Flaggan i topp för Sveriges veteraner

Efter många års kämpande är den 29 maj äntligen allmän flaggdag, och högtidlighållandet börjar så sakta nå längre än ceremonin på Djurgården. Veterandagen håller fortfarande på att hitta sina former, men är på rätt väg, skriver Amanda Wollstad.

I länder som i modern tid upplevt krig på nära håll är dagarna helgade åt landets soldater, sjömän och officerare helgdagar. Många har dessutom delat upp högtidlighållandet: en minnesdag för de stupade, och en veterandag för de som klarade sig.

Andra har hittat en medelväg. I Nederländerna är Dodenherdenking den 4 maj minnesdagen för civila och militära stupade under den tyska ockupationen av landet och i efterföljande konflikter världen över. Det är en helgdag, men bara var femte år. Varje år hålls dock två tysta minuter vid 20.00 med en precision som imponerar vem som helst. Allt står still, de allestädes närvarade cyklisterna kliver av sina fordon, lokaltrafiken stannar och längst vägarna kör bilister åt sidan och stänger av motorn. Alla vet vad som stod på spel, och vad som offrades. Veterandagen hålls istället sista lördagen i juni, så att folk ska vara lediga, och firas med stor ceremoni och en enorm parad genom Haag, sätet för landets regering, parlament och kungahus.

I Sverige håller veterandagen fortfarande på att hitta sina former. Den 29 maj högtidlighölls först 2008 och har bara haft statsceremoniell status sedan 2011. Dagen till ära hålls en ceremoni vid minnesmonumentet Restare på Djurgården i Stockholm, lite vanvördigt kallat ”kotten” bland de som önskat sig ett något mer traditionellt gestaltande verk på platsen. Där är pompa och ståt, Hans Majestät Konungen och prinsen delar ut medaljer, Försvarsministern och Överbefälhavaren håller tal. Veteranförbundet Fredsbaskrarna leder en egen marsch dit genom staden. För två år sedan deltog statsministern för första gången, vilket hedrar Löfven. Reinfeldt hade alltid annat för sig, något som knappast stärkte Moderaternas aktier hos de försvarsvänliga tidigare kärnväljarna.

Efter flera års idogt arbete av inte minst den moderata riksdagsledamoten Annicka Engblom bestämdes förra året slutligen att dagen skulle bli allmän flaggdag. Beslutet trädde i kraft i juli, och således är årets veterandag den första med påbjuden flaggning.

Förmodligen är flaggandet minst lika viktigt som införandet av ceremonin. Nästa steg för veterandagen blir nämligen att ta steget ut från Djurgården och in bland de svenska traditionerna, från Kiruna till Ystad.

Flera kommuner, inte minst regements- och flottiljstäderna, håller redan egna ceremonier. I bland annat Karlstad och Sundsvall finns lokala monument, i morgon invigs en minnesplats i Helsingborg och i samband med årets veteranmarsch, den sjunde i ordningen, invigs ett monument i Skellefteå. Flera är på gång, och det motioneras friskt i kommunfullmäktige runt om i landet.

På Folk- och Försvars Rikskonferens i Sälen i januari höll Ulf Kristersson ett tal som blev mycket uppskattat, inte minst för sin final. Statsministerkandidaten avslutade nämligen med att tacka de kvinnor och män som ”försvarar Sverige och står upp för den västerländska demokratins ideal och för vårt sätt att leva”. Ett steg i kampen för att åter få Moderaterna att framstå som det försvarsvänliga partiet, naturligtvis, men kanske också ett tecken på att något håller på att ändras utanför den partipolitiska positioneringen.

Tacksamheten gentemot de som riskerar allt för frihet och demokrati sitter långt inne när vi tror att friheten är oss gudagiven. Kanske är det den gryende insikten om att så inte är fallet som får oss att hissa flaggorna på tisdag.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift