Print Friendly, PDF & Email

En naken utmaning

Av Sten Niklasson | 20 november 2020



Strax efter klockan 10 på förmiddagen den 10 mars 1914 steg en sobert klädd kvinna med ett skissblock i handen in i sal 17 på National Gallery i London. På framträdande plats i rummet stod ett staffli med en målning, skyddad av en glasskiva. Med stor beslutsamhet drog kvinnan fram en köttkniv ur ena ärmen, krossade glaset och attackerade tavlan med flera knivhugg. Sten Niklasson berättar Rokeby Venus dramatiska historia.

Vakten i utställningssalen hörde glaset krossas, men trodde att ljudet kom från ett takfönster. När han såg kvinnan med kniven, rusade han fram, men halkade på det nypolerade golvet. Då var skadan redan skedd. Målningen hade skurits sönder med ett halvdussin långa snitt rakt igenom duken.

Tavlan hade målats runt 1650 av den spanske hovkonstnären Diego Velasquez på beställning av kung Filip IV och föreställer en liggande, naken Venus, vars ansikte skymtar i en spegel som hennes son Cupido håller fram. Den hette ursprungligen La Venus del espejo,  men kallas numera Rokeby Venus. Den är den enda bevarade nakenmålningen gjord av Velasquez. Nakenmålningar ansågs moraliskt förkastliga av den spanska inkvisitionen, och konstnärer som trotsade kyrkans påbud exkommunicerades och förvisades ur landet. Försök att ge målningarna en vilseledande mytologisk titel var därför vanliga. I aristokratiska och furstliga kretsar ansågs sådana målningars kulturella värden väga tyngre än prästernas fördömanden, men tavlor med nakna kvinnokroppar hängdes för säkerhets skull i privata utrymmen.

Det är troligt att Velasquez hämtade inspiration till sin Venus från konstnärer som Giordione (Den sovande Venus, ca 1510) och Titian (Venus från Urbino, 1538), vilkas verk han studerade vid sina besök i Italien. Han var starkt påverkad av ljusets mästare Caravaggio och tog också intryck av sin vän flamländaren Rubens. Velasquez uppges ha målat sin Venus i Italien med sin dåvarande älskarinna som modell.

Rokeby Venus skiljer sig i flera avseenden från sina förebilder. Hon avbildas med ryggen vänd mot betraktaren och utan de mytologiska attribut som brukar förknippas med gudinnan, såsom smycken, rosor och myrtenkransar. Hennes fulländade kropp äger en ung kvinnas lockelse och saknar det fullmogna hull som oftast kännetecknar andra barockmålares motsvarigheter, liksom många antika skulpturer. De lustfyllt draperade vecken i sidenlakanen förstärker intrycket av kvinnans perfekta kroppsformer. Sidenets mörka färg framhäver den subtilt mjuka glans i hennes ljusa hud som konstnären tycks ha smekt fram. Venus tittar in i en spegel som hålls upp av Cupido, som här saknar sina vanliga redskap pil och båge. De rosafärgade silkeband som är virade runt spegeln har tolkats som de bojor Cupido använder för att sammanbinda älskande par. Men spegelbilden är suddig och förmedlar bara en vag bild av Venus ansikte. Dessutom är spegelbildens ansikte mycket större än det borde vara i verkligheten. Dessa oklarheter har förstås fått flera konstkännare att spekulera. Kanske är den gåtfulla målningen inte avsedd som en bild av Venus, utan bara en jordisk ung kvinna som är försjunken i beundran av sin egen skönhet.

Målningens historia är komplicerad och delvis höljd i dunkel. Efter att ha tillhört ett flertal spanska stormän, hamnade den i den tionde hertigens av Alba konstsamling. 1802 beordrades hertigfamiljen av den självsvåldige kung Carlos IV att sälja tavlan till kungens favoritminister Manuel de Godoy, som lät hänga den tillsammans med två av Goyas mästerverk, Den nakna Maja och Den klädda Maja, verk som han själv lär ha beställt. Modellen för Maja  sägs ha varit endera, eller möjligen båda, av Godoys hustru och hans älskarinna, Pepita Tudó. Klart är att Goya inspirerats av Rokeby Venus, men, till skillnad mot Velasquez, målade han Maja med uppenbar avsikt att chockera sin tids Spanien med ett verk, som anses vara den första helt profana nakenmålningen i västerländsk konst utan allegoriska eller mytologiska inslag.

Rokeby Venus hamnade 1813 i England efter att ha inköpts av politikern och antikhistorikern John Morritt. Denne hängde tavlan i sitt hus i Rokeby Park, Yorkshire, därav dess nuvarande namn. Knappt hundra år senare köptes målningen in till National Gallery, bland annat med hjälp av Edward VII, som beundrade den och anonymt bidrog med en ansenlig summa till köpet.

Förövaren av knivattacken mot Rokeby Venus  var en kvinna vid namn Mary Richardson, som anslutit sig till den feministiska suffragettrörelsen efter att ha hört dess ledare Emmeline Pankhurst tala i Albert Hall. Richardson, som var villkorlig frigiven från Hollowayfängelset när attacken gjordes, var känd av polisen som militant aktivist. Hon hade tidigare anhållits flera gånger för att ha krossat fönster i inrikesministeriet, bombat en järnvägsstation och anlagt ett flertal bränder. Hon dömdes för tavelattacken till sex månaders fängelse, vilket var maxstraffet för skadegörelse, och inledde  i fängelset en hungerstrejk. Anstaltledningens svar blev en förödmjukande och smärtsam tvångsmatning.

Richardsons förklaring till dådet var att hon velat förstöra bilden av den vackraste kvinnan i mytologisk historia som en protest mot att den brittiska regeringen ”förstörde Mrs Pankhurst, som förkroppsligade den vackraste moralen i modern historia”. Senare medgav hon att ytterligare ett skäl var hennes avsky för de manliga besökare i muséet som flockades kring Venustavlan.

Reaktionerna på attentatet i pressen blev våldsamma. Överlag behandlades  attacken på tavlan i samma ordalag som ett överfall på en verklig kvinna. Den målade Venusfiguren beskrevs som ett ”offer” och skadorna på duken som ”grymma sår”. Mary Richardson själv fick tillnamnet ”The Ripper”, med avsikt att leda tankarna till massmördaren Jack the Ripper som verkade tjugofem år tidigare.

Richardson var inte den första, och blev heller inte den sista, bland suffragetterna som attackerade konstverk. Ett år tidigare hade två andra aktivister, Lillian Forrester och Evelyn Manesta, slagit sönder montrar och skyddsglas för tretton av de mest värdefulla verken i Manchester Art Gallery. Fyra av målningarna blev illa skadade. Domen mot Richardson utlöste  fjorton liknande attacker mot konstverk mellan mars och juni 1914. Ett av målen var National Gallery, där ytterligare fem målningar förstördes, bland annat Giovanni Bellinis Vånda i trädgården och Gentile Bellinis Porträtt av en matematiker. I Royal Academy förstörde ”an elderly woman of distinctly peacable appearance” John Singer Sargents porträtt av Henry James, en herre som ironiskt nog var känd för sina feministiska sympatier.

Inom suffragettrörelsen ökade klyftan mellan de militanta och de moderata medlemmarna och ledde till slut till splittring. Aktivisterna blev allt aggressivare. Förutom hundratalet konstverk, attackerades bibliotek, sporthallar, hamnanläggningar och vattenreservoarer. Till och med kyrkor som St Georges och Westminster Abbey utsattes för bombattentat. En suffragett anföll  lord Wensleydale i tron att han var premiärministern. En tågkonduktör skadades svårt av svavelsyra, när en suffragettbomb i ett postpaket exploderade.

Den proteströrelse som börjat som en fredlig massaktion för kvinnlig rösträtt och jämställdhet höll på att utlösa en allvarlig kris. Tillsammans med de ständigt pågående strejkerna på arbetsmarknaden och de djupt kontroversiella kraven på irländskt självstyre innebar den ett hot mot Englands samhällsordning. Men situationen förändrades som genom ett trollslag, när första världskriget bröt ut i augusti 1914. Regeringen i London beslöt att omedelbart frige alla suffragettfångar. Mrs Pankhurst stoppade all militant verksamhet i rörelsen och uppmanade sina medlemmar att i stället bidra till landets krigsansträngningar.

Rokeby Venus återställdes i sitt ursprungliga skick av de skickliga konservatorerna i National Gallery. Inga spår av attentatet kan ses med blotta ögat. Däremot har pentimento konstaterats, d.v.s. små spår av ändringar i den ursprungliga målningen, möjligen gjorda av konstnären själv under arbetets gång. Liksom fallet är med flera andra verk av Velasquez, förefaller också en del av bakgrunden i tavlan vara oavslutad, förmodligen med avsikt.

Velasquez vistelser i Italien avkastade också andra verk av högsta kvalitet. Ett är ett ovanligt inträngande porträtt av den politiskt kontroversielle påven Innocentius X. Påven sitter i sin ämbetsstol, iförd en scharlakansröd mozetta. Hans skägg är glest, munnen grym, ansiktet fårat och ögonen ”de slugaste och minst tillitsfulla som någonsin målats”, för att citera en konstkännare. Påven lär ha kommenterat det avslöjande  porträttet med orden ”alltför verklighetstroget”, men var smickrad nog att låta hänga  porträttet i sitt audiensrum.

Konstnärens enastående teknik tillät honom att också utnyttja sin tillgång till hovet i Madrid för bilder, vilkas mångtydiga innehåll har sysselsatt konstvetare i flera hundra år, och vilka återskapats i verk av åtskilliga senare bildskapare, inte minst Picasso. Det mest berömda, och sannolikt ett av de mest analyserade konstverken i världen, är Las Meninas (Hovdamerna), om vilket Edouard Manet efter ett besök i Pradomuséet uppges ha sagt ”Efter detta förstår jag inte varför vi andra målar”. Men Manet slutade lyckligtvis inte att måla. Han inspirerades inte minst av Rokeby Venus, och skapade sin egen version i form av Olympia, som, när den ställdes ut på Parissalongen 1865, väckte lika delar beundran och skandal. Den nakna Olympia ser, liksom Velasquez Venus, rakt mot betraktaren, dock med den skillnaden att hon gör det direkt och inte via en spegel.

Velasquez var i det närmaste bortglömd ända till mitten av 1800-talet. Han hade få följare, kopierades sällan, och hans verk blev bara i undantagsfall tagna som krigsbyte. Rokeby Venus hade gömts i privata samlingar och blev mera allmänt känd först när den 1857 ställdes ut i Manchester. Trettio år senare kunde den beses i Royal Academy i London och blev snart föremål för hundratals kopior och reproduktioner. Den okonstlade naturlighet, som Velasquez återgav i den nakna kvinnokroppen anses av många oöverträffad och går igen i verk av Ingres, Baudry, Klimt och Modigliani för att nämna några.

Velasquez är numera erkänd som barockens raffinerade färgmästare. Det sägs ibland att hans kollega El Greco förbådar expressionismen. Med samma rätt kan Velasquez sägas vara en föregångare till impressionismen. Steget är för övrigt inte långt från honom och hans holländske kollega Frans Hals till vår egen Zorn.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019