Print Friendly, PDF & Email

Ett public service som spinner

Av Peter J Olsson | 18 december 2020



Förändringarna i finansiering för statens television och radio skulle garantera oberoende och kvalitetsmässig public service. Men kanske betyder den tydligare skattefinansieringen att public service-bolagen blir mer beroende av den politiska debatten, inte mindre, skriver Peter J Olsson.

Den farhågan underbyggs av det debattinlägg som nu kommit från Helena Olsson, programbeställare på Sveriges Television SVT (SvD 17/12). Hon deltar i en debattserie i Svenska Dagbladet under rubriken ”Public service framtid”. Tänker man närmare efter är det något märkligt med att ett politiskt styrt mediaföretag, som av de styrande avses vara just ganska oberoende, deltar i debatten om exakt hur mycket företaget ska påverkas av politiken.

Att det skulle gå så stod väl ganska klart när finansieringsreformen avskaffade TV-licensen och skapade en public service-skatt som skulle finansiera ”radio- och TV-verksamhet i allmänhetens tjänst och verksamhet som är direkt anknuten till den”.  När någonting skattefinansieras ökar det rimliga i att utgifterna diskuteras och vägs mot andra statliga engagemang. Även om det är en specialdestineras skatt så finns det ett maximalt skatteutrymme att ta ut, och tv-skatten inkräktar därmed på möjligheten att ta ut skatt för vård, skola och omsorg; eller försvaret och rättsväsendet.

Helena Olsson hamnar dessutom i ideologiska resonemang. Dels tar hon tack och lov avstånd från de identitetspolitiska strömningarna: Att bara journalister från en samhällelig subgrupp verkligen kan skildra den gruppen. Bara en invandrare kan skildra invandrares situation och så vidare. Det är bra att hon gör upp med den blodsromantiska föreställningen även om hon samtidigt skrapar med foten och talar om vikten av bred rekrytering.

Intressantare blir det när hon diskuterar ”kritik från konservativa kretsar” för vänstervridning. Hon menar då att detta är naturligt eftersom konservativa idéer vuxit sig starkare, som ” en motkraft till den liberala pendelrörelsen och en reaktion på föränderligheten i en globaliserad värld”.

Hon menar att denna strömning måste tas på allvar och få effekt för ett företag som ska verka på hela folkets uppdrag. Samtidigt är konservatism egentligen något dåligt som historien i sin väg mot framsteg ständigt kört över:

”Ända sedan upplysningstiden har en kamp utspelat sig mellan konservativa och progressiva idéer. När förnuft och kunskap blev den nya tidens drivkraft för förändring utmanades kyrkans sanningssägare av upplysningsfilosofi och naturvetenskap. I förlängningen av upplysningens idéer kom kulturradikalismen att utmana borgerlighet och konvenans.”

Bortsett från att ”upplysningens idéer” och 1800-talets modernisering är ganska lika med just ”borgerlighet och konvenans”, så är det svårt att få resonemanget att gå ihop. Public service ska tydligen mest stå som representant för ideal i motsättning till konservatismen men ändå bereda plats för ”konservativa dygder, som till exempel bevarande av traditioner och stolthet över det egna arvet”. Är det julaftonsprogrammet med julvärd och Kalle Anka hon avser? Eller hela julhelgen med det traditionsenliga årsprogrammet om kungahuset?

Förklaringen kommer när hon hänvisar till Jonathan Haidts epokgörande studie över hur moraluppfattningarna skiljer sig mellan konservativa och radikala. Radikala lägger vikt enbart vid några få av de moralisk fält människan uppfattar, medan konservativa har en mångsidigare palett där också lojalitet, eget ansvar och anknytning till traditioner spelar stor roll. Så långt har hon rätt, men hon bevisar samtidigt tolkningen att radikala har svårare att förstå konservativas drivkrafter än tvärtom. Därmed så kanske den identitetspolitiska uppfattningen mer stämmer för denna uppdelning: Ju fler konservativa, desto bredare fält har public service-företagen förståelse för.

Den verkliga debatten borde kanske vara, inte vilka som arbetar inom public service, utan om ens tanken är rätt, den att samla hela folket i ett par ynka kanaler genom att försöka ge något åt alla.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism