Edward Hamilton: Vem är regeringens Thomas Cromwell?

Henrik VIII:s högra hand har fascinerat en hel värld. Thomas Cromwell driver igenom ett paradigmskifte i vilket England lämnar katolska kyrkan i reformationens tidevarv. Historien visar att bakom varje effektiv makthavare står en exekutivt inriktad rådgivare. Ett år in på mandatperioden står regeringen Kristersson och stampar. Krishanteringen går sådär. Är det på grund av strukturella skäl? Eller är det för att statsministern helt enkelt har för många rådgivare?

Sen omsider har jag ägnat sommarmånaderna åt att läsa Hilary Mantels trilogi om Tudor-erans mest omtalade kapitel. I centrum för berättelsen finns Thomas Cromwell, rådgivare till Henrik VIII av England. Han är son till en smed som behandlar honom mycket illa men genom talang, skicklighet och stundtals brutalt kalkylerande manövrerar sig upp till toppen av den politiska makten under 1530-talet.

Kärt barn har många namn, så också huvudpersonen. Cromwell, Crumb, Cremeul och i slutet Earlen av Essex, hoppar mellan att vara kardinalens Thomas Wolseys protegé, till att byta sida och bli Henrik VIII:s wing-man. Cromwell är kungens torped, bröllopsfixare, åklagare, diplomat, chefsjurist, politiska kyrkorådgivare och skatteindrivare i en och samma person. 

Mest känd är han för sin roll i Anne Boleyns uppgång och fall. Han arrangerar giftermålet med Henrik VIII, för att därefter koordinera upptakten till drottningens avrättning genom uppdiktade vittnesmål om otrohet, incest, häxmisstankar och allmänt förräderi.

Tillsammans med sina följeslagare Rafe Sadler och Thomas Wriothesley utför Cromwell och hans anhang brutala utfrågningar som leder till mycken blodspillan utanför the Tower of London.

Samtidigt tecknas bilden av människan Cromwell och hans familj, med sina dubier, sorger, sina insikter om sina svagheter och sin oro för sina fiender – inte minst biskopen Stephen Gardiners ränksmideri – som senare leder till hans eget fall.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till andra episka rådgivare som varit av betydelse i historien. De har samtliga varit avgörande för den exekutiva förmågan i maktutövningen.

Barack Obama hade den ökända Rahm Emanuel, arkitekten bakom Obamacare. För övrigt känd för sitt uttalande till Tony Blair: ”Don´t fuck it up, Tony”, inför ett möte med president Clinton.

George W Bush skulle aldrig vunnit presidentvalet, ej heller kunnat genomföra ”the war on terrorism”, utan den politiskt smarte Karl Rove. Donald ”Don” Regans starka roll i Reagan-administrationen är oomstridd.

I Storbritannien kunde Margaret Thatchers genombrott få understöd av personer som Bernard Ingham på insidan och den legendariska Saatchi-rådgivaren Tim Bell på utsidan.

Alistair Campbell löste flera av Tony Blairs problem i slutet av 1990-talet och löste den mediala bildsättningen under hans mest framgångsrika år fram till Irak-kriget.

För att inte tala om Harry Hopkins under Roosevelt-epoken, eller för den delen Jock Colville under Winston Churchill.

För svenskt vidkommande finns flera exempel. Här sticker statssekreteraren numera bortgångne HG Wessberg ut som den stabila och erfarna tjänstemannen som till slut fick lugn och ro på Statsrådsberedningen efter alliansregeringens initiala kaosår.

Utan planeringschefen Jörgen Eklund skulle sannolikt inte Anders Borgs resultat som finansminister varit lika bestående. För att inte tala om Olof Ehrenkronas roll i flera borgerliga regeringar.

Socialdemokraterna har sina diton: Göran Persson hade Pär Nuder. Tage Erlander hade Olof Palme.

Regeringen Kristerssons mandatperiod har än så länge inte skördat särskilt övertygande frukter. Bakfyllan från Vilnius kan bli påtaglig om NATO-medlemskapet sätts i fortsatt limbo. Våldsvågen har fått fortsätta, samtidigt som den kritiserade polisledningen får sitta kvar. Regeringen är fast i en konstant krishantering som går så där. Flera lovvärda utredningar kan generera i politiska vinster, men först om några år.

Vad som är värre är ett antal strategiska felsteg. Att frysa brytpunkten för statlig inkomstskatt har genererat i moderata mobiliseringsförluster i storstäderna. Rådgivare – ofta ledarskribenter med oklar partifärg – bedriver samtidigt en jakt på väderkvarnar för att återvinna moderata stockholmsväljare genom obegripliga utspel om veton om vindkraft ute i övriga Sverige och en ”social offensiv”, senast uttryckt i Almedalen.

Till det kommer en kommunikativ svaghet, träffsäkert belyst av journalisten Jonas Gummesson. I artikeln ”Regeringen har blivit Socialdemokraternas mediemarionett” (Smedjan, 11/9) tecknar Gummesson en bild av en reaktiv regering som dansar efter sossarnas spinn. I veckan visar återigen sossarna på proaktivitet i frågan om att stävja våldsspiralen genom att nyttja militära resurser.

Samtidigt sprids allt för vidlyftiga privata bilder i sociala medier som riskerar att urholka statsministerämbetets auktoritet.

Bilden som framkommer är att det inte brister i sakfrågor, ej heller i politiskt mandat, utan i det operativa hantverket.

Frågan som måste ställas är: har statsminister Ulf Kristersson får många rådgivare? Jag räknar till sex huvudrådgivare: nämligen fyra statssekreterare, en nationell säkerhetsrådgivare och en stabschef på Statsrådsberedningen.

Dessutom ska en till enhet byggas upp titulerad ”SB Inrikes”, som organisatoriskt ska lyda under en opolitisk expeditionschef. Med ett sådant beslut kan man elakt säga att den politiska stabens mandat lämnas bort.

Vad göra? Sannolikt kommer det behövas ett rejält ansiktslyft. För många kockar i soppan är aldrig bra. Statsministern måste rannsaka sig själv och fråga sig hur den exekutiva makten kan stärkas. 

Vem är vår tids Thomas Cromwell? Det är dags att börja fundera på det. Annars blir det svårt att driva igenom paradigmskiften.

It´s about execution, stupid.

Edward Hamilton är styrelseledamot M Östermalm (Oscar Norