Print Friendly, PDF & Email

Extremismen får aldrig relativiseras

Av Gunnar Hökmark | 22 januari 2021



Nej, det räcker inte att endast vara emot den extremism och de auktoritära riktningar som man vill beskylla sina politiska motståndare för. Försöken att göra inrikes partipolitik av stormningen av den amerikanska kongressen är att relativisera extremismens krafter. Samtidigt visar det på en blindhet inför de idéer som hotar demokratin och vårt samhälle oavsett var den har sina rötter, skriver Gunnar Hökmark.

Det är precis det vi borde ha lärt oss efter åren med Trump. Alltför många har blundat inför Trumps retorik och handlingar, eller relativiserat dem, men i gengäld varit ivriga att fördöma extremism i den riktning man själv har blickat. 

Diktatur, förtryck, despoti och förakt för rättsstaten följer inte politikens färger utan måste försvaras utifrån den gemensamma plattformen av respekt för andra människor, oavsett ras, religion eller ursprung och inför deras åsikter. Aldrig för handlingar som ifrågasätter andra människors frihet. Det är nämligen inte bara med högerextremism vi ska se upp, utan med all extremism.

Det gäller inte minst på den stora kartan. Där har vi bland många andra Burma, Etiopien, Belarus, Venezuela, Kuba och Mellanösterns diktaturer. Det finns ingen tvekan om att den kinesiska regimen har lydkrafter världen över, förutom den ekonomiska makt man använder för att underkuva andra. Vi ser det i Australien, i Kanada och vi ser det i Sverige.

I Ryssland råder plutokrati som har sina följare och lojalister både bland etniska ryssar i andra länder men också av dem som är ekonomiskt uppbundna eller politiskt blinda, som i delar av den svenska så kallade fredsrörelsen. Den islamistiska extremismen har sitt ursprung i arabvärlden och i Iran men föder terror i Europas städer. Vi var många som reagerade mot den auktoritära utvecklingen i Ungern och i Polen, men tystnaden var skriande när regimen i Rumänien ville legalisera den egna korruptionen och fängsla korruptionsåklagare. 

 Allt detta finns också på den lilla karta som är vår egna, men där det för många är för nära för att vi ska se klart.

I Sveriges tredje största stad lever judar i rädsla för en antisemitism som öppet trätt fram i det öppna på gator och torg. Ingen kan säga att vi har gjort tillräckligt för att värna dem och för att bekämpa antisemitismen i denna stad. Tvärtom har de styrande i staden intagit en ibland förlåtande, ibland förstärkande och ibland förklarande inställning till den. I brittiska Labour gick det väldigt mycket längre utan att deras vänner här – med Aftonbladets Anders Lindberg som viktigt undantag – ville se det. 

Vi ser denna antisemitism även i andra delar av Sverige vilket leder till att föreningar upphör, synagogor befästs, lärare undviker att tala om Förintelsen och judar inte vågar säga vilka de är. I Sverige.

Inom vänsterns extrema grupperingar finns grupper som ständigt kan kopplas till ett parti som har säte i Sveriges riksdag. Ett parti som under decennier öppet hyllade diktaturer – från Östtyskland och Sovjetunionen till Nordkorea – och som i dag i sitt program har att staten ska äga allt. När staten äger allt finns ingen liberal demokrati. Endast så kallad ”folkdemokrati”. Det sker inte i ett vakuum. Förhärdade diktaturhyllare, som bland annat gjort en poäng av att hylla Lenin, hyllas just nu på kultursidor som beundransvärda avantgardister. Leninprisets stolta mottagare får inte pris för sina demokratiska gärningar utan för sin beundran för det totalitära. Stalin prisas som en befriare av Europa.

Det var inte länge sedan det stora partiet ville att allt ägande av företag och näringsliv skulle ställas under fackföreningars och det offentligas kontroll. När löntagarfonderna avskaffades skyndade många av de mindre modiga att säga att de varit emot det hela tiden, även när de sjöng deras lov. Det var efter den tid då alla etermedia stod under statlig kontroll i ett monopol som ledde till fängelse för dem som försökte utöva yttrandefrihet i radio, samtidigt som statsministern spelade tennis med monopolets ordförande och alla privata alternativ inom välfärden attackerades som svek mot samhället. Och idag har attackerna mot de privata alternativen på nytt återuppstått. Den liberala demokratins mångfald och öppenhet har aldrig varit självklar, utan ständigt utsatts för små eller stora attacker.

Nu vill man istället säga att det bara finns ett regeringsalternativ som är legitimt, och alla de andra illegitima, såvida man inte vill öppna dörren för fascism och nazism, en språkregel som ger dåliga vibrationer eftersom det präglade alltför många regimer i Europa under lång tid. Den typen av auktoritär liberalism, som ofta förenas med uppfattningen att media ska hålla sig till den enda Sanningen, är en liberalism som förlorat sina rötter.

Sverigedemokraterna som har ett solkigt förflutet och som präglas av nationalistisk inskränkthet är inte nazister om man vill att det ordet ska behålla sin mening. De bör ha minsta möjliga inflytande och lika lite som någon annan få påverka vår samhällsordning, men de är inget skäl för att vi ska inskränka demokratins viktiga funktion av maktskifte och väljarnas rätt att få sin röst hörd. 

Det var och är tröttsamt med dem som ständigt ville relativisera Trump, som om hans retorik och politik kunde ursäktas av att ” han sänker ju ändå skatten” eller skulle ses som en balans mot andras övertramp eller politiska krav. Men det är lika allvarligt med dem som inte ser nageln i de ögon de enbart betraktar andra med. Tron på att motsatsen till den politik man ogillar är den enda rätta skapar en polarisering som inte beror på politikens faktiska skiljelinjer, utan på simpel och ytlig positionering. Den demoniserar och underminerar den politiska debattens kvalitet vad gäller att balansera, moderera och lyssna.

Det handlar alltid om maktfullkomlighet, bristande respekt för andras uppfattningar och för mångfald och en så pass hög övertro på de egna idealen att man anser sig ha rätt att förtrycka andras. Man är blind om man inte inser att vi ska vara vaksamma mot alla håll för att värna demokratin. Förtryckets krafter är alltid allierade i den delen att de gemensamt välkomnar varje spricka i demokratins försvar. 

Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism