Print Friendly

Ekonomi i obalans

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO E KARLSSON:
Ekonomi 1 obalans
Med utgångspunkt från långtidsutredningen redogör civilekonom Bo E Karlsson
för Sveriges ekonomiska läge i dag och
utsikterna under de närmaste åren. Han
anser att man bör kunna räkna med en
ny konjunkturuppgång 1972-73. Eftersom
1973 är valår torde regeringen emellertid inte vilja föra en stram finanspolitik
med kännbara skattehöjningar eller nedskärningar av redan beslutade utgifter.
Vi måste därför räkna med en kraftig
inflatorisk utveckling med stora prisstegringar. Konjunkturvariationerna inom
den svenska ekonomin visar tendenser
att bli allt kraftigare. Författaren anser
att orsaken härtill är den alltför snabba
expansionen av den offentliga sektorn,
vilket i sin tur lett till det snabbt stigande
skattetrycket. Såväl staten som kommunerna måste visa stor återhållsamhet med
det allmännas utgifter om inte oron för
den ekonomiska utvecklingen i Sverige
skall visa sig berättigad.
Fyra allmänna mål brukar nämnas för
den ekonomiska politiken: snabb tillväxt,
stabil prisnivå, full sysselsättning, balans
i de utrikes betalningarna. Tillgänglig statistik visar att Sverige särskilt under 60-
talets senare del varit föga framgångsrikt i fråga om att samtidigt realisera dessa. I fråga om den ekonomiska tillväxten
har Sverige lyckats betydligt sämre än
flertalet övriga länder i Västeuropa. En
OECD-prognos för 70-talet visar, att vi
under detta decennium med nuvarande
utveckling kan komma att förlora vår
ställning som landet med den högsta levnadsstandarden i Europa till Frankrike.
Inte heller när det gäller penningvärdets stabilitet kan Sverige uppvisa resultat
som imponerar. Sverige ligger tvärtom väl
till i den europeiska inflationsligan. Bland
de länder, som haft en snabbare penningvärdesförsämring än Sverige återfinns
Storbritannien, vars långvariga ekonomiska svårigheter är väl kända; Danmark
som under senare år även haft betydande
ekonomiska problem och som tvingat till
en devalvering; Finland som likaledes devalverat; Norge vars höga genomsnittliga
konsumentprishöjning nästan helt är att
hänföra till den kraftiga prishöjningen
1970 och som i sin tur berodde på en betydande moms-höjning i samband med en
skattereform samma år. Bortser man från
den norska moms-höjningen 1970 hade
Sverige de största prishöjningarna detta
år.
Arbetsmarknadsläget i Sverige under
1971 har redan varit föremål för åtskillig
uppmärksamhet. Med undantag för januari har de månadsvis publicerade uppgifterna om antalet vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa aldrig överträffats
för respe~tive månad så länge den nuvarande arbetslöshetsstatistiken funnits –
den började tillämpas 1955. Särskilt arbetslösheten under sommarmånaderna juni och juli i år har varit exceptionell. I
juli var t ex antalet arbetslösa 47 150.
Motsvarande siffra var 1970 29 600, under lågkonjunkturåret 1968 26 850 och
under 1958 och 1959 som också var ur
387
klara med en examen. Man kan därtill
notera att den svenska arbetsmarknaden
kommit att präglas av en allt mer markant
regional obalans. När under senare hälften av 1969 och under 1970 antalet lediga platser väsentligt översteg antalet anmälda arbetslösa, hade vi ändå en betydande arbetslöshet speciellt i skogslänen.
Svårigheterna att upprätthålla balansen
i de utrikes betalningarna har åtminstone
sedan mitten av 60-talet varit ett permanent problem i den svenska ekonomin.
År 1950 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70
H
B +
+
+ + + – + + + + +
ÖVerskott ( +) eller underskott ( – ) i den svenska handelsbalansen (H) resp. bytesbalansen ~B) under
perioden 1950-1970.
Källa: Nationalräkenskapema.
sysselsättningssynpunkt
19 000 resp 18 800.
besvärliga år
Dessa siffror ger blott en ofullständig
bild av sysselsättningsproblemen. Inräknas
antalet personer, som är föremål för omskolning eller sysselsättningsskapande åtgärder såsom beredskapsarbeten, har arbetslösheten under 1971 regelmässigt legat
över 100 000 personer. Därtill kommer
att man måste räkna med en latent arbetslöshet av ungefär samma storleksordning
bestående av personer som inte officiellt
är registrerade som arbetslösa, därför att
de vet att de inte får något arbete och
därför inte brytt sig om att vända sig till
någon arbetsförmedling. Det kan vara frå-
ga om hemmafruar eller studenter som
fortsatt sina studier trots att de redan är
Under 1969 och under förra hälften av
1970 skedde en allvarlig uttömning av
den svenska valutareserven. Under 1971
åter har en icke obetydlig förbättring
av handelsbalans, bytesbalans och valutareserv skett. Det finns emellertid inte anledning att räkna med att denna förbättring kommer att vara bestående. Vi skall
återkomma till den frågan.
Långtidsutredningen
Det var sålunda mot en ganska dyster
bakgrund, som 1970 års långtidsutredning
frainlade sitt betänkande »Svensk ekonomi 1971-1975». Den blev ett i flera avseenden besvärande aktstycke för regeringen och det socialdemokratiska partiet som
också reagerade som räven inför rönnbä-
388
ren han inte nådde upp till: »Surt», sade
han. Man anklagade utredningsmännen
för konservatism och deras utredningsmetoder för otidsenlighet. Utredningen pekade på allvarliga balansrubbningar i den
svenska ekonomin. Bytesbalansproblemet
kom av naturliga skäl att stå i centrum
för uppmärksamheten. »En politik som inriktas på att återställa balansen mot utlandet måste utformas under starkt beaktande av pris- och kostnadsfrågorna. Redan vid det aktuella bytesbalansläget är
en försämring av konkurrenskraften genom pris- och kostnadsstegringar äventyrlig. Än mer gäller givetvis detta då man
måste kraftigt förbättra valutaläget.»
Långtidsutredningens rekommendationer för första hälften av 70-talet är i långa
stycken en hård kritik av den förda ekonomiska politiken. Man fastslår, att produktivitetskraven bör vara jämnare fördelade inom den interna ekonomin. »Bördan av omställningarna skulle därvid inte så ensidigt läggas på de varuproducerande sektorerna utan även på andra områden. Offentlig och privat tjänsteproduktion skulle genom högre effektivitetsanspråk i större utsträckning hjälpa till
att bära den. – Sysselsättningsökningen har
varit särskilt markant inom den offentliga tjänstesektorn och denna sysselsatte
1970 ungefär 1/5 av landets yrkesverksamma befolkning. Alldeles uppenbart är
därför att en fortsatt höjning av vår levnadsstandard till väsentlig del blir beroende av de förbättringar i produktivitet
som där kan uppnås.»
Långtidsutredningen innebär också kritik av den förda skattepolitiken. »Att genom skattepolitik hålla nere den privata
konsumtionen och de disponibla inkomsterna kan – i vissa lägen tänkas möta
ett effektivt motstånd genom att konsumenterna sänker sitt sparande. Utvecklingen under 60-talets senare hälft är därvid ett memento. Möjligheterna att bryta
igenom en sådan elastiskt undanglidande
försvarslinje hos konsumenterna förefaller inte vara stora. Endast medel som
kan ge en effektiv sparstimulans är användbara därför, men sådana medel kan
nog erfarenhetsmässigt sägas vara inte så
lätta att finna eller tekniskt att ta i bruk.»
Utrikeshandeln
Långtidsutredningen arbetade med två alternativ för återställande av balansen i
de utrikes betalningarna: det skulle ha
skett 1973 eller 1975. Man lutade snarast
åt det senare alternativet som det mest
realistiska. Aktuella prognoser pekar emellertid på att handelsbalansen och bytesbalansen redan under innevarande år
kommer att ge ett överskott. Vad gäller
handelsbalansen är det första gången det
skett sedan 1951. Under senare hälften av
1970 och under 1971 har också betalningsbalansen markant förbättrats och valutareserven har ökat. Innebär inte detta ett
mycket gott betyg åt regeringens ekonomiska politik?
Innan vi besvarar den frågan finns det
anledning att titta närmare på sambandet mellan handels-, bytes- och betalningsbalansens variationer å ena sidan
och konjunkturvariationerna å den andra. Konjunkturpolitikens mål kan enkelt
sägas vara att dämpa konjunkturvariationerna inom den egna ekonomin. Är konjunkturpolitiken framgångsrik bör konjunkturvariationerna inom landet vara
mindre än konjunkturvariationerna
världsekonomin. Under en högkonjunktur söker man alltså hålla tillbaks den interna efterfrågan på både varor och arbetskraft för att hindra en inflatorisk utveckling. Det åstadkommer man med en
finanspolitik som är stram både ifråga
om skatter och det allmännas utgifter. Är
man framgångsrik bör detta leda till att
kostnads- och prisutvecklingen inom landet förlöper långsammare än internationellt. Därigenom förbättras både exportindustrins och den importkonkurrerande
industrins möjligheter till priskonkurrens
och sålunda också dess avsättningsmöjligheter. Om också det inhemska ränteläget
ligger åtminstone i paritet med det internationella ränteläget har man anledning
att räkna med en förbättring av bytesbalansen och en uppgång i valutareserven.
I en lågkonjunktur är situationen den
omvända. Genom finanspolitiska stimulansåtgärder vill man förhindra en efterfrågenedgång som får återverkningar på
sysselsättningen. Är man framgångsrik i
detta avseende är det inte uteslutet, att
pris- och kostnadsstegringarna blir något
större än i omvärlden. Detta kan få återverkningar på exportindustrins och den
importkonkurrerande industrins konkurrenssituation. Söker man dessutom stimulera näringslivets investeringsverksamhet
genom en låg inhemsk räntenivå, har man
389
anledning att räkna med ett visst underskott i bytes- och betalningsbalanserna och
en minskning av valutareserven. För att
kunna föra en sådan stimulanspolitik måste man alltså ha råd att göra det. Att ha
råd innebär i detta sammanhang att ha en
tillräcklig valutareserv. En sådan har man
byggt upp under tidigare högkonjunkturer
om konjunkturpolitiken har lyckats. En
framgångsrik konjunkturpolitik på lång
sikt medför, att högkonjunkturens finanspolitik balanserar de åtgärder som vidtages under en lågkonjunktur.
Svensk ekonomi har tidigare följt detta mönster. Under konjunkturuppgången
1960- 1961 liksom 1964-1965 skedde en
markant förbättring av handels- och bytesbalansen liksom av betalningsbalansen.
Under lågkonjunkturåren 1962-1963 och
1965-1967 skedde omvänt en försämring
av handels-, bytes- och betalningsbalansen.
Under högkonjunkturen 1968-1970 upprepades emellertid inte detta mönster.
Trots en mycket markant konjunkturuppgång försämrades betalningsbalansen kraftigt och en uttömning av valutareserven
ägde rum. Härigenom underminerades
alltså finanspolitikens möjligheter att stimulera ekonomin under den lågkonjunktur som vi för närvarande befinner oss i.
Regeringen avstod från en utländsk upplåning, som åtminstone temporärt skulle
ha möjliggjort en mer expansiv politik.
Resultatet är den rekordhöga arbetslöshet
vi har haft i år.
Att under en lågkonjunktur vara tvungen att lägga tyngdpunkten i den ekonomiska politiken vid försvaret av valutan
390
och en förbättring av betalningsbalansen
är ett tecken på ett ekonomiskt-politiskt
misslyckande. Det liknar läget i den brittiska ekonomin. I Storbritannien har det
tidigare endast varit under konjunkturnedgångarna, som man lyckats åstadkomma någon mer märkbar förbättring av betalningsbalansen. Den svenska ekonomin
företer även i andra avseenden alltfler
likheter med den brittiska.
Konjunkturuppgång 1972
Den förbättring av den svenska betalningsbalansen och valutareserven som
uppnåtts i år har alltså skett på bekostnad
av den fulla sysselsättningen. Den har
också skett på bekostnad av näringslivets
investeringar – både lagerinvesteringarna
och investeringar i byggnader, maskiner
osv. Härigenom har det skett en relativ
försämring av den svenska industrins produktionskapacitet vilket också skett under tidigare år. Urider andra kvartalet i
år skedde en minskning av industriproduktionen jämfört med första kvartalet.
En sådan minskning har aldrig tidigare
registrerats. Det finns anledning att räkna med att det finns ett uppdämt investeringsbehov, som kommer att göra sig på-
mint då konjunkturen åter vänder uppåt.
I särskilt hög grad gäller detta lagerinvesteringarna som har en betydande konjunkturkänslighet.
Man kan räkna med att en vändning i
konjunkturen kommer att ske under 1972
och att vi under 1973 kommer att uppleva en ny högkonjunktur. Detta synes stå
i överensstämmelse med de bedömningar
som gjorts av OECD. Under 1972/73
skulle ·man alltså kunna räkna med en
ökande investeringsvillighet och sålunda
en ökande efterfrågan på investeringsvaror både för maskin-, byggnads-, lageroch andra investeringar. Både maskin- och
lagerinvesteringar har en hög importandel.
Mycket pekar på, att det kan komma att
finnas ett ackumulerat importbehov ifrå-
ga om investeringsvaror, som märkbart
kommer att påverka bytesbalans och valutareserv. Också långtidsutredningen räknade med en ökning av lagerinvesteringarna 1972.
Till denna ökande efterfrågan på investeringsvaror 1972/73 kommer den ökning av efterfrågan på konsumtionsvaror,
som normalt sammanhänger med en förbättrad konjunktur och en ökad efterfrå-
gan på arbetskraft. Exempelvis bilförsäljningen har varit mycket låg under 1971
och en ökning av denna under 1972/73
synes inte osannolik. Därtill kommer ytterligare, att en betydande ökning av statsutgifterna är att vänta budgetåret 1972/
73. I årets långtidsbudget räknar man
med en ökning på 9,5 procent. statsinkomstema ökar inte med samma takt så
att om inte en skatteskärpning kommer till
stånd eller en radikal nedskärning i existerande utgiftsprogram, så skulle man ha
att räkna med ett kraftigt budgetunderskott detta budgetår – enligt långtidsbudgeten på 2 440 miljoner kronor. Därtill
kommer dessutom de ökande kommunala
utgifterna. Det kan här nämnas, att kommunförbundet i sitt remissvar till långtidsutredningen hävdade, att denna underskattat den kommunala utgiftsexpansionen.
Sammantaget leder detta till att mycket stora anspråk kommer att ställas på
de ekonomiska resurserna under 1972/73,
sannolikt större anspråk än under den
förra högkonjunkturen 1969/70. Utan en
mycket stram finanspolitik kommer detta
att medföra stora risker för en kraftig inflatorisk utveckling. Eftersom det är val
1973 ter sig en kännbar skattehöjning
och/eller kraftiga nedskärningar av redan beslutade utgifter mindre troliga. Det
är alltså svårt att tro att statsbudgeten inte kommer att ha en expansiv prägel. Resultatet kan bli nya, kraftiga prisstegringar på kanske 7 a8 procent.
Hetare konjunktur förväntas
Det här skissade konjunkturläget 1972/73
skulle jämfört med 1969/70 kunna beskrivas som en än hetare konjunktur. De tendenser som kännetecknade den senaste
konjunkturuppgången skulle sålunda komma att göra sig gällande i än högre grad:
överefterfrågan på varor, tjänster och arbetskraft med ty följande inflation; stigande kostnader, otillräcklig industriell produktionskapacitet med därav följande
kraftiga importbehov; importöverskott,
försämrad betalningsbalans och minskande valutareserv. Behovet att försvara valutan skulle på nytt bli en realitet och
under en därefter följande konjunkturavmattning – som kanske kan inträffa 1974
– skulle betalningsbalansproblemet på nytt
391
stå i förgrunden och en tillräckligt sysselsättningsstimulerande politik inte kunna
föras.
Det finns tecken som tyder på, att konjunkturvariationerna inom den svenska
ekonomin blir allt kraftigare. Det intrycket
står i överensstämmelse med den bild som
ovan har tecknats. Någonstans i den svenska ekonomin finns det en fundament::U
obalans. Denna obalans är roten till våra
nuvarande ekonomiska svårigheter. Utan
en ny ekonomisk politik är det sannolikt
att den kommer att spela samma roll även
i fortsättningen.
Allt pekar på att det grundläggande
problemet för Sverige är den offentliga
sektorns allt för snabba expansion och
det som en följd därav snabbt stigande
skattetrycket. Den offentliga konsumtionen skall vara ett komplement till den
privata konsumtionen. Bl a detta ligger
bakom regeringens bestämt avvisande hållning till att skatteutvecklingen skulle beaktas i avtalsrörelserna. Det förutsätter att
den offentliga konsumtionens expansion
sker på bekostnad av den privata konsumtionen. Sedan mitten av 60-talet har emellertid de privata investeringarna i betydande utsträckning fått bidraga till att ge
utrymme för den offentliga sektorns expansion. Konsumenterna har sökt kompensera sig för det stigande skattetrycket
på olika sätt. Det har skett genom minskat sparande, det har skett genom att
man lönevägen söker kompensera sig –
det avtalsresultat som blev följden av årets
förhandlingar hade knappast varit möjligt för 10 år sedan och visar – om än ej
392
utsagt – att spiralen stigande skatter-stigande löner-stigande priser är en realitet.
Genom det höga skattetrycket har dessutom statens möjligheter att bedriva en
verksam finanspolitik undergrävts. Dels be.
ror detta på den ovannämnda kompensationsmekanismen, dels har det politiska
skäl: man vågar helt enkelt inte vidta en
konjunkturmässigt motiverad skattehöjning. Härtill kommer att det omfattande
transfereringssystemet ytterligare undergrävt effekten av sådana åtgärder. Transfereringsbeloppen motsvarar drygt en tredjedel av den privata konsumtionen och
det sociala stödet är i betydande utsträckning indexreglerat!
Att återställa balansen i den svenska
ekonomin förutsätter en stor återhållsamhet med det allmännas utgifter. Detta gäller både stat och kommuner. Det är visserligen lättare sagt än gjort men nödvändigt. Annars kommer den osäkerhet och
oro för den ekonomiska utvecklingen i
Sverige, som blir allt mer vanlig, att visa
sig berättigad.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism