H G Wessberg; Det rättfärdiga kriget


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

H G WESSBERG:
Det rättfärdiga kriget
När de tekniska och taktiska lärdomarna är dragna av Gultkriget
återstår de strategiska. Mellanösterns framtid är ett frågekomplex. USA:s roll som i realiteten
ensam supermakt är ett annat;
FN:s roll ett tredje.
Krigets största kvarstående
effekt är kanske att det påminde
mänskligheten om att det finns
något som heter ett rättfärdigt
krig.
En annan lärdom är att det
faktiskt lönar sig för en liten stat
att göra motstånd och att alltför
långtgående kompromisser med
makthungriga grannar kanske
inte är nödvändiga.
Informationschef H G Wessberg
var tidigare OB:s talesman.
F
ör militära bedömare världen över
kommer Gulfkriget att fylla dagordningen för lång tid framöver.
Tekniska utgångspunkter kommer – om
allt går som det alltid har gått förut – att
vara övervägande under de första månaderna, till och med kanske åren.
Visst finns det en hel del berättigande i
det. Det kommer säker att heta att
Gulfkriget var vapnets seger över människan, eller teknologins slutliga triumföver
det råa och trubbiga våldet.
Smarta vapen kommer att lyftas fram
som det som fållde avgörandet. De smarta
vapnen – som på ritborden redan ersatts
av klyftiga, begåvade och högbegåvade –
stod ju också för en del av krigets mera
spektakulära insatser.
Vem minns inte bilden av glidbomber
som letar sig ner i lufttrummor och in genom dörrar för att slå ut ledningscentraler
och gömda flygplan. I jämförelse med
dessa vapen kommer det mesta som tidigare skett verka oprecist och klumpigt.
Bilder från andra världskrigets förbekämpningar inför allierade landstigningar
kommer i ett slag att framstå som lika
omoderna och onödigt brutala som bilder
från första världskrigets orgier i frontanfall på befästa ställningar redan tidigare
gjort.
Och därmed har väl teknikerna i princip uttömt sin egentligen mycket ringa del
i beskrivningen av kriget. Efter ett tag
kommer intresset för deras analyser bara
att ha betydelse kring konstruktörsborden hos de – allt fårre – industrier som
har kompetens att driva den militärtekniska utvecklingen ytterligare ett steg närmare perfektionen.
Då kommer redan sedan länge en diskussion om stridens förande att rasa.
Lärdomarna
Lärdomarna från detta senaste ökenkrig
vad gäller den sköna konsten att manö-
vrera med förband kommer att ta längre
tid att dra. Fler kommer att kunna ta del i
den analysen, men oavsett insatsen kommer resultatet troligen att bli magert. Lärdomarna kommer säkerligen att vara desamma som efter andra världskriget, rö-
relsen och eldkraften har ännu en gång firat en seger över befästningarna, stridsvagnshindren och de väl förberedda ställningarna.
Fria samhällenfostrar bättre militä-
ra cheferän diktaturer.
En extra krydda kommer det kanske
att bli att notera hur kombinationen västlig teknologi och västlig krigskonst –
egentligen framtagna båda för att möta
Sovjetunionens fra1hträngade genom
Västtyskland – stod sig mot östs vapen
och militära tänkesätt. I Sovjetunionen
kommer det kanske att väcka en viss uppmärksamhet att framgången för ”deras
lag” uteblev nästan helt.
Men inte heller det kommer att bli en
långvarig debatt och omväxlande upplevelse. Förhållandet är inte okänt. Flera
gånger tidigare har västs och östs arsenaler ställts mot varandra genom ombud.
Resultatet har blivit det samma på Golanhöjderna och i Sinai. Marknadsekonomin
levererar bättre vapen än socialismen.
Och fria samhällen fostrar bättre militära
chefer än diktaturer.
När de tekniska och taktiska lärdomarna är dragna återstår de strategiska.
Eftersom de inte är rent militära, är de så
mycket svårare att värdera. De befinner
—-…__ ~ – – , ____
131
sig ju på så många olika plan. Mellanösterns framtid är ett frågekomplex. Förenta Statemas roll som i realiteten ensam
supermakt på världsarenan .ett annat.
Förenta Nationernas roll som beskyddare
av de små statema och upprätthållandet
av världsordningen och folkrätten ett
tredje. Någonstans i alla dessa frågor döljer sig en mycket central frågeställning,
som kommer att ha stor betydelse. Kanske är det faktiskt så att Gultkrigets största kvarstående effekt är att det påminde
mänskligheten om att det finns något som
heter ett rättfärdigt krig.
I hela västvärlden har efterkrigstiden
påverkats av starka pacifistiska strömningar. Andra världskriget gjorde slutgiltigt rent hus med kvarvarande romantiska
föreställningar om krig som något heroiskt, kanske till och med spännande. Efter
1945 har det inte någonstans i västvärlden varit möjligt att betrakta krig som nå-
got annat än den värsta av olyckor. Krig
har blivit tabu.
Men som med alla andra tabubelagda
företeelser har detta inneburit en del
oönskade konsekvenser.
Krig har fått bli en samlingsbenämning
på allt ont. De företeelser som demokratier understundom har sett sig tvungna att
bekriga- förtryck, tortyr, förnedring med
mera – har i det allmänna medvetandet
kommit att bli synonyma med krig. Hur
många människor har inte fått sig det
tredje rikets grymheter noga beskrivna
och understrukna med slutsatsen
ALDRIG MERA KRIG när det var just
dessa grymheter som nödvändiggjorde
motståndet mot Hitler och gjorde kriget
både nödvändigt och rättfärdigt? Hur
många gånger har inte Nazitysklands –
och för den delen också Sovjetunionens –
132
förintelseläger och folkmordsplatser
nämnts som exempel på krigets konsekvenser när det i stället är dessa och andra
företeelser som måste bekrigas?
!raks anfall på Kuwait, ockupationen
av landet och de brott som begicks under
den utgör en moraliskt försvarbar anledning att gå i krig. Den våldsanvändning
som världssamfundet utsatte Irak för var
berättigad. !raks uppträdande måste hejdas, och !raks egna metoder gjorde våld
mot Irak nödvändigt. Om det råder det
faktiskt ingen tvekan.
Slutsatser för framtiden
Argumenten mot FN-alliansens krig mot
Irak har varit få och lätta att bemöta.
Enigheten i världssamfundet och uppslutningen bakom målen med den förda politiken bedövande. Rimligen leder detta till
vissa slutsatser för framtiden.
För det första kan det hända att blotta
möjligheten att andra länder kommer till
ett litet, trängt lands hjälp verkar avhållande på den stora mängd av diktatorer
och våldsverkare som än i dag disponerar
stater som baser för sin egen maktlystnad.
Mängden rättvisa krig som kommer att
behöva utkämpas kommer i så fall att bli
liten.
För det andra kommer de ideal och de
principer som länderna i FN-alliansen
åberopade kanske att få större betydelse
för deras egen politik. Det blir ingen lätt
uppgift för de statemas regeringar att försvara egna övergrepp i en framtid. Kanske
har det också en viss effekt.
Det lönar sig att göra motstånd
För det tredje kan Kuwaitexemplet visa
små stater med ett brydsamt läge att det
faktiskt lönar sig att göra motstånd och att
alltför långtgående kompromisser med
makthungriga grannar kanske inte är
nödvändigt. I så fall är mycket vunnet.
Den dag små stater tar sin egen frihet och
försvaret av den på allvar minskar faktiskt
möjligheten för våldsanvändning och krig
högt väsentligt.
Utopier?
Kanske är allt detta utopier. Kanhända
återgår allt till det gamla vanliga – FN
förlorar sin nyvunna roll, enigheten om
folkrättens försvarande vittrar bort. Kanske var FN-alliansens agerande mera betingat av de ledande västmaktemas i allmänhets och USA:s i synnerhets strategiska intressen än av respekt för folkrätten.
Kvar står kanske bara detta rättfårdiga
och till ett lyckosamt slut förda krig som
undantaget som bekräftar regeln.
Och kanske finns det de i Sverige som
hoppas att det går så. För om Förenta Nationernas nyvunna roll står sig, och om
något annat litet land behöver hjälp att
värna sitt oberoende i en framtid kommer
Sverige kanske att få frågan om mer än ett
fältsjukhus.
Vad svarar Sverige när kravet att delta i
nästa rättfårdiga krig kommer?