Eli F. Heckscher; Ekonomi och världsfred

–
EKONOMI OCH VÅRLDSFRED
AV PROFESSOR ELI F. HECKSCHER
Det finns en hel skog av journalister och författare som knappast kan syssla med internationella problem utan antydningar eller påståenden om de ekonomiska väldigheter som stå
bakom motsatserna mellan länderna. Man kan ej vara nog
kritisk mot detta slags litteratur, ty en sådan tendens motsvarar
ej som regel i någon högre grad verkligheten. De flesta motsatser mellan staternas regeringar gälla makt, nationalitet, språk
o. s. v., icke ekonomi, och man har antagligen som regel skäl
att i första rummet fråga sig, om det som möter icke är politiska strider, rent av med sekelgamla rötter.
Men visserligen är verkligheten ingalunda uttömd därmed.
Till dessa maktmotsatser anknyter sig också en stor mängd
ekonomiska element. Ofta inskränka sig emellertid dessa element till rent subjektiva faktorer, nämligen ett mer eller mindre
omedvetet behov att söka materiella grunder för hat, avund,
fruktan eller misstänksamhet mellan regeringarna eller folken;
och det senare är då verkligheten, de ekonomiska motsatserna
blott ett återsken därav. I kanske lika många fall är ekonomien
visserligen på sitt sätt en äkta orsak till motsatserna, men icke
den ekonomiska verkligheten utan föreställningen om denna verklighet, och den föreställningen kan vara vida skild från ekonomiska realiteter. Ett slags mellanform mellan verklig ekonomi
och ekonomiska fantasier utgör åter privatekonomiens inflytande
på statslivet, ty fullt riktigt uppfattade privatekonomiska intressen
komma då att med orätt uppfattas som nationalekonomiska eller
samhälleliga intressen. Och denna mellanform tar sig till sist ofta
särskilt försåtliga former, när det »privatekonomiska» intresset
är ett statens fiskaliska intresse, sålunda något som behandlas
efter sin inverkan på statskassan, i stället för med hänsyn till
sin betydelse för samhällets ekonomi som helhet. Av detta
sistnämnda skäl ligger en särskild fara för folkens enighet i
en vittgående socialisering, som skulle komma att ställa mot
33
ELI F. HECKSCHER
varandra stater med sinsemellan ofta kolliderande statsfinansiella
intressen.
För den klassiska ekonomiska uppfattningen stod det med få
undantag som givet, att ämnet i huvudsak var uttömt med det
nu antydda, med andra ord att några verkliga ekonomiska motsatser folken emellan sällan förekomma, så att de allra flesta
striderna berodde på missförstånd, specialintressen eller maktfaktorer. Utifrån denna ståndpunkt gick Adam Smith till storms
emot det gamla merkantilistiska systemet, och sällan har en
teoretikers framställning utövat ett sa vittgående inflytande på
politiken. Men det kan icke nekas, att den klassiska uppfattningen, särskilt i den något primitiva form vari den framträdde
hos Adam Smith, därvid byggde på en väl stark problemförenkling och att det verkligen finns ekonomiska motsatser
mellan folken med real grundval, även om de utgöra en ringa bråkdel av vad politiska och ekonomiska journalister söka inbilla
sina läsare. Det är dessa reala ekonomiska svårigheter för
världsfreden som här närmast skola· granskas.
För att analysera dem kan man till en början tillämpa den ekonomiska teoriens vanliga indelning av de ekonomiska krafterna i
tre produktionsfaktorer, naturen, kapitalet och människan själv.
Bland produktionsfaktorerna är motsatsen tydligast i fråga om
rduarorna ~Uer naturtillgångarna. Ett tillskott i ett visst lands
försörjning med naturens resurser måste med få undantag vara
till fördel för dess medborgares totalitet, och undantagslöst om
resurserna överföras från ett annat lands ägo. Varje invånare
får vid sin sida mer av naturens gåvor, och befolkningen kan
alltså i varje normalt fall påräkna en åtminstone genomsnittligt
ökad inkomst till följd därav. På förhållandena i övrigt hänger
visserligen, huruvida denna fördel skall tillfalla befolkningens
breda lager eller tvärtom förbehållas vissa mindre grupper av
befolkningen, utan egentlig fördel för de övriga. Vad som framför allt behöver betonas är, att fördelen ligger i den rikligare försörjningen med produktionsförutsättningar och icke närmast sammanhänger med möjligheten att skapa monopol på grundval av
dispositionsrätten över råvarutillgångarna, även om en monopolmakt givetvis kan komma att innebära avsevärda ytterligare tillskott till ett lands nationalinkomst. Det behöver ej närmare
utvecklas, vilken roll dessa frågor ha spelat i de politiska striderna omedelbart före, under och kanske framför allt efter världs- 34
EKONOMI OCH VÄRLDSFRED
kriget. Det har varit oljan som därvid stått i främsta ledet, och
att just på den punkten har förekommit en ganska stor portion
vidskepelse är troligt, men givetvis har det också gällt stora
ekonomiska realiteter. I princip erbjuder detta dock inga egentliga svårigheter, ty det allmänna föreställningssättet står sannolikt här närmare den ekonomiska verkligheten än på något annat
hithörande område. Dessutom torde just oljefrågan och i sammanhang därmed vissa andra internationella råvaruproblem
komma till behandling i ett följande häfte av denna tidskrift, så
att jag skall ej nu fördjupa mig däri.
Så vitt jag förstår, kommer motsatsen också att bli ännu viktigare och mer djupgående i fråga om en annan av de primitiva
produktionsfaktorerna, nämligen arbetskraften eller befolkningen
själv. Vad som därvid har kommit att betyda så mycket är den
allt större olikheten i befolkningsutveckling och i syn på befolkningsutveckling i olika länder. De flesta väst- och mellaneuropeiska samhällen hade redan före kriget i handling om än icke
i ord övergått till det malthusianska idealet, d. v. s. återhållsamhet i fråga om folkökningen; och efter kriget har denna tendens tilltagit i helt enkelt häpnadsväckande grad. Särskilt har
den nu gripit Tyskland, som först ganska kort före kriget hade
kommit i någon väsentlig mån under dess inflytande; ännu
1901-1910 hade det sistnämnda landet en nativitet av 33 per
1,000 inv., mot 21 för år 1923 och 201/2 för 1924, sålunda en
nedgång med mer än en tredjedel på två årtionden. På den
andra sidan stå emellertid fortfarande dels vissa sydeuropeiska
stater, sådana som Italien och Spanien, dels hela Östeuropa,
framför allt Balkanhalvön och Ryssland, samt till sist och i längden sannolikt viktigast tydligen mycket stora delar av den till
fullt en milliard människor eller kanske tre femtedelar av
människosläktet uppgående befolkningen i Asien, fram till och i
synnerhet vid Stilla havets kuster.
Den spänning mellan olika länders befolkningsutveckling som
här föreligger har ytterligare skärpts genom att kriget utövat så
olika verkan i olika länder, nämligen förstört produktionsutrustningen hos de krigförande, men även hos dem i mycket olika
grad, och å andra sidan lämnat de neutrala jämförelsevis oberörda. Då länder sådana som England och de skandinaviska
staterna höra till de minst krigsskadade och samtidigt förete en
mycket svag folkökning, har nämligen härigenom uppstått en
35
ELI F. HECKSCHER
mycket vidgad disproportion mellan välståndet i dessa länder och
i de andra, med förstörd hushållning och våldsamt tillväxande
befolkning. På den gräns, där denna motsats är allvarligast, nämligen mellan de europeiserade och de icke europeiserade världsdelarna, Asien och Afrika, har dessutom tillkommit en stark
moralisk nedgång i de europeiska folkens position genom världskriget och dess efterverkningar. Det torde icke vara mer än en
mening i fem världsdelar om att de vita nu icke längre betraktas
och behandlas med tillnärmelsevis samma vördnad eller rädsla
som utgjorde så mycket av förutsättningen för Europas expansion i olika former under det förflutna århundradet, och orsaken
är icke att söka långt borta. För första gången i historien ha
färgade trupper nämligen i större skala använts av europeiska
folk mot deras vita fiender, och de färgade folken ha blivit delaktiga i triumferna och jublet vid segern över några bland de
starkaste vita folken; när till råga på detta färgade besättningar
använts även under formellt fredliga förhållanden som ockupationstrupper i hjärtat av Europa, säger det sig självt, att denna
andliga omvälvning skall ha trängt mycket djupt in.
Icke nog med att de vita folken, främst Englands och Frankrikes folk, komma att få i högsta grad ökade svårigheter vid
bevarandet av Europas ställning som härskande världsdel på
jordklotet; samtidigt möter också uppgiften att bestämma Europas, Amerikas och Australiens ställning till den framvällande
färgade folkströmmen. De två sistnämnda världsdelarna ha redan
i årtionden haft sin ,gula fara » och ställt sig på den ståndpunkten att så långt som möjligt spärra sina gränser mot invandringen; men i den mån trycket av folkökningen särskilt i
Asien tilltar, kräver en sådan politik ökade maktresurser, och
samtidigt ha de vita folkens maktresurser på nyss angivet sätt i
hög grad försvagats. För Europa har problemet i denna form
ännu ej fått aktualitet, men ingen kan veta hur länge den stunden låter vänta på sig. Nya »folkvandringar, med ty åtföljande
radikala omvälvningar i vår planets politiska och sociala karaktär
förefalla alls icke längre som omöjliga eller ens mycket avlägsna
framtidsperspektiv. Inför detta te sig onekligen de hatfulla striderna både mellan Europas stater och mellan dess samhällsklasser som föga välkomna paralleller till det gamla Greklands
peloponnesiska krig och allmänna oförmåga av samlat uppträ-
dande inför de verkligt stora politiska uppgifterna.
36
EKONOMI OCH VÄRLDSFRED
Den omedelbara praktiskt politiska konsekvensen av vad som
nu sagts är emellertid att Europa som helhet icke kan avrusta.
Varken Australien eller Amerikas förenta stater kunde utan stöd
av starka krigsflottor ha behandlat de mongoliska invandrarna
så som de sedan länge gjort. Men visserligen bleve mycket mer
över för detta försvar, om Europas folk kunde hålla fred inbördes.
I synnerhet Förenta staternas men också Australiens allt
strängare invandringslagstiftning har som bekant fått högst djupgående betydelse även i förhållandet mellan de olika vita folken,
och detta ej blott för Öst- och Sydöst-Europas folk, som ur
många synpunkter kunna räknas till Asien lika mycket s<:>m till
Europa, utan också för de mellan-, väst- och nordeuropeiska
folken. Och mellan dessa folk har samma företeelse i försvagad
gestalt uppenbarat sig. Särskilt påfallande är förändringen i
England, tidigare hela världens asyl, öppet för alla vindar, nu
sannolikt landet med Europas strängaste inflyttningsrestr1ktioner.
Förklaringen är dels Hindernas olika starka folkökning, dels resursernas fördelning, som redan visats ha blivit ännu ojämnare
genom kriget. Den överströmmande italienska och slaviska befolkningen är utestängd från Förenta staterna ; vi nordiska, lyckligt
lottade folk värja oss – på basis av en i verkligheten otillämplig
krigstidsparagraf – med passtvång och inreseförbud mot ,, konkurrens på arbetsmarknaden» från tyskar och slaver; och engelsmännen värja sig åt alla håll. Även om krig och konflikter lyckligtvis ännu icke ens skymtat vid synranden på dessa punkter,
är det givet alt spänningen blir bestående och är ägnad att skapa
oro och bekymmer av skilda slag överallt i världen. Om icke
den överstatliga rättsordningen får helt andra andliga och materiella resurser än den för närvarande har, är det ingalunda uteslutet att exempelvis Sverige kan behöva försvara sig med vapenmakt emot en ur olika synpunkter och för olika samhällsklasser
ovälkommen invasion söder och sydöst ifrån.
Mången söker räddningen ur detta dilemma i en tillväxt av
den inhemska nativiteten, som avskaffar det uppkomna vacuum,
d. v. s. fyller upp landet med de egna medborgarnas avkomlingar och därigenom upphäver lockelsen för andra folk. Utan
att alls behöva komma in på befolkningsfrågans omstridda delar
kan man emellertid helt nyktert avvisa denna tanke därmed, att
det enda effektiva medlet skulle bestå i att nedpressa den egna
37
ELI F. HECKSCHER
befolkningens ekonomiska nivå till den som råder i de olyckligt
lottade länderna eller åtminstone ett långt steg i denna riktning.
Då den ekonomiska politikens naturliga uppgift måste vara den
rakt motsatta, nämligen att förbättra läget för de egna medborgarna, så är detta en deductio in absurdum. Men visserligen
har man anledning att förundra sig över arbetarnas och deras
representanters kortsynthet, när de tro sig kunna för obegränsad
framtid förbehålla arbetsmarknaden åt landets egna medborgare
utan att samtidigt förse landet med de maktresurser som kunna
bli behövliga till försvar för en sådan arbetsmarknad.
Som tredje produktionsfaktor räknar den ekonomiska teorien
kapitalet eller sparandet, och om denna faktor gäller principiellt
sett detsamma som om den första eller naturfaktorn. Ju större
utrustning av produktionsmedel som varje särskild individ i ett
samhälle har vid sin sida, desto bättre ställd är han i och för
sig. Därav följer, principiellt sett, att en folktillströmning under
i övrigt. lika förhållanden sänker nationalinkomsten, medan en
inströmning av kapital eller ökat herravälde över naturens resurser höjer den. Följaktligen föreligger också här en ofrånkomlig
motsats mellan de olika folken, i det att varje folk har intresse
av att disponera så mycket kapital eller sparande som möjligt
och sålunda också att avvisa utströmning av sparande till placering i andra länder. Principiellt sett får alltså det rätt fattade
nationalegoistiska intresset motsatt inriktning i fråga om å ena
sidan folkmängd eller arbetskraft, å andra sidan produktionsmedel i form av vare sig naturtillgångar eller sparande. Det
följande skall nu ägnas åt en diskussion av sambandet mellan
sparaodets eller kapitalets rörelser och världsfreden, med något
större utförlighet än som ägnats de två andra produktionsfaktorerna.
Ser man närmare på kapitalets eller sparaodets fördelning över
länderna, så finner man en stor ojämnhet, och detta icke blott
på grund av tillfälligheter utan delvis genom sakens egen natur.
Det förefaller nämligen ganska givet, att villigheten att spara hos
ett folk i hög grad påverkas av den stabilitet landets näringsliv
har fått, den växlande möjlighet att överblicka framtiden på det
ekonomiska området som följer av näringslivets olikartade natur.
Frankrike har länge haft det mest stillastående, d. v. s. minst
föränderliga läget bland de mellan- och västeuropeiska folken,
och otvivelaktigt sammanhänger den mentalitet varav den fran- 38
–
EKONOMI OCH VÄRLDSFRED
ska sparsamheten är en så viktig del med just detta tillstånd.
Men nu ligger det å andra sidan i sakens natur, att just de ekonomiskt föga föränderliga länderna ha proportionsvis minsta möjligheter att med framgång sysselsätta kapitalet, medan kapitalbehovet tvärtom är stort i nya eller eljest starkt expansiva länder,
där befolkningens spargrad av nyss angivet skäl tvärtom är låg.
En utjämningstendens måste därför framträda i fråga om sparaodet på samma sätt som i fråga om alla andra ojämnt fördelade men samtidigt rörliga ekonomiska värden. Då kapitalet
eller sparaodet nu otvivelaktigt är den rörligaste bland de tre
produktionsfaktorerna, så är det klart att denna form för ekonomisk förbindelse mellan länderna skall spela en mycket stor
roll. Före världskriget var det som bekant främst England och
Frankrike som försägo andra länder med sparande, medan det
nu framför allt är Förenta staterna. Vårt eget land har inom
parentes sagt undergått en mycket anmärkningsvärd utveckling
på detta område, i det att vi regelbundet togo till oss kapital
utifrån ända fram till världskriget men nu icke hava någon nettoimport av kapital alls, utan om något en svag tendens i motsatt
riktning.
Riklig kapitaltillgång är ett av de viktigaste verktygen för ett
samhälles ekonomiska blomstring. Endast med hjälp av sparande kunna ett samhälles naturtillgångar upparbetas och komma
till nytta, endast med dess hjälp kan arbetslönen, i ett samhälle
med en på framtiden inriktad produktion, varaktigt bringas i
höjden. Som prof. Wicksell en gång träffande sagt: kapitalisten
är arbetarens vän. Men om ett lands arbetare icke ha nog med
inhemska vänner av detta slag, så äga de allt möjligt intresse
av att i stället draga till sig sådana från utlandet, med andra
ord att uppmuntra kapitalimport.
Detta förhållande är enkelt nog, om man blott med något lugn
vill betrakta det, men den stora frågan är den som gäller det
kapitalexporterande landet: varför något land kan tänka på att
avstå från en så värdefull tillgång. Visserligen är det högst
önskvärt att de rikligt försedda länderna så skola göra, icke blott
från det kapitalemottagande landets synpunkt utan också från
synpunkten av mänskligheten som helhet, ty världshushållningen
når sitt högsta resultat, om kapitalet får gå till de platser där
dess användning gör mest nytta, sålunda främst till de exploaterbara naturtillgångarna men även till den tätaste befolkningen,
39
ELI F. HECKSCHER
om denna icke jämnt fördelar sig efter de övriga resurserna. Men
detta förklarar givetvis icke, att ett land under inflytande av sina
nationalegoistiska intressen tillåter ett utflöde av sparande. Närmaste anle<1ningen till att det så gör är att en dylik kapitalexport är fördelaktig för kapitalisterna i ett land. I själva verket vinna dessa på kapitalutflödet i två olika riktningar. Dels
draga nämligen sådana kapitalister som själva placera utomlands
nytta av den större kapitalknappheten eller högre räntefoten i
de andra länder där de finna placeringar; dels medföra också
dessa kapitalplaceringar utomlands, att räntefoten i det egna landet stiger, och de komma följaktligen till nytta även för sådana
kapitalister som fortsätta att placera i det egna landet. En
nationalekonomisk vinst för det kapitalexporterande landet uppstår utan tvivel härigenom, men denna tillfaller uteslutande
kapitalisterna själva. Genom att mindre delar av landets ekonomiska resurser kunna upptagas och mindre sparande ställes till
förfogande för avlöning åt arbetarna, måste nämligen kapitalexporten i och för sig utöva en lönenedpressande verkan, och
därför är det minst sagt tvivelaktigt, om ett land har intresse av
att nettoplaceringar i utlandet komma till stånd. Också här
råder följaktligen en påtaglig ekonomisk intressemotsats mellan
olika länder, nämligen mellan kapitalimporterande och kapitalexporterande.
Det skulle därför ej vara något som helst onaturligt ur rent
nationell synpunkt i att försvåra kapitalexporten. Det har tidtals också försökts, fastän som regel med ringa framgång, och ur
mänsklighetens all~änna synpunkt är detta onekligen välkommet.
Större framgång kan emellertid följa åtgärder som visserligen icke
hejda kapitalexporten i dess helhet men söka inrikta den åt vissa
bestämda håll; men just denna politik har gjort mycket för att
undergräva världsfreden. I detta hänseende har Frankrikes politik före världskriget varit särskilt viktig, ty den har en stor andel
i de politiska motsatser som fingo sitt uttryck i världskriget.
Genom sin makt över Parisbörsen förmådde franska regeringen
utöva ett bestämmande inflytande på vilka lån som skulle kunna
placeras i Frankrike och använde detta inflytande till att uppmuntra sådana stater som ingingo i Frankrikes politiska system
eller skulle lockas in däri. Ur rent fransk politisk synpunkt var
detta mycket förklarligt, ty mellan 1871 och 1914 hade Frankrike intet överflöd på möjligheter alt göra sig politiskt gällande.
40
EKONOMI OCH VÄRLDSFRED
Men ekonomiskt var det säkerligen odelat olyckligt, också för
fransmännen själva, ty det nära nog tvang de franska spararna
att sätta in sina tillgångar i lån åt Ryssland och Balkanslaterna
och därigenom att offra sig på den franska politikens altare.
För världsfreden var denna politik lika avgjort olycklig, ty den
kapitalefterfrågan som därigenom uppmuntrades var främst den
som avsåg militära rustningar, och ofta var det ett tyst villkor
för lånen, att större eller mindre del därav skulle placeras hos
franska krigsfabriker, framför allt Schneider i Creusot. Politiken
var ej en bit bättre i Tyskland, där Krupp spelade Schneiders
roll, men Tysklands kapitalresurser för utländsk räkning voro
så mycket mindre, att det hela ej fick samma räckvidd där. I
England var åter näringslivets oberoende av statsmakten före
kriget till mänsklighetens lycka så pass starkt, att faran var nästan
obefintlig. Men ingen som helst säkerhet finnes emot att denna
politik nu skulle komma att återupptagas och t. o. m. i skärpt
form, dels emedan staterna sedan 1914 vant sig vid inblandning
i ekonomiska förhållanden så som icke förut på ett århundrade,
dels också emedan kapitalefterfrågan från förstörda eller av nyfödd nationalism frustande länder är större än någonsin.
Emellertid förhåller det sig så kuriöst, att det mesta av statsingripandet på detta område icke har varit förenat med oro för
kapitalexport utan tvärtom med oro för kapitalimport. Omkring
ett år före världskriget skrev The Economist om de planer som
då voro uppe i Sverige i denna riktning, att det föreföll ungefär
lika förnuftigt för Sverige att lagstifta mot utländskt kapital som
för England att lagstifta mot utländsk spannmål. Omdömet var
fullt träffande; men som bekant ha många spannmålsimporterande länder lagstiftat mot utländsk spannmål, och parallellen
visar alltså möjligen politikens dåraktighet men ingalunda dess
osannolikhet.
Visserligen förekommer det knappast att man genom lagstiftningsåtgärder söker hindra utländsk upplåning, och det är alltid
en god sak. Här inskränker man sig i allmänhet till en stark
oro för vart medlen skola ta vägen, och sådant skadar mindre.
Men så mycket starkare ha ingripandena varit emot utländsk
kapitalplacering inom länderna, och två av de nordiska staterna,
nämligen Norge och Sverige, ha därvid haft den tvivelaktiga äran
att stå i första ledet. För Sveriges del utgjorde förbudet för
utlänningar att äga bankaktier en av de tidigare åtgärderna, seder- 41
-….__ . – – ··—
ELI F. HECKSCHER
mera följt av hindren för utlänningar att göra nya aktieförvärv
i Grängesbergsbolaget och slutligen kulminerande i 1916 års lag
om aktiebolags rätt att inneha fast egendom. Bolag som vill äga
fastighet kan enligt lagen icke ha mer än 1/5 av sitt röstberättigade
aktiekapital på andra än svenska händer; och då alla bolag av
nämnvärd betydelse måste äga åtminstone någon fastighet, betyder det en nästan generell begränsning av utländsk kapitalbesittning i aktieform till 1/5av det egna kapitalet.
