Print Friendly, PDF & Email

En utrikespolitisk debatt i orostider

Av Hans Wallmark | 14 February 2020



Under ett riksdagsår sker ett antal återkommande händelser. Det är några väl emotsedda partiledardebatter. Framläggandet av statsbudgeten. Och så presentationen av regeringens utrikesdeklaration. Det senare hände för någon dag sedan då Ann Linde gjorde debut i rollen som utrikesminister. Hans Wallmark kommenterar ministerns framförande, och ger sin egen syn på Sveriges många utrikespolitiska utmaningar.

Till skillnad från sin företrädare Margot Wallström var tydlig både om EU som Sveriges självklara arena för dessa frågor som att understryka allvaret i Rysslands agerande. Vid en intervju efteråt sade hon sig stå bakom Försvarsberedningens säkerhetspolitiska slutsatser – något som dåvarande utrikesministern hade svårigheter med så sent som för ett år sedan, och då avspisade det arbete som utförts med nedsättande ord om ”den där gruppen”.

Sverige och Europa står inför stora avgöranden. Hur det politiska ledarskapet väljer att möta dessa kommer att forma vår framtida ställning i en föränderlig värld. Förmågan sätts på prov att förankra i de värderingar om mänskliga rättigheter, rättsstatens principer, demokrati och folkrätt, som byggt vår kontinent stark.

I och med Brexit har Sverige gått miste om en viktig partner i EU. Det strategiska alliansbyggandet med andra likasinnade medlemsstater måste stärkas, samtidigt som det gäller att värna fortsatt starka band mellan London och Bryssel och mellan London och Stockholm.

Men Brexit innebär också att Sverige måste visa prov på större närvaro i säkerhetsstrukturer där Storbritannien fortsatt utgör en aktiv part. Ett större svenskt engagemang i Nato utgör en viktig investering i värnandet av Europas säkerhet och stabilitet.

Banden över Atlanten får inte försvagas. Europa och Nordamerika delar en bred värdegemenskap. USA:s bidrag till Europas enande – efter devisen ett Europa helt och fritt – har varit formativt för vår kontinents moderna historia.

Men det är tydligt att vi i Europa själva måste ta ett större ansvar för vår egen och vårt närområdes säkerhet och utveckling. Det är detta förbundskansler Merkel och president Macron pekar på.

Ryssland hotar Europa, både i Östersjöregionen liksom i Svarta Havsregionen. Och är djupt inblandat i dödandet i Syrien och upprätthållandet av Assad-regimen i Damaskus. Det svenska stödet till Georgien och Ukraina är i detta sammanhang betydelsefullt för att bekämpa rysk destabilisering. Dödandet och stridandet i östra Ukraina, den illegala annekteringen av Krim, gör att hela Europas strid just nu utkämpas av ukrainare. Inte minst detta konstaterande noteras i både Kiev och Tbilisi och väcker uppskattning för tydliggjort stöd.

Sverige måste verka för att upprätthålla sanktionerna mot Ryssland och en Magnitskij-lagstiftning kan faktiskt komma på plats i EU under året, även om den ges ett annat namn i form av en sanktionsregim för brott mot mänskliga rättigheter. En samlad europeisk reaktion är central. Ryssland har nämligen brutit mot den europeiska säkerhetsordning som gällt om gränsers okränkbarhet.

Den bilaterala relationen mellan Sverige och Ryssland kommer förbättras först den dagen då Ryssland lägger om sin politik. Under tiden ska Sverige stödja de modiga ryssar som verkar mot Kremls våld och förtryck. För det finns ett europeiskt Ryssland utanför Kremls murar. Ett civilsamhälle engagerat för en bättre miljö, för barn-, kvinnors-, och hbtq-personers rättigheter och lika värde – för frihet och rättvisa. För ett Europa tillsammans.

2019 blev året som Europa kom att omvärdera Kina på samma sätt som vi omvärderade Ryssland 2014.

Steg mot ökad ekonomisk öppenhet lade grunden för en väg mot dagens ställning som ekonomisk stormakt. Ifall Ryssland utgör det militära hotet utgör Kina utöver det humanistiska även det ekonomiska och teknologiska.

Med hjälp av modern övervakningsteknik går Kina nu i en riktning mot en high-tech säkerhetsstat – inte en stat som sätter medborgarnas säkerhet främst utan maktens och partiets säkerhet främst.

Det gäller att från svensk sida vara tydlig i kritiken mot interneringslägren i Xinjiang. Att Taiwan stängs ute från Världshälsoorganisationen – trots att Taipei borde vara en viktig partner i kampen mot coronaviruset – tydliggör Pekings linje, att kommunistpartiets överlevnad är överordnad allt annat, allra helst medborgarnas väl och ve.

Även mot Folkrepubliken Kina behövs en gemensam europeisk hållning. Där EU står upp för det regelbaserade handelssystemet och en dubbelriktad frihandel. En hållning som också är klar om Hongkongs status och rätt till demokrati och öppenhet.

Det har ibland funnits en övertro på att förbättrad ekonomisk standard med någon slags automatik leder till demokrati. Så verkar dessvärre inte alltid vara fallet. Men en annan tendens kan nu skönjas. När lögnen blir övertydlig markerar och reagerar medborgarna. Så sker i Kina efter myndigheters sätt att inledningsvis hantera coronaviruset och tysta de som vågade varna i tid. Och i Iran ställer sig folk berättigat frågan vad mer man är kapabel till när en regim kan ljuga om ett nedskjutet passagerarplan? Den senaste tidens agerande i de båda länderna kan möjligtvis vara tecken på respektive stats eget Tjernobyl – det kärnkraftshaveri som Sovjetunionen försökte dribbla bort men med resultat att folk definitivt såg hur murket systemet var och den moraliska konkursen var ett faktum.

Svenskt bistånd ska spela en central roll i arbetet med att främja våra värderingar och intressen. Det svenska engagemanget i världen måste ses som en helhet: Fredsbevarande till statsbyggande. Från främjande av ekonomisk utveckling och handel till hälsovård och utbildning.

Agenda 2030 tydliggör behovet av en politik för hög tillväxt – minst sju procent i de fattigaste länderna – för att uppnå målen om minskad fattigdom. Att institutioner kommer på plats, inte minst vad gäller staters förmåga att bekämpa korruption, spelar en central roll.

Det finns anledning att se över och ompröva. Att ha modet att också ha en kritisk blick vad gäller biståndet och hur det används. Att M vågat inleda en sådan diskussion väcker andra partiers kritik men har nog ett betydligt bredare folkligt stöd. Det finns anledning att gå från dagens utgiftsmål för biståndet. Biståndet är till för att bekämpa fattigdom och förtryck – centrala svenska intressen. Men också än mer fokusera på det humanitära biståndet och katastrofbiståndet. Moderaterna kommer att sätta långsiktighet och effektivitet främst.

Notabelt var också att utrikesministern konsekvent undvek att nämna Dawit Isaak och Gui Minhai vid namn. Det gjorde däremot andra. För det handlar om två personer med svenskt medborgarskap vilka straffats av regimer för sin självklara rätt att få skriva och publicera fritt. Den kinesiska ambassaden i Stockholm har också låtit meddela att det ska talas mindre om förläggaren Gui Minhai.

Just därför borde alla tala mer om Gui Minhai. Inte bara för att visa att vi inte böjer oss för Kinas diktat. Inte bara för att vi måste stå emot i hela den fria världen när den här typen av tendenser kan noteras – som nu senast utfallet mot danska Jyllands-Posten. Utan därför att vi alltid ska stå upp för det fria ordet. Och en bättre plats att använda sig av än talarstolen i Sveriges riksdag finns inte för en riksdagsledamot. Eller en utrikesminister. Därför borde namnen nämnas, även av Ann Linde: Dawit Isaak. Gui Minhai.

Hans Wallmark är riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson för Moderaterna

Artikeln bygger på det anförande som framfördes i Riksdagens utrikespolitiska debatt 12 februari 2020.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Feminism – en antologi

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019