Erik Bengtzboe: Medelklassen vinner ekonomisk tillväxt

Medelklassen har förlorat på de senaste decenniernas skattesänkningar. Det hävdar Niklas Altermark, docent i statsvetenskap, och Anton Svensson, fil dr i ekonomisk historia, båda Lunds universitet, i en debattartikel i Dagens Nyheter nyligen. En minst sagt intressant nyhet, om den varit korrekt. Men författarna gör två felaktiga antaganden. Det första är att svensk tillväxt skulle varit intakt trots ett högre skattetryck. Det andra är att socialförsäkringarna skulle ha varit generösare med ett högre skattetryck. Inget av detta är att bedöma som sannolikt.

För det första. Ekonomisk tillväxt är inte på något sätt givet. Mellan år 2000 och 2024 har svensk ekonomi vuxit med drygt 50 procent per invånare. Det är dubbelt så mycket jämfört med Japan. Men också hälften så mycket som för Tjeckien. Och bara en fjärdedel så mycket som för Irland och Polen. Förvisso länder med olika förutsättningar, men likväl ett tydligt exempel på att politik spelar roll. Altermark och Svensson tar den ekonomiska tillväxten för given. Jag menar att det är ett stort misstag.

De senaste 25 åren har Sveriges skattepolitik förändrats mycket av olika regeringar. Jobbskatteavdrag och slopad värnskatt har gjort det mer lönsamt att arbeta. Slopad förmögenhetsskatt och arvs- och gåvoskatt har underlättat ägarskiften och svenska investeringar. Sänkt bolagsskatt och förbättrade 3:12-regler har stärkt svensk konkurrenskraft. Utan dessa skatteförändringar hade svensk tillväxt inte varit så hög, och mindre resurser funnits att fördela. Det går inte att bortse ifrån.

För det andra. Synen på socialförsäkringarna går inte heller att reducera till en finansieringskälla, och det vore fel att ställa generösare socialförsäkringar mot sänkt skatt på arbete. Det är inte en ärlig bild av de reformer som genomförts de senaste decennierna. Socialförsäkringarna stramades åt för att det fanns en bred uppfattning om att stöden för rehabilitering i systemen var för dåliga, och att de missbrukades. De bidrog helt enkelt till ett utanförskap som inte var önskvärt. Det blir tydligt om man tittar på Hedborgutredningen från 2006. Socialförsäkringarna hade med mycket stor sannolikhet stramats åt oavsett förändringar av skatteuttaget. Och utan ett jobbskatteavdrag på 50 000 kronor per år hade svensk medelklass haft det klart sämre än idag enligt Altermarks och Svenssons sätt att se på det. Författarnas data visar dessutom förtjänstfullt att det de senaste 20 åren skett en förskjutning där de största nettovinnarna är de tre decilerna med lägst inkomst, och största nettoförlorarna är den enskilda decil med högst inkomst. Här är nettoförskjutningen som störst, och stämmer kanske nu bättre överens med väljarnas preferenser om vilka som faktiskt behöver stödet?

Slutsatsen att medelklassen varit förlorare på politiken stämmer med andra ord inte. Men det är inte heller troligt att medelklassen bara skulle rösta efter att minimera sin skatt och maximera sina bidrag. Väljarna vill sannolikt rösta för en växande ekonomi, med bättre förutsättningar för tillväxt? Och kanske är de mer intresserade av bättre fungerande välfärdstjänster såsom skola och utbildning snarare än kortsiktiga privatekonomiska vinster? För långsiktigt tillväxt, en arbetsmarknad där fler får komma till sin rätt, ett minskat utanförskap och en trygg finansiering av välfärdens kärna hänger faktiskt ihop. Tvärtom vad Altermark och Svensson hävdar kanske medelklassen har röstat klokt de senaste årtiondena?

Erik Bengtzboe är chefekonom för Skattebetalarna