skall inte styra i Bryssel.
Centerledningen har inte accepterat
subsidiariteten. Det har däremot kds
gjort. Gissa nu vilket av dessa två partier
som har framtiden för sig!
Personalismens seger
Vår framtidsrapport – liksom folkpartiets – sjunger individualismens höga visa. Individens självutveckling är samhällets mål.
Men hur når medborgarna den bästa
självutvecklingen? Här går svaren något
isär i den anglosaxiska traditionen av indivudalism och den kontinentala traditionen av personalism. Personalismen utgår
från att samhället inte kan byggas på egoism. Den förespråkar självutveckling genom ansvarstagande för andra. Genom
att utveckla sin familj, sitt grannskap, sitt
företag, sin förening, sitt parti o s v utvecklar man sig själv.
Det räcker inte med att myndigheterna
gör vad riksdag och regering ålagt dem.
I det nya civila samhället är ansvar ett
generellt nyckelord.
Medborgare tar ansvar för sina egna
liv. Man tar ansvar för sin egen utveckling.
Och man utvecklar sig själv genom att
utveckla sin lilla värld och de uppgifter
man kan få i den stora världen.
Föreningar tar ansvar. Företag tar
ansvar.
Föräldrar tar ansvar för sina barn.
515
Barn tar ansvar för sina åldrade föräldrar.
Grannar tar ansvar. Vänner tar ansvar.
Arbetskamrater tar ansvar.
Man tecknar försäkringar. Man äger
sitt hem. Givetvis skall det vara full
avdragsrätt för de lån man måste ta för att
få äga ett hem. Vid pensionsåldern, om
inte förr, så skall hemmet vara skuldfritt.
Det är en skön känsla som vi skall unna
alla, även allmännyttans nuvarande hyresgäster.
Alltså
– Hur vill vi ha det?
Självutveckling genom ansvarstagande
för andra i ett civilt samhälle med en
marknadsekonomi som välkomnar integration i EG i internationella frågor och
självstyre i nationella och lokala frågor.
Allt detta vill vi ha utan något ledande
socialdemokratiskt parti på samhällets
topp.
– Vem ska ta Sverige dit?
Det är vi. Moderaterna under ledning
av Carl Bildt!
– När skall detta ske?
Det är NU! Den nya tiden har börjat.
Möjligheternas 90-tal
Vid Moderata samlingspartiets
stämma i Linköping i november
inledde Hans L Zetterberg debatten om ”Möjligheternas 90-
tal” med detta anförande. stämman beslöt att framtidsgruppens
arbete, vilket letts av Hans Zetterberg, skallligga till grund för
en översyn av moderaternas
handlingsprogram. Ett nytt program skall antagas vid partistämman 1993.
l debatter i Svensk Tidskrift
kommer viktiga frågor av betydelse för programarbetet att belysas.
Hans L Zetterberg är professor.
H
istorieskrivningen följer inte de
jämna årtalen i vår tideräkning
hur gärna vi än vill tala om 40-
tal, 60-tal, 90-tal, och 2000-tal. Den stolta och optimistiska utvecklingstro som var
typisk för sena 1800-talet slutade inte år
1900 utan fortsatte till 1914, det första
världskrigets utbrott. Och det egentliga
1900-tal som då började fick av allt att
döma sitt faktiska slut redan 1989.Då bekräftades USAs seger i det kalla kriget
mot Sovjet, och Östeuropas stater frigjorde sig i en fredlig revolution från kommunismen. Och året därpå, 1990, såg en
fungerande internationell ordning. Praktiskt taget all världens stater tar i ord och
gärning genom det vitaliserade Förenta
Nationerna itu med Saddam Husseins
Irak som grovt och grymt förbrutit sig mot
folkrätten.
Det egentliga 1900-talet varade alltså
mellan 1914 och 1989. När det började
hade högern just accepterat demokratin
och när det slutade hade vänstern accepterat marknadsekonomin. I båda fallen
gjorde man det med viss motvilja. Men i
båda fallen insåg man klart att varje alternativ skulla vara värre.
Nu står vi äntligen upprätt och stadigt
på två ben. Av världens stora och viktiga
länder finns Kina som försöker stå på ett
ben: marknadsekonomi utan demokrati.
Det är svårt och kommer nog inte att vara
länge. Den långsiktiga optimism som
finns idag grundar sig i hög grad på den
breda enigheten att i framtiden råder
både demokrati och marknadsekonomi.
Så lyckligt har det aldrig varit förut.
Denna nya ordning drabbas nu av
misären i östra Europa och i Sovjetunionen och av krigen i Mellanöstern. Men
den är robust nog att klara också dessa
påfrestningar.
Socialdemokratins era
I svensk politik blev större delen av 1900-
talet socialdemokratins.
När den allmänna rösträtten infördes
blev det möjligt för de lägre samhällsklasserna att delta i politiken: ekonomiskt
beroende medborgare fick kanaler till rikets styrelse. De mobiliserades i valkamp.
Valdeltagandet steg. Arbetare, småbrukare, kvinnor, glesbygdsbor, pensionärer –
grupp efter grupp lärde sig att utnyttja sin
rösträtt. Medborgarna som tidigare mest
sett folklig politik som något lokalt för
byalag samlades nu i riksomfattande partier. Snart hade nästan alla ett parti att kalla sitt. Flera partier bytte namn, men partistrukturen i riksdagen förblev stabil
mellan 1919 och miljöpartiets inträde
1988. Vi höll rent åt höger och inget fascistparti kom in i riksdagen.
Demokratiseringen av Sverige innebar
att nya män och kvinnor aktiverades att ta
plats i det offentliga livet. En politisk elit
växte fram vid sidan av den ekonomiska
eliten och ämbetsmannaeliten.
I sinom tid fick den nya politiska eliten
genom beskattning kontroll över mer än
hälften av all rikedom som produceras i
landet. Och de riksomfattande partierna
fick kontroll även över lokalstyret Den
lokala och regionala politiken förtvinade
under en serie dråpslag: kommunsammanslagning, gemensam valdag, statliga
regleringar och bidragsbestämmelser,
kommunal skatteutjämning. En slags tröst
för kommunalpolitikerna är att de fått
mycket skattepengar att röra sig med och
att de med liv och lust kan engagera sig i
alla delar av kommunens liv. Kommunalpolitik känns meningsfull och är tillfredsställande.
Diagrammet visar socialdemokrater- 509
nas andel av de röstberättigade. I början
på seklet gick det långsamt men säkert
uppåt och pionjärandan fanns i blodet.
Folket lär sig, som sagt, politik och de röstar allt mer med socialdemokratin. I slutet
bär det snabbt nedåt under tyngden av
maktutövning, klumpiga offentliga servicemonopol, politiska skandaler, felaktig
ekonomisk politik, och nattståndna ideer.
Den som vill kan pricka in Branting,
Per Albin, Erlander, Palme och Ingvar
Carlsson i diagrammet. När Branting var
som bäst mobiliserade han i 1917 års val
22.4 procent av de röstberättigade. (Det
var på den tiden bara män fick rösta.) Per
Albin kom upp i 37.8 procent 1940,
Erlanders bästa val var hans sista, 1968,
med 44.7 procent. Palme toppade med
41.7 procent 1982. Mot dessa tal står Ingvar Carlssons låga 36.4 procent 1988 och
26.1 procent i senaste Sifo-mätningen.
Facit av förra valet blev för socialdemokraternas del att partiet vann makten
och förlorade folket. Men också makten
visade sig illusorisk. Inget block, det må
vara rött eller blått eller grönt, har idag
kontroll i riksdagen trots att s+v har
majoritet. Stora SAP som varit den stabila
kölen i svensk politik i ett halvsekel är nu
varken stort eller stabillt.
Ekot av socialdemokratin lever kvar
Alla vill nu ha en del av socialdemokraternas ”dödsbo”. Alla vill ta över socialdemokratins väljare, dessa som sitter
modstulna på soffkanten.
Centern tar över socialdemokratins
fördelningspolitik och regionalpolitik.
Folkpartiet tar över dess socialpolitik och
högskattepolitik. Miljöpartiet och vänsterpartiet söker blåsa liv i dess ideer om
510
Socialdemokraternas sekel
o/o av röstberättigade (inte av röstande)
60.———————————————~
Erlander 44,7%
Palme 41,7%
40
30 …………. .
(26,1
20 .
10 .
– ’J, ev röetberAttlgede
1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000
Valresultat, (för 1990: Sllo l oktober)
en förtida avveckling av kärnkraften.
Socialdemokraterna själva tror att de kan
återfå sina väljare, om inte sin själ, genom
att driva folkpartistisk skattepolitik, men
det gör nog bara deras läge värre.
Fotnot: På en valnatt måste vi helt naturligt
mest uppmärksamma vad som händer med
riksdagens sammansättning och maktens fördelning. Då räknar man procent av de röstande med giltliga valsedlar. Men om vi vill veta
vad som hänt bland folket måste vi räkna procent av de röstberättigade. Om valdeltagandet
är mycket högt spelar det inte som stor roll om
man slarvigt hoppar från det ena perspektivet
till det andra. I förra valet hände emellertid
någor helt annat med riksdagen än med folket.
I riksdagen blev socialdemokraterna starkare
– det socialistika blocket blev större än det
borgerliga – men bland folket gjorde socialdemokraterna ett val på 30-talsnivån med förlust av 180 000 röster.
Moderaterna går som så ofta förr i
egna tankar utan behov att tänka socialdemokratiska ideer. Men i ärlighetens
namn måste också vi erkänna att mycket
av vår föreställning om vad politik innebär har färgats av socialdemokratin och
dess långa maktinnehav. Vi måste inte
bara kämpa mot socialdemokratin i väljarkåren utan också mot socialdemokratin inom oss.
Det kommer att ta flera år innan den
socialdemokratiska föreställningsvärlden
tvättats bort från de andra partierna. Ekot
av dess ideer kommer att genljuda hela
90-talet. Så stor var dess dominans.
Framtidens historiker och statsvetare
kommer att granska moderaternas partistämma i Linköping 1990 för att se hur
mycket av den gamla tidens socialdemokratiska ideer som levde kvar under den
första stämman i den nya eran. De kommer säkert att hitta mera gamla s-ideer på
folkpartiets landsmöte och på centerns
riksstämma. Men de kommer att hitta en
generande mängd socialdemokratiskt
tankegods också hos oss. Låt oss jobba
hårt och se till att de finner så lite som
möjligt! Vår stämma tillhör en ny tid. Det
är vårt jobb att byta gamla märken mot
nya.
Socialdemokraterna använde endast
minuter av sin partikongress att diskutera
framtidsprogram och EG. Det verkade
som om de helst inte ville flytta in iframtiden. Men det vill vi. I förra valrörelsen var
vår partiledare den ende som talade om
vår framtid i Europa. De andra teg. Vi har
i flera år satt upp dekaler och samlats
kring plakat med texten ”Framtidens ideer”.
Låt oss med den bakgrunden gemensamt göra en genomlysning av det nya,
när vi nu har den första stämman i en ny
tid. Vi kan stanna inför fem ideer som
definierar den nya tiden.
• det civila samhället,
• flerpartidemokratin,
• marknadsekonomin,
• subsidiaritet och
• personalism.
Dessa fem ideer som segrar i Europa passar som handen i handsken med vår egen
idetradition inom moderata samlingspartiet.
Det civila samhällets seger
Det civila samhället är den del av samhället som inte styrs av politiker och inte finansieras av skattemedel. Dit hör den lilla
världen, fri företagsamhet, fria konster, fri
vetenskap, fria kyrkor, fria fackföreningar
och fristående organisationer.
511
I Östeuropa gjorde det civila samhället
en fredlig revolution mot den kommunistiska statsappareten. Ni som lyssnade på
Carl Bildts tal på vår kommunala konferens i Kalmar tidigare i år vet vad saken
gäller.
Tron på det civila samhället har länge
funnits i europeiskt tänkande och i västeuropeisk praxis. Denna tro förenar nu
Östeuropa och Västeuropa. Det är vår
övertygelse att också länderna i Nordeuropa vill gå samman med resten av Europa i tron på det civila samhällets möjligheter.
Vi har en gång haft en kort period med
ett vitalt civilt samhälle i Sverige. Man
brukade kalla det för ”det borgerliga samhället”. Då var bönderna kungar på sina
hemman, då grundades vad som nu är
våra stora företag, då uppförde borgare
vackra stadshotell och planterade alleer i
sina städer, då byggde de kulturintresserade teatrar och de fromma kyrkor, då
levde och sjöng folkrörelserna. TilJväxten
i ekonomin hade vad vi nu skulle kalla
japansk fart.
Sedan dess har flertalet bönder försvunnit, deras oinskränkta äganderätt till
mark och skog har reglerats bort, deras
ekonomi är subventionerad. storföretagen har alltmer förlagt sin verksamhet utomlands. Borgarnas alleer har huggits
ned på order av kommunala planerare.
stadens torg domineras inte av stadshotellets snidade träveranda utan av Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens och
Domus brutala betongfasader. Folkrörelserna har blivit socialfall som inte klarar
sig utan statligt bidrag.
Ett bra index på hur det civila samhällets roll i Sverige minskat under 1900-taJet är skattetrycket. Det var 10 procent av
512
BNP när seklet var ungt och det civila
samhället stort och är 57 procent idag när
det civila samhället sitter trångt.
Det nya civila samhället kommer inte
att bli som gamla tiders. Vi är rikare nu
och det är inte orimligt att räkna med att
praktiskt taget alla hushåll kan ha en egen
likvid förmögenhet på en kvarts eller till
och med en halv miljon kronor. Det ger en
trygghet och frihet som inga politiska
utfästelser kan överträffa.
Det nya civila samhället liknar det
gamla i att det bygger på frivilliga projekt,
både stora och små, både svenska och
internationella. Det liknar det gamla civila
samhället också i att det bygger på äganderätt och frihet. I det nya civila samhället
är emellertid medvetandet större än i det
gamla borgerliga samhället om att varje
ingrepp från statsmaktemas sida i medborgamars liv, varje skatt, varje reglering,
försvårar planer, dödar projekt, dämpar
livslust och engagemang. Vi har nämligen
en erfarenhet som inte våra förfäder hade:
högskattesamhället med massiva byrå-
kratier i den offentliga sektorn.
En gång, efter ett tal om det civila samhället kom en politiker fram och frågade
vilka anslag det civila samhället skulle
behöva för att fungera och växa.
Sanningen är att anslag till det civila
samhället heter skattesänkning.
När vi moderater på vårt lite teknokratiska sätt tjatar om skattesänkning så är
det inte för att vi är egoister som våra
motståndare säger utan för att vi älskar
det goda civila samhället.
De som vill bevara skattetrycket är det
civila samhällets fiender. Dit kunde även
Bengt Westerberg komma att räknas.
Men Carl Bildt tycks ha fått honom på
bättre tankar. I en välbekant tidningsartikel talar de båda om sänkt skattetryck.
För att nå det civila samhällets renässans och dominans måste vi bekämpa
socialdemokraternas vana att sätta likhetstecken mellan ”samhället” och statsmakterna. Som motgift vill vi vänja det
svenska folket att med självklarhet tala
om det ”civila samhället”.
I full enighet har den moderata framtidsgruppen valt att säga att framtidens
uppgifter i huvudsak faller på det civila
samhället Vi säger inte som nyliberalerna
att företagen och marknaden skall ta över
allt, vi säger att det civila samhälletskall ta
över, överallt där det går.
Vi har hört hur det sades i den gångna
eran: ”Låt samhället (alltså, låt staten)
göra det”. Vi kommer att få höra hur det
sägs i den nya eran: ”Låt det civila samhället göra det”. Det betyder ständig beredskap att förkorta dagordningarna för våra
politiska sammanträden. Det måste bli
många fler yrkanden av typen: ”Stryk
denna punkt på dagordningen för det är
inte en kommunal angelägenhet!”
Flerpartidemokratins seger
Revolutionen i Östeuropa var en demokratins seger över enpartistaten.
De kommunistiska grundlagarna hade,
vanligen redan i sin första paragraf, regeln
att kommunistpartiet skulle vara det
ledande partiet. Med ledande parti menade man en bestämmande elit. Detta har
nu ändrats. Det skall inte finnas något
ledande parti i en demokrati.
I Sverige har socialdemokraterna på
sitt sätt varit ”ett ledande parti”, och ofta
kallats ledande, men inte i kraft av en odemokratisk grundlag, utan helt juste i kraft
av sin storlek i valen. Det som är ett bekymmer i Sverige är ett annat särdrag hos
socialdemokratin som bidragit till att befästa dess ställning som ”ledande parti”.
Socialdemokraterna blev under efterkrigstiden en paraplyorganisation för olika intressegrupper. Till närstående organisationer räknas hela LO, TCO:s offentliganställda grupper, Hyresgästernas riksförbund, SABO, HSB, KF, Folksam,
Folkets Husrörelsen, ABF, PRO, Arbetarrörelsens fredsforum m fl. Inget annat
parti är en sådan apparat.
Partiets beslut är Jcompromisser mellan
dessa gruppers krav. (Partiledningen har
ibland till och med tvingats att i efterhand
förhandla med organisationerna om innebörden i givna vallöften till väljarna.) På
partiets förslag bidrar riksdagen och
kommunfullmäktige med stora anslag av
skattemedel till dessa gruppers verksamhet.
Vi har i socialdemokratins Sverige gått
från folkvälde med väljarpartier till organisationsvälde med ett paraplyparti.
Denna svenska variant av ett ledande
parti, dvs systemet med organisationer
och ett paraplyparti, har emellertid lett
Sverige in i en ekonomisk kris. Organisationerna blockerar nödvändig förnyelse,
inte minst av den offentliga sektorn. De
har gett oss en monstruös lönebildning.
De förlamar regeringen. De driver bort
goda statsråd.
Och för allt detta får organisationerna
privilegier och bidrag. Socialdemokraternas Sverige är det enda land i världen som
ger statsbidrag till att sabotera statsfinanserna.
Dessa bidrag måste bort. Inte främst
för att de spar någon miljard åt staten,
även om varje krona idag måste räknas.
Utan därför att de driver hela landet in i
513
ett förlamande och förnedrande sjukdomstillstånd.
Sverige blir sunt den dag LO & kompani tvingas leva på sina medlemsavgifter.
Marknadsekonomins seger
Den nya tidsålder som inträtt karakteriseras av marknadsekonomins nära nog universella seger över planekonomin.
Marknadsekonomi är fri handel med
äganderätter tills de hamnar hos dem som
värderar dem högst. Alla vet att marknaden är bra för de rika. Våra valarbetare
måste också kunna förklara att marknaden är bra för de som inte är rika.
Den politiskajordbävningen i Östeuropa 1989 visade kommandoekonomins
svagheter: låg levnadsstandard, ofrihet,
brist på engagemang hos medborgarna.
Jordbävningen får nu utlöpare och efterskalv. Det finns föga som skiljer efterkrigsstidens östeuropeiska oförmåga från
oförmågan hos de socialistiska ekonomierna i den tredje världen och oförmå-
gan hos de socialiserade sektorerna i de
västerländska samhällena. Denna insikt
kommer under de närmaste årtiondena
att driva den politiska utvecklingen i
många länder. Också Sverige berörs. För
vi har landstingens och kommunernas
stora kommandoekonomi.
Vi har länge argumenterat för valfrihet.
Valfrihet innebär att det finns många som
konkurrerar om att ge medborgaren välfärd. Vi måste öppna marknader för välfärd, även för den offentligt finansierade
välfården.
Inget hindrar att medborgaren handlar
på välfärdsmarknaden för pengar som
kommit in skattevägen. Det är det vi
menar när vi säger att finansieringen skall
514
följa medborgaren. I ett sådant system blir
medborgaren – fattig som rik – viktig för
den som driver barnomsorg, skola, vård
och hemtjänst. Köerna försvinner, hämmande regler tas bort, resurserna utnyttjas, allt blir effektivare.
En välfärdsmarknad är smidigare än en
välfårdsbyråkrati. Men ingendera kan ersätta den lilla världens kärlek och omsorg.
Välfärdsmarknaden har dock ett försteg
genom att den tillåter den lilla världen att
vara med och bestämma vilken barnomsorg, vård, eller arrangemang för ålderns
dar man skall få. Besluten sker vid köksborden, inte i statsmaktens kontor. Välfärdsmarknaden samspelar bättre med
den lilla världen än vad välfärdsbyråkratin kan göra.
Subsidiaritetens seger
Hittills har vi talat om segrande ideer i vår
tid som förts fram av den segerrika revolutionen 1989: det civila samhället, flerpartidemokratin, marknadsekonomin.
Låt oss nu vända blicken åt ett annat håll
på kontinenten och fånga ideer som segrar i kraft av att vara företrädda av de
mest framgångsrika partierna i Västeuropa. De partierna är givetvis konservativa.
Det vore fel att tro att dessa partier är
exceptionellt ideologiskt vitala; det har
alldeles för mycket regerande att ägna sig
åt för att utveckla sin ideologi. Men i botten på kontinentens stora, framgångsrika
konservativa partier finns ett par ideer
som jag tror kommer att bli segrande
också hos oss. De går under rätt okända
namn: subsidiaritet och personalism.
Vi ska inte vara rädda för svåra nya ord
om de uttrycker något väsentligt. När
Gunnar Hedlund började tala om ”decentralisering” var det nästan ingen som visste vad det ordet betydde. Nu är det ett av
politikens självklara stapelord. Detsamma kommer att hända med subsidiaritet
och personalism.
Subsidiaritet är en maktfördelningsprincip som säger att beslut skall fattas på
lägsta möjliga effektiva niv.å.
Det låter som en gammal visa om
decentralisering, men det är det inte. För
lägsta effektiva nivå kan också vara övernationell. Med vår internationaliserade
handel är lagstiftning i och domstolar för
kontraktsrätt effektivast om de finns på
EG-nivå, inte nationell nivå. Detsamma
kan sägas gälla miljöpolitik och invandrarpolitik, ja kanske till och med säkerhetspolitik.
I dessa fall är nationen en för liten ram
för effektiv lagstiftning. Vår erfarenhet av
riksomfattande välfärdssystem visar
emellertid att nationen i andra fall är en
för stor enhet för effektiva beslut. Då sä-
ger subsidiariteten att vi behöver en lokal
modell, t ex en Uppsala-modell i stället
för riksmodellen.
Subsidiaritetens företrädare kan utan
att blinka argumentera både för federalism och decentralisering. De kan acceptera Europas Förenta Stater med en konstitution som ger betydande lands- och lokalrättigheter att besluta om egen kultur,
skola, socialvård, medbestämmande, och
så vidare.
Det är den konservativa subsidiaritetsprincipen som skall styra i EG. En socialistisk centraliseringsprincip skall inte styra i Bryssel.
Centerledningen har inte accepterat
subsidiariteten. Det har däremot kds
gjort. Gissa nu vilket av dessa två partier
som har framtiden för sig!
Personalismens seger
Vår framtidsrapport – liksom folkpartiets – sjunger individualismens höga visa. Individens självutveckling är samhällets mål.
Men hur når medborgarna den bästa
självutvecklingen? Här går svaren något
isär i den anglosaxiska traditionen av indivudalism och den kontinentala traditionen av personalism. Personalismen utgår
från att samhället inte kan byggas på egoism. Den förespråkar självutveckling genom ansvarstagande för andra. Genom
att utveckla sin familj, sitt grannskap, sitt
företag, sin förening, sitt parti o s v utvecklar man sig själv.
Det räcker inte med att myndigheterna
gör vad riksdag och regering ålagt dem.
I det nya civila samhället är ansvar ett
generellt nyckelord.
Medborgare tar ansvar för sina egna
liv. Man tar ansvar för sin egen utveckling.
Och man utvecklar sig själv genom att
utveckla sin lilla värld och de uppgifter
man kan få i den stora världen.
Föreningar tar ansvar. Företag tar
ansvar.
Föräldrar tar ansvar för sina barn.
515
Barn tar ansvar för sina åldrade föräldrar.
Grannar tar ansvar. Vänner tar ansvar.
Arbetskamrater tar ansvar.
Man tecknar försäkringar. Man äger
sitt hem. Givetvis skall det vara full
avdragsrätt för de lån man måste ta för att
få äga ett hem. Vid pensionsåldern, om
inte förr, så skall hemmet vara skuldfritt.
Det är en skön känsla som vi skall unna
alla, även allmännyttans nuvarande hyresgäster.
Alltså
– Hur vill vi ha det?
Självutveckling genom ansvarstagande
för andra i ett civilt samhälle med en
marknadsekonomi som välkomnar integration i EG i internationella frågor och
självstyre i nationella och lokala frågor.
Allt detta vill vi ha utan något ledande
socialdemokratiskt parti på samhällets
topp.
– Vem ska ta Sverige dit?
Det är vi. Moderaterna under ledning
av Carl Bildt!
– När skall detta ske?
Det är NU! Den nya tiden har börjat.