Gunnar Hyltén-Cavallius: Kriget ur befolkningens ögon

Efter Rysslands storskaliga angrepp mot Ukraina har en rad böcker publicerats till hjälp att förstå. Nyligen har Dagbok från en invasion av den ukrainske författaren Andrej Kurkov utkommit (Natur & Kultur 2023).

Visserligen har vi i väst kunnat följa massmedias rapportering, men här ges en helhetsbild av livet för den ukrainska befolkningen. Vilka utmaningar finns i vardagslivet? Vilka framtidsförhoppningar har man?

Att gestalta sådant torde vara en uppgift för någon som skriver skönlitterärt. Andrej Kurkov, född 1961 och ordförande i ukrainska PEN, är en av de mest översatta ukrainska författarna. Han har här lyckats väl med sin uppgift. Språket är lättflytande.  

Detta är en rapportbok i dagboksform. En bortre gräns sattes i juli 2022; kriget hade pågått i fem månader. Men de första dagboksbladen härrör från månaderna före invasionen. Kurkov skriver: ”Det är min historia, mina vänners och bekantas historia, främmande människors historia och mitt lands historia.” En skillnad mot tidigare krig är att allting denna gång sker inför hela världen. Folkmord kan inte längre smusslas undan. Författaren pekar i sammanhanget på de rättegångar mot krigsförbrytelser som måste komma.

President Zelenskyj är inte bokens huvudperson, det är det ukrainska folket. Om Vladimir Putin heter det, att Ukraina är ”en fix idé som håller honom vaken om nätterna och sysselsätter honom dygnets alla timmar”. 

I egenskap av skönlitterär författare tar Kurkov gång på gång upp kulturens vitala betydelse i landets svåra prövning. Han säger: ”Ukraina har skänkt mig trettio år av liv utan censur, utan diktatur, utan kontroll över det jag skriver och det jag säger. För den saken är jag oändligt tacksam mot mitt land.” En bred uppslutning av kulturarbetare av alla de slag hjälps åt att ”beskydda sitt fosterlands självständighet”. Villigheten att över huvud taget ställa upp är i befolkningen stor. Utöver stridande trupp handlar det också om volontärer som rycker in där det behövs.  

Av särskilt intresse är de inblickar läsaren får av de kyrkliga förhållandena och utvecklingen inom de olika grenarna av den ortodoxa kyrkan. ”De flesta rekryter inleder sin militärtjänst som agnostiker eller ateister”, säger författaren och fortsätter: ”många av dem återvänder från kriget som troende”.

Fastän Dagbok innehåller så mycket fasansfullt präglas den samtidigt av hopp och stundtals av en gnutta humor. Befolkningen kommer att göra motstånd till slutet. Kurkov skriver beträffande påtryckningar om kompromissande, att han inte lyckats finna någon som accepterar en uppgörelse med Putin för att få slut på kriget.

Tänkvärd är författarens nära nog konsekventa val av den ukrainska namnformen på ortnamn. Han skriver Kyjiv och Odesa. Det har tagit tid, men nu skriver vi i Sverige Tallinn på estniskt vis och inte på ryskt (med ett ”n”). Vore det inte i konsekvensens namn rimligt att vi börjar lyssna på människorna i Ukraina och transkriberar ortnamnen i deras land så som de gör?

Boken ger värdefull kunskap om ett rätt okänt grannland men även inspiration av människors mod och obändiga tro på frihet.

Gunnar Hyltén-Cavallius är komminister emeritus och teol. lic.