Print Friendly

Frontbildning i skolfrågan

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRONTBILDNING
I SKOLFRÅGAN?
Av rektor F. HALDEN
I DE många och långa debatter om skolans utgestaltning, som
kom igång långt innan utredningsresultaten började ge underlag
för en mera konkret diskussion, spårades tydliga strävanden att
göra en skolreform till en socialdemokratisk angelägenhet av primär betydelse. skolutredningen av 1940 fick på sitt sätt känning
av detta, då dess arbete följdes med en viss misstro i radikala
kretsar. Det kändes förmodligen litet surt, att en högerpolitiker
fick sätta igång den stora omdaningen.
Från samlingsregeringen hamnade man ju i allmän skördestämning. Nu skulle det också äntligen bli fart på skolreformerandet.
Den lusiga takten i utredningens arbete skulle avlösas av hurtiga
och raska tag från en parlamentarisk och därför till sin majoritet
socialistisk kommission. Otåligheten var så stor, som vi minns,
att utredningen, vars arbete ändå skulle vara en grundval för
den nya instansens insatser, inte fick tid att avsluta sin verksamhet förrän kommissionen började. Den nervösa ivern blev snart
nog ersatt av en mera traditionell statlig arbetstakt. skolkommissionen hälsades på socialdemokratiskt håll som arbetarrörelsens
kommittll för förverkligandet av en demokratisk skolorganisation.
I spetsen för kommissionen stod, som bekant, dåvarande ecklesiastikministern, nuvarande statsministern Erlander. Inte minst dennes egna uttalanden spände arbetarpartiernas förväntningar
ganska högt. Man fick rätt snart veta, att kommissionens förslag
var att betraktas som det socialdemokratiska arbetarpartiets program i skolfrågan.
Redan på hösten 1946 byttes ordförande. Det är bekant, att statsrådet Weijne, som nu tillträdde, ansåg, att skolfrågan borde lyftas
över partifejderna. Han sökte målmedvetet en samförståndslösning
och var beredd att göra offer för att denna enighet skulle kunna
bevaras. Det fanns också skäl att tro, att det inte fanns så mycket
283
F. Halden
som skilde partierna åt. I varje fall gick det inte så markerade
rågångar dem emellan, att en kompromiss måste bli alltför urvattnad. Då skolkommissionen nyss hade börjat sitt arbete, ordnade
de fyra politiska ungdomsrörelserna i Stockholm en diskussion om
skolans framtida gestaltning. På väg till mötet, där undertecknad
var en av inledarna, avlyssnades på spårvagnen ett samtal om
den aktuella frågan mellan några förgrundsgestalter inom arbetarpressen. En av dem anmärkte, att det vid en förhandskollation
mellan inledarna hade visat sig, att man var ganska överens om
hur man ville ha det ordnat i stora drag. Sällskapet blev förvånat
och tydligen också en smula besviket över den uteblivna motsättningen. Det fanns grund för en samförståndslösning.
På sätt och vis kan det kanske sägas, att kommissionens betänkande utgör den socialdemokratiska synen på skolfrågan och att
den 1950 framlagda propositionen var ett slags kompromiss för
att nå samförståndet, som herr Weijne önskade. Så kan man, om
man vill, tolka den uppmjukning i mångt och mycket, som alla
kunde notera vid jämförelsen. Man var mera allmänt belåten med
propositionen än med betänkandet. Det är uppenbart, att herr Weijnes inställning var mera modifierad än företrädarens. Många ville
tolka detta som en följd av herr Weijnes erfarenheter från lärarbanan.
Det kunde knappast ha varit naturligt, om partierna trots propositionens kompromisser skulle ha underlåtit att yttra sig motionsvägen. De tre borgerliga oppositionspartierna avlät partimotioner, och därutöver kom enskilda motionärer med skiftande
förslag från avslag på allt till ändringar i petitesser, alldeles som
det brukar vara.
Det särskilda utskott, som fick i uppdrag att för riksdagens
räkning granska inkomna förslag, arbetade också på en samförståndslösning. Man ville fortfarande undvika strid kring skolreformen. Det är egentligen egendomligt, att man kunnat lyfta frå-
gan så påtagligt ur den partibetonade fejden. Enigheten måste
ha varit så pass stor i väsentliga drag, att ingen kunde koka valsoppa på sina speciella synpunkter. Det är ju också möjligt, att
den goda viljan här fått ett uttryck, som i så fall är hedrande
för demokratin. Då utskottets förslag förelåg färdigt, kunde man
konstatera ytterligare en uppmjukning i formuleringar och resonemang. Kompromissen hade fullbordats: kommissionens fräna och
friska ton hade dämpats först till propositionens av herr Weijnes
koncilianta inställning präglade förslag till utskottets, som tagit
284
Frontbildning i skolfrågan?
vissa intryck av motionerna, som ju också hade förfarna bevakare
i utskottet.
Den passus, som tilldragit sig största uppmärksamheten och som
torde vara avgörande för den kommande skoldebatten, om det nu
blir någon i samband med just de frågor, som behandlades 1950,
berör enhetsskolans ställning i förhållande till de gamla skolformerna. Propositionens formulering löd i punkt 1: »Åtgärder skola
vidtagas för genomförande inom tid, som framdeles bestämmes,
av en på nioårig allmän skolplikt grundad enhetsskola, avsedd
att ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan,
den kommunala mellanskolan och realskolan samt, till viss del,
den kommunala flickskolan och den praktiska mellanskolan»
(kursiveringen gjord här).
Man ville uppenbarligen få riksdagen att besluta, att i princip
de uppräknade gamla skolformerna skulle försvinna. De skulle
alltså få sin dödsdom i maj 1950 men få anstånd med sitt avlivande
tills tidpunkten kunde vara lämplig ur många skilda synpunkter,
»inom tid, som framdeles bestämmes». Det krävs alltså enligt denna
formulering ytterligare ett riksdagsbeslut om genomförandet av
enhetsskolan och om avvecklingen av de uppräknade skolformerna,
men det beslutet skall avse endast tidpunkten, inte själva sakfrågan. Eller var det meningen att detta beslut skulle kunna fattas
på administrativ väg, så som man anser sig kunna avskaffa disputationsprovet för lektorskompetens eller så som franskan en
gång gjordes till fast skrivspråk på latinlinjenT
Utskottet hade, bland många andra invändningar, på sitt bord
bl. a. starka uttryck för kravet på effektivitet i undervisningen
och i skolorganisationen, inte minst kraftigt framförda av högerns
partimotion. Man spårade också farhågor för att skolformer, som
redan utdömts, inte skulle vara så livskraftiga och effektiva, som
man måste förutsätta att alla skolformer skall vara så länge de
är i verksamhet. Högern skrev härom: »Att redan nu fatta beslut,
som i princip skulle innebära en avveckling, låt vara i en tämligen
avlägsen framtid, av nuvarande realskolan och flickskolans lågstadium, förefaller oss strida mot principerna för en allsidig, objektiv försöksverksamhet.» Man ville alltså ställa även ett ev. beslut
om avvecklandet av de gamla skolformerna på framtiden och låta
försöksverksamheten avgöra, om enhetsskolan enbaJ;t skulle bli
framtidens melodi eller om man kunde tänka sig ett system, där
t. ex. en vanlig, traditionell realskola existerade jämsides. Denna
tanke vann anslutning inom utskottet av allt att döma. Dettas
285
F. Halden
hemställan ryckte in en mening under punkt l, som kan tydas i
den riktningen. Där står: »Åtgärder skola vidtagas för genomförande inom tid, som- med beaktande av vad utskottet härom
framhållit- framdeles bestämmes, av en på nioårig allmän skolplikt grundad enhetsskola avsedd att, i den tillämnade försöksverksamheten ådagalägger lämpligheten, ersätta etc.» (kursiveringen
gjord här).
Vad utskottet framhållit torde vara det som står att läsa på
sidan 106 i dess utlåtande: »Det allmänna genomförandet är avsett
att äga rum först sedan av försöksverksamheten framgått, att
enhetsskolan förmår fylla de uppgifter, departementschefen angivit för densamma, och i övrigt nödiga betingelser befunnits vara
för handen. Utskottet finner det önskvärt, att det i första punkten
av de riktlinjer, som riksdagen kommer att godkänna, på lämpligt
sätt markeras, att enhetsskolans genomförande är beroende av
vissa förutsättningar. Det har sålunda synts utskottet viktigt att
redan i denna första punkt inrycka en hänvisning till försöksverksamheten och att vidare däri åberopa vad utskottet anfört
i fråga om tidpunkten för definitivt beslut rörande skolplikten.»
Att utskottet haft en bestämd avsikt med sin formulering och
dess avvikelse från propositionens, torde vara uppenbart.
Det var ju ett principbeslut, som fattades av riksdagen. Dess
konkreta konsekvenser blev en rätt begränsad försöksverksamhet,
men ingenting mera. Enigheten uppnåddes. Alla partier anslöt sig
till reformplanerna i den form, som utskottet givit dem. Fanns
inga meningsbrytningar bakom den släta ytan~
Utskottets ordförande, herr Sandler, yttrade i debatten den 26
maj 1950, att man gjort en kompromiss. Vidare säger han där:
»Därur framgår ingen tvekan om behovet av den nioåriga skolan.
