Gunnar Hökmark: Antisemitismen måste bekämpas på alla fronter

Kanske är det så att minnet av Förintelsen är för stort, för överväldigande på det mest förskräckliga sätt, för att vi ska förstår hur det kunde ske – och därför heller inte tror att det kan ske igen.

Förintelsens minnesdag den 27 januari är till för att vi ska inse att det finns ett hot som vi måste möta och ta strid med. Minnet av dem som gick under är en förpliktelse för oss alla.

För den som besöker Auschwitz, eller vilket annat koncentrationsläger som helst, biter sig minnet fast både i hjärna och i hjärta. Symbolerna för den systematiserade ondskan ger oss bilden av en värld och en tid som i grunden inte kan förstås. Kanske ska vi inte ens försöka förstå den, därför att det den kan inte förstås om man inte lever i barbariets tankebanor med ett hat mot andra människors så stort att de inte längre kan ses som människor.

Järnvägsspåren som leder in genom den stora portalen.

De iskalla logementshusen där människor som fick leva lite till väntade på att dö.

Bokstäverna i stål: ”Arbeit Macht Frei”.

Muren där människor arkebuserades för minsta avvikelse mot den djävulska ordningen.

Spåren som leder bort till gaskamrarna, och tar slut där, för där tog allt slut.

Nakna människor tvingades in i trängsel och skräck, berövade det sista av sin värdighet för att sedan berövas det sista av livet.

Hur så mycket ondska kunde systematiseras och fortgå dag efter dag, liv efter liv, barn efter barn, familj efter familj. Det är en ondska som inte kan förstås och därför heller inte kan ursäktas. Men den måste mötas.  

Förintelsedagen den 27 januari är varje år en iskall påminnelse om en ondska som även om den går bortom vår förmåga att förstå likväl visade sig vara verklighet. Mer än sex miljoner judar avrättades industriellt av en regim och av människor som i sitt hat förlorat alla begrepp om mänsklig värdighet, inte bara offrens utan också sin egen. 

’Det får inte hända igen’ är det budskap som ständigt upprepas med stort allvar. Problemet är att budskapets allvar inte följs av politikens bestämdhet. Efter förintelsen har vi trots löften om att det aldrig får hända igen sett hur antisemitismen gång efter annan har tillåtits blomma upp.

I Sovjetunionen och i det av Sovjetunionen ockuperade Östeuropa utsågs judar – i linje med en lång historisk tradition av pogromer – i olika vågor till syndabockar för regimens misslyckanden och potentiella förrädare. I slutet av 1960-talet och början på 1970-talet tog Sverige emot ännu en våg av judar på flykt från Polen och den antisemitism som regimen väckt upp. Det som inte fick hända hände igen. I Mellanöstern är antisemitismen en ständigt drivande faktor bakom terror och krig.

Tyvärr är det som att den offentliga debatten tycks vilja se antisemitismen som något som mest hör till historien och bara kan kännas igen genom att historiens symboler uppväcks på nytt. Därför tvekar ingen på målet när nynazistiska grupper under nazismens symboler förkunnar sitt hat.

Det blir svårare när antisemitismen dyker upp i nya skepnader och i andra former än de vi har lärt oss känna igen. Att de kommunistiska regimerna utmålade judar som fiender innebar inte till att vi insåg att dessa regimer var antisemitiska. Där ligger också en nyckel till att vi heller inte förstår den antisemitism som i dag präglar en lång rad av våra stora städer och deras förortsområden.

I Mellanöstern är antisemitismen drivkraften bakom hatet mot Israel. Och antisemitismen gör att demokratin Israel hatas världen över. Inte bara i Mellanöstern utan i stora delar av världen. Det finns få saker som kan samla så många nationer bakom sig som uttalanden mot Israel.

Det spelar ingen roll att Israel är en demokrati, där kvinnor och män har lika rättigheter och där var och en kan leva efter sin tro, läggning eller ursprung. Varje fel och varje brist, varje diskussion om Israel leder till fördömanden som brutala diktaturer som Iran eller Saudiarabien, eller en lång rad av grannländerna aldrig behöver uppleva

Först nu har debatten uppmärksammat den grymma verklighet som varit sedan ayatollorna tog makten. Iran är ett land som leder ligan i avrättningar av människor. Kvinnor som visar håret fängslas, misshandlas, våldtas och dödas. Homosexuella hängs i lyftkranar till allas varning.  Kristna, eller troende av ett annat slag än shiiter, fängslas, mördas eller torteras.

