Print Friendly, PDF & Email

Grundläggande ofullkomligheter

Av Lars Tobisson | 21 februari 2020



Det är mycket som för en gammal man ter sig konstigt i svensk politik. I Riksdagen och i väljaropinionen finns en större icke-socialistisk övervikt än någonsin i modern tid. Men Socialdemokraterna och Miljöpartiet svarar fortsatt för regerandet. De har åtagit sig att genomföra ett program, som på väsentliga punkter strider mot deras ideologi och som de i det senaste valet var motståndare till, skriver Lars Tobisson.

Det är inte underligt att deras hantering av landets stora strukturproblem inom arbetsrätten och bostadspolitiken liksom rättstryggheten och integrationspolitiken inte präglas av någon större dådkraft.

Hur har vi kunnat hamna i denna soppa?

Åtskilligt går tillbaka till brister i vår grundlag. Dessa hänger i sin tur samman med att Socialdemokraterna hade en så dominerande ställning vid tiden för den senaste stora grundlagsrevisionen kring 1970. Den stora knäckfrågan var folkrepresentationens utformning. Den gamla ståndsriksdagen hade visserligen i slutet av 1800-talet ersatts av ett tvåkammarsystem, där första kammaren utsågs i indirekta val via landstingen. Men i författningens portalparagraf stod det fortfarande: ”Konungen äger att allena styra riket”. Inget sades om parlamentarismen och de för denna så viktiga partierna. Från demokratisk synpunkt var det ett problem att valsättet till första kammaren medförde en fördröjning av folkviljans genomslag, samtidigt som stora partier gynnades vid mandatens fördelning.

Trots segt motstånd tvingades Socialdemokraterna ge upp de fördelar de länge dragit nytta av. Valet till en enda kammare skulle ge omedelbart genomslag och utjämningsmandat skulle garantera absolut proportionalitet och alla rösters lika värde. Reformen har dock inte fungerat som det var tänkt. Det tycks som man saknade det förutseende och den fantasi som krävdes för att frigöra sig från den då gällande partibilden med ett stort socialdemokratiskt parti i regeringsställning, tre halvstora borgerliga oppositionspartier som skiftade kring 15 % vardera och ett litet kommunistiskt parti som kunde ge regeringen stöd om det behövdes.

Ett tidigt tecken på att det bland författningsutredarna saknades inlevelseförmåga var att ledamotsantalet i den nya kammaren sattes till 350, vilket nästan omedelbart ledde till resultatet 175 mandat mot 175 och jämviktsriksdagen.

Som pris för sina eftergifter insisterade Tage Erlander på ”det kommunala sambandet”, som skulle tryggas genom samtidiga val till riksdag och kommunala församlingar. Denna modell har den nackdelen att det blir långt mellan de tillfällen då väljarna får ge sin mening till känna. Mandatperioden bestämdes därför till endast tre år. Efter ett antal regeringsskiften bedömdes detta dock vara en alltför kort tidsrymd för en ny regering att genomföra sitt program, och valperioden förlängdes med ett år. Men då blev det förstås längre mellan valen.

Den gemensamma valdagen gör det svårt att hålla extra val. Den gemensamma valdagen kräver att detta avser endast tiden fram till nästa ordinarie val. Alternativt skulle även de kommunala församlingarna behöva upplösas och nyväljas, när regerandet kört fast på riksplanet.

Tanken var att det kommunala sambandet skulle förhindra partisplittring och uppkomsten av nya, lokala partier. Erfarenheten har blivit den motsatta. Med tre röstsedlar på samma dag har väljarna visat sig vilja fördela sitt stöd mellan olika partier i de skilda valen.

Partisplittring skulle dessutom motverkas genom den så kallade 4-procentsregeln, som anger det minimum av röster som krävs för att ett parti skall vinna inträde.  Förutom att denna föreskrift utgör ett kraftigt avsteg från principen om alla rösters lika värde har den visat sig inte fungera. Antalet riksdagspartier, som länge var fem, är nu åtta. När ett nytt parti väl har kommit in i Riksdagen, har det efter sin placering på höger/vänsterskalan blivit föremål för taktikröstning som tryggat dess kvarstannande.

Långt ifrån att vara ett vapen mot partisplittring har spärren visat sig fungera som småpartiers bästa stöd och hjälp. Att höja procentsatsen är ingen från demokratisk synpunkt attraktiv lösning. Troligen skulle en sådan förändring förvärra tröskelproblemet och öka taktiserandet. Kanske är det bästa att helt slopa spärrgränsen. Skulle någon mindre grupp, eller rentav en enskild medborgare, på egen hand ta sig in i Riksdagen, kommer de snart att upptäcka att de måste ansluta sig till någon större partigrupp för att få tillträde till utskottsarbetet, som är den parlamentariska verksamhetens kärna.

Oförmågan att frigöra sig från den tidens partibild framträder också i bestämmelserna om regeringsbildning och val av statsminister. Ansvaret för denna process har i alla andra länder statschefen – i en republik en vald president och i en monarki kungen. Nu var det 1970-tal och vänsterkrafterna ropade på republik. Den nyblivne statsministern Olof Palme var medveten om att denna ståndpunkt saknade stöd hos folkflertalet. Hans lösning blev att kungen fick vara kvar men fråntogs alla politiska uppgifter. Flera av dessa fördes över på talmannen, däribland regeringsbildningen. Palme räknade med att ett kungahus utan uppgifter snabbt skulle bli impopulärt och ses som en onödig kostnad. I den avgörande riksdagsdebatten liknade Palme kungen vid en plym i hatten som kunde avlägsnas med ett enkelt pennstreck. Nu blev det tvärtom – att införa republik ter sig i dag mer omöjligt än för 50 år sen.

I avsaknad av president vände man sig för regeringsbildningen till talmannen. Frågan väckte inte någon större uppmärksamhet. På den tiden skedde ett byte av statsminister genom att Socialdemokraterna vid en partikongress valde ny partiledare. Sedan var det bara att skicka över ett protokollsutdrag med begäran att denne skulle registreras som statsminister. Det betraktades närmast som en formalitet.

Ingen tycks ha tänkt tanken att en vanlig orsak till att man byter statsminister är att oppositionen vunnit ett val. Men då är talmannen minst lämpad för ansvaret – han finns nämligen inte. Under minst tre veckor närmast efter valet är han endast en ännu inte bestämbar ledamot av 349 i den nyvalda Riksdagen.  Och valet av talman, som föregår valet av statsminister, blir med nödvändighet mer politiserat än på den tiden då talmannens roll inskränkte sig till att vara något av Riksdagens ordningsman. Det här sagda är inte avsett som kritik mot den nuvarande talmannen Andreas Norlén – han gjorde en stor insats i ett svårt läge, och det var tur att Moderaterna ansåg sig ha råd att avstå från en sådan förmåga till den för en aktiv politiker i sina bästa år inte särskilt åtråvärda posten.

En annan uppgift för 1970-talets grundlagsfäder var att bekräfta och förstärka partiernas ställning i författningen. Resultatet har inte blivit det avsedda. Partierna har i stället försvagats. Medlemsutvecklingen är katastrofartad. År 1962 var omkring 1,4 miljoner svenskar med i ett politiskt parti. Idag är siffran 250 000. Då har ändå antalet partier ökat.

Medlemsavgifter har nu aldrig spelat någon nämnvärd roll för finansieringen av partiernas verksamhet. På 1960-talet tillkom det instrument som gjort det onödigt att rekrytera fler medlemmar. Denna undermedicin heter offentligt partistöd. Partierna har med tiden utvecklat en fenomenal förmåga att finna motiv för höjda partibidrag.  Dessa är relaterade till antalet vunna mandat. Den resursminskning som drabbar ett parti som råkat ut för ett ordentligt valbakslag tas gärna som skäl för en generell höjning av stödet, vilket betyder jackpot för valets segrare. Trots det frikostiga statsstödet klarar knappt partiväsendet sin fundamentala uppgift att slussa fram kandidater till olika förtroendeposter. Medlemskap i ett parti är idag aktuellt nästan bara för dem som aspirerar på att väljas till politiska uppdrag. Att utveckla politiska förslag har överlåtits på andra, till exempel tankesmedjor som Timbro.

Härtill kommer att riksdagsmännens ställning och anseende har försvagats. De är genomsnittligt yngre, mindre erfarna, och ser ofta uppdraget bara som ett steg i karriären på väg mot ett annat mål. När jag idag besöker Riksdagens plenisal, får jag känslan av att vara på ett ungdomsförbunds kongress. Det talas mycket om att Riksdagen skall återspegla valmanskåren, men ledamöter över 70 år är det ont om.

Det ersättarsystem som infördes i samband med kammarreformen får ges en del av skulden till att uppdraget har förlorat anseende. Det har utvecklats till en ordning, där man går in och ut ur huset som genom en svängdörr.  Ständigt nya ansikten dyker upp i kammaren och försöker finna sin bänk och lära sig knapptryckningens konst, innan provperioden är slut. Men lagstiftning och statsstyrning är inte något man kan sköta som springvikarie.

En ny företeelse är också förekomsten av vildar. Särskilt i nya partier vägrar ledamöter, som kommit på kant med sina partigrupper, att lämna sina mandat och förklarar sig vilja fortsätta utanför riksdagsgruppen som vildar. Men de finner snart att utan medlemskap i utskott får man inget gjort i Riksdagen. Det leder ofta till att de efter förebild av Mona Sahlin tar så kallad time-out, vilket betyder att de på hemmaplan gör inget annat än att kvittera ut arvodet.

Vägen ut ur den röra som svensk politik har hamnat i heter borgerlig samverkan. Ämnet kan synas föga aktuellt, men borgerliga väljare vill ha samarbete. Höger/vänsterskalan dominerar som politisk indelningsgrund. Undantagsvis kan en annan dimension ta över, som synen på kärnkraften. När samtliga riksdagspartier kom fel i frågan om fri invandring, blev plötsligt immigration och integration helt avgörande för väljarna, vilket förklarar kraften i Sverigedemokraternas framryckning. Om inte invandringsfrågan funnits, skulle dessa sannolikt inte ha suttit i Riksdagen idag. Nu hotar de att bli största parti och kan som sådant göra anspråk på talmansposten inför nästa val av statsminister.

Sverigedemokraternas frammarsch har accentuerat den högerglidning som länge tog sig uttryck i den långsiktiga förskjutningen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Från gångna dagars fördelning med ca 45% mot ca15% hade man i valet 2010 nått jämvikt med ca 30% vardera. Sedan dess har båda partierna förlorat röster. Socialdemokraternas nedgång har fortsatt till ca 24%. Samtidigt har den icke-socialistiska majoriteten aldrig varit så stor som nu.

 Den stora frågan för framtiden blir då: Hur länge skall denna situation förbli outnyttjad? Under regeringsförhandlingarna för ett år sen förmådde inte Centern och Liberalerna övervinna sitt ”hålla-handen-syndrom”. De vill ogärna ta stora beslut på egen hand utan väljer att kompromissa med Socialdemokraterna. Det räcker att erinra om Haga-politiken och skatteuppgörelsen den underbara natten.

Vad var det då som hände för ett år sedan? Den flera gånger ned- och bortröstade Stefan Löfven blev kvar och ska med hjälp av Miljöpartiet, besynnerligt nog, genomföra vad tillskyndarna kallar liberal reformpolitik. Men de närmast ansvariga skall inte vara med i regeringen och se till att det blir som det var tänkt. De har valt att sitta kvar i Riksdagen och bedriva liberal oppositionspolitik. Mot vadå? Det liberala regeringsprogrammet?

Arrangemanget ter sig alldeles obegripligt. Socialdemokraterna är satta att i viktiga frågor genomföra lösningar, som de inte bara bekämpat inför det senaste valet utan som även strider mot deras ideologi. Det blir inte mycket handlingskraft av det. Se bara på förslaget om slopad värnskatt. Det var med motvilja, inte entusiasm, som ansvariga ministrar lade fram propositionen När det gäller tekniskt mer komplicerade reformer än att bara slopa ett skatteskikt, är risken stor för att krav på ytterligare utredning och andra långbänkar ska medföra förseningar, som betyder att avtalade landvinningar helt torkar in. Januariöverenskommelsen, eller ”Jöken”, gäller ju bara för den här mandatperioden.

Sveriges förmåga till långsiktiga politiska beslut hotar att förtvina.

Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019