Förföljelserna mot den Lutherska kyrkan i Balticum


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

. s’
38
FÖRFÖLJELSERNA MOT DEN LUTHERSKA
KYRKAN I BALTICUM
Kommunisterna söker i Västerlandet sprida den föreställningen
att under Chrusjtjovs regim den
kristna kyrkan inom Sovjetunionen inte längre är utsatt för den
förföljelse, som ägde rum under
Stalins tid. Även en och annan
svensk andlig har märkligt nog
låtit sig bedraga av talet om en
större tolerans nu än tidigare från
kommunisterna gentemot de kristna; så förklarar domprosten Oscar
Rundblom i en 1961 utgiven skrift
”Kommunismen och kyrkan”, att
ett visst mått av frihet för religionen skulle finnas i Sovjetunionen.
Denna föreställning överensstämmer emellertid icke med verkligheten. Alldeles särskilt mot de lutherska och katolska kyrkorna fortgår förföljelserna intensivt. Visserligen har man kanske inte på senare
år hört talas om så bestialiska ting
som under förföljelserna sommaren 1941, då kommunisterna under
den första ockupationen i Estland
tog livet av kyrkomän genom att
övergjuta dem med olja och bränna dem. Men alltjämnt fängslas
och deporteras kristna i Sovjetunionen.
Av Professor BIRGER NERMAN
I både Estland och Lettland var
den stora majoriteten av befolkningen protestantisk, medan i Litauen den vida övervägande delen
tillhörde den katolska kyrkan. Om
den lutherska kyrkans nuvarande
läge i Lettland har en innehållsrik
skrift, ”The Lutheran Churchof Latvia in chains”, nyligen utkommit,
författad av en framstående lettisk
andlig i Sverige, teol. lic. Leons
Cuibe, medan samtidigt den estniska kyrkans konsistorium i Stockholm i en skrift ”The Evangelical
Lutheran Church of Estonia in
Exile” och en uppsats i Balt-press
”Kyrka och ateism i dagens Estland” av redaktör Adelaide Lemberg ger inblickar i den lutherska
kyrkans aktuella ställning i Estland. Cuibes skrift har tillkommit
med anledning av den Lutherska
Världsfederationens konferens i
Helsingfors i augusti 1963, då man
upptog de lutherska kyrkorna i
Sovjetlettland och Sovjetestland i
världsfederationen, där förut endast vederbörande exilkyrkor haft
medlemskap.
Sovjetkonstitutionen innehåller
hl. a. följ ande bestämmelse: ”Frihet till religionsutövning och frihet
till antireligiös propaganda tillerkännes alla medborgare”. Officiellt
förklarar man också: ”I vårt land
är kyrkan skild från staten. Detta
betyder, att staten icke inblandar
sig i religiösa ting.” Det låter ju
bra. Men så kommer tillägget: men
”partiet kan icke förbli passivt
gentemot religionen.” Och som alla
vet, är det ju det kommunistiska
partiet, som har högsta makten i
Sovjetunionen. Och det betyder, att
staten förföljer religionen.
Vilken ”frihet” har då den lutherska kyrkan i Lettland och Estland?
Endast antireligiös propaganda
är tillåten. Den sprids genom press,
litteratur, föredrag, radio, film, besök i religiösa personers hem för
att omvända dem o. s. v. Men de
religiösa grupperna får inte verka
utanför kyrkorna; de får inte ens
utöva något slag av barmhärtighetsverk som t. ex. att öppna vårdhem för gamla. I skolorna bedrivs
en kraftig antireligiös propaganda.
Alla barn från femte till och med
åttonde klasserna (ungefär från 12
till 16 år) inrangeras i ”unga ateistgrupper”. Särskilda skolor för ateistiska agitatorer har upprättats.
Även vid de högre läroanstalterna
finns ateistklubbar; medlemmarna
kallas ”kämpande ateister”, då de
får till uppgift att driva ateistisk
propaganda. Men någon religionsundervisning får icke förekomma i
skolorna, och ingen under 18 år får
deltaga i några religiösa ceremoni- 39
er. Ehuru de kyrkliga sammanslutningarna officiellt har rätt att trycka religiös litteratur, har detta endast i obetydligaste grad tillåtits.
När t. ex. i Lettland en enda gång
en begränsad ny upplaga av psalmboken fick ges ut, uteslöt man
många psalmer, varemot sånger
med sovjetpropaganda tillades. Däremot har det utko111mit en stor
mängd antireligiösa böcker i betydande upplagor. Andliga böcker får
inte införas från utlandet. Gudstjänsttiderna får endast anslås på
kyrkdörrarna.
På olika sätt hindras religionsutövningen. staten äger alla kyrkor
och andra gudstjänstlokaler, och
församlingarna får endast hyra
dem; likaså måste de erlägga avgift för de kyrkliga förrättningarna. Hyrorna är naturligtvis oerhört
höga. Om församlingarna inte kan
betala de begärda summorna, mister de rätten att begagna lokalerna.
Man förhindrar ofta möjlighet till
utövande av gudstjänst genom att
hyra ut lokaler till andra ändamål.
En rad kyrkor har stängts för religionsutövning genom att de förstörts av kommunisterna eller att
man icke givit tillstånd till reparering av krigsskador. Ofta nekar
staten församlingarna material till
reparering, och man tar ifrån dem
material, som de skaffat. Det är
därför lätt att skylla på, att församlingarna inte kan sköta reparationerna. Så förbjöds användningen av Rigakatedralen 1959 under
förevändning att församlingen inte
– ;_- ·:
40
kunde reparera orgeln. Kyrkan behövdes också för profana konserter. Många kyrkor har också förvandlats till konserthus, danslokaler, biografer, antireligiösa museer,
klubblokaler, magasin o. s. v. Söndagen är inte längre helgdag –
man har olika vilodagar — och de
kyrkliga högtidsdagarna har blivit
vanliga arbetsdagar, allt i avsikt
att hindra religionsutövning. Församlingarnas arbete kan också
hindras därigenom att man fordrar
ett visst minimiantal medlemmar i
dem för tillstånd att använda en
kyrka, och siffran kan efter lägenhet höjas, så att antalet ej kan uppbringas. Naturligtvis har staten och
partiet sina utsända och rapportö-
rer vid gudstjänsterna. De kristna
registreras hos den hemliga polisen,
på arbetsplatserna o. s. v. Kyrkbesökare betecknas som illojala mot
regimen och som folkfiender.
Man söker på olika sätt hindra
prästerna, vilka klassificeras som
”icke-arbetande”, i deras ämbetsutövning, t. ex. att förrätta begravningar. Man har därvid t. o. m. gått
till handgripligheter mot dem. Att
de inte får verka i hemmen, organisera söndagsskolor och andra
ungdomsgrupper är klart. De kan
icke erhålla annan tjänst vid sidan
av sin prästerliga sysselsättning.
Prästgårdarna, som givetvis nationaliserats, har endast i få fall fått
användas av prästerna. Dessa
måste betala en förhöjd skatt, i
Lettland ca 80 % av sina inkomster, vilka består av den privata ersättning, som de erhåller för sina
förrättningar. De måste själva ombesörja sådana bestyr som klockringning, ljuständning o. s. v.
Då de teologiska fakulteterna i
Tartu och Riga stängts, finns ingen
möjlighet till teologisk utbildning;
blott kurser rörande kyrkliga handlingar har stundom anordnats (i
Riga nu nedlagda). Antalet präster
har därför också starkt avtagit –
många har ju också deporterats,
mördats, eller på annat sätt likviderats, och åtskilliga har lyckats
rädda sig genom flykt – och uppgår nu i Lettland blott till ca 110
på ca 250 församlingar mot under
den fria tiden ca 270 på ca 280 församlingar, i Estland till ca 50 präster mot tidigare ca 250 på ca 170
församlingar.
Medlemmarna av församlingarna
är förbjudna att arbeta som lärare
i skolor och vid universitet. Så blev
en lärare, som samlade sina elever
i sitt hem kring en julgran, deporterad. Kristna ungdomar har icke
tillträde till högre utbildning.
Den lutherska kyrkan sorterar
under en profan kommitte för religion i Sovjetunionen. Det är den,
som utser ärkebiskop och den
högsta kyrkostyrelsen; endast av
det kommunistiska partiet accepterade kandidater från församlingarna får deltaga i valen och måste
rösta på de av kommitten föreslagna kandidaterna. Den nuvarande ärkebiskopen i Lettland är en
under den fria tiden avsatt präst;
naturligtvis måste han offentligt
prisa statens och partiets handlingar, bl. a. att Rigadomen undanhålles församlingen och förvandlats
till en konserthalL Det är ärkebiskopen, d. v. s. i verkligheten den
profana kommitten, som tilldelar
församlingen präster; dessa själva
och församlingarna har ingen bestämmanderätt. Förbindelser med
utländska kyrkor får endast äga
rum efter tillåtelse av den ovannämnda profana kommitten, och
när representanter för den lutherska kyrkan reser på besök till andra
kyrkor, åtföljs de alltid av en profan övervakare.
Det är klart, att under här skildrade förhållanden antalet medlemmar i de lutherska kyrkorna i Balticum sjunkit enormt; så har antalet i den lettiska kyrkan gått ned
från ca 1.200.000 under den fria
tiden till ca 500.000. Även kyrkobyggnadernas antal har minskat
katastrofalt, i Lettland från ca 300
1939 till 110 av församlingarna använda 1963.
Så ser det alltså ut för lutheranerna i Balticum, ett tillstånd, som
skulle innebära en förbättring underChrusjtjovs maktutövning.1962
har i stället kommunistpartiet officiellt proklamerat ”ett fullständigt
avskaffande av alla rester av reli- 41
gion”. Liksom nazismen vill kommunismen ersätta religionen med
sin egen ideologi.
Sovjet har på sistone gått in för
att låta den lutherska kyrkan få
vissa kontakter med utlandet, t. ex.
med den Lutherska Världsfederationen, för att genom fullständigt
falska uppgifter från sitt prästerskap föra Västerlandet bakom ljuset ifråga om den lutherska kyrkans verkliga ställning i Balticum.
Så uttalade Sovjetestlands lutherske ärkebiskop på Helsingforskonferensen, att de kyrkliga förhållandena i Estland vore helt normala
och att sovjetregimen till och med
understödde kyrkan. I hemlandet
har han aldrig fått göra något offentligt uttalande, och det i Helsingfors återgavs ej heller i Estland, utan var avsett för esterna
utomlands. Då även svenska andliga fallit för denna propaganda,
har det varit ytterst värdefullt, att
man i vårt land fått kunskap om
den brutala verkligheten. Ty vilken ställning man i Västerlandet än
personligen må ha till religionen,
därom måste alla demokrater vara
ense, att full trosfrihet hör till de
oförytterliga mänskliga rättigheterna.