Fredrik Johansson; Förstatligandet av demokratin


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Förstatligandet
av demokratin
l av Fredrik Johansson
Demokratiministern är liksom Riksdagens Informationstjänsts svällande
verksamhet konkreta exempel på hur demokratin håller på att bli en statlig
i stället för en samhällelig angelägenhet.
E
TT PARLAMENT I EN VÄSTERLÄNDSK demokrati är en stor apparat – så också i Sverige.
Utöver de som är satta att stifta lag, krävs det
hundratals människor som håller maskineriet igång. Det är inget konstigt med det. Lagstiftarna skall ha den service de
Riksdagsbiblioteket är välsorterat och bemannat med
kunniga professionella och hjälpsamma bibliotekarier,
riksdagens hemsida är ett mönster av god och lättillgänglig information och riksdagens utredningstjänst
består av kompetenta och hyggligt hårt arbetande individer (som inte bara ägnar sig åt att
behöver.
Smygförstatligandet
ställa till otyg för polismän i Helsingborgstrakten).En riksdagsledamot skall ha tillgång till ett vasst bibliotek, kunna få
hjälp med research, resande, andra
praktiska göromål etc. Det skall finnas bra tillgång på datorer, faxar,
kopieringsapparater, tidningar och
tidskrifter, några bra restauranger,
varför inte en hygglig bar och möjlighet att bo och sova anständigt. Ett
bra parlament är dessutom tillgängaV demokratin kommer att Många ledamöter skulle säkert
säga att en del inte alls fungerar
fortsätta -den har sin egen som det skall. De får för lite hjälp,
de får för lite uppmärksamhet etc.
dynamik OCh den ifrågasätts Men huvudproblemet är inte att
riksdagsmännen inte alltid får den
egentligen inte seriöst.
service de kan kräva, utan att ”Riksdagen” – inte som lagstiftande förligt för medborgarna. Debatter är offentliga, beslut redovisas öppet och snabbt, allt offentligt material (vilket torde
vara i princip allting) är lättillgängligt och så vidare.
Efter några år som tjänsteman – partianställd, men
placerad i Riksdagen – kan jag
konstatera att en hel del av detta
fungerar i vårt land. På vissa
områden skulle den som är
van vid en modern arbetsplats
riva sitt hår (och sannolikt
kommer riksdagens dataavdelning aldrig bli någon av
mina mer hängivna supportrar), på andra är det
väldigt välbeställt.
samling, utan som någon sorts
demokratins ständigt pågående mässarrangör – ägnar
sig åt saker och ting som inte ett parlament skall ägna
sig åt. Under den nuvarande ledningen- talman Dahlhar detta eskalerat.
Riksdagen har exempelvis en informationstjänst och
ett InfoCentrum. Vilket i sig inte är så märkligt, det finns
naturligtvis skäl att underlätta medborgarnas efterfrå-
gan på information om vilka beslut som fattas i parlamentet, att se till att det finns möjlighet att besöka riksdagen och kanske också köpa souvenirer och böcker om
riksdagen.
MEN, DET STANNAR INTE DÄR. Riksdagens informationstjänst skickar ut pressmeddelanden där de
talar om vilka beslut som har fattats. Låter kanske inte så
o
ro
3
o
;:>:;”’
-.
OJ
r-r
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr s-61 EPJ
…….
ro
’-
..:::.::.
o
E
Q)
o märkligt. Men var och en
som skrivit pressmeddelanden vet att hur de
läses bestäms av hur de
skrivs och i vilken ord-~~
~ ~ •.• ning informationen
O ….. kommer. Och när riks- ””-.\r{”U\JM- dagens informatörer
C”Bi~ }_}_’- ”väljer ut det viktigaste” ur ett riksdagsbeslut, så är
det alltid någon som kommer att vara missnöjd.
Dessutom råkade de mindre partierna illa ut, åtminstone tidigare, eftersom de inte alltid har ordinarie platser i utskotten. Därför kunde det bli pressmedelanden
där exempelvis moderaterna, men inte kristdemokraterna reserverade sig emot ett beslut. Inte beroende på
skillnader i uppfattningar, utan
frågan är varför han, eller för den delen någon annan,
skall stå i riksdagens lokaler och torgföra sina åsikter.
Sveriges riksdag bedriver vidare bokhandel. Inte så
att det går att köpa böcker som handlar om riksdagshusens arkitektur och det svenska parlamentets historia,
möjligen finns det sådant också. Utan det säljs böcker
som uppfattas som intressanta i samhällsdebatten. När
undertecknad gick in och påpekade att det var helt oacceptabelt att Sveriges Riksdag sålde ”Globaliseringsfällan’:
lät representanten från Riksdagens Informationstjänst
meddela att man minsann också sålde böcker från Timbro.
Efter att under tio lönlösa minuter försökt förklara
det principiellt tveksamma i att Riksdagen sålde politiskt kontroversiella böcker och att två fel inte innebar ett
rätt, var det uppenbart att det inte gick att nå fram till
personen jag talade med. Vederbö-
beroende på skillnader i representation i aktuellt utskott. Riksdagens informationsRiksdagens informationstjänst
har enligt uppgift idag 29 informatörer anställda. Det är fler än vad
rande kunde inte begripa att det var
något konstigt att ”Riksdagens”
avsändarlegitimitet lades bakom
tjänst har enligt uppgift idag politiska uppfattningar. ”Då kan vi
alla riksdagspartier har tillsammans 29 informatörer anställda.
ju inte sälja några böcker alls!”.
Till saken hör dessutom att en av
Stockholms bättre privata boklådor
– Hemlins – ligger tvärs över Västerlånggatan, mindre än femtio
meter från detta statens försäljningskontor för blandad politisk litteratur. Vad Hemlins gjort för ont
på sina riksdagskanslier. Samman- Det är fler än vad aIla rikstaget kostar kalaset drygt 30 miljoner kronor. Det är vad ett hyggligt
stort parti har att röra sig med. dagspartier har tillsammans
I övrigt ägnar sig ”Riksdagen” åt
de mest varierande verksamhetersannolikt i syfte att stärka demopå sina riksdagskanslier.
kratin och det offentliga samtalet. Riksdagen anordnar
politiska möten- så kallade politikercafeer där respektive riksdagsgrupp förväntas ställa upp med ledamöter
för att dessa i regi av riksdagens informationstjänst skall
möta medborgarna.
Det är naturligtvis omöjligt att säga nej till sädana
aktiviteter- även om samtliga partier sannolikt föredrar
att själva sköta kontakterna med medborgarna.
Men det stannar inte där. Tämligen okända riksdagsledamöter drar nog för lite folk- så riksdagens informationstjänst vill ha bättre dragplåster. Så för att förbättra samhällsdebatten ytterligare bjuder ”Riksdagen”
(inte ledamöterna eller de politiska partierna) in föreläsare – för att i Riksdagen föreläsa om böcker eller om
olika mer eller mindre genomtänkta politiska uppfattningar.
S
ÅLEDES KUNDE MAN I TIDNINGARNA för några månader- i annonser -läsa att radioreportern Björn Elmbrant skulle komma och i ett av Riksdagens Informationstjänsts evenemang föreläsa om ”Hyperkapitalismen”. Man kan tycka vad man vill om Elmbrant. Men
ett är säkert, det han tycker är inte okontroversiellt. Och
för att behöva konkurrera med en
bokhandel med vidhängande våldsmonopol är höljt i
dunkel.
En annan invändning var att ett upphörande av bokförsäljningen skulle innebära att man inte heller skulle
kunna sälja böcker av riksdagsledamöter – exempelvis
den vid tiden utkomna
Uppdrag fred (vilken ju
som bekant hade betydan- SVERIGEs
TflE swEDtsu PA~ I K SDi\ G
de upplageproblem). Jag LlA>~ENr
tyckte då att man i och för ~
sig skulle kunna tänka sig ~ J.• 8 J.• 8
att riksdagen tillhanda- ””’:) l8tlit1 l8tlit1
höll böcker av nuvaran- 0 J.• 8
de eller avgångna leda- teliii
möter – men att jag CENT’Rsom lackmustest på VMdetta såge att de började sälja
John Bouvins ”-Riksdagen kan dra åt helvete!”.
Globaliseringsfällan togs tillfälligt bort ur skyltfönstret- men bokförsäljningen har inte upphört.
Alarmismen kring ”demokratins kris” är stor business i Sverige. Partierna tappar i medlemsantal, ungdomar anses var ointresserade av politik och väljarnas förEI!J lSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61
troende för politiker och politikens institutioner är lågt.
Mänga av dessa problem är naturligtvis värda att ta på
största allvar – det är inte
odelat positivt om medborgarna slutar bry sig
om allmänna angelägenheter.
Problemet är att den lösning som allt som oftast
implementeras är farligare än de bekymmer
den försöker lösa. Att
över partiernas, medias, bokhandlarnas och
andra oberoende institutioners uppgifter som arenor
150.000 kronor för något som beskrivs som ”ARPUtveckling”, Nykterhetsrörelsen i Skäne får av någon
anledning bara 40.000 för ”En påse fylld med Demokrati”. Bland övriga deltagare i arbetet för att stärka
demokratin finns Folkets Husrörelsen i Värmland, Kriminellas revansch i samhället och ett ansenligt antal
kommuner och kommunala förvaltningar.
D
EMOKRATIDEBATTEN I SVERIGE har nästan alltid
varit oändligt pretentiös och alarmistisk. Debattö-
rer ramlar över varandra för att vara oroliga över demokratins kris och för att föreslå åtgärder för att ”stärka
demokratin”. Den liberala synen på statens institutioner
och framförallt på åtskillnaden mellan statens institutioner och det civila samhället verkar nästan alltid få
stryk.
och deltagare i samhällsdebatten, är
bara ett exempel på vad som skulle
kunna kallas demokratins förstatliEn sak man lär sig snabbt
Tyvärr finns det fä liberala eller
borgerliga debattörer som protesterar mot den tilltagande statsdemokratin. Det är lätt att se ett löjets
skimmer över statsfinansierade projekt för att utveckla den ”uthålliga”
demokratin, men frågan är mer
principiell och djupgående. Hur kan
det vara så okontroversiellt att vi
lägger det samhälleliga engagemanget i händerna på regering och
riksdag. Varför tilläter de politiska
gande i Sverige. är att stater som talar
M
ED EN OSUND KOMBINATION
av goda föresatser och en
oförmåga att se skillnader mellan
offentlig och civil verksamhet engageras de institutioner som skall kontrolleras och legitimeras av demokratin, i demokratin själv.
vidast och bredast om
demokrati inte sällan har
mest orent mjöl i påsen.
Det är symptomatiskt att vi har en demokratiminister. Hur smakar det? ”Demokratiminister”? Regeringen har en person som arbetar med att legitimera regeringen. Inga andra jämförelser, men är det en sak man
lär sig snabbt så är det att stater som talar vidast och
bredast om demokrati inte sällan har mest orent mjöl
i påsen.
Behövs det tilläggas att ”Demokratiministern”
håller till på justitiedepartementets ”Demokratienhet”?
partierna staten ta över en verksamhet som skall stä utanför staten? Vad händer med maktdelningen i ett samhälle där alla befinner sig på Britta Lejons
SVERIGEs R Demokratitorg?
r,e81
”En,s, PARt~.K111 SDA G Smygförstatligandet av
ElVT
~ demokratin kommer att
~ l4tf4t
o WJI Sverige har ”demokratiministern” och staten
-inte enbart det socialdemokratiska partiet- åsik- CENTIU_JMter om valdeltagande och partiengagemang. Den självklara demokratiska rättigheten att ställa sig utanför valprocessen stigmatiseras. Participationsdemokratin är
norm.
fortsätta – den har sin egen
dynamik och den ifrågasätts egentligen inte seriöst.
Ju djupare demokratins kris
påstås vara, desto större
kommer partiernas partistödsberoende att bli, ju fler
uppgifter kommer Riksdagens
Bland annat driver regeringen web-platsen ”Demokratitorget.” Där kan man debattera demokrati och delaktighet, söka bidrag för ”demokratiprojekt” ” Bidrag
kan ges till projekt av folkbildningskaraktär som har god
spridning och som syftar till att stimulera deltagandet i
den demokratiska processen.”
Bland de lyckliga bidragstagarna märks LO, som fått
150.000 riksdaler för projektet ”Kunskap ger makt att
utveckla demokratin”. ”Filmcentrum Syd” har också fått
Informationstjänst plocka på sig och till slut så blir det
allmänna en angelägenhet för ett statens demokrativerk
(sannolikt administrerat under justitiedepartementets
”Demokratienhet”.)
Till slut blir politiken och demokratin en statlig angelägenhet.
Fredrik Johansson (fredrik.johansson@moderat.se) har
arbetat i Carl Bildts stab på riksdagen.
iSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61 m