Googlar man på den svenska kyrkans hemsida vimlar det av fördömanden och förfaselser över hur Israel försvarar sig mot terror och krig. När det gäller Irans avrättningar råder på dess hemsida, kanske med något undantag för den uppmärksamhet som demonstrationerna nu har lett till, tystnad.

Det är absurt eftersom Iran också är det land som mest tydligt och demonstrativt har sagt sig vilja utrota eller utplåna den svulst som de menar att demokratin Israel är, på grund av dess judiska befolkning.

Det iranska kärnvapenprogrammet handlar om att bygga upp en förmåga att förgöra ett annat land på grund av dess invånare. Utvecklingen av medel- och långräckviddiga missiler är till för att hota och kunna nå Israel. Finansieringen och beväpningen av Hizbollah i Libanon och i deras läger i Syrien är till för att terrorisera, hota och slå mot Israel. Finansieringen av Hamas handlar om att beväpna en grupp som på antisemitisk grund vill föra krig mot judar.

Den svenska regeringens besök i Iran var ett regelrätt uttryck för kryperi. Iförda de slöjor som regimen tvingar kvinnor att bära, som ett bildligt fängelse för individen, samtalade företrädare för den så kallade feministiska utrikespolitiken vänskapligt med de män som förtryckte kvinnor.

Sverige har en mörk historia av att stå på fel sida i konflikten mellan antisemitismens regimer och den judiska demokratin.

Iranska utrikesministrar med blod på händerna har mötts av glädje och varma hälsningar, som goda vänner. Inte med skarp kritik för förtrycket, hatet och mördandet.

Margot Wallström, som varit en av de mest uttalade kritikerna av Israel,  hävdade till och med under sin tid som utrikesminister att vi inte skulle lägga oss i hur de demonstrationer som slogs ner med våld bemöttes, eftersom vi inte kunde lägga oss i olika politiska frågor i andra länder.

Den palestinska myndigheten, som öppet stöder antisemitism i läroböcker och i språkbruk, som vare sig har kontroll över sitt territorium eller försöker upprätthålla lag och rätt där, erkändes av Sverige som självständig stat, som en markering mot Israel.

Och i Sverige har just grupper från Mellanöstern mötts med passivitet inför sin antisemitism. Utvecklingen i Malmö, där socialdemokratiskt styre präglats av passivitet, eller rent av förståelse för antisemitismen genom de uttalanden som har gjorts av lokala ledare för partiet där, är ett exempel på detta. Den socialdemokratiska partiorganisationen tillät antisemitism i de egna leden. Framförallt blev detta uppenbart i SSU. Det ledde inte mer än till förfaselser och bleka om att det inte var acceptabelt. Men ingen en tydlig gränslinje för vad som accepteras och inte accepteras.

Det är lätt att fördöma den antisemitism som NMR för fram. Det har för vänstern varit lockande att hävda antisemitiska strömningar bakom den nya regeringen, eftersom man sökt utmåla den eller dess parlamentariska underlag som öppen för nynazism. I ivern att missbruka begreppet har de relativiserat nazismen till att bli något som handlar om bekämpning av brott i utanförskapets områden. Tanken har varit att förtala den nya regeringens parlamentariska underlag, men konsekvensen har varit att relativisera en absolut ondska till en fråga om politiska motsättningar. Därmed har man också devalverat betydelsen av vad nazism faktiskt är.

Men det har varit svårare att se den antisemitism som finns, inte minst inom vänstern.

När journalisten Nathan Shachar i en artikel i DN skrev om hur socialdemokraterna efter andra världskriget hade en valfilm som präglades av antisemitiska arketyper fördömdes artikeln av en grupp journalister som inte ville man skulle påstå det om socialdemokraterna.  

Inte för att det inte var rätt, utan för att det inte var acceptabelt att skriva så, utan att säga att alla andra var likadana. Det var bara det att alla andra inte var likadana. Det var bara socialdemokraterna som gick till val på propaganda som använde sig av antisemitiska karikatyrer.

Oviljan att se den antisemitism som finns i vårt samhälle, mer eller mindre medveten och ibland omedveten, leder till en oförmåga att dra gränsen och ta kampen mot antisemitismen och dess föreställningar.

När lärare inte vågar undervisa om Förintelsen har vi förlorat förmågan att lära nya generationer om den ondska vi inte kan förstå. När politiska partier inte känner igen antisemitismen i de former man lärt sig se den i vågar de eller orkar de inte agera. 

Antisemitismen har på grund av denna oförmåga fått nya fästen i det svenska samhället.

I Sveriges tredje största stad väljer många judar att flytta på grund av det hat och de hot de möter. Det är en verklighet som inte har vuxit fram ur ett vakuum, utan som har kunnat ske genom en öppen flirt med antisemitismens krafter och genom ett tyst accepterande av dess existens. Malmö har blivit känt världen över som en stad där judar känner sig hotade. Det som gör Malmö unikt är att den politiska ledningen inte kunnat eller velat dra en tydlig gräns mot antisemitismen.

Men problemen med antisemitismen finns inte bara där utan också runt om i Sverige. I den värld vi lever i finns inga avstånd som hindrar hat och våld att nå över gränserna. Islamistisk extremism som i grunden har sina rötter i Mellanöstern slår över i ett hat mot det europeiska fria och öppna samhället. Skälet är enkelt. Öppna och demokratiska samhällen som värnar den enskildes rätt blir till hot mot den totalitära samhällssyn som extremisterna lever för.

Det är mot den bakgrunden svårt att förstå att svensk Mellanösternpolitik har utformats utan hänsyn till den antisemitism som ligger till grund för konflikterna. Sverige har inte stått upp mot de regimer som uppfyllda av antisemitism har valt hatet och hoten om en förintelse av den israeliska nationen. Vi har blundat för den antisemitism som gjort freden omöjlig.

Samtidigt har alltför många vägrat att se den antisemitism med ursprung i Mellanöstern som har vuxit sig stark i det svenska samhället. Framförallt har de inte velat se att det finns ett politiskt ansvar.

Nu är det dags att göra något. Det är nämligen inte vad vi säger utan vad vi gör som spelar roll.

För det första måste det bli obligatoriskt med undervisning om Förintelsen i våra skolor, och det måste vara självklart att denna ska vara baserad i de värderingar som präglar demokratiska samhällen. Antisemitism ska fördömas utifrån det människohat som det lägger grunden till.

För det andra måste svenska lärare och företrädare för sociala myndigheter lära sig att bemöta och dra en gräns mot antisemitismen.

För det tredje måste politiker, polis och kommunala myndigheter i de områden där antisemitismen fått ett fotfäste lära sig att klargöra inför dem de möter att antisemitism står i strid med det svenska samhällets värderingar, och att antisemitiska utfall inte är förenligt med svensk lag.

För det fjärde måste svenska politiker av alla slag lära sig att man ständigt måste ta upp kampen mot de grupper som företräder eller passivt accepterar antisemitism. Det räcker inte med att säga att det inte är acceptabelt.

Man måste klargöra att antisemitism står i konflikt med det svenska samhället och att de grupper som skyller på religion eller kultur inte kan tillåtas göra det i Sverige. Det gäller när det uppträder i partier som Vänstern, Sd eller S, eller i vilket annat parti som helst, men det gäller också när det handlar om organisationer som säger sig företräda olika kulturer eller religiös tro.

För det femte måste judiska organisationer, föreningar och församlingar kunna räkna med rättsstatens fulla skydd för sin säkerhet. Det är rättsstatens uppgift att värna varje enskild persons säkerhet. Det är inte acceptabelt att detta är en uppgift som överlåtes på andra än staten.

För det sjätte måste svensk utrikespolitik ta konflikten med antisemitism i de regimer eller rörelser som låter den vara en bärande kraft. Den palestinska myndigheten bör inte få bidrag om den tillåter antisemitism i läroböcker, i stöd till terrorgrupper eller terroristers familjer eller i retorik. Irans ständigt existerande hot att utplåna Israel måste prägla svensk utrikespolitik, liksom regimens försök att bygga upp kärnvapenförmåga.

Om vi menar allvar med att det inte får hända igen, och det gör vi, måste detta prägla både politiken här hemma och den politik som riktar sig mot omvärlden. Svensk utrikespolitik måste nämligen vara en funktion av de värden vi står för i Sverige Vi måste kompromisslöst fördöma den antisemitism som hotar Israel på samma sätt som vi måste fördöma den antisemitism som hotar vårt eget samhälle.

Vi kan inte föra en politik i världen och en annan i Sverige. Vi måste vara lika hårda mot den antisemitism vi möter i våra kommuner och i vårt samhälle som när vi diskuterar den som en allmän företeelse långt bort i andra delar av världen. Reagerar vi inte mot den antisemitism som utspelar sig inför våra egna ögon hjälper det inte att vi fördömer den långt bort.

Förintelsens minnesdag är en påminnelse om att det som räknas är det vi gör, inte det vi säger. Det är dags att göra det som måste göras. I dag är en bra dag att börja.

Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker