Gunnar Hökmark: Nato återförenar Norden

När Sverige tar stegen in i Nato-gemenskapen är det inte som det sägs ett uppbrott från 200 år av neutralitetspolitik utan ifrån en föreställningsvärld om neutralitet och neutralism som formats under de senaste 70 åren efter andra världskriget.

Det är en föreställningsvärld som formats för att idealisera bristen på ställningstagande för den fria världen, för att ge en bild av att Sverige var ett land som ansåg sig vara en fredens kraft mer än andra och därför ställde sig vid sidan om den brutala verklighet som präglades av det diktatursystem som Sovjetunionen med sina underordnade satellitstaters formade i Europa.

Sovjetunionen var ett konkret hot mot europeisk demokrati. Det präglade redan den djävulspakt som Stalin ingick med Hitler – under namnet Molotov-Ribbentroppakten – för att dela Europa mellan sina diktatursystem. Det präglade de erövringar som Sovjetunionen gjorde under andra världskriget av de neutrala länderna Estland, Lettland och Litauen som de första offren och angreppet på det neutrala Finland. Diktaturregimen Sovjet hade lika mycket respekt för andra länders suveränitet eller neutralitet som den nazityska när den invaderade Holland och Belgien och därefter våra grannländer Danmark och Norge.

Föreställningen om att diktaturer respekterar internationell rätt, fria länders suveränitet och deras neutralitet har varit en förhoppning som präglat svensk säkerhetspolitik framförallt från 1980-taket och framåt. Dessförinnan fanns en tydlig insikt i att alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig krävde ett starkt försvar.

Det var också då – under tiden efter andra världskriget – som Sverige i det fördolda stödde frihetskämpar i de baltiska länderna och självfallet förberedde försvar av Sverige tillsammans med Väst, både under ett krig men också i värsta fall efter en ockupation. Alla rykten om att motståndet skulle ha upphört var falska.

I den myt som formades efter denna tid, från 1960-talet och framåt, då socialdemokraterna ville vara en kraft mellan världens olika politiska system, västvärldens demokratiska och kommunistvärldens diktaturer, formades myterna om den långa neutraliteten som en ideologi för fred etablerad redan i början på 1800-talet. Det var och är en konstruerad historia.

I sin allra första början var neutraliteten en en pragmatisk hållning för att i det tidiga 1800-talet inte blandas in i kontinentens krig men den hindrade inte att vi tog för oss av Norge eller senare prövade att återta Åland.

Under första världskriget låg vi som väl var vid sidan av. Vi slapp kriget inte på grund av att vi höll oss vid sidan utan på grund av att vi befann oss vid sidan om.

Under andra världskriget tillämpade vi inte neutralitetspolitik utan eftergiftspolitik – som inte var heroisk – och ett aktivt stöd till Finland – som var lite mer heroiskt eftersom det tömde Sverige på betydande försvarsförmåga.

Transiteringen av tysk trupp genom Sverige var ett svek inte bara mot neutralitetspolitik utan mot våra grannländer. Exporten av malm, stål och kullager till Nazitysklands rustningar under kriget var ett svek mot det Europa som försvarade oss alla mot nazismen. Förbud mot att tala om Hitlers planer och att skämta om Nazityskland var inte uttryck för vare sig en neutral stats självständiga politik eller en moralisk stormakts karaktär. Det var eftergiftspolitik som höll oss utanför andra världskriget, inte neutralitetspolitiken som tjänade oss väl. De allierades strider i Europa tjänade däremot vår frihet och fred väl.

Det var en pragmatisk politik som då tjänade oss väl och det finns i dag inget skäl att moralisera över de ställningstanden som då gjordes. De bidrog till att hålla oss utanför kriget – i grunden var det framförallt vårt geografiska läge långt i norr, med stora landytor och ett försvar som framstod som bättre än det var som tillsammans med att vi böjde oss som höll oss utanför kriget – och vi slapp en ockupation som Norge och Danmark fick uppleva eller ett krig av det format som drabbade Finland så hårt. Det enda vi kan vara riktigt stolta över från denna tid var vårt stöd till Finland, vilket inte alls var någon neutralitetspolitik.

Låt oss därför inte falla för en idealisering och romantisering av de 200 åren av neutralitetspolitik som nu präglar kultursidor och vänsterdebattörer.

Det var inte neutralitetspolitik som höll oss utanför kriget. I Europas kamp mot nazismen, invasionerna, krigen, förtrycket och Förintelsen, ställde vi oss vid sidan om men gav också efter för diktaturens krav. Senare tiders socialdemokratisk föreställningsvärld om att neutralitetspolitiken är en moralisk stormakts upphöjda position för fred i kontrast mot de simpla länder som försvarar sig tillsammans är en gedigen historieförfalskning.

Den kom, vilket gör den än mer moralisk förkastlig, att utvecklas till en politisk neutralism där Sverige som nation inte tog ställning i den faktiska konflikten mellan diktatur och demokrati. Under 1980-talet kampanjade vänstern och svenska socialdemokrater för en ensidig nedrustning av Västeuropas försvar samtidigt som man var passiv mot sovjetiska rustningar och kärnvapenutplaceringar.

Det var en kålsuparteori där Sverige och svenska socialdemokrater betraktade, åtminstone ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, de så kallade folkdemokratiernas diktaturer som likvärdiga med de västliga demokratierna. Oftast var det USA och Nato som man i vänsterjargong utmålade som aggressiva och krigshetsande – det präglade de rödgrönas gemensamma utspel inför valet 2010 om att USA och inte Ryssland skulle avveckla sina trupper utomlands, – inte de sovjetiska trupperna i Östtyskland eller på marsch på Röda Torget i Moskva.

Det var också i det perspektivet som svenska socialdemokrater tillsammans med sina västtyska och österrikiska kolleger lanserade tesen om Gemensam Säkerhet, som byggde på en acceptans och förståelse för diktaturerna i öst.

Det var därför Olof Palme attackerade Fria Moderata Studentförbundets och Moderata Ungdomsförbundets krav på fria demokratiska val i Central- och Östeuropa som ”återfall i det kalla krigets korstågsfararmentatalitet.”

Och det var därför svensk socialdemokrati -efter sveken årtiondena innan mot de baltiska staterna när det gällde baltutlämningen, riksbanksguldet och erkännandena av de sovjetiska ockupationerna av dessa länder – hade så svårt att förhålla sig till de baltiska ländernas frihetskamp i slutet på 1980-talet, med förnekanden om att de var ockuperade och attacker på dem som krävde Sverige skulle ge dem vårt stöd.

I konflikten mellan öst och väst uttryckte socialdemokrater sig likgiltiga mellan diktaturens förtryck och våra demokratiska grannar. Och i praktiken accepterades Sovjetunionens krav på att med våldets medel styra över Central- och Östeuropa i förhoppningen att de kommunistiska staterna ändå var lite progressiva. Vad värre är, det la grunden till en doktrin där det ansågs vara politiskt inkorrekt att betrakta diktaturen som ett större hot mot freden än demokratin. Det var inte neutralitet utan neutralism och ett svek mot demokratins ideal.

De som romantiserar den neutralitetspolitik som kom att utvecklas under det sena 1970-talet romantiserar därför en politisk eftergivenhet till socialistisk doktrin och kommunistiska diktaturer. Det som i själva verket var ett svek mot demokratins ideal görs till en moralisk upphöjdhet genom verklighetsflykt från det faktum att diktaturerna då liksom nu har våldet som konstitution och inget annat. Det är heller ingen tillfällighet att det är dagens vänster som i dag gråter de största tårarna över den tid som var.

Men den var inte moralisk och den bidrog inte till fred. Det var under hela denna period Nato som garanterade freden i Europa och därmed även vår fred. De som tror att neutraliteten tjänade oss väl förväxlar det med att Nato tjänade oss väl.

Den neutralitetsdoktrin som nu skapar sådana våndor inom socialdemokraterna och inom vänstern har inget att göra med de 200 år av militär alliansfrihet som brukar hävdas utan med den neutralism som växte fram under 1970-talet och därefter satte sig som en föreställning om att just Sverige kunde stå över andra i konflikten mellan diktatur och demokrati eftersom vi gjorde det till en fråga om att stå över andra när det gällde fred och krig.

Sanningen är emellertid att svensk nedrustningspolitik aldrig har haft någon relevans annat än i svenska media. Den stora nedrustning av kärnvapen och konventionella vapen som drevs igenom under 1980-talet byggde på ömsesidiga och verifierbara nedrustningar där alternativet för Sovjetunionen hade varit en så mycket starkare västlig försvarsförmåga att man insåg att man inte kunde delta i den tävlingen. Det var Reagan och en lång rad andra högerpolitiker som genom kraven på ömsesidighet istället för västlig ensidighet drev igenom den nedrustning och den utveckling som till slut innebar järnridåns fall och Sovjetunionens upplösning. Det var därför vänstern grät och socialdemokraterna såg ut som frågetecken inför utvecklingen.

Sverige hade ett som det hette för våra förhållanden starkt försvar fram till 1970-talet då denna neutralism i den socialdemokratiska politiken tog över. Det byggde på en insikt om att Sovjetunionen var ett allvarligt hot mot vår frihet och fred liksom mot Europa i övrigt.

Alliansfriheten hade i det perspektivet en rationell punkt och det var för Sveriges del Finland.

Finland var efter Stalins anfallskrig och fortsättningskriget invävt i en Vänskaps- och Biståndspakt med Sovjetunionen som gjorde landets situation svår. Det kunde sägas med visst fog att Sveriges alliansfrihet under den tiden, förutsatt att den förenades med ett starkt försvar, hade en relevans för den nordiska stabiliteten. Hade Sverige redan från början efter andra världskriget gått med i Nato, som Norge och Danmark, hade det nog inte varit så men därefter hade det relevans för Finlands självständighet. Det argumentet, oavsett hur man värderar det, föll bort när Sovjetunionen föll bort.

Det var också detta skeende som ledde till att både Finland och Sverige gick med i EU. Den svenska socialdemokratin gick lika mycket baklänges som nu men det var likväl ett uttryck för den nya tid då skälen mot att gå med i Nato försvunnit.

När det gäller säkerhetspolitiken hade dock neutralismens doktrin satt sig och föreställningen om Sverige som en fredsnation ovan andra levde vidare. I den ingick också en naiv syn på hotbilden i vår omvärld.

Några år efter 2000 blev det svensk säkerhetspolitisk doktrin att man ”för överskådlig framtid” kunde utesluta väpnade angrepp mot Sverige. Jag kommer väl ihåg det och debatten eftersom jag var den ende i 2004 års försvarsberedning som reserverade mig emot detta. Jag kom senare under 00-talet skriva om hur det ryska hotet utvecklades i takt med Putins starkare koncentration av makt, rustningar och energipolitik.

Under denna tid då nya hot växte fram fortsatte svensk säkerhetspolitik att bygga på illusionen om neutralitet som en säkerhet och fredskraft i sig samtidigt som verkligheten som den utvecklades inte fick plats i den svenska säkerhetspolitiska debatten.

När vi nu ser hur snabbt allt förändras inför det faktum att verkligheten har visat hur brutal den kan vara, blir det uppenbart att vi har byggt vår säkerhet på en illusion. Det har varit förenat med risker. Inte minst på grund av att vår allianslöshet har gjort Sverige till en svagare länk vad gäller säkerhetspolitisk stabilitet i Östersjöregionen.

Som ett fritt och demokratiskt land är vi lika mycket ett fientlig mål som alla andra fria och demokratiska länder oavsett om vi är med i en allians eller ej men däremot utan säkerhetsgarantier och gemensamt försvar.

För dagens Ryssland spelar neutralitet som vi sett ingen roll. Det har historien lärt oss och det har nutiden påmint oss om. Det Ryssland som kommer ut ur kriget mot Ukraina kommer sannolikt vara ett försvagat Ryssland men också ett allt mer opålitligt och oberäkneligt land med fortsatt stort våldskapital. För Kina kommer vi fortsatt vara ett mål för påtryckningar och hot där det militära våldskapitalet i dag synes vara avlägset till skillnad från andra delar av krigföring som cyberattacker, desinformation och ekonomiska hot. Men vår förmåga att möta dessa hot kommer i slutändan alltid vara beroende av vår med andra gemensamma ekonomiska styrka och ytterst militära förmåga.

Det vi sett med Rysslands krig mot Ukraina, och invasionen av Georgien 2008 och den tidigare invasionen av Ukraina 2014, är uttryck för en oroligare och instabil värld. Exemplen finns inte bara i vår närhet utan världen över. Rysslands krigföring i Syrien är bara ett exempel förutom de många olika konflikter som präglar Mellanöstern.

Det vi också ser är att krigföring på olika nivåer kan föras på långa avstånd. I en digitaliserad och globaliserad värld är det territoriella och det avlägsna inte avgörande. Det gäller självfallet också alla de hot som kan växa fram ur Mellanöstern där fria och öppna samhällen genom sin öppenhet och frihet för alla människor oavsett kön, religiös övertygelse, politisk eller läggning är provocerande samtidigt som våldet förhärligas.

När Sverige tillsammans med Finland kommer med i Nato, och det är en djup förhoppning som nu allt fler har, kommer Norden att återförenas inte bara när det gäller säkerhetspolitik utan när det gäller politiken som sådan i en globaliserad värld. Norden kan som en ekonomi motsvarande ett G7-land spela en viktig roll för att hävda frihetens och demokratins värden globalt med sikte på att binda den fria världen samman i en allt tätare väv mot dess hot.

Genom Sveriges och Finlands medlemskap kommer Norge närmare det europeiska samarbetet i och med att det europeiska benet av Nato nu blir starkare och en självklar grund för den europeiska gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.

Det innebär att alla vi nordiska länder kommer närmare varandra. Det blir ett starkare Norden och ett säkrare Norden. Vår gemensamma förmåga att värna frihet och demokrati gör att vi vinner kraft för fred och nedrustning. Utanförskapet gav oss inte detta. Medlemskapet gör det för nu bryter vi med en neutralism som växte fram under 1970-talet och formar en säkerhet tillsammans med våra närmast som gör att vi står starkare mot despotiers krav och hot. Vi går in i en gemenskap för frihet, demokrati och fred.

Gunnar Hökmark

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker