Fundamentala friheter, inte fundamentalism

Samtidigt som debatten, särskilt på kultursidorna, om hur vi ska hantera klimatfrågan håller på att spåra ur totalt, börjar det dyka upp positiva tecken. Allt fler ser förespråkarna för mindre resande som de självförhärligande elitister de är, skriver Anders Ydstedt.

Emma Wiesner, C, skriver i Expressen att ett modernt samhälle borde inte tvinga oss att välja mellan rörlighet och minskad klimatpåverkan. ”Att minska rörlighet, resande och handel är ett steg tillbaka i utvecklingen” (Expressen 190211). I GP skriver Kajsa Dovstad på ledarplats att ”klimatångest har blivit ytterligare ett sätt att posera i stället för att vidta konkreta åtgärder för att kompensera för den egna klimatpåverkan” (GP 190209) och i Timbros Smedjan skriver Lars Anders Johansson att ”Nu mobiliserar eliterna för att återigen göra utlandssemestern till en exklusivitet för ett fåtal.” (Smedjan 190212) Äntligen höras röster av förnuft.

Efter slowfood kommer nu slowtravel, eller till och med notravel. Till FNs klimatmöte i Katowice var det populärt att posera med att man valt tåget istället för att flyga även om detta tog 27 timmar mot flygets 8 timmar, enligt SVT.

Notravel-eliten har redan sett världen och berättar gärna om sina resor, samtidigt som de predikar mot att andra ska få samma möjlighet. Slowtravel-eliten lever liv där de kan kosta på sig lyxen att resa långsamt. Slowtravel är i praktiken en omöjligt för de flesta av oss eftersom det både är för dyrt och tar för lång tid för att klara affärsresor eller hushålla med ett begränsat antal semesterdagar.

Man kan tro att detta är en ny debatt men så är inte fallet. I boken Far och flyg som kom ut första gången 2010 och som nu finns fritt för nedladdning skrev Maria Rankka, Fredrik Torehammar och jag om hur mobilitet alltid varit en maktfråga.

När nya färdsätt gav fler möjlighet att resa kom också protesterna från de som tidigare haft resandet som ett privilegium. När frikyrkopastorn Thomas Cook 1841 startade charterbranschen med att ge Londonbor möjlighet att göra helgutflykter med de nya järnvägarna kom också protester från den brittiska eliten. Varför ska stadsbor ut på landet för? Då handlade de om att erbjuda en nykter helgaktivitet till en hårt arbetande storstadsbefolkning. Samma debatt fick vi när lågprisflyget gjorde flyget tillgängligt för fler.

Intressant nog är det när de breda folklagren får tillgång till resande som kritikerna vaknar till liv. Kärnan i elitismargumentet är att vanliga människors resande är onödigt eller till och med oönskat.

Resande och möten mellan människor är i grunden avgörande för välstånd och teknisk utveckling. Det är så vi hittar de riktiga lösningarna på miljö- och klimatfrågan.

Att vi svenskar avstår från egna resor är ger kanske några ton mindre koldioxid. Att bidra till teknisk utveckling kan ge så mycket mer. Utmaningen är att hitta lösningar som är så attraktiva och billiga att de slår igenom globalt. Då kan vi göra skillnad. Att begränsa resande är en elitistisk tagelskjorta som ytterst handlar om makt.

Glöm inte att begränsningar i resande är det som kännetecknar diktaturer. Friheten att resa är något fundamentalt som vi måste slå vakt om.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift