Elisabeth Braw; Gysi besegrade ostalgin
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
..__
OJ
….:::.:::
u
😮
cc
TVSKLAND
Gysi besegrade ostalgin
Av Elisabeth Braw
Gregor Gysi har inte bara varit ett vallokomotiv för de
forna östtyska kommunisterna i PDS utan är också en
lysande skribent.
V
rssT ÄR Gregor Gysi
socialist (en del kallar
honom kommunist
och till och med marxist). Visst var han länge
partichefoch parlamentarisk gruppledare för PDS, Tysklands Partei des
Demokratischen Sozialismus. Visst
var han advokat i DDR och levde ett
gott liv där. Trots alla dessa för
många negativa kännetecken är Gysi
dock Tysklands mest intressante
politiker (och en av de mest framgångsrika), och än bättre: han är en
lysande författare och samhällsobservatör.
Låt oss erkänna att vi gärna undviker politikers memoarer. Läser vi
dem är det för att få reda på hur
pakten (ledtråd: eliternas roll) . I sin
bok, den senaste i en kvalitetsproduktion som bland annat omfattar
självbiografin Das war’s. Noch lange
nicht! (1995), rör Gysi sig smidigt
mellan rapporter från livet i Tysklands Bundestag till sina resor till så
skilda länder som Italien och Nordkorea (besöket var kallt eftersom
koreanerna inte hade råd att värma
sina kontor eller hans hotellrum) till
mycket klarsynta och allmängiltiga
samtidssobservationer. Kort sagt:
man läser Gysi inte för skvallrets
utan för insiktens skull.
När förbundskanslern Helmut
Kohl med ett antal ministrar i släptåg en gång gick förbi Gysi utanför
pienarsalen sade han, som tidigare
aldrig samtalat med Gysi:
”Låt oss erkänna att vi gärna ”Det är en sak jag alltid
velat säga er: Vilken tur att
ni inte är katolik. Era synder är så stora att ni inte
undviker politikers memoarer.”
saker och ting egentligen gick till och
vad skribenten i fråga tycker om sina
kollegor. Men vi läser sällan politikers opus för deras filosofiska utlänningars skull. Gregor Gysi, doktor i
juridik och tills förra året PDS:s officiella ansikte, skiljer sig från mängden. I sin nya bok, Ein Blick zuruck,
ein Schritt nach vorn, analyserar han
varför Tysklands vänsterfolk är så
fientliga mot sitt eget land, och varför det skadar både dem själva och
deras land. Han diskuterar eliternas
roll i samhället. Han reflekterar över
vad som skiljer det forna DDR från
dess forna brödrastater i Warszawaskulle få bikta er hos en vanlig präst
utan skulle behöva gå till en prelat.”
(Gysi är jude.) Varpå den kvicke Gysi
svarade: ”Så lustigt. Då skulle vi ju
ses hela tiden.” Sådan var stämningen i det nyligen återförenade Tyskland. Gysi var ledare för det parti
som uppstått ur askan av SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands), DDR:s ensamhärskare, och
hans parti hade klarat tröskeln till
förbundsdagen. Inget kunde irritera de etablerade partierna mer. Gysi
och hans kollegor behandlades som
spetälska. De flesta (västtyska) politikerna undvek att växla ett ord med
Em lSvensk Tidskrift jzoo1, nr si
dem, även om förbundspresident
Richard von Weizsäcker och några
till såg till att bemöta alla demokratiskt valda ledamöter med samma
respekt.
I det senaste valet klarade PDS
5%-spärrren; tidigare hade det kommit in i förbundsdagen tack vare
exceptionella valresultat i ”de nya
delstaterna”. Att det gjorde det var
främst Gysis förtjänst, för han lyckades hålla partiets extremkommunister och DDR-nostalgiker i styr.
Ändå är PDS, skriver Gysi, vare sig
det vill det eller inte, ett regionalparti. När detta skrivs har PDS
under Gysis ledning precis uppnått
ett strålande valresultat Berlin. Är
det inte konstigt, frågar han sig, att
DDR:s forna enhetsparti är framgångsrikt i storstäder, medan andra
före detta enhetspartier i östblocket
får mest stöd på landet? Att så är fallet förklarar han med det faktum att
DDR:s eliter avskaffades i samband
med återföreringen. Framgångsrika
artister, idrottsmän, politiker, läkare,
akademiker- storstadsfolk-fick ge
plats åt västtyskar. Visst hade de
samarbetat med regimen, skriver
Gysi, men de hade visat sig vara flexibla i DDR och kunde också ha varit
det i det förenade Tyskland. Gysis
poäng är inte att DDR-eliterna skulle ha varit kvar för sin egen skull.
Nej, att tillhöra en elit betyder att ha
överproportionerligt inflytande, och
hade de östtyska eliterna fått vara
kvar hade de enligt Gysi smittat
resten av befolkningen med sin liberala politiska inställning, precis som
skedde i andra före detta socialistiska stater, där det inte fanns några eliter att byta ut de gamla mot. Men de
fick inte vara kvar. Det som kallas
Ostalgie, nostalgi för Öst, är inte alls
vad det sägs vara skriver Gysi. Östtyskarna, som inte har några eliter
att identifiera sig med, finner sin
identitet i DDR och det parti som
står det förgångna närmast. Ostalgin tar sig för övrigt uttryck i tillgivenhet för DDR-personligheter som
tidigare förlöjligades, Erich Hanecker främst bland dem.
TYSKLAND BILDADE$
UTAN VÄNSTERN
Men Gysi är också medveten om att
Västtyskland var tvunget att göra sig
av med DDR:s elit, trots att det
hjälpte hans parti, för ”det finns
inget svårare i politiken än att inleda
en kritiserad utveckling i vetskap om
att man därigenom förhindrar en
värre”, i detta fall ”ostalgin” och
PDS:s framgång. Sällsynt är den
politiker som talar så öppet om sig
själv och sin roll.
Gregor Gysi älskas av väljarna
men är villebråd för alla andra.
Ingen tysk politiker har smädats och
utsatts för så många personangrepp
som han. När han inte kallas marxist av motståndarlägret kallas han
opportunist av sina egna. Visserligen är hans ställning inom PDS oantastlig, men det faktum att han
accepterar någon form av marknadsekonomi och en tysk nationalstat passar inte vissa partikamrater.
Särskilt de västtyska kommunister
som sällat sig till PDS och gör partiet större skada än nytta kan inte förlika sig med tanken på att en kommunist kan finna något gott i Tyskland. Gysi observerar att nationsbildandet i Tyskland, till skillnad från
exempelvis Italien, skedde från ovan
och utan vänstern. Vänstern har därför alltid varit skeptisk mot den tyska
nationen, och dess problem i efterkrigstyskland, skriver Gysi, är att den
har accepterat att Hitler representerade Tyskland. Därför måste vänstern alltid vända sig mot Tyskland,
om det så gäller att heja på motståndaren i en landskamp. Och detta
är kontraproduktivt ”Så länge en del
av den tyska vänstern kämpar… mot
den tyska nationen kommer högerextremister och nationalister kunna
ta allt nationellt. Vänstern kan …
NAZISMEN
Hitlers l<amp mot brott
Av Klas Östman
Nazistregimen byggde upp stort folkligt stöd genom
att ta hand om buset utan att bry sig om rättegångar
och annat trams.
H
UR KUNDE det hända?
Det är det ständigt
upprepade frågan om
Hitlers förintelseläger.
Och om man betraktar Treblinka
eller Sobibor som etablerade faktum,
så att säga, blir de särdeles svårbegripliga. Hur, i Guds namn, kunde
Tyskland på ett decennium gå från
den problemtyngda men ändå ganska normala Weimarstaten till detta?
På senare år har flera historiker
försökt att rent konkret och vardagsnära kartlägga de olika stegen
på vägen mot terrorstaten. I den nya
standardbiografin över Hitler har
Ian Kershaw framhävt att tyskarna
gradvis vandes vid ett allt större mått
av brutalitet. Treblinka kunde inte
ha inrättats 1933, utan var möjligt
först efter att det kollektiva samvetet dövats med storskaligt dödande
av utvecklingsstörda samt övergreppen under det polska och sedan det
ryska fälttåget.
Robert Gellately skildrar nu i
Backing Hitler koncentrationslägren
bara nå framgång om den bevisar att
den är ett bättre alternativ för och
inte mot nationen.”
För deras egen skull får vi hoppas att Tysklands vänsterfolk, västtyska kommunister och östtyska
nostalgiker tillika, läser Gysis bok.
Han kan, som titeln antyder, hjälpa
dem att ta ett steg framåt, och det
skulle faktiskt också hjälpa Tyskland.
Och så uppfriskande och tankeväckande är Tysklands mest okonventionelle politikers uppteckningar att jag
önskar den en plats under många
julgranar i år.
Elisabeth Braw (elisabethbraw@
aol.com) är frilansskribent.
BOKFAKTA
Författare: Gregor Gysi
Titel: Ein Blick zuriick, ein
Schritt nach vorn
Förlag: Hoffmann und Campe,
2001
och de andra delarna av förtrycksapparaten inom själva Tyskland,
och vad mannen på gatan fick veta
om dem. Bokens intressantaste parti
är kanske det som behandlar uppbyggnadsfasen under 30-talet. Gellately redogör bland annat för vad
som skrevs i nazisttidningen Völkischer Beobachter, som blev Tysklands största, och i den från början
liberala Berliner Morgenpost.
Koncentrationslägren i Tyskland
var inte riktigt samma sak som 40-
talets förintelseläger i Polen. Ett koncentrationsläger var ett fångläger, en
utbyggnad av fängelsesystemet, och de
fångar som inte dog av brutal behandling kunde i princip förvänta sig att
bli frisläppta någon gång. Men redan
vid öppnandet av lägret i Dachau i
mars 1933 offentliggjorde Berliner
Morgenpost klart och tydligt att fångarna- till en början mest kommunister- sändes dit utan rättegång.
Det väckte inga protester i folkdjupet. Tvärtom, hävdar Gellately,
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr slm
OJ
….:::.:::
u
😮
cc
TVSKLAND
Gysi besegrade ostalgin
Av Elisabeth Braw
Gregor Gysi har inte bara varit ett vallokomotiv för de
forna östtyska kommunisterna i PDS utan är också en
lysande skribent.
V
rssT ÄR Gregor Gysi
socialist (en del kallar
honom kommunist
och till och med marxist). Visst var han länge
partichefoch parlamentarisk gruppledare för PDS, Tysklands Partei des
Demokratischen Sozialismus. Visst
var han advokat i DDR och levde ett
gott liv där. Trots alla dessa för
många negativa kännetecken är Gysi
dock Tysklands mest intressante
politiker (och en av de mest framgångsrika), och än bättre: han är en
lysande författare och samhällsobservatör.
Låt oss erkänna att vi gärna undviker politikers memoarer. Läser vi
dem är det för att få reda på hur
pakten (ledtråd: eliternas roll) . I sin
bok, den senaste i en kvalitetsproduktion som bland annat omfattar
självbiografin Das war’s. Noch lange
nicht! (1995), rör Gysi sig smidigt
mellan rapporter från livet i Tysklands Bundestag till sina resor till så
skilda länder som Italien och Nordkorea (besöket var kallt eftersom
koreanerna inte hade råd att värma
sina kontor eller hans hotellrum) till
mycket klarsynta och allmängiltiga
samtidssobservationer. Kort sagt:
man läser Gysi inte för skvallrets
utan för insiktens skull.
När förbundskanslern Helmut
Kohl med ett antal ministrar i släptåg en gång gick förbi Gysi utanför
pienarsalen sade han, som tidigare
aldrig samtalat med Gysi:
”Låt oss erkänna att vi gärna ”Det är en sak jag alltid
velat säga er: Vilken tur att
ni inte är katolik. Era synder är så stora att ni inte
undviker politikers memoarer.”
saker och ting egentligen gick till och
vad skribenten i fråga tycker om sina
kollegor. Men vi läser sällan politikers opus för deras filosofiska utlänningars skull. Gregor Gysi, doktor i
juridik och tills förra året PDS:s officiella ansikte, skiljer sig från mängden. I sin nya bok, Ein Blick zuruck,
ein Schritt nach vorn, analyserar han
varför Tysklands vänsterfolk är så
fientliga mot sitt eget land, och varför det skadar både dem själva och
deras land. Han diskuterar eliternas
roll i samhället. Han reflekterar över
vad som skiljer det forna DDR från
dess forna brödrastater i Warszawaskulle få bikta er hos en vanlig präst
utan skulle behöva gå till en prelat.”
(Gysi är jude.) Varpå den kvicke Gysi
svarade: ”Så lustigt. Då skulle vi ju
ses hela tiden.” Sådan var stämningen i det nyligen återförenade Tyskland. Gysi var ledare för det parti
som uppstått ur askan av SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands), DDR:s ensamhärskare, och
hans parti hade klarat tröskeln till
förbundsdagen. Inget kunde irritera de etablerade partierna mer. Gysi
och hans kollegor behandlades som
spetälska. De flesta (västtyska) politikerna undvek att växla ett ord med
Em lSvensk Tidskrift jzoo1, nr si
dem, även om förbundspresident
Richard von Weizsäcker och några
till såg till att bemöta alla demokratiskt valda ledamöter med samma
respekt.
I det senaste valet klarade PDS
5%-spärrren; tidigare hade det kommit in i förbundsdagen tack vare
exceptionella valresultat i ”de nya
delstaterna”. Att det gjorde det var
främst Gysis förtjänst, för han lyckades hålla partiets extremkommunister och DDR-nostalgiker i styr.
Ändå är PDS, skriver Gysi, vare sig
det vill det eller inte, ett regionalparti. När detta skrivs har PDS
under Gysis ledning precis uppnått
ett strålande valresultat Berlin. Är
det inte konstigt, frågar han sig, att
DDR:s forna enhetsparti är framgångsrikt i storstäder, medan andra
före detta enhetspartier i östblocket
får mest stöd på landet? Att så är fallet förklarar han med det faktum att
DDR:s eliter avskaffades i samband
med återföreringen. Framgångsrika
artister, idrottsmän, politiker, läkare,
akademiker- storstadsfolk-fick ge
plats åt västtyskar. Visst hade de
samarbetat med regimen, skriver
Gysi, men de hade visat sig vara flexibla i DDR och kunde också ha varit
det i det förenade Tyskland. Gysis
poäng är inte att DDR-eliterna skulle ha varit kvar för sin egen skull.
Nej, att tillhöra en elit betyder att ha
överproportionerligt inflytande, och
hade de östtyska eliterna fått vara
kvar hade de enligt Gysi smittat
resten av befolkningen med sin liberala politiska inställning, precis som
skedde i andra före detta socialistiska stater, där det inte fanns några eliter att byta ut de gamla mot. Men de
fick inte vara kvar. Det som kallas
Ostalgie, nostalgi för Öst, är inte alls
vad det sägs vara skriver Gysi. Östtyskarna, som inte har några eliter
att identifiera sig med, finner sin
identitet i DDR och det parti som
står det förgångna närmast. Ostalgin tar sig för övrigt uttryck i tillgivenhet för DDR-personligheter som
tidigare förlöjligades, Erich Hanecker främst bland dem.
TYSKLAND BILDADE$
UTAN VÄNSTERN
Men Gysi är också medveten om att
Västtyskland var tvunget att göra sig
av med DDR:s elit, trots att det
hjälpte hans parti, för ”det finns
inget svårare i politiken än att inleda
en kritiserad utveckling i vetskap om
att man därigenom förhindrar en
värre”, i detta fall ”ostalgin” och
PDS:s framgång. Sällsynt är den
politiker som talar så öppet om sig
själv och sin roll.
Gregor Gysi älskas av väljarna
men är villebråd för alla andra.
Ingen tysk politiker har smädats och
utsatts för så många personangrepp
som han. När han inte kallas marxist av motståndarlägret kallas han
opportunist av sina egna. Visserligen är hans ställning inom PDS oantastlig, men det faktum att han
accepterar någon form av marknadsekonomi och en tysk nationalstat passar inte vissa partikamrater.
Särskilt de västtyska kommunister
som sällat sig till PDS och gör partiet större skada än nytta kan inte förlika sig med tanken på att en kommunist kan finna något gott i Tyskland. Gysi observerar att nationsbildandet i Tyskland, till skillnad från
exempelvis Italien, skedde från ovan
och utan vänstern. Vänstern har därför alltid varit skeptisk mot den tyska
nationen, och dess problem i efterkrigstyskland, skriver Gysi, är att den
har accepterat att Hitler representerade Tyskland. Därför måste vänstern alltid vända sig mot Tyskland,
om det så gäller att heja på motståndaren i en landskamp. Och detta
är kontraproduktivt ”Så länge en del
av den tyska vänstern kämpar… mot
den tyska nationen kommer högerextremister och nationalister kunna
ta allt nationellt. Vänstern kan …
NAZISMEN
Hitlers l<amp mot brott
Av Klas Östman
Nazistregimen byggde upp stort folkligt stöd genom
att ta hand om buset utan att bry sig om rättegångar
och annat trams.
H
UR KUNDE det hända?
Det är det ständigt
upprepade frågan om
Hitlers förintelseläger.
Och om man betraktar Treblinka
eller Sobibor som etablerade faktum,
så att säga, blir de särdeles svårbegripliga. Hur, i Guds namn, kunde
Tyskland på ett decennium gå från
den problemtyngda men ändå ganska normala Weimarstaten till detta?
På senare år har flera historiker
försökt att rent konkret och vardagsnära kartlägga de olika stegen
på vägen mot terrorstaten. I den nya
standardbiografin över Hitler har
Ian Kershaw framhävt att tyskarna
gradvis vandes vid ett allt större mått
av brutalitet. Treblinka kunde inte
ha inrättats 1933, utan var möjligt
först efter att det kollektiva samvetet dövats med storskaligt dödande
av utvecklingsstörda samt övergreppen under det polska och sedan det
ryska fälttåget.
Robert Gellately skildrar nu i
Backing Hitler koncentrationslägren
bara nå framgång om den bevisar att
den är ett bättre alternativ för och
inte mot nationen.”
För deras egen skull får vi hoppas att Tysklands vänsterfolk, västtyska kommunister och östtyska
nostalgiker tillika, läser Gysis bok.
Han kan, som titeln antyder, hjälpa
dem att ta ett steg framåt, och det
skulle faktiskt också hjälpa Tyskland.
Och så uppfriskande och tankeväckande är Tysklands mest okonventionelle politikers uppteckningar att jag
önskar den en plats under många
julgranar i år.
Elisabeth Braw (elisabethbraw@
aol.com) är frilansskribent.
BOKFAKTA
Författare: Gregor Gysi
Titel: Ein Blick zuriick, ein
Schritt nach vorn
Förlag: Hoffmann und Campe,
2001
och de andra delarna av förtrycksapparaten inom själva Tyskland,
och vad mannen på gatan fick veta
om dem. Bokens intressantaste parti
är kanske det som behandlar uppbyggnadsfasen under 30-talet. Gellately redogör bland annat för vad
som skrevs i nazisttidningen Völkischer Beobachter, som blev Tysklands största, och i den från början
liberala Berliner Morgenpost.
Koncentrationslägren i Tyskland
var inte riktigt samma sak som 40-
talets förintelseläger i Polen. Ett koncentrationsläger var ett fångläger, en
utbyggnad av fängelsesystemet, och de
fångar som inte dog av brutal behandling kunde i princip förvänta sig att
bli frisläppta någon gång. Men redan
vid öppnandet av lägret i Dachau i
mars 1933 offentliggjorde Berliner
Morgenpost klart och tydligt att fångarna- till en början mest kommunister- sändes dit utan rättegång.
Det väckte inga protester i folkdjupet. Tvärtom, hävdar Gellately,
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr slm