Elisabeth Braw; Röd stjärna över DDR


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SAMTIDSHISTORIA
Röd stjärna över DDR
Av Elisabeth Braw
Nuförtiden är övergivna kaserner allt vi kan se av den
sovjetiska armens nästan 50 år i DDR. En ny bok förklarar dock hur de sovjetiska stridskrafterna från 1945 till
DDR:s fall i praktiken styrde DDR, oftast enligt principen att den man älskar agar man.
Mein Bruder ist Soldat im groflen
Panzerwagen,
und stolz darf ich sagen:
Mein Bruder schiitzt den Staat,
mein Bruder schiitzt den Staat!
S
ÅLYDDE en av DDR:s barnsånger, för staten såg till att
ingjuta fosterlandskärlek
även- särskilt- hos landets yngsta medborgare.
Men diktaren av denna visa föredrog
att glömma en sak: det var inte bara
östtyska soldater som skyddade den
östtyska staten. Som Stasi-chefen
Erich Mielke förklarade: ”Utan Sovjetunionen fanns och finns det inget
DDR.” Storebrodern vakade uppligt av detta ambitiösa experiment i
nationsbyggande i en f.d. fiendestat.
Stefan Wolle, författare till standardverket Die heile Welt der Diktatur, hjälper oss tillsammans med
Ilko-Sascha Kowalczuk i Roter Stern
iiber Deutschland att begripa det
underliga förhållandet mellan segrare och förlorare, som plötsligt förklarade sig vara bröder.
”RYSS” SYNONYM TILL
”vÅLDTÄKTSMAN”
När den sovjetiska armen invaderade
Tyskland från Öst var det för att ta
revansch på Hitlers folk. Huruvida
Stalin vid andra världskrigets slut
hade ambitioner att bygga en lydstat
”Utan Sovjetunionen fanns och
var irrelevant, för det främsta målet var att hämnas på
det land som orsakat Sovjetfinns det inget DDR.”
märksamt över lillebror med hjälp
av väpnade styrkor på plats i DDR
som den sovjetiska satellitstatens
livstid uppgick till mellan 380 000
och 600 000 man. Till dessa kom
civilanställda och familjer. ”Ryssarna”
– den gängse beteckningen för sovjetstyrkorna i DDR- var en tydlig
del av det östtyska samhället och
deras närvaro där möttes av östtyskarna med en säregen blandning av
ilska och tacksamhet. Trots att både
Sovjetunionen och den tyska demokratiska republiken vilar på historiens kyrkogård kan vi lära oss åtskilunionen så mycket lidande.
Därför kände de sovjetiska
styrkorna inga hämningar när de
intog Tyskland, och deras överordnade ingrep inte med förhållningsregler. Tyskarna och deras ägodelar
var villebråd under allmän jakträtt.
Den sovjetiska staten såg förstås till
att skicka tysk industriutrustning
österut, men också enskilda soldater
och officerare försåg sig frikostigt
med vad de kom åt. 60 000 pianon
och 940 000 möbler försvann så från
den sovjetiska ockupationszonen.
Varje general hade rätt till en stulen
tysk lyxbil. De sovjetiska soldaterna
blev också beryktade för sina systematiska våldtäkter av tyska kvinnor;
så mycket att ”ryss” och ”våldtäktsman” blev synonyma begrepp.
Men vad gör man när man
bestämt sig för att ens fiende i framtiden ska vara ens bror, en bror som
ska vara ens avbild och som man stolt
kan visa upp för vän och fiende tillika? 1948, rapporterar Wolle och
Kowalczuk, var det slut på den sovjetiska armens härjande i ockupationszonen. Den sovjetiska militäradministrationen (SMAD) hade låtit
den leva ut sina barbariska instinkter, och nu skulle soldater och officerare återvända till det brutala kasernliv de kände från Sovjetunionen.
skillnaden? De skulle vara i DDR.
Röda armen skulle garantera ordning
i den nya staten, och den blev därmed
en hybrid: den representerade Sovjetunionen, så att östtyskarna inte
skulle glömma vem det var som vunnit kriget. Men den var också de östtyska ledarnas partner i uppbyggnaden av den nya socialistiska staten.
Det var SMAD som gav de östtyska
politiska organen befallningar- senare kallade ”rekommendationer”- för
uppbyggandet av den nya staten.
Att posteras i DDR var en dröm
för både sovjetiska soldater och officerare, för den östtyska republiken
var Warszawa-paktens köpparadis.
Ändå går det inte beskriva under
vilka omständigheter soldaterna
levde där. De tillbringade sin tvååriga tjänstgöringstid inspärrade i
kaserner. Umgänge med tyskar var
streng verboten och den enda gången de lämnade kasernen var under
militära övningar. Wolle och
Kowalczuk beskriver sovsalarna, där
120 soldater sov tillsammans. Det
fanns ingenstans att förvara privata
ägodelar. Intimhygien skedde
gemensamt under uppsikt av ett
befäl. De yngre soldaterna plågades
av de äldre, som i sin tur trakasserades av officerarna. Värnpliktiga
pinades lika mycket i hemlandet, så
trots misären föredrog de DDR. När
ryssarna lämnade var det första
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 61 Il]
,._
Q)
…::.:::
u
😮
c::o
gången östtyskarna fick se hur de
bott, för kasernerna och ”ryss-stä-
derna”, de avspärrade områdena där
officerarna bodde relativt angenämt
och hade sina affärer och daghem,
var förbjudna att tillträda utan
rän 1994, efter flera år som vålnader i
det förenade Tyskland, återvände de
sista ryska soldaterna hem. Deras
kaserner som finns kvar står där som
plågsamma påminnelser om unga
mäns tröstlösa tillvaro, och om
nationsbyggande som till slut
”Att posteras i DDR var en dröm
för både sovjetiska soldater och
rämnade.
Men visst, den sovjetiska
armen skyddade den östtyska
staten. Det visade sig behö-
vas redan 1953, när arbetare
och bönder i Berlin sade sin
mening om arbetare- och
bondestaten. Sovjetstyrkorna ryckte in till den östtyska
ledningens försvar. Dess uppgift var inte längre att krossa
officerare, för den östtyska
republiken var Warszawapaktens köpparadis.”
armelegitimation. Varför? Wolle och
Kowalczuk ger ett överraskande svar:
de sovjetiska styrkorna skulle hållas
borta från den tyska, låt vara östtyska, civilbefolkningen, för sovjetledningen befarade att de skulle påverkas av ”borgerlig ideologi”.
STOREBROR OCH LILLEBROR
sin ockupationszon, utan att hålla sitt
DDR under armarna. Men det var
klart vem som var storebror och vem
som var lillebror: de sovjetiska och de
östtyska väpnade styrkorna samarbetade så gott som aldrig. Broderlig kärlek får inte vara blind.
Så make no mistake – för att
använda president Bushs favorituttryck- de sovjetiska styrkorna var i
avbild. De väldiga demonstrationerna hösten 1989 var ett läroboksexempel på när den sovjetiska militären i DDR skulle ha skyddat
staten som barnvisan besjunger. Men
då befann sig storebror själv nära
kollaps.
Wolle och Kowalczuk beskriver
känsloneutralt, auktoritativt och med
talrika belägg vad Sovjetunionens
militära närvaro i DDR betydde,
vilka grundvalar den vilade på – och
vilken motsägelsefull uppgift soldaterna var satta att uppfylla. Var de
hatade av östtyskarna? Ibland. Men
DDR-medborgarna, välutbildade av
den socialistiska staten, visste också
vem Röda Armen räddat dem från.
Därför var den 8 maj, helgdagen som
gick under namnet ”Befrielsedagen”
och som bestod av tacksägelser till
Röda Armen, inte så förhatlig som
den utomstående kunnat tro.
Elisabeth Braw (ehbraw@aol.com)
är frilansskribent.
BOKFAKTANär jag flyttade till Jena i början av 90-
talet var delar av de sovjetiska styrkorna fortfarande kvar i DDR, för de ville
inte återvända till Ryssland. Inte förDDR på Moskvas uppdrag för att Författare: Stefan Wolle/IIko-Sascha Kowalczuk
hålla tyskarna i schack och hjälpa till Titel: Rater Stern Ober Deutschland
att skapa ett land till Sovjetunionens Förlag: Chr. Links Verlag 2001
God jul och Gott nytt år!
Och ett särskilt tack till alla er 60 som medverkat
med artiklar det dryga år som gått sedan den här
redaktionen tillträdde.
Niget Ashford, Lisa Abramowicz,
Bo Aulin, Anders Björnsson,
Martin llorgs, Cecilia Brinck,
Anette Brolenius, Elisabeth Braw,
Leif Carlson, Knut Carlqvist,
Ann-Sofie Dahl, Peter Ejemyr,
Peje Emilsson, Per Ericson, Einar
Fryden, Francis Fukuyama,
Frank Furedi, Sara Heister,
Gunnar Hökmark, Toomas Rendrik
Ilves, Karl Isaksson, Fredrik
Johansson, Henrik Jordahl, Nils
Karlson, Ola Karlsson, Bo Krogvig,
Jens-Jonathan Larnhed, Gunnar
Larsson, Janerik Larsson, John
Magnus Lindberg, Carl Johan
Ljungberg, Bengt Ludvigsson,
Peeter Luksep, Urban Lundberg,
Nicklas Lundblad, Mattias
Lundbäck, Per-Martin Meyerson,
Magnus Nilsson, Magnus Nilsson, Torbjörn Nilsson, Thomas
Noren, Peter J. Olsson, Maria
Pålsson, Hans Rausing, Marianne
Reimers-Wessberg, Carl Rudbeck, Jens Rydström, Nils-Eric
Sandberg, Mårten Schultz,
Gunilla Sjöberg, Cecilia Skingsley, Peter Stein, Per Stenmarck,
Annika Ström-Melin, Gunnar
Strömmer, Asa Sundh, Göran
Thorstenson, Lars F Tobisson,
Emil Uddhammar, Kajsa
Wilhelmsson
lfJ lSvensk Tidskrift_l2oo1, nr 61