Det framskymtar däremot, att det har funnits olika uppfattningar
om hur man bäst skall utnyttja dess nio år. – – – I de ordalag,
som utskottet har valt i sin kläm, ligga inrymda både tanken att
enhetsskolan skall vara föremål för ett successivt utbyggande och
det mått av villkorlighet, i fråga om framtida avgöranden såväl
i kommunala som i statliga instanser, som måste vara inneslutet,
om man menar allvar med försök.»
Herr Andren, som även tillhörde utskottet, yttrade vid samma
tillfälle bl. a.: »Vi se av denna formulering, att utskottet utan vidare accepterar den nioåriga skolplikten. Men enhetsskolans förmåga att ersätta de nu bestående skolformerna är knuten till ett
förbehåll, nämligen att det skall ske endast i den mån som den
286
Frontbildning i skolfrågan?
kommande försöksverksamheten visar lämpligheten. Det innebär
bland annat, att genomförandet kanske bara kommer att ske successivt, och det innebär måhända också, att genomförandet endast
blir partiellt, att alltså vissa av de gamla skolformerna komma
att få bestå vid sidan om den s. k. enhetsskolan.» Vidare säges i
anförandet: »Jag konstaterar med stor tillfredsställelse, att det
beslut, som riksdagen nu går att fatta, icke kommer att innebära,
att de nu bestående skolformerna utan vidare skola vara dödsdömda.» Detta sista i sammanhanget mycket viktiga yttrande motsades inte av utskottsordföranden i hans tidigare citerade anfö-
rande, som kom efteråt i debatten.
I andra kammaren hade en ledamot av 1946 års skolkommission
tillfälle att uttala sin tolkning av utskottets formulering, nämligen
herr Wallentheim: »Det är sant, att både propositionen och utskottsutlåtandet på en rad punkter innebära jämkningar, och det
är sant att man i andra hänseenden har skjutit ställningstagandet
på framtiden.» Och längre fram: »—av motiveringen framgår klart och tydligt, att man här i princip godkänner enhetsskolan och att utformningen av denna enhetsskola skall vara beroende på försöksverksamheten». Vilka detaljer, som skall bestämmas i framtida beslut framgår inte i detta yttrande, liksom knapast i något annat heller. Man kan gissa på differentieringen som
en viktig sådan delfråga, ävensom yrkesutbildningen. Fröken HUdur Nygren, sedermera en kort tid ecklesiastikminister, uttryckte
vissa farhågor med anledning av enigheten. »Det varken kan eller
bör väl fördöljas, att denna enighet nåtts genom en kompromiss.
Däremot är i och för sig ingenting att erinra, om man bara inte
behöver befara, att formuleringsskickligheten varit så stor, att
den döljer djupgående meningsskiljaktigheter, vilka kanske
komma att medföra, att dagens enighet kommer att förbytas i
morgondagens oenighet, när det gäller att tolka vad som har beslutats av 1950 års riksdag.» Dessa farhågor saknar helt säkert
inte fog.
I en skrift, betitlad Aktuell politik och daterad november 1951,
tar statsskreteraren i ecklesiastikdepartementet Ragnar Edenman
upp frågan om vad riksdagen egentligen beslöt våren 1950. Han
säger, liksom fröken Nygren i riksdagen, att »enigheten nåddes
genom en kompromiss, vars uttolkande kan komma att medföra
bekymmer, när vi om några år skall draga de praktiska och definitiva slutsatserna av den försöksverksamhet, som skall bli avgörande för enhetsskolans utformning. Det är därför angeläget,
287
F. Halden
att man från socialdemokratiskt håll ständigt slår fast att den
9-åriga enhetsskolan i princip är beslutad och att endast dess utformning i fråga om organisation, elevmaterialets differentiering,
arbetsformer etc. är beroende av resultatet av den nu pågående
försöksverksamheten.— Men lika klart är, att hela verksamheten måste syfta fram emot enhetsskolan, och den får under inga
förhållanden utnyttjas till att konservera de nuvarande skolformerna. Någon konkurrens mellan den gamla och nya skolan kan
det därför icke vara fråga om bland annat av det skälet, att parallellsystemet är oförenligt med själva enhetsskoleprincipen.» Detta
är i varje fall klart besked: »under inga förhållanden» får de
gamla skolformerna konserveras, inte ens om enhetsskolan skulle
visa sig vara en sämre skola än det gamla~ Doktrinerna bestämmer
kursen. Enhetsskolans ide, som även propositionen talar om, är
helig. Allt, som strider mot den, skall förgås, även om det skulle
visa sig vara bättre.
För dem, som trodde att riksdagsbeslutet innebar ett löfte, att
dödsdomen över den traditionella skolan skulle anstå tills försöksverksamheten kunde bedömas, är det här citerade uttalandet av
en ledande socialdemokrat av intresse. Fanns det alltså trots allt
djupa klyftor under den släta ytan~ Är motsättningarna i skolfrågan så stora, att vi har att se fram emot en strid~ I stor utsträckning kommer detta förstås att bero på försöksverksamhetens
resultat. Är de godartade blir striden knappast av. Är de negativa
blir den desto skarpare mellan å ena sidan doktrinärerna, å andra
sidan dem, som vill göra det bästa möjliga för svensk ungdom,
oberoende av förhandsuttalanden och fastlåsta ideer. Det förtjänar
också att påpekas, att differentieringen som varit en av de mest
debatterade detaljerna i skolfrågan, lämnas öppen åt ett kommande beslut. På den hänger i själva verket hela organisationen
av enhetsskolan, på den hänger de nuvarande realskolornas öde,
om de sedan kommer att döpas om eller inte. Risken är dock, att
en förnuftig lösning, ägnad att ta vederbörlig hänsyn till de många
skiftande förutsättningarna bland skolungdomen, förklaras strida
mot enhetsskolans ide eller principer. Uppenbart är, att resonemanget från socialdemokratiskt håll kan lämna fältet fritt för
godtycklig bedömning. Om det också blir godtyckliga beslut kommer uppenbarligen att i hög grad bero på vem som har makten i
riksdagen, då det slutgiltiga beslutet skall fattas.
Man kan tillfoga den reflexionen, att det kan vara en nackdel
att utforma ett riksdagsbeslut så, att det uppstår tvist om vad
288
Frontbildning i skolfrågan?
som har beslutats. Detta kanske ligger i principbeslutandets natur,
men saken är värd uppmärksamhet främst från deras sida, som
är med och fattar besluten. Eller är oklarheten ur vissa synpunkter
en fördel~
Debatten om enhetsskolan har avlösts av en helt annan skolfråga: bristsituationen. Det är ont om lärare och ont om lokaler.
Då man fortfarande talade om skolreformen framhölls det, att
bland grundförutsättningarna för reformens genomförande var
tillgången på lärare en av de viktigaste. Utan goda lärare vore
den nya skolan dömd att misslyckas. Därför bl. a. fattades ett
principbeslut. Reformen skall genomföras, då de stora barnkullarna, som nu ökar bristernas följder, avlösts av mindre kullar och
då man får bättre proportioner mellan lärare och elever. Det blir
om ett tiotal år tidigast. Tills dess skall vi i huvudsak ha den gamla
skolan i behåll med de förändringar i dess kursplaner och metoder,
som kan komma under hand.
För att möta lärarbristen, som fört vårt högre skolväsen in i
en svårartad kris, där snabba åtgärder krävs för att undvika kaos,
har en synpunkt förts in i diskussionen, som kan te sig överraskande. Genom att införa den treåriga realskola, som skolreformen
bjuder på, i förtid, skulle behovet av akademiskt utbildade lärare,
och det är där bristen föreligger, minskas. Nu måste man ju ha
sådana lärare i fyra eller fem årsklasser. Den ganska egendomliga
situationen skulle då inträffa, att den lärarbrist, som för två år
sedan var ett motiv för dröjsmål med reformen, nu skulle bli ett
av recepten att lösa lärarbristens problem. I sanning en underbar
utveckling, utanför inflytandet från utredningar, kommissioner
och riksdagsutskott! Om man fastnade för denna lösning, skulle
det slutgiltiga beslut i skolfrågan, som flera av citaten ovan berört,
tydligen föregripas. En kommande riksdag skulle ställas inför ett
fullbordat faktum och ha att uttala sin välsignelse åt detta, samt
möjligen att ordna vissa detaljer. Enhetsskolan skulle ha blivit
genomförd i karaktär av krisåtgärd, vilket väl dess tillskyndare
knappast hade tänkt sig. Verkligheten kan komma att bli underbarare än dikten!
Uppenbart är, att den aktuella situationen på skolfronten är
besvärande och medför många oberäknade konsekvenser. Våra
nuvarande läroverk blir knappast starkare och effektivare under
denna period. De kommer att ställa upp till en jämförelse med
försöksdistrikten för enhetsskolan med en viss belastning inte bara
av ingrodd och genom reformpropagandan underblåst misstro utan
289
F. Halden
också av de klenare arbetsresultat, som väl måste bli en följd av
dålig lärarrekrytering, beskurna kursplaner, ökade klassavdelningar. Den treåriga realskolans organisation och B-skolans arbetsmetoder kan komma att bli normgivande utan ytterligare riksdagsbeslut. Att fundera över om detta är lyckligt eller inte blir
då heller inte relevant. Finns det alternativ i dagens läge~ Skolfrågan kan komma att ge ett intressant exempel på hur prognoser
och planeringar kommer till korta mot verklighetens hårda krav.
290

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner