Funderingar kring makt och expertis
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
405
FUNDERINGAR KRING l\IAKT
OCH EXPERTIS
Au fil. kand. HENR/C VON SCHWERI1\’
Organisationerna i dagens
Sverige har med sin zzppbyggnad och målsättning – ensidigt materialistisk- inte förmått bidra till en zztjämning
au klassmotsättningar, som i
dag saknar fotfäste i den sociala verkligheten. Detta är
en av de slzztsatser, som fil.
kand. Henric von Schwerin
kommer fram till i denna artikel, där förf. resonerar med
zztgångspunkt från Nils Elvanders arbete om Intresseorganisationerna i dagens
Sverige.
Den organiserade gruppens roll
är uråldrig i det svenska samhället, liksom i hela Västerlandet. Det
bäst kända exemplet utgör väl de
från medeltiden stammande hantverksskråna, av staten erkända och
reglerade föreningar som i Sverige
var verksamma ända till 1846 – i
Danmark hade skråväsendet avskaffats redan av Kristian IV två-
hundra år tidigare. När det moderna svenska organisationsväsendet
bryter igenom som politisk maktfaktor i samband med stabilise- ..;
ringspolitiken och kristidsregleringen under avspärrningsåren,
hade det alltså traditioner att falla
tillbaka på. Och utvecklingen efter
1945 har sannerligen inte bidragit
till att minska organisationsinflytandet. Sedan Gunnar Heckscher
skrev sin ”Staten och organisationerna”, vars första upplaga utkom
för tjugu år sedan, har organisationerna och deras ställning i samhället undergått genomgripande
förändringar. Det räcker att erinra
om, att Harpsund 1946 var ett
okänt begrepp utom för specialister på sörmländska slott och herresäten.
Desto märkligare är den nästan
fullständiga frånvaron av varje seriös diskussion om detta förlopp.
Författningsutredningen har avvisat tanken att lösa problemen i
samband med organisationsinflytandets tillväxt genom att söka foga in det i fasta lagstadgade former. Harpsund har möjligen emellanåt fått tjänstgöra som demagogiskt slagträ i den politiska debatten. Och facklitteraturen har inte
heller hållit jämna steg med utvecklingen. På sätt och vis är eftersläpningen begriplig: det gäller
ju här en utveckling, som sällan
406
varit direkt dramatisk, och som vi
därför först med tiden fått perspektiv på. Men det hindrar givetvis inte, att man med tacksamhet
och intresse antecknar, att en forskare äntligen åtagit sig och nu också slutfört uppgiften att belysa
denna utveckling: Nils Elvander
med sin nyutkomna Intresseorganisationerna i dagens Sverige. Den
är så innehållsrik och tankeväckande, att den skall få tjäna som
utgångspunkt för några funderingar.
Experternas kamaraderi
Elvander har berikat vår politiska ordskatt med ett träffsäkert
och talande uttryck, nämligen ”experternas kamaraderi”. Uttrycket
motsvarar närmast ett förstadium
till vad som i samtida fransk samhällsdebatt brukar benämnas ”teknokraternas diktatur”. Detta begrepp lär ha präglats av den ursprungligen trotskistiske amerikanske författaren James Burnham. Det har ibland missuppfattats och trotts åsyfta något gäng
maktsugna civilingenjörer. Någonting i den vägen har dock självfallet aldrig avsetts med beteckningen. överhuvudtaget har inte den
klassiska formen av förtryck avsetts. Den teknokratiska diktaturen undanröjer inte misshagliga
meningsmotståndare med nackskott i mörka källarvalv. Den behöver ej ens bäras upp av någon
ohederlighet eller ondskefulla avsikter, kanske inte en gång av
medveten maktvilja.
Med utvecklingen mot den teknokratiska diktaturen menas helt
enkelt, att det allt mer komplicerade moderna samhällsmaskineriet
kräver en allt talrikare uppsättning experter inom näringsliv, organisationer, kommunalförvaltning. Dessa specialister är praktiskt folk. De upprättar direktkontakt med experterna på motsvarande nivå inom departement och förvaltning. Och experterna på båda
sidor finner varandra. De ”talar
samma språk”. De strävar efter effektiva och rationella lösningar. De
är ense om att beslut i viktiga men
politiskt känsliga frågor inte bör
få försinkas genom att i evighet ältas fram och tillbaka i olika parlamentariska instanser, vilka för övrigt med vart år får allt svårare
att överblicka alla specialiserade
samhällsfunktioner. Då är det
mindre tungrott att bakom en
täckmantel av expertis driva igenom besluten och sedan låta riksdagen i efterhand sucka ja och
amen till dem. Ty experterna på
båda sidor hålls, utan att i allmänhet vara djupare politiskt eller
ideologiskt engagerade, samman
av en vag, sällan särdeles utarbetad och understundom litet naiv
tro på förnuftiga miljöfaktorers
ensamt utslagsgivande betydelse
för mänsklighetens rätta framåtskridande; det gäller alltså att skapa en förnuftig miljö; härtill är
utan tvivel förnuftigt utbildade experter bäst ägnade, och dessa bör
följaktligen också få styra och ställa härmed utan att behöva besvä-
ras av alltför omständliga formaliteter. En gemensam rationell syn
på tillvaron, gemensamma fackintressen och därtill ofta en gemensam akademisk jargong bidrar så
till att experterna inom näringsliv
och organisationer smälter samman med sina ”opposite numbers”
inom förvaltningen till en enda
”topside”, ett ”establishment” där
”alla känner alla” och som riskerar att med tiden komma att uppvisa skrämmande många likheter
med den ”nya klass”, som Milovan
Djilas sett etableras i öststaterna.
Tråkighetens diktatur
Den här i grova drag återgivna
utvecklingen har väl kanske främst
uppmärksammats i de anglosaxiska länderna och i Frankrike.
Det är möjligt att Barry Goldwater, när han för två år sedan
löpte till storms mot ”big government, big business och big labour”,
hade den teknokratiska överhetsstaten i tankarna med dess centraliserade mammutförvaltning, kartelliserade näringsliv och av akademiskt utbildade funktionärer dirigerade fackföreningsrörelse. Men
Goldwaters kritik bars upp mera
av olustladdad aning än av genomtänkt insikt. Han drömde sig tillbaka till nybyggares, trappers och
guldgrävares fria liv innan röken
från fabriksskorstenar ännu för- 407
dunklat den klara himlen över Kalifornien och Arizona. Hans program blev därför också bara en historieromantisk stämning, aldrig
ett framtidsdugligt alternativ. Ty
suddiga reaktionära stämningar
kommer· aldrig att skapa framtid.
Sin mest tillspetsade form har
varningarna för det teknokratiska
robotsamhället kanske fått i JeanLuc Godards ”Alfaville”, en av
fjolårets mest lysande filmprestationer. I Alfaville är makten inte
längre brutal och blodfläckad. Alfaville är samhället som styrs av
en gigantisk elektronhjärna, Alfavilies Gud, datamaskinen ”Alfa
60”. Mellan den i datamaskinen
förkroppsligade överheten och den
enskilde finns ingenting. Och det
är betecknande, att teknikerna
bakom Alfa 60 inte alls är påfallande ondskefulla eller ens motbjudande. De är bara logiska. Och trå-
kiga, tråkiga som en folkpartistisk
riksdagsman i en nykterhetsdebatt.
Ändå får man en förkvävande
känsla av att den teknokratiska
diktaturen, när den når denna fulländning – och ännu är det dessbättre en bit kvar dit – inte bara
kommer att bli en tråkighetens
diktatur. Den kommer i själva verket att få alla tidigare förtryckarsamhällen i historien att te sig
tämligen oförargliga. Inkvisitionens de Torquemada och dragonardernas de Noailles ter sig vid
en jämförelse med Alfaviiles professor von Braun närmast som
småpyssliga hustomtar.
408
I Sverige
har väl varken på det politiska eller det konstnärliga planet någon
verklig debatt om telmokratiproblemet ännu inletts. Någon gång
har man kanske snuddat vid det.
Men det har då tyvärr brukat stanna vid antydningar om socialdemokratisk makthunger som huvuddrivfjädern bakom denna utveckling. Detta synsätt är emellertid verklighetsfrämmande. Hela
frågan är dessutom egentligen för
allvarlig för att få urarta till ett
demagogiskt tillhygge i partipolitiska trätor. Teknokraten står med
samma överlägsna hånleende
framför Brantingmonumentet på
Norra Bantorget som framför Gustav Vasas sarkofag i Uppsala domkyrka. Och det kan ifrågasättas,
om inte en dag huvudstöten mot
teknokratiseringen kommer att bä-
ras upp av de djupa leden i fackföreningsrörelsen. I den mån teknokratin överhuvudtaget kommer
att ha några ideologiska anknytningar utöver den vaga, redan
nämnda miljötron, kommer man
att finna den liberala trolöshetsfilosofin mest användbar. Med den
kommer man nämligen att kunna
klippa av alla band av sammanhållning och solidaritet hos de
grupper, från vilka man fruktar
ett framtida motstånd.
Illland framförs uppfattningen,
att en överhetsstat aldrig skulle
kunna slå rot hos oss. En fri och
vaken press skulle övervaka överheten och obarmhärtigt slå ned på
alla diktaturtendenser. I sin bok
framlägger Elvander avslutningsvis några synpunkter, som inte ligger allt för långt bort från denna
uppfattning. De förefaller dessvärre kanske inte helt övertygande.
Presstödet kan förr ses som det
första ledet i ett förlopp, som efterhand mer eller mindre omärkligt kommer att suga in de opinionsbildande media i den teknokratiska överhetsstatens maktsfär.
Där kommer de sedan visserligen
att få tjänstgöra som effektiva
övervakningsinstrument men
det kommer inte att bli teknokratin, utan dess kritiker som ställs
under övervakning.
Mellanmakterna
På ett annat ställe i Elvanders
bok vidarebefordras emellertid
synpunkter, som i detta sammanhang är ytterst intressanta. Det är
när han redogör för en artikel av
Bertil östergren i Tiden. östergren
framhåller hur centraliseringstendenserna i vissa avseenden kringskurit den enskildes möjligheter
att utöva inflytande på de samhälleliga besluten, en utveckling partierna varit oförmögna att bromsa.
Men med organisationsväsendets
framväxt har människorna erhållit
nya kanaler längs vilka de kan gö-
ra sitt inflytande gällande. Även
om det skulle vara små maktgrupper som styr organisationerna, innebär dessas uppmarsch ändå, att
den enskilde fått fler maktgrupper
att ty sig till. Organisationerna
framstår som av staten oberoende
maktcentra, ”som bereder ett bättre skydd för den enskildes frihet
och trygghet än vad partierna som
enda mellanled mellan stat och individ skulle kunna göra”.
Det intressanta med östergrens
inlägg är, att han här snuddat vid
både konservativa och socialistiska
– eller kanske snarast syndikalistiska – tankegångar. Man tycker
sig förnimma en avlägsen återklang av Alexis de Tocquevilles
varningar att demokratin, genom
att avlägsna de i samhället ”naturligt framvuxna mellanmakterna”
mellan staten och den enskilde, i
själva verket bereder väg för en
framtida allsmäktig överhetsstat;
lika väl som man tycker sig känna
igen de förmarxistiska socialisternas, de franska syndikalisternas
och engelska gillesocialisternas
teorier om att man bör undanröja
vådorna både av en allt förkvävande statsmakt och en extrem individualism genom att i stället tillförsäkra mer eller mindre självstyrande produktionsenheter en
central roll i samhället.
östergren har därmed anknytit
till klassiska föreställningar om
den organiserade gruppens betydelse vilka går mycket längre tillbaka än till de Tocqueville, Proudhon eller Sorel, och som inte bara
är idehistoriskt intressanta, utan
ännu mer kan skänka värdefulla
uppslag både för hur vi i automationens och atomkraftens tidevarv
skall kunna utveckla den frihet
409
och det folkliga självstyre, som vi
upplever som omistliga västerländska värden, och hur vi skall kunna
bemästra de otaliga mänskliga problem, som industrialisering och urbanisering ställt oss inför.
Den organiserade gruppens renässans
I en TV-debatt på Svindersvik
för ett par år sedan framhöll Artur
Lundkvist, att demokratin bleve
absurd om den skulle innebära, att
alla människor skulle bestämma
om allting. Skall det vara någon
mening i det hela, bör var och en
ha medbestämmanderätt på sådana områden, där han begriper nå-
gonting. – Med den tilltagande
specialiseringen av samhällsfunktionerna kommer Artur Lundkvists synpunkter att vara ännu
riktigare i framtiden än vad de är
redan nu. Frågan är därför, om vi
inte en dag kommer att ställas inför ett val. Antingen får vi i en
kanske inte allt för avlägsen framtid vräka över bord ett folkstyre,
som då förlorat varj e vettig innebörd och i stället förvandlats till
en tom och meningslös dekoration
över ett svenskt Alfaville. Eller
också måste vi anpassa det efter
helt nya och tidsenliga förutsättningar. I klartext innebär detta:
den organiserade gruppens renässans som den moderna bäraren av
uråldrigt svenskt folkstyre.
Å andra sidan skulle en renässans av den organiserade gruppen
som konstitutionellt erkänd politisk maktfaktor kräva en genom- 410
gripande omstrukturering av hela
organisationsväsendet, som i vissa
avseenden är starkt föråldrat. Ännu vilar våra .stora organisationer
på en grundval, som för ett halvsekel sedan eller ännu mer timrades med sikte på en klasskamp av
i dag möjligen musealt intresse.
Under 70-talet kommer TCO :s
medlemstal att gå om LO :s, ett förhållande som kanske bättre än nå-
got annat klargör, att vi i dag står
inför en helt annan social verklighet än under storstrejkens dagar,
och som visar meningslösheten i
alla försök att av historieromantiska eller andra skäl hålla de traditionella klassmotsättningarna vid
liv. I den mån klasskampstanken
skulle erhålla förnyad aktualitet –
och det kan självfallet i och för sig
inte uteslutas – kommer den därför att få radikalt annorlunda karaktär.
Med sin nuvarande uppbyggnad
och målsättning har organisationerna därför inte förmått bidra till
en utjämning – förr möjligen i en
del fall till en konservering – av
klassmotsättningar, som i dag saknar fotfäste i den sociala verkligheten och som därför ter sig absurda. Med sin i regel ensidigt materialistiska inriktning har de inte
heller alltid varit särdeles intresserade av socialpsykologiska insatser för att sopa undan förlegade
fördomar. De har därigenom inte
heller fått tillfälle att ta på sig den
andra huvuduppgift som borde bli
deras i ett samhälle, där folk från
Ystad till Raparanda blir hopfösta
i samma femtonvåningars höghus
ute i Hökarängen, själlösa maskiner där man kan framleva ett halvt
liv utan att lära känna sin närmaste granne; nämligen att skänka
jäktade nutidsmänniskor en känsla av gemenskap, en känsla av att
utföra en livsuppgift. I ett samhälle, där stress och känslor av meningslöshet och främlingskap i tillvaron föder neuroser på löpande
band, är denna uppgift hos organisationerna lika väsentlig som deras
produktionstekniska och arbetsmarknadsmässiga funktioner. Och
först när den organiserade gruppen tagit sig an den uppgiften,
kommer den att framgångsrikt
kunna bära upp rollen som den
moderna bäraren av traditionellt
svenskt folkstyre.
Och först när vi lyckats spränga
den centraliserade teknokratin och
fördela dess uppgifter – eller åtminstone en stor del av dem – på
sådana självstyrande enheter,
kommer vi att vara garderade mot
att en gång i framtiden ställas ensamma mot professor von Braun
och hans Alfa 60.
FUNDERINGAR KRING l\IAKT
OCH EXPERTIS
Au fil. kand. HENR/C VON SCHWERI1\’
Organisationerna i dagens
Sverige har med sin zzppbyggnad och målsättning – ensidigt materialistisk- inte förmått bidra till en zztjämning
au klassmotsättningar, som i
dag saknar fotfäste i den sociala verkligheten. Detta är
en av de slzztsatser, som fil.
kand. Henric von Schwerin
kommer fram till i denna artikel, där förf. resonerar med
zztgångspunkt från Nils Elvanders arbete om Intresseorganisationerna i dagens
Sverige.
Den organiserade gruppens roll
är uråldrig i det svenska samhället, liksom i hela Västerlandet. Det
bäst kända exemplet utgör väl de
från medeltiden stammande hantverksskråna, av staten erkända och
reglerade föreningar som i Sverige
var verksamma ända till 1846 – i
Danmark hade skråväsendet avskaffats redan av Kristian IV två-
hundra år tidigare. När det moderna svenska organisationsväsendet
bryter igenom som politisk maktfaktor i samband med stabilise- ..;
ringspolitiken och kristidsregleringen under avspärrningsåren,
hade det alltså traditioner att falla
tillbaka på. Och utvecklingen efter
1945 har sannerligen inte bidragit
till att minska organisationsinflytandet. Sedan Gunnar Heckscher
skrev sin ”Staten och organisationerna”, vars första upplaga utkom
för tjugu år sedan, har organisationerna och deras ställning i samhället undergått genomgripande
förändringar. Det räcker att erinra
om, att Harpsund 1946 var ett
okänt begrepp utom för specialister på sörmländska slott och herresäten.
Desto märkligare är den nästan
fullständiga frånvaron av varje seriös diskussion om detta förlopp.
Författningsutredningen har avvisat tanken att lösa problemen i
samband med organisationsinflytandets tillväxt genom att söka foga in det i fasta lagstadgade former. Harpsund har möjligen emellanåt fått tjänstgöra som demagogiskt slagträ i den politiska debatten. Och facklitteraturen har inte
heller hållit jämna steg med utvecklingen. På sätt och vis är eftersläpningen begriplig: det gäller
ju här en utveckling, som sällan
406
varit direkt dramatisk, och som vi
därför först med tiden fått perspektiv på. Men det hindrar givetvis inte, att man med tacksamhet
och intresse antecknar, att en forskare äntligen åtagit sig och nu också slutfört uppgiften att belysa
denna utveckling: Nils Elvander
med sin nyutkomna Intresseorganisationerna i dagens Sverige. Den
är så innehållsrik och tankeväckande, att den skall få tjäna som
utgångspunkt för några funderingar.
Experternas kamaraderi
Elvander har berikat vår politiska ordskatt med ett träffsäkert
och talande uttryck, nämligen ”experternas kamaraderi”. Uttrycket
motsvarar närmast ett förstadium
till vad som i samtida fransk samhällsdebatt brukar benämnas ”teknokraternas diktatur”. Detta begrepp lär ha präglats av den ursprungligen trotskistiske amerikanske författaren James Burnham. Det har ibland missuppfattats och trotts åsyfta något gäng
maktsugna civilingenjörer. Någonting i den vägen har dock självfallet aldrig avsetts med beteckningen. överhuvudtaget har inte den
klassiska formen av förtryck avsetts. Den teknokratiska diktaturen undanröjer inte misshagliga
meningsmotståndare med nackskott i mörka källarvalv. Den behöver ej ens bäras upp av någon
ohederlighet eller ondskefulla avsikter, kanske inte en gång av
medveten maktvilja.
Med utvecklingen mot den teknokratiska diktaturen menas helt
enkelt, att det allt mer komplicerade moderna samhällsmaskineriet
kräver en allt talrikare uppsättning experter inom näringsliv, organisationer, kommunalförvaltning. Dessa specialister är praktiskt folk. De upprättar direktkontakt med experterna på motsvarande nivå inom departement och förvaltning. Och experterna på båda
sidor finner varandra. De ”talar
samma språk”. De strävar efter effektiva och rationella lösningar. De
är ense om att beslut i viktiga men
politiskt känsliga frågor inte bör
få försinkas genom att i evighet ältas fram och tillbaka i olika parlamentariska instanser, vilka för övrigt med vart år får allt svårare
att överblicka alla specialiserade
samhällsfunktioner. Då är det
mindre tungrott att bakom en
täckmantel av expertis driva igenom besluten och sedan låta riksdagen i efterhand sucka ja och
amen till dem. Ty experterna på
båda sidor hålls, utan att i allmänhet vara djupare politiskt eller
ideologiskt engagerade, samman
av en vag, sällan särdeles utarbetad och understundom litet naiv
tro på förnuftiga miljöfaktorers
ensamt utslagsgivande betydelse
för mänsklighetens rätta framåtskridande; det gäller alltså att skapa en förnuftig miljö; härtill är
utan tvivel förnuftigt utbildade experter bäst ägnade, och dessa bör
följaktligen också få styra och ställa härmed utan att behöva besvä-
ras av alltför omständliga formaliteter. En gemensam rationell syn
på tillvaron, gemensamma fackintressen och därtill ofta en gemensam akademisk jargong bidrar så
till att experterna inom näringsliv
och organisationer smälter samman med sina ”opposite numbers”
inom förvaltningen till en enda
”topside”, ett ”establishment” där
”alla känner alla” och som riskerar att med tiden komma att uppvisa skrämmande många likheter
med den ”nya klass”, som Milovan
Djilas sett etableras i öststaterna.
Tråkighetens diktatur
Den här i grova drag återgivna
utvecklingen har väl kanske främst
uppmärksammats i de anglosaxiska länderna och i Frankrike.
Det är möjligt att Barry Goldwater, när han för två år sedan
löpte till storms mot ”big government, big business och big labour”,
hade den teknokratiska överhetsstaten i tankarna med dess centraliserade mammutförvaltning, kartelliserade näringsliv och av akademiskt utbildade funktionärer dirigerade fackföreningsrörelse. Men
Goldwaters kritik bars upp mera
av olustladdad aning än av genomtänkt insikt. Han drömde sig tillbaka till nybyggares, trappers och
guldgrävares fria liv innan röken
från fabriksskorstenar ännu för- 407
dunklat den klara himlen över Kalifornien och Arizona. Hans program blev därför också bara en historieromantisk stämning, aldrig
ett framtidsdugligt alternativ. Ty
suddiga reaktionära stämningar
kommer· aldrig att skapa framtid.
Sin mest tillspetsade form har
varningarna för det teknokratiska
robotsamhället kanske fått i JeanLuc Godards ”Alfaville”, en av
fjolårets mest lysande filmprestationer. I Alfaville är makten inte
längre brutal och blodfläckad. Alfaville är samhället som styrs av
en gigantisk elektronhjärna, Alfavilies Gud, datamaskinen ”Alfa
60”. Mellan den i datamaskinen
förkroppsligade överheten och den
enskilde finns ingenting. Och det
är betecknande, att teknikerna
bakom Alfa 60 inte alls är påfallande ondskefulla eller ens motbjudande. De är bara logiska. Och trå-
kiga, tråkiga som en folkpartistisk
riksdagsman i en nykterhetsdebatt.
Ändå får man en förkvävande
känsla av att den teknokratiska
diktaturen, när den når denna fulländning – och ännu är det dessbättre en bit kvar dit – inte bara
kommer att bli en tråkighetens
diktatur. Den kommer i själva verket att få alla tidigare förtryckarsamhällen i historien att te sig
tämligen oförargliga. Inkvisitionens de Torquemada och dragonardernas de Noailles ter sig vid
en jämförelse med Alfaviiles professor von Braun närmast som
småpyssliga hustomtar.
408
I Sverige
har väl varken på det politiska eller det konstnärliga planet någon
verklig debatt om telmokratiproblemet ännu inletts. Någon gång
har man kanske snuddat vid det.
Men det har då tyvärr brukat stanna vid antydningar om socialdemokratisk makthunger som huvuddrivfjädern bakom denna utveckling. Detta synsätt är emellertid verklighetsfrämmande. Hela
frågan är dessutom egentligen för
allvarlig för att få urarta till ett
demagogiskt tillhygge i partipolitiska trätor. Teknokraten står med
samma överlägsna hånleende
framför Brantingmonumentet på
Norra Bantorget som framför Gustav Vasas sarkofag i Uppsala domkyrka. Och det kan ifrågasättas,
om inte en dag huvudstöten mot
teknokratiseringen kommer att bä-
ras upp av de djupa leden i fackföreningsrörelsen. I den mån teknokratin överhuvudtaget kommer
att ha några ideologiska anknytningar utöver den vaga, redan
nämnda miljötron, kommer man
att finna den liberala trolöshetsfilosofin mest användbar. Med den
kommer man nämligen att kunna
klippa av alla band av sammanhållning och solidaritet hos de
grupper, från vilka man fruktar
ett framtida motstånd.
Illland framförs uppfattningen,
att en överhetsstat aldrig skulle
kunna slå rot hos oss. En fri och
vaken press skulle övervaka överheten och obarmhärtigt slå ned på
alla diktaturtendenser. I sin bok
framlägger Elvander avslutningsvis några synpunkter, som inte ligger allt för långt bort från denna
uppfattning. De förefaller dessvärre kanske inte helt övertygande.
Presstödet kan förr ses som det
första ledet i ett förlopp, som efterhand mer eller mindre omärkligt kommer att suga in de opinionsbildande media i den teknokratiska överhetsstatens maktsfär.
Där kommer de sedan visserligen
att få tjänstgöra som effektiva
övervakningsinstrument men
det kommer inte att bli teknokratin, utan dess kritiker som ställs
under övervakning.
Mellanmakterna
På ett annat ställe i Elvanders
bok vidarebefordras emellertid
synpunkter, som i detta sammanhang är ytterst intressanta. Det är
när han redogör för en artikel av
Bertil östergren i Tiden. östergren
framhåller hur centraliseringstendenserna i vissa avseenden kringskurit den enskildes möjligheter
att utöva inflytande på de samhälleliga besluten, en utveckling partierna varit oförmögna att bromsa.
Men med organisationsväsendets
framväxt har människorna erhållit
nya kanaler längs vilka de kan gö-
ra sitt inflytande gällande. Även
om det skulle vara små maktgrupper som styr organisationerna, innebär dessas uppmarsch ändå, att
den enskilde fått fler maktgrupper
att ty sig till. Organisationerna
framstår som av staten oberoende
maktcentra, ”som bereder ett bättre skydd för den enskildes frihet
och trygghet än vad partierna som
enda mellanled mellan stat och individ skulle kunna göra”.
Det intressanta med östergrens
inlägg är, att han här snuddat vid
både konservativa och socialistiska
– eller kanske snarast syndikalistiska – tankegångar. Man tycker
sig förnimma en avlägsen återklang av Alexis de Tocquevilles
varningar att demokratin, genom
att avlägsna de i samhället ”naturligt framvuxna mellanmakterna”
mellan staten och den enskilde, i
själva verket bereder väg för en
framtida allsmäktig överhetsstat;
lika väl som man tycker sig känna
igen de förmarxistiska socialisternas, de franska syndikalisternas
och engelska gillesocialisternas
teorier om att man bör undanröja
vådorna både av en allt förkvävande statsmakt och en extrem individualism genom att i stället tillförsäkra mer eller mindre självstyrande produktionsenheter en
central roll i samhället.
östergren har därmed anknytit
till klassiska föreställningar om
den organiserade gruppens betydelse vilka går mycket längre tillbaka än till de Tocqueville, Proudhon eller Sorel, och som inte bara
är idehistoriskt intressanta, utan
ännu mer kan skänka värdefulla
uppslag både för hur vi i automationens och atomkraftens tidevarv
skall kunna utveckla den frihet
409
och det folkliga självstyre, som vi
upplever som omistliga västerländska värden, och hur vi skall kunna
bemästra de otaliga mänskliga problem, som industrialisering och urbanisering ställt oss inför.
Den organiserade gruppens renässans
I en TV-debatt på Svindersvik
för ett par år sedan framhöll Artur
Lundkvist, att demokratin bleve
absurd om den skulle innebära, att
alla människor skulle bestämma
om allting. Skall det vara någon
mening i det hela, bör var och en
ha medbestämmanderätt på sådana områden, där han begriper nå-
gonting. – Med den tilltagande
specialiseringen av samhällsfunktionerna kommer Artur Lundkvists synpunkter att vara ännu
riktigare i framtiden än vad de är
redan nu. Frågan är därför, om vi
inte en dag kommer att ställas inför ett val. Antingen får vi i en
kanske inte allt för avlägsen framtid vräka över bord ett folkstyre,
som då förlorat varj e vettig innebörd och i stället förvandlats till
en tom och meningslös dekoration
över ett svenskt Alfaville. Eller
också måste vi anpassa det efter
helt nya och tidsenliga förutsättningar. I klartext innebär detta:
den organiserade gruppens renässans som den moderna bäraren av
uråldrigt svenskt folkstyre.
Å andra sidan skulle en renässans av den organiserade gruppen
som konstitutionellt erkänd politisk maktfaktor kräva en genom- 410
gripande omstrukturering av hela
organisationsväsendet, som i vissa
avseenden är starkt föråldrat. Ännu vilar våra .stora organisationer
på en grundval, som för ett halvsekel sedan eller ännu mer timrades med sikte på en klasskamp av
i dag möjligen musealt intresse.
Under 70-talet kommer TCO :s
medlemstal att gå om LO :s, ett förhållande som kanske bättre än nå-
got annat klargör, att vi i dag står
inför en helt annan social verklighet än under storstrejkens dagar,
och som visar meningslösheten i
alla försök att av historieromantiska eller andra skäl hålla de traditionella klassmotsättningarna vid
liv. I den mån klasskampstanken
skulle erhålla förnyad aktualitet –
och det kan självfallet i och för sig
inte uteslutas – kommer den därför att få radikalt annorlunda karaktär.
Med sin nuvarande uppbyggnad
och målsättning har organisationerna därför inte förmått bidra till
en utjämning – förr möjligen i en
del fall till en konservering – av
klassmotsättningar, som i dag saknar fotfäste i den sociala verkligheten och som därför ter sig absurda. Med sin i regel ensidigt materialistiska inriktning har de inte
heller alltid varit särdeles intresserade av socialpsykologiska insatser för att sopa undan förlegade
fördomar. De har därigenom inte
heller fått tillfälle att ta på sig den
andra huvuduppgift som borde bli
deras i ett samhälle, där folk från
Ystad till Raparanda blir hopfösta
i samma femtonvåningars höghus
ute i Hökarängen, själlösa maskiner där man kan framleva ett halvt
liv utan att lära känna sin närmaste granne; nämligen att skänka
jäktade nutidsmänniskor en känsla av gemenskap, en känsla av att
utföra en livsuppgift. I ett samhälle, där stress och känslor av meningslöshet och främlingskap i tillvaron föder neuroser på löpande
band, är denna uppgift hos organisationerna lika väsentlig som deras
produktionstekniska och arbetsmarknadsmässiga funktioner. Och
först när den organiserade gruppen tagit sig an den uppgiften,
kommer den att framgångsrikt
kunna bära upp rollen som den
moderna bäraren av traditionellt
svenskt folkstyre.
Och först när vi lyckats spränga
den centraliserade teknokratin och
fördela dess uppgifter – eller åtminstone en stor del av dem – på
sådana självstyrande enheter,
kommer vi att vara garderade mot
att en gång i framtiden ställas ensamma mot professor von Braun
och hans Alfa 60.