Är detta alldeles meningslöst? Ekonomiskt sett är det ej långt
därifrån. Dess närmaste ekonomiska verkan är att driva de
kapitalbehövande företagen över på utländsk upplåning; men då
den utländska upplåningens möjligheter givetvis alltid måste vara
mindre än möjligheterna för alla slag av kapitalimport under ett,
så blir den ofrånkomliga följden en handicap på kapitalimporten över huvud taget. Därtill kommer att hela lagstiftningen
leder till repressalier från utländsk sida emot svenska företag
som äga utländska filialer eller dotterbolag, sådana som Tändsticksbolaget, SKF, Separator och L. M. Ericsson. Att det
dessutom starkt frestar till kringgående, därpå ha vi nyligen
haft ett pinsamt exempel, avspelat inför öppen världsridå i
London genom det stora målet om Barnängens övergång till
Lever Brothers.
Det är alltså intet tvivel om att lagstiftningen mot kapitalimporten, samtidigt med att den är av minst sagt tvivelaktigt
gagn, för att icke säga av otvivelaktig ekonomisk skada för det
kapitalimporterande landet, är en viktig anledning till internationella friktioner. Man möter här en motsats som ingalunda är
sällsynt men knappast tillräckligt uppmärksammad, den nämligen mellan det fredsvänliga och det kapitalistfientliga inslaget
inom en och samma, nästan överallt i världen mäktiga åskådning. Särskilt i Norge har föreningen mellan en utpräglad nationalism, alldeles särskilt på det ekonomiska området, och en
principiell internationalism firat formliga triumfer, men även vår
socialdemokratis ståndpunkt i dessa frågor lider av samma olösliga motsats. Kapitalet är av naturliga skäl en av de starkaste
internationella krafterna, och vill man ej låta det fullgöra sin
uppgift i olika länder efter bästa förmåga, så kommer man ofrånkomligt i strid med världshushållningens intresse och ställer sig
på ensidigt, delvis t. o. m. missförstått nationalistisk grund. Detta
är emellertid ingalunda en bestämning för det ,privatkapitali- 42
EKONOMI OCH VÄRLDSFRED
sliska, samhället, ty kapitalet fyller samma funktion alldeles oberoende av vem som är dess ägare, och tanken svindlar vid de
komplikationer som skulle bli en följd av kapitalimport och
kapitalexport i »statskapitalistiska» eller socialistiska samhällen,
där det bleve en Haupt-und Staatsaction var gång en dylik
affär skulle göras.
Jag har nu senast uppehållit mig vid internationella kraftspänningar som sammanhänga med rätt förstådda eller missförstådda ingripanden mot kapitalrörelserna, men sådana motsatser
äro ingalunda en följd enbart av ingripanden; kapitalrörelserna
skulle medföra internationella komplikationer, också om de lämnades fria. Den nyare historien är i själva verket full av synnerligen allvarliga internationella konflikter just till följd av genomförda kapitalöverflyttningar, och till någon liten del kan rent av
den politik jag nyss kritiserat finna ett berättigande däri.
Vad först beträffar den utländska upplåningen, har den varit
en fruktbar källa till internationella konflikter i samband med
låntagande länders inträdda eller befarade insolvens eller ovillighet att fullgöra ingångna förbindelser. Mest ingripande av dessa
konflikter var väl Egyptens ockupation genom engelsmännen
1882 och dess förvandling till en del av det brittiska väldet som
sista följd av att khediven icke betalade sina skulder till engelska
och franska fordringsägare, vilka därefter satte sina regeringar i
rörelse. Ett annat exempel förekom 1902-1903, då tre europeiska stormakter skickade en krigsflotta mot Venezuela för att
få bukt med dess betalningsovillighet En lång rad av stormakternas ingripanden i Kina, inberäknat internationaliseringen av
det kinesiska tullväsendet och övertagande av olika järnvägar,
har sammanhängt med de olika lånen, och på Balkanhalvön har
samma historia upprepat sig. De förvirrade penningförhållandena under och efter världskriget ha aktualiserat problemet i en
ny form, och sådana bestämmelser som Finlands s. k. obligationslag av 1921, med ensidig befrielse för låntagaren från att
fullgöra sina förpliktelser enligt avtalens ordalydelse, innebära i
verkligheten allvarliga tillbud till internationella komplikationer.
Men utländska kapitalplaceringar i form av aktie- eller fastighetsinnehav äro – kanske ej starkare men åtminstone – tätare
anledningar till internationella konflikter. Ett lands närings- och
skattelagstiftning kommer nämligen i dessa fall att på det intimaste beröra utländska intressen. Största exemplet härpå är
43
ELI F. HECKSCHEH
utan tvivel boerkriget, som sannolikt hade sin viktigaste orsak i
att de starka engelska kapitalistintressena i guldgruvorna råkat
i en olöslig motsats till Transvaals behandling av utlänningarna.
Men striden om råvarutillgångarna tar över huvud taget ofta
denna form, då det icke går för ett land att tillägna sig såsom
del av sitt område de landsdelar där resurserna förekomma; och
ett annat välkänt exempel är den revolution som Förenta staterna ställde till för att få Panama-kanalen i sina händer. För
vår egen del var begränsningen i utlandets intressen i Grängesbergsbolaget ett första steg till en definitiv reglering av den
åtminstone ur utländsk synpunkt särdeles ovälkomna begränsningen i vår malmexport, och utländska intressen i vårt skogsbruk ha spelat sin roll i samband med den svenska skogslagstiftningen.
Hela min föregående framställning åsyftar att visa, att dessa
motsatser visserligen delvis bero på mänskligt oförstånd i fråga
om de ekonomiska sammanhangen men delvis också bygga på
en verkligt olöslig motsats mellan det världsekonomiska och det
nationalekonomiska intresset och en ännu starkare mellan olika
länders ekonomiska intressen. I den mån man vill världsfreden,
har man icke lov att sluta ögonen för detta utan måste skapa
former och medel som tillåta en avvägning av dessa motsatta
intressen och deras utjämning.
Likväl har jag i det föregående icke alls uppehållit mig vid
det område där motsatserna kanske låta allra mest tala om sig,
nämligen på det internationella bytets eller handelns område. Det
är en alldeles för stor fråga att ens kunna upplinjeras i slutet
av en artikel, och jag måste nöja mig med ett – i detta sammanhang icke bevisat – påstående, att oförnuftet här sannolikt
spelar en större roll i riktning av att skapa ekonomiska motsatser mellan folken än på något annat område, men att motsatserna å andra sidan icke helt äro uttömda därmed utan även
delvis bottna i ofrånkomliga ekonomiska fakta.
Vad skall man då göra? Lösningen kan icke vara annat än
en kompromiss, så länge staterna över huvud ha någon självständig existens och världens gemensamma intresse alltså icke
ensamt kan och får ge utslaget. Man måste a’•väga de olika ländernas behov emot varandra, sörja för en ordning som så vitt
möjligt tillgodoser både det ena och det andra men intet av dem
helt. Detta kan endast ske genom en överstatlig rättsordning,
44
EKONOMI OCH VÄRLDSFRED
som begränsar de olika folkens rättigheter mot varandra, bestämmer vad varje folk kan tillåta sig i sitt eget intresse, när andras
intressen därigenom lida intrång, med andra ord detsamma som
rättsordningen bestämmer inom varje särskilt samhälle. Och
bakom denna rättsordning måste liksom bakom den nationella
stå makt, eljest blir det en :tlex imperfecta» eller, mer uppriktigt
talat, ingen lag alls. Världsfreden är därför även på det ekonomiska området oundgängligen i behov av stödet från en överstatlig ordning. Det mänskliga oförnuftet och de ekonomiska
verkligheterna i förening komma eljest att ge framtida seklers
historia samma prägel som de förflutna seklernas, tills kanske
en ny Pax Romana – under ledning av något folk varom vi nu
intet veta – ånyo för en tid gör stat och kulturkrets till sammanfallande begrepp.
45