Print Friendly

Greker och turkar

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GREI(ER OCH TURI(AR
Au fil. dr OTTO JÄRTE
Quiquid delirant reges, plectuntur Achivi.
(Horatius, Epistola II.)
TILL radikalismens trossatser hörde en gång att, enligt ovanstående citat från Horatius, de städse fredligt sinnade folken finge
umgälla vad deras krigiska furstar över deras huvuden ställde till.
satsen hade en sanningskärna under flydda tider ända fram till
kabinettspolitiken, som ej upphörde med Wienkongressen 1815. Ansvaret måste dock fördelas mellan maktlystna monarker och ränkfulla statsmän. Freden har likväl näppeligen blivit bättre befäst, sedan den konstitutionellt förankrats hos den fullmyndiga folkviljan
i nutidens demokratier. Walter Lippmann har på sistone framhållit
hurusom i kulturnationerna allmänna opinionen visserligen långt
före vätebombens tillkomst avskydde krig, men sedan de en gång
brutit ut, antingen som 1914 genom en serie av politiska olyckshändelser eller som 1939 genom pyromanen Hitler och hans medbrottsling Stalin, de breda lagrens lidelser väcktes med krav på en kamp
»to the bitter end» och med »Unconditional surrenden som mål,
vilket ej avsevärt avviker från Roms sista strid mot Karthago.
Vill man ha ett exempel på ett primitivt folkhat, som intill fiasko
motverkat överhetens ömsesidiga försoningsförsök, erbjuda just nu
greker och turkar en lärorik anblick. För dessa nationer gäller i
långt högre grad Tegners strof i Kronbruden om svenskar och ryssar: »Vigarv skiljer dem åt.» Antagonismen härstammar från slutet
av medeltiden i fejden om Konstantinopel, och dess erövring av
turkarna 1453 förnimma nutidens greker ännu som ett oläkt sår på
sin nationalära. Därefter följde turkarnas månghundraåriga ok över
Grekland, som först avskuddades genom frihetskriget 1821-1830.
För det nya kungariket kvarstod Turkiet i samma förargelsens tecken, och krig blossade upp 1897 och 1912-1913, då Grekland deltog
i första Balkankriget på de kristna staternas sida, vilket inbragte
207
Otto Järte
Kreta, Epirus och södra Macedonien med Saloniki. Under första
världskriget våldförde västmakterna Greklands neutralitet, som vidhölls av konung Konstantin, förmäld med Wilhelm II: s syster Sofie,
tills ententeaktivisten Eleftherios Venizelos triumferade, och Grekland efter Turkiets styckning som belöning erhöll Tracien med
Adrianopel och större delen av Turkiets stamland, Anatolien eller
Mindre Asien. Ententens uppgörelser med centralmakterna och deras allierade uppgjordes som bekant i kronologisk ordning och
undertecknades för Tyskland i Versailles, för Österrike i S:t Germain, för Ungern i Trianon, för Bulgarien i Neuilly och för Turkiet i
Sevres. Dessa fredsfördrag ha främst förändrats genom tyska rikets
sprängning ävensom Polens annektering av Preussens provinser
öster om Oder och Sovjetunionens av Königsberg med kringliggande
område i Ostpreussen.
Av alla dessa fem fredsfördrag, samtliga efter Versaillesmodell,
är det symboliskt, att det bräckligaste bär porslinsstaden Sevres’
signatur. Fastän Ottomanska väldet berövades alla sina av araber bosatta biländer och enligt segerfreden dömdes att vanmäktigt
vegetera i det stympade Anatolien, skedde ett sällsport mirakel:
generalen Mustafa Kemal Pasha framträdde som sitt folks förnyare
och räddare. Från att ha varit »Europas sjuke man» vid Bosporen
förvånade Turkiet världen genom att Kemal från grunden till
seder och bruk reformerade det murkna och korrupta sultanatet. Istanbul övergavs som huvudstad för Ankara, och sultanen
avsattes som både statsöverhuvud och kalif genom utplånandet
av alla teokratiska inslag i den nya staten, som omdanades till
en kopia av Västerlandet med Mustafa Kemal som president i
republiken. På rekordtid reorganiserade Mustafa Kemal turkiska
armen och gick till anfall mot de grekiska härstyrkor, som voro
sysselsatta att ockupera de delar av Anatolien, som blivit Greklands
andel av det gammalturkiska sterbhuset. Förgäves satte grekerna in
all sin militära kraft för att hejda Kemals offensiv, men han var
en skicklig fältherre, som skördat sina första lagrar i striderna på
Galipolihalvön 1915–1916 mot den brittiska invasionsarmen och
slog grekerna i flera blodiga drabbningar och kastade dem 1922 i
havet vid Izmir (Smyrna). Den grekiska drömmen om en restaurering av det fornhellenska Jonien på Mindre Asiens öar och kuster
gick för alltid till spillo.
Detta opåräknade debacle för grekerna fick vittgående följder åt
olika håll. Indirekt blev det bl. a. orsaken till att Lloyd Georges
koalitionsregering störtades på den konservativa Carltonklubben i
208
Greker och turkar
London hösten 1922, enär hans politik i Levanten, som traditionellt
brittiskt var prohellensk, led samma förkrossande nederlag som
grekerna på slagfältet. Stödet från Lloyd George hade varit diplomatiskt, men han ryggade tillbaka för bistånd i handling, som skulle
kunna ha vållat ett krig med Turkiet, liksom han sommaren 1920
lät Polens nödrop om hjälp mot röda armens hot mot Warszawa
förklinga ohörda. Lloyd George vek för ett storstrejkshot från de
brittiska fackförbunden, som då icke begrepo bättre än att de
vägrade att vara med om någon väpnad intervention mot den ryska
»arbetarstaten». På samma sätt hade Lloyd George 1919 svikit
Winston Churchill, som ivrade för att Storbritannien borde aktivt
bistå de vita generalernas angrepp på Sovjetunionen, varigenom,
enligt Churchill, »besten skulle ha kunnat strypas i vaggan». Denna
Churchills framsynthet rönte samma oförståelse som då han under
andra världskriget förgäves vädjade till Franklin Roosevelt :;tU genom en diversion via Wien spärra vägen för röda armen över Karpaterna och Weichsel, vilket skulle ha givit Centraleuropa en helt
annan gestaltning än den oroande bild av olycka och ofärd, som det
nu företer.
För Turkiets del kom en fredskonferens till stånd i Lansanne
sommaren 1923, vilken ånyo visade svärdets makt som övertalare,
i det att Sevres-freden upprevs och Turkiet återvann hela Mindre
Asien och Adrianopel med östra Tracien. Dessutom bestämdes på
Turkiets begäran att genom NF:s försorg alla greker i Mindre Asien
till ett antal av ca en miljon skulle förflyttas till moderlandet med
undantag av den grekiska minoriteten i Istanbul. Operationen lyckades, och patienten avled icke men de tvångsvis repatrierade mottogos ingalunda med öppna armar av det fattiga nya fosterlandet.
Med grekisk flit och ihärdighet ha de dock slagit sig fram, men
även i den nuvarande andra generationen ha de icke glömt sina
fäders tusenåriga hemvist och – på samma sätt som de arabiska
flyktingarna från Palestina – bidragit till att nära nationalhatet.
Emellertid voro både Venizelos och Kemal, omdöpt till Atatiirk,
ovanligt insiktsfulla statsmän, som förstodo att deras länder skulle
ha fördel av yttre samverkan, vilket dock förutsatte en avspänning
av nationalhatet. Trevare i sådant syfte förekommo på 1930-talet
men avbrötos genom andra världskriget, som väckte tidigare motsättningar. Grekerna uppfattade Turkiets envist vidhållna neutralitet, trots Storbritanniens bemödanden i motsatt riktning, som ett
förräderi mot de fria folkens gemensamma sak, och turkarna å
sin sida voro ej alls trakterade av att grekerna som belöning för
15- 563444 Svensk Tidskrift 1956 209
‘·
Otto Järte
sitt välförhållande under kriget erhöllo Dodekanesöarna med Rhodos i Egeiska havet, som Italien under kriget 1911 ursprungligen
erövrat från Turkiet. Dessa öar ligga dock icke så nära Anafoliens
kust som Cypern, som endast är 65 km avlägsen därifrån.
När vapendånet tystnat i Europa, började turkiska och grekiska
politiker i ledande ställning att ta upp de trådar, som tvinnats av
Atatiirk och Venizelos. Ministerbesök komma till stånd, och då Tito
sommaren 1948 efter påbud av Stalin bannlystes av Kominform,
anmälde han sig som tredje man i kollegiet. Förhandlingar komma
till stånd mellan utrikesministrar och generalstabschefer; resultatet
blev en politisk Balkanpakt i Ankara 1953, som kompletterades med
en militäröverenskommelse 1954. Västmakterna voro bakom kulisserna energiskt verksamma för att främja dessa syften, och när
dessa mognat i ovannämnda pakter, rådde stor tillfredsställelse
inom deras läger. Man såg i Balkanpakten en förlängning av Atlantpakten, som fyllde luckan där Jugoslavien tidigare varit ett tomrum, och belåtenheten blev ännu större när samtidigt äntligen en
uppgörelse om Trieste kom till stånd mellan Tito och Italien. Den
nya Balkanpakten berömdes rent av som förebild för Frankrike,
vars nationalförsamling fällde Europaarmen den 30 augusti 1954.
Folkstämningen i Grekland och Turkiet tog även intryck av dessa
strävanden, som markerades av ömsesidiga visiter av respektive
statsöverhuvuden i de olika huvudstäderna. En del äldre tvistefrågor
blevo också reglerade. Sålunda tillätas de avflyttade grekerna att
resa till Turkiet och sin gamla miljö, vilket förut varit dem förbjudet. Man vet dock icke hur långt arbetet för ett gemensamt försvar för de tre staterna fortskridit. Generalstaberna ha haft upprepade överläggningar och sammanträden, och det är klart att Sovjetunionen uppfattades som den gemensamme presumtive fienden
med satelliten Bulgarien som stormbock och att de strategiska projekten anpassades därefter.
Allt såg sålunda tämligen lovande ut på denna front – därest
icke Cypernstriden plötsligt ikullkastat alla kalkyler. Utan tillräckliga skäl ha grekerna satt igång en oresonlig nationaliströrelse på
Cypern, som berett britterna stora vanskligheter och som retat turkarna, vilka ha 20 procent av Cyperns befolkning till landsmän.
Med hänsyn till Cyperns ovannämnda geografiska belägenhet vilja
turkarna under inga förhållanden veta av dess anslutning till Grekland utan i händelse av brittiskt avtåg själva ta hand om denna
besittning, vilken de 1878 överläto till Storbritannien som belöning
för Beaconsfields stora tjänster åt Turkiet under rysk-turkiska kri- 210
Greker och turkar
get 1877 och på fredskonferensen i Berlin 1878. Turkarna blevo
småningom alltmera förargade över grekernas uppträdande, och
den 6 september i fjol exploderade dessa känslor i pöbelupplopp
främst i Istanbul och i lzmir, där massan gick lös mot allt löst
och fast av grekisk civil och kyrklig egendom, som förstördes till
ett värde av enligt uppgift minst en miljard schweiziska guldfranc
– en oerhörd summa, vilken Turkiet med sitt prekära ekonomiska
läge torde vara urståndsatt att gälda som skadestånd. Kravallerna
vållades av ett lögnaktigt rykte att greker vid en Cyperndemonstration i Saloniki förstört det hus, där Atatiirk föddes som son i en
turkisk officersfamilj. De turkiska myndigheterna skyllde på kommunisterna som provokatörer, men det är ingen som tror att dessa
spelat någon avgörande roll, lagligt förbjudna som de äro i Turkiet
och strängt övervakade av den effektiva turkiska polisen. Nej, det
var ett vulkanutbrott från folkdjupet, påverkat av motsvarande
fenomen i Grekland, och västerut avvaktades med missmod de
ofrånkomliga konsekvenserna.
De uteblevo icke. I Grekland begränsade sig folkets reaktion till
protestdemonstrationer, men hela Balkanpakten drabbades med ens
av misskredit – en tendens som redan försports i Grekland och i
Turkiet efter Kremloligarkernas avbön i Belgrad i fjol våras och
det närinande till Moskva, som därefter otvivelaktigt förspordes i
Titos ogenomskinliga politik. Grekerna måste också säga sig att
vilket värde kan en militärpakt med Turkiet tillmätas, när de grekiska officerare, som kommenderats till tjänstgöring i Izmir, Atlantpaktens högkvarter i östra Medelhavet, måste med sina familjer
evakueras från staden i flygmaskin för att undkomma med livet.
Ifråga om Cypern har konung Paul av Grekland och hans regering
nödgats tjuta med ulvarna och angripa Storbritannien, som alltid
visat sig vara Greklands mest trofasta vän. Skänkte det icke bl. a.
Grekland 1863 de Joniska öarna, som de 1815 fått att förvalta?
Och när Grekland julen 1944 var i högsta nöd genom kommunistupproret, begav sig Churchill personligen till Aten och ombesörjde
ett betryggande värn genom den brittiska krigsmakten. I konung
Pauls senaste trontal häromdagen märkte man också hur han våndades mellan tvånget att skänka den grekiska patriotismen en tillbörlig trihut om Cypern och tacksamheten mot Storbritanniens
många insatser till Greklands bästa.
Tots allt är det ett löftesrikt tecken att statsledningarna i Grekland och i Turkiet samt t. o. m. Tito icke uttryckligen skrinlagt
Balkanpakten utan förklarat sig önska att på lämplig tidpunkt åter- 211
••….. IJI:””· …
Otto Järte
uppta förhandlingarna. Då skulle de kunna med ett praktiskt exempel dementera den version av mottot från Horatius, som numera
synes vara mera tidsenligt: att furstarna få betala för folkens dårskaper. Bismarck var inne på samma tankegång, när han en gång
yttrade, att regeringarna nödgas ersätta de fönsterrutor, som tidningarna i allmänna opinionens ofta missbrukade namn slå in.
212

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner