Print Friendly

Ett klasslöst samhälle?

Av Christian Braw | 22 mars 2019



Det är välbekant att Vänsterpartiet syftar till det klasslösa samhället. Det framgår av partiprogrammet. Enligt detta bör understödjarna se varje liten landvinning för partiet som ett steg mot det klasslösa samhället. Det är lika välbekant att socialdemokraterna med bekymmer talar om ”klassklyftor”. Men vad är då ”klass”, funderar Christian Braw.

Bakgrunden till detta begrepp är att finna hos Karl Marx, som – idémässigt sett – är farfar till båda partiernas program. Även om båda numera är reformistiska, ligger den tankemässiga grunden fast hos båda. Utgångspunkten är att Marx, liksom dessa två sentida efterkommande, är materialist. Det finns inget annat är materia, och materien utmärks av att den går att mäta och väga.

Den amerikanske folklivsforskaren Lewis H. Morgan hade en försiktig teori att indianernas samhälle från början var egendomslöst. Av denna teori gör Marx en vetenskaplig sanning. Den innebär att privategendomen är orsak till människans alla problem. Eftersom materien som ägs är ändlig, blir den ene alltid fattigare om den andre blir rikare. Som materialist kan inte Marx tänka sig att det kan uppstå nya värden genom kreativitet. Nu händer – enligt Marx – följande i människans historia: De som har mer anställer dem som har mindre till att arbeta. Lönen de betalar motsvarar inte värdet i produkten. Det blir något över – mervärdet. Detta mervärde tillskansar sig ägarna, som därigenom blir allt rikare, medan de anställda blir allt fattigare. De rikare är borgarklassen, de hela tiden fattigare är arbetarklassen.

Hela denna historieskrivning är givetvis en myt, men den utgör bakgrunden till de marxistiskt inspirerade partiernas användning av ”klass”. ”Klass” är alltså inte detsamma som socialgrupp, klass är något som har att göra med kapitalägande respektive brist på kapital. Det klasslösa samhälle, som Vänsterpartiet syftar till, är alltså – enkelt uttryckt – ett samhälle utan privata arbetsgivare. Det är poängen. Stat och kommun kan vara arbetsgivare, liksom kooperativ. Men även om de skulle betala lägre löner än privata arbetsgivare skulle göra är det inget problem, eftersom det då inte finns någon borgarklass, som blir rikare på att andra blir fattigare. Ur marxistisk synpunkt är det inget problem att partifunktionärer har stora villor, flotta bilar, gräddfiler, särskilda affärer. De är ju inga ”borgare”, det vill säga de har inga anställda. Deras livsvillkor är tvärtom en manifestation av partiets framgång.

Men det är inte hela sanningen att Marx och hans efterföljare är materialister. Svante Nordin har påpekat att Marx definierar kapitalet på ett sådant sätt att det egentligen blir något icke-materiellt, det vill säga något andligt. Man kan tala om att kapitalet – särskilt det internationella storkapitalet – handlar, utsuger, planerar, splittrar. Allt detta kan annars bara en person göra. Slutet blir att kapitalet framställs som en andlig person.

Något av detta bör man ha med sig, när man reflekterar över att Vänsterpartiet vill ha ett klasslöst samhälle och att socialdemokrater är bekymrade över klassklyftor. Detta är den idémässiga stämningsbakgrunden. Svagheten i detta tänkande är givetvis materialismen. Man tänker sig att det bara finns en enda begränsad materia. Om någon får mer av den, så måste andra få mindre. Därmed förlorar man blick för kreativiteten, som skapar nya värden. Till sist blir det som i DDR, där man producerade världens sämsta, mest trafikfarliga och mest miljöfarliga bil, Trabant. Och folk köpte den, för det fanns ingen annan billig bil.

Det socialdemokratiska bekymret för de ökande klassklyftorna är visserligen marxistiskt grundat, eftersom själva begreppet ”klass” är präglat av Marx. Hans prägel har också den antagonistiska verklighetsuppfattningen. Klass står mot klass. Den ena klassen har mer än den andra, och detta förhållande är outhärdligt. Men själva bekymret för klassklyftorna bekräftar att socialdemokratin är ett reformistiskt marxistiskt parti. I Marx föreställningsvärld skall klyftorna inte alls minska, de skall tvärtemot öka, till dess revolutionen bryter ut. Då griper partiet makten med våld, understött av massorna. Slutet blir att borgarna förintas, och därefter finns bara en klass, nämligen arbetarklassen. Allt tal om att minska klyftorna är nonsens ur marxistisk synpunkt.

Alla föreställningar om mänskliga rättigheter är helt främmande för denna tankevärld. Gulag och dödens fält i Kambodja är för den strikte marxisten inte bara beklagliga överdrifter. De är nödvändiga vapen i kampen mot den allestädes lurande fienden – kapitalet. Men här befinner vi oss på ett betydande avstånd från de partier, som gått den reformistiska vägen.

Hur är det då med den antagonistiska verklighetsuppfattningen? Den är inte något Marx själv kom på. Han har lärt den av Hegel, som i sin tur var präglad av mer än 20 års revolutionskrig. I Hegels tolkning var världshistorien en oavbruten antagonism, där en ena faktorn – tesen – befann sig i en motsats till den andra faktorn – antitesen. Korta ögonblick kunde de smälta samman till en tredje faktor – syntesen. Denna gav dock snart upphov till en ny antites. Så fortsatte antagonismen. Denna föreställning om ständig antagonism har Marx omformat och fört över på sin teori om ”klasserna”.

I hur hög grad är dessa föreställningar levande inom socialdemokratin och Vänsterpartiet? I respektive partis retorik går den att belägga. Ett känt exempel är Olof Palmes yttrande efter valförlusten 1976: ”Nu skall vi ställa till ett helvete för borgarna.” Detta yttrande blir begripligt utifrån den antagonistiska verklighetsuppfattningen. Är den aktuell idag? Palmes yttrande hörde hemma i ett internt partisammanhang och var avsett för invärtes bruk. Endast den iakttagare som idag har tillgång till det interna stämningsläget kan avgöra om den antagonistiska verklighetsuppfattningen är närvarande idag.

Ett rimligt antagande är att den antagonistiska verklighetsuppfattningen finns kvar som ett stämningsläge, där de båda partiernas moraliska självmedvetande kan hämta näring. I den offentliga debatten riktar sig antagonismen åt andra håll, till exempel mot ”högerkrafterna”. Med dem avses inte i första hand kapitalägare och arbetsgivare utan till exempel rasister. Antagonismen finns kvar, men den riktar sig åt ett annat håll. Rent praktiskt-politiskt är det också viktigt att de tilltänkta väljarna upplever sig som hotade och att det egna partiet är det enda som kan skydda dem. Denna metod kan varje parti använda. Men därmed har vi också lämnat den ideologiska frågeställningen.

Det finns en annan sida av det praktiskt-politiska arbetet. Det är att varje parti för att vinna framgång behöver mobilisera missnöjet. Man kan antingen göra det så, att de tänkta väljarna upplever sig som förfördelade eller så att de hotas av att bli förfördelade. I ett av de val där Carl Bildt var aktuell gick socialdemokratin ut med en affisch, där hans bild försetts med texten: ”Skall han få förstöra välfärden?” Det var ett riskabelt grepp, eftersom Bildt som bekant inte ”förstörde välfärden”. Men bakom detta sätt att mobilisera missnöjet ligger mer än en praktisk-politisk ambition.

Saken har också en ideologisk aspekt. Missnöjets grund ligger nämligen i föreställningen om rättvisan. Med rättvisa avses då inte att tjuven skall ha sitt straff utan att alla skall ha lika mycket, eller åtminstone nästan lika mycket. Vad är motiveringen för denna uppfattning av rättvisan? Rent praktiskt-politiskt kan man med framgång anknyta till avundsjukan, men saken har djupare rötter. Föreställningen om rättvisan hör i detta sammanhang samman med jämlikheten.

Denna egalitaristiska uppfattning av rättvisan kan med framgång tillämpas på det ekonomiska området. En stat kan mycket väl ta från de rika och ge till de fattiga och på det sättet miska klyftorna i samhället. Men när det gäller individernas utrustning är det svårare. En del har goda förutsättningar för att sparka fotboll eller spela fiol, andra inte. En del behärskar språket mycket väl, andra har svårt att uttrycka sig. Dostojevskij har med revolutionären Sjigaljov skildrat hur man kan övervinna detta dilemma – nämligen genom att nivellera all kunskap. Så långt har inget av de marxistisk inspirerade partierna gått, men förhållandet ligger där ändå som ett olöst dilemma. Till detta bidrar att de välutrustade individernas kreativitet är en vital tillgång för hela samhället. Vem skall annars konstruera den banbrytande elbilen och vem skall sälja den – om inte de välutrustade?

Man bör dock veta att socialdemokraterna tagit med kreativiteten i sitt program, om än med reservationer. Därmed har emellertid den materialistiska världsuppfattningen blivit sprängd. Kreativiteten är nämligen icke-materiell. Då är också sagt att människan har en andlig aspekt. Men om människan också är andlig, då räcker det inte att bara erbjuda henne materia.

Christian Braw är präst, teolog och författare är präst, teolog och författare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism