Ett försvar med bakbundna händer

Försvarets ökade anslag är långt ifrån de medel som bedöms som nödvändiga för att kunna genomföra försvarsreformen. Det finns också flera konkreta exempel på att budgeten är för stram, skriver Elin Castlin.

Att försvarets budget är stram är allmänt känt: 2014 var den endast 1,2 % av landets BNP, vilket är 0,8 procentenheter lägre än den lägsta summa Nato rekommenderar att dess medlemmar ska lägga på försvarsutgifter. Procentandelen tåls att jämföras med de 3 % av BNP som Sverige lade på försvaret under början av 80-talet – en period som i flera aspekter påminner om dagens tryckta säkerhetspolitiska läge.

Förra årets uppgörelse mellan S, MP, M, KD och C resulterade i att försvaret under 2016-2020 får ett tillskott på 10,2 miljarder – betydligt mindre än de fyra miljarder per år som Försvarsmakten bedömde var nödvändiga för att kunna utföra den försvarsreform som riksdagen beslutat om. Anslaget var förvisso ett lyft från de totalt sex miljarder som regeringen tidigare hade föreslagit, men kommer enligt Peter Hultqvist att innebära bland annat att vissa av försvarets krav på ammunitions- och materielförsörjning inte möts.

Frågan är om anslagshöjningen kommer att vara tillräcklig för att göra mycket mer än att täppa till en del av de finansiella hålen i försvaret, av vilka det finns många. Riksrevisionen presenterade i en rapport 2014 iakttagna brister i förmågan till uthålliga insatser (RiR 2013:22) samt i marinen och flygvapnets bemanning (RiR 2012:18). Därutöver fann de betydande brister på personal och förbandsenheter. I vilken utsträckning bristerna får anses åtgärdade kan sannolikt diskuteras, men att vissa av dem kvarstår tycks uppenbart. Statsvetaren Stefan Olsson rapporterade i slutet av förra året om grundläggande brister vad gäller personlig utrustning. Fallet rörde soldater på ledningsregementet i Enköping som inte fick vinterkängor utdelade till sig trots deltagande i en övning i Boden.

Ett annat konkret exempel på när Försvarsmaktens budget inte räckte till, anslagen till trots, uppdagades nyligen i och med att en tidigare tilltänkt ubåtsövning avblåstes. Övningen bestod av att försvaret skulle ta hjälp av en privat miniubåt, som ägs av ett svenskt upplevelseföretag, för att bedriva kvalificerad målsökverksamhet. Syftet med den inhyrda miniubåten skulle med andra ord vara att simulera en kränkning av svenskt vatten. Detta skulle ge försvarets personal en möjlighet att i en reglerad miljö testa sina resurser, något som får anses väl motiverat efter ubåtsintrånget 2014.

En tidigare övning mellan försvaret och det berörda företaget hade ägt rum och planer på att göra om simuleringen hade länge funnits. Tanken var att den privata aktören bland annat skulle hyras in till vårövningen i slutet av april senare i år. Efter att ägarna av miniubåten hade räknat på kostnaderna i samband med övningarna gav de en offert på 35 000 kronor per dag: en summa som i princip endast täckte självkostnadspriset. I beloppet, som beräknades på minst åtta dagars verksamhet, inkluderades en systemuppgradering av ubåten, löner och utbildning för personalen, extra säkerhetsutrustning, en följebåt samt slitage och underhåll. I och med försvarets krav på att aktören skulle bistå med egna räddningsdykare tillkom därutöver 9000 kronor per dag. Försvarsmakten ansåg dock att det slutgiltiga priset blev för högt, varför de valde att avbryta samarbetet.

Även om ovanstående två exempel är isolerade händelser är de symptom på ett större problem: ett försvar vars kvalitet hålls tillbaka av en allt för stram budget. Att regeringen inte väljer att lyssna till Försvarsmaktens rop efter mer ekonomiska medel leder onekligen till att Sverige får ett försvar med bakbundna händer. I tider där det säkerhetspolitiska läget bedöms vara allt mer ansträngt får detta anses vara fel väg att gå.

Elin Castlin har en dubbel pol kand i statsvetenskap och nationalekonomi. Under 2016 deltar hon i Frivärlds Utrikesakademi och i Timbros Stureakademi.