Print Friendly

Ett politiskt experiment på 1600-talet

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ETT POLITISKT EXPERIMENT
PÅ 1600-TALET
Av kanslirådet jur. dr CURT ROHTLIEB
BLAND Westfaliska fredens många besynnerliga stadganden var
det ett, som kom att medföra vida fördelaktigare och lyckosammare
verkningar än man kunnat antaga. Det gällde själva sätet för fredsförhandlingarna, stiftet Osnabriick med staden. Ärofullt hade det
ju varit att bli medelpunkten för Europas diplomati. Men äran hade
blivit rätt betungande. Och när det gällde att ordna stiftets och
stadens framtid, visade det sig, att land och folk blivit en omtvistad
bytesvara för de mäktige.
1633 hade svenskarna besatt staden Osnabriick, som dock följande år återtogs av de kejserliga för en tid. staden hade redan
tidigt anslutit sig till reformationen, men kontrareformationen hade
sedan vunnit terräng. Facit av krigslyckans växlingar blev, att 1648
var Osnabriick i svenskarnas hand. Men den katolske biskopen av
Regensburg, som tillika fått Osnabriick till stift, gjorde allt för att
komma i besittning därav. Å ömse håll mobiliserade man diplomatiska förbindelser. Det givande stiftet var mer än dubbelt så
stort som Gotland och tätare befolkat. Ett lockande byte.
Det var för övrigt ej det enda fall, som diplomaterna trasslat till.
Vi svenskar ha anledning att erinra oss furstbiskopsdömet Liibeck
– väl att skilja från själva den fria riksstaden -, vilket skänkt
oss sin sista furstbiskop, Adolf Fredrik. Tvisterna om detta lilla
nominella furstbiskopsdöme, redan då otidsenligt, slutade med att
det skulle konserveras, men blott under sex furstbiskopar, som alla
skulle tillhöra huset Holstein-Gottorp. En liknande tanke genomfördes även för Osnabriick.
Allt sedan medlet av 1500-talet hade där funnits ett katolskt
generalvikariat, bestående av fyra andliga med en världslig sekreterare, samt ett evangeliskt konsistorium, bestående av två världsliga och två andliga råd. Den kyrkliga förvaltningen var därmed
paritetiskt ordnad. Den världsliga domsrätten, som länge utövats
420
Ett politiskt experiment pd 1600-talet
av folkliga domstolar, hade med den romerska rättens framträdande
på 1500-talet övergått till furstliga »Gogerichte» med ett »Obergerichb och ett furstligt kansli såsom överinstanser. Dessutom fanns
viss adlig domsrätt. I sista hand kunde man i livssaker och mål
av viktigare slag appellera till riksrätten, som i motsats till de lokala
domstolarna givetvis var katolsk.
Vid val av biskop sökte man gärna avpressa honom medgivanden,
särskilt till förmån för domkapitlet, av vilket han valdes, men även
åt ridderskapet och åt städerna. Dessa tre »ständer» hade viss kontroll och medbestämmanderätt för förvaltning, beskattning och försvar. I Westfalen hade demokratiska traditioner levt kvar långt
bättre än i de flesta andra tyska provinser. Det gällde då att ej
blott tillgodose de mäktiga, utan, från stiftets synpunkt, att bevara
den hävdvunna rättsordningen.
Helst hade Osnabriick velat bli erkänd såsom fri riksstad, men
det passade ej någon av de krigförande. De två huvudparterna vid
fredsunderhandlingarna, Sverige och kejsaren, sökte främst att tillgodose de egna intressena. Även en mellankommande part anmälde
sig, greve Gustaf Gustafsson, son till Gustaf Adolf, vars stora egenskaper han endast i ringa mån ärvt. Vad han i hög grad besatt var
gåpåaranda och en oförfärad handlingskraft. Han var kommendant i Osnabriick, där han huserade rätt godtyckligt. Med tvivelaktig rätt ansåg han sig som laglig innehavare av biskopsstiftet
och hade gjort sig både fruktad och hatad.
Stormakterna enades efter mycken köpslagan om att biskopsdömet skulle bevaras i full utsträckning, men att varannan biskop
skulle vara katolsk och varannan protestantisk. De skulle väljas
fritt. Den protestantiske skulle dock alltid tillhöra huset Braunschweig-Liineburg, som residerade i Hannover och sedermera med
Georg I kom i besittning av Englands tron.
Men greve Gustafsson ville ej ge vika för denna uppgörelse utan
rikligt skadestånd. N. b. ej till Sverige, vars trupper han blott med
regeringens fullmakt anförde, utan till honom personligen, alltså
på bekostnad av svenska intressen. Och han lyckades utverka, att
under fyra år 20 000 thaler årligen skulle utbetalas, innan han avträdde den indräktiga befattningen. I stiftet var man emellertid
så angelägen att bli kvitt honom, att man gärna redan efter kort
tid betalade 85 000 thaler, en ofantlig summa under dessa förhållanden, för att han skulle försvinna så fort som möjligt.
Den kuriösa successionsordningen kunde då träda i kraft. Var
det månne stora utsikter att den skulle hålla? En »riksdeputation»
421
-··– –·————
Curt Rohtlieb
i Niirnberg bekräftade den alternativa successionen av eu katolsk
och en protestantisk biskop samt bestämde 1650 genom en »evig
kapitulation», att katoliker och protestanter båda skulle ha fri religionsutövning. Under den evangeliske biskopen skulle särskilda
kyrkliga befogenheter tillkomma en vikarie för den katolske ärkebiskopen i Köln. De evangeliska kyrko- och skolangelägenheterna
skulle höra under ett konsistorium i Osnabriick, vilket borde återupprättas och ej lyda under någon katolsk biskop. De lokala kyrkorna uppdelades mellan katoliker och protestanter enligt tillståndet 1624, då kriget nått Osnabriick.
Den katolske biskopen Frans Wilhelm kunde alltså återinträda
i sina starkt hotade rättigheter. Befolkningen hade i god tid, till
hans ohöljda vrede, rivit fästningen Petersburg, varifrån han kunnat hota Osnabriick med omnejd. Bäst då att taga saken kallt och
vänta på bättre tider! Svenska trupper voro för resten ej långt
borta. I själva verket började för stiftet en tid av fred och uppblomstring, visserligen avbruten av hotande tillbud. Frans Wilhelm
lovade, under kraftig protest visserligen, att respektera den eviga
kapitulationen och gjorde mycket för att återställa ordning – samt
även för att kringgå stadens privilegier. Men han mötte kraftigt
motstånd.
Från ingendera sidan kunde man vänta mycken hänsyn till den
artificiella successionsordning, som blivit följden av en tillfällig
kompromiss. Men mer än de bräckliga formerna betydde den anda
av lojalitet och samförståndsvilja, som besjälade hög och låg i det
omstridda stiftet. Den europeiska maktbalansen gynnade status quo
och utnyttjades skickligt. Vid många kritiska tillfällen visade det
sig, att den teoretiskt orimliga successionsordningen kompletterades
av den viktigaste faktorn i allt samhällsliv, allmänandan. Och vad
betyder statsformen, fri riksstad eller andra ordningar, i jämförelse
därmed?
Sedan Frans Wilhelm 1661 avlidit, efterträddes han av Ernst
August, en prins av huset Braunschweig-Liineburg, som redan 10
år förut enligt westfaliska fredens bestämmelser försiktigtvis hyllats såsom efterträdare. Hjälp fick han av sin frände Wilhelm III,
när vid några tillfällen katolikerna sökte bemäktiga sig delar av
stiftet. Den nye biskopens intåg skedde med pomp och prakt för
att hävda likställigheten. Och biskopinnan, en dotterdotter till Jakob I, höll ståtligt hov på slottet.
Populariteten minskades dock efter hand i den mån nya skatter
krävdes. År 1679 ärvde biskopen kurfurstendömet Hannover, dit
422
Etl politiskt experiment på 1600-talet
huvudstaden för stiftet Osnabriick under 18 år förlades. Såsom kurfurste invecklades han i allehanda familjetvister och krig, till föga
gagn för stiftet. Han efterträddes av en lika litet andlig biskop år
1698, en hovgunstling hos kejsaren och redan biskop i Olmiitz,
Karl av Lothringen. Hälsad med glädje, sökte denne överträffa företrädaren i prakt. Skatterna växte givetvis. Men sedan han tillika
blivit ärkebiskop i Trier, var man belåten att ha honom – på
avstånd.
Efter hans död 1716 blev maktkampen mellan katolska och protestantiska intressen hotande för Osnabriick. Var domkapitlet i
stånd att hävda sig? Det var en föga rationellt sammansatt korporation, bestående av ett 20-tal medlemmar, alla adelsmän och alla
med kyrklig värdighet. Detta kollegium utövade valrätten för hela
det stora stiftet. Och det var rätt brokigt. Kyrklig utbildning hade
blott ett fåtal. De flesta voro lantjunkare.
Demokratiskt kan man ej kalla själva statsskicket. Men lantjunkarna skötte sina egendomar själva och voro solidariska utåt
med sina underhavande, av vilka flertalet hade en mer eller mindre
ofri ställning.
Den avlidne Ernst August hade efterlämnat en son, sedermera
konung Georg I. En yngre bror till denne, Ernst August, duglig
militär, lärd, vän till Leibnitz, blev efter segslitna förhandlingar
vald. Domkapitlets självkänsla hade under den långa vakansen
vuxit. Hotelser inverkade ej längre. Denne Ernst August II visade
sig såsom biskop vara en framsynt administrator. Han genomförde,
stödd på ständerna, en egendomsordning, som sedermera reglerade
förhållandena mellan godsägare och underlydande i 150 år, ävensom många andra förbättringar.
Därmed inleddes en ny tid, som knappast stördes av nyvalet efter
biskopens död. En broder till den föga framgångsrike kejsar
Karl VII, Klemens August, förut ärkebiskop av Köln och innehavare av flera andra stift blev utan synnerligt motstånd vald. Då
han residerade i Bonn, var det labila statsskicket ej hotat av någon
omedelbar fara från honom, men väl från armeerna i 7-årskriget,
däri hans äventyrliga politik indragit stiftet. Hans karakteristiska
fordran att få bygga ett nytt stort fängelse blev det allvarligaste
tvisteämnet, och han avled 1761 utan att ha fått förverkliga denna
plan eller sina planer på ökade rättigheter för katolikerna. Hans
oroliga verksamhet lyckades ej besegra konsistoriets och än mindre
ständernas sega motstånd.
Han lyckades ej heller förhindra, att två märkliga jubileer fira- 423
Curt Rohtlieb
des, år 1730 tvåhundraårsdagen av augsburgiska bekännelsen och
år 1743 tvåhundraårsdagen av Osnabriicks övergång till protestantismen. Dessa manifestationer av självkänsla livade och stärkte befolkningens medborgaranda.
Redan under 1740-talet hade en man uppträtt, som i högre grad
än någon annan satte sin prägel på samhällsutvecklingen i staden
och stiftet, Justus Möser. Från en anspråkslös borgerlig familj kom
han att bekläda en rad förtroendeposter, som enligt all teori skulle
utesluta varandra. Av ridderskapet valdes han 1747 till dess sekreterare och av den biskopliga regeringen till dess ombud, advocatus
patriae. Såsom sådan skulle han företräda regeringen både utåt
och inåt, även mot ridderskapet. Detta valde tillika honom till
syndicus.
för obemedlade, och utnämndes av regeringen även till domare i
För rättsvården verkade han såsom offentlig sakförare, särskilt
kriminalsaker. Detta är ju efter moderna begrepp alldeles på tok.
Men det gick förträffligt. Sakligt och lugnt brukade han lösa alla
konflikter, ett levande exempel på huru personligheten kan betyda
mera än institutionerna.
Under Klemens Augusts tid hade särskilt 7-årskriget bragt stiftet
i trångmål. Möser fick reda upp de ersättningsanspråk som uppstått
för underhåll av trupper m. m. En längre vistelse i London gjorde
honom förtrogen med engelskt samhällsliv, vidgade hans synkrets
och gav honom nya impulser.
Emellertid skulle nu efter Klemens August en protestantisk
biskop väljas. Georg III ville uppskjuta valet till efter fredsslutet,
och domkapitlet gick gärna med på att en tid vara utan biskop.
Såsom huvudman för huset Braunschweig-Liineburg önskade Georg,
efter sin andre sons födelse, att denne skulle bli biskop i Osnabriick.
Och domkapitlet valde med glädje den föreslagne. En oskadligare
biskop kunde man ju ej önska sig. Vid ett halvt års ålder bekläddes
alltså prinsen, som erhållit namnet Fredrik, med biskoplig värdighet.
Biskop Fredrik stannad~ emellertid tillsvidare kvar i vaggan hos
sina föräldrar. Såsom ställföreträdare skulle två geheimeråd fungera. Då dessa emellertid saknade all kännedom om och intresse
för stiftet, utnämndes Möser till deras rådgivare. Han skulle, med
bibehållande av alla sina övriga befogenheter, föredraga alla statsoch rättssaker för dem samt blev den verkligt styrande under biskopens hela omyndighet. Såsom ofrälse kunde han naturligtvis ej få
deras rang. Ofta måste han anföra besvär över beslut, till vilka han
424
Ett politiskt experiment på 1600-talet
medverkat, och sedan i realiteten själv avgöra besvären. Belåtenheten tycks ha varit allmän.
Först 1783 tillträdde biskopen regeringen. Hovhållningen inknappades under tiden, finanserna förbättrades, vägar anlades, näringarna, särskilt linodlingen, uppmuntrades. Att märka är en strängt
genomförd lagstiftning mot lyxvaror och överdåd vid bröllop och
andra festligheter. Biskopen fyllde sin höga uppgift stillsamt, belåten med titeln kunglig höghet, som han fått på köpet. Och
samma politik fortsattes. Möser regerade, så länge hans krafter
stodo bi.
Den märklige mannen hann även med ett omfattande författarskap i allmännyttiga, politiska och historiska ämnen. Flertalet av
hans uppsatser, som offentliggjorts i en av honom grundad tidskrift,
samlades till en volym »Patriotische Phantasien», som spriddes
över hela Tyskland och utövade ett betydande inflytande på opinionen i ekonomiska, moraliska och politiska frågor. En vetenskaplig
prestation av rang var hans »Osnabriickische Geschichte», syftande
att belysa W estfalens historia inifrån.
Hans huvudtes däri var, att landets historia kunde förstås endast
med utgångspunkt från en undersökning av den äldsta jordäganderätten och befolkningens äldsta levnadsförhållanden. Denna överraskande moderna synpunkt kunde väl på forskningens dåvarande
ståndpunkt ej föra till hållbara resultat på alla punkter, men gav
impulser, som senare upptagits. Längre fram än till 1250 hann den
av praktiska bestyr överhopade författaren ej, men han stödde sin
framställning med en ofantlig mängd utdrag ur handlingar från
äldsta tider. Ett ledmotiv var, att det av fasta klassgränser uppdelade folket, sammanhållet av lojalt vidhållen tradition, försvarat
sin självstyrelse genom tiderna. Frivilliga offer, stark känsla för
egen rätt och för okränkt ära illustreras med talrika exempel, skildrade livfullt, ehuru ej alltid med historisk kritik. Kraftigt framhåller han försummelserna hos jordägarklassen att hävda sitt oberoende. Däri ser han roten till ofrihet hos lantbefolkningen. Det
var tjänstbarheter och skatter under oroliga tider samt andra
fordringsanspråk, som undergrävt befolkningens självkänsla, och
denna företeelse bildar enligt Möser ett stort avsnitt av Westfalens
historia. Man skönjer lätt frändskapen mellan historikerns bild och
den levande politiken.
En ur statsrättslig synpunkt beaktansvärd teori drog han själv
av sina forskningar. Den utgör en realistisk modifikation av kontraktsteorin i Ronsseans version. Lika – det insåg den tyske fors- 425
Curt Rohtlieb
karen väl-voro ingalunda alla medborgare. Varken i rättigheter,
anlag eller skyldigheter. Samhällsbildningen i Westfaten hade försiggått genom sammanslutning allenast av jordägarna i äldsta tid.
Till deras »samhällskontrakt» hade sedan hantverkare, handlande
m. fl. anslutit sig. Det fanns alltså två slags medborgarrätt »Landaktien» och »Geldaktien», de senare av skiftande art.
Analogin med de två grupperna väljare i England, varifrån han
hämtat många uppslag, är tydlig. »Landet interest» och »Merchant
interest» voro två fraktioner, som vägde mot varandra, särskilt före
uppkomsten av tories och whigs. I parentes kan nämnas, att våra
rösträttsbestämmelser efter ståndsrepresentationen just grundades
på det villkor, att man antingen innehade jord till visst värde eller
uppbar viss inkomst. Alltså samma tanke som hos Möser.
En högstämd nationalfest anordnades l 792 till firande av hans
50-åriga verksamhet i statens tjänst. Man kan betrakta detta såsom
en höjdpunkt av det otidsenliga stiftets idyll. Det blev också nästan
slutpunkten.
Revolutionskrigen störde idyllen. De nya ideerna ledde, sedan
jubilaren gått bort, till inre oroligheter, okända förut. Det var tydligt, att nådatiden nalkades sitt slut. Napoleonkrigen sopade bort
hela den biskopliga regimen. Biskopen överlämnade pro forma landets styrelse till Englands konung och flydde. En gammal statsbildning, som trotsat sannolikhetens lagar i generationer, upphörde
1802 såsom självständigt rättssubjekt Men den ingick 1815 i en
större stat, Hannover, och medförde dit traditioner, värdefulla även
för denna.
Fredsmäklarna i Osnabriick hade, utan att förstå det, uppnått
ett märkligt resultat. Deras kompromiss, avsedd att efter 30-åriga
krigets stormar skapa tillfälligt lugn i rivaliteten mellan stormakter, ter sig för eftervärlden såsom ett enastående experiment, väl
värt att observeras. I tvisterna mellan skilda statsideal, monarki,
republik eller blandformer av olika slag, framstår denna teoretiskt
ohållbara lösning såsom fullt livskraftig. Den av traditioner och
befolkningsanlag skapade medborgarandan, och personligheter,
fyllda av samhällskänsla, vägde i längden mera än bristen på
följdriktigt utformade institutioner.
Därför lyckades experimentet.
426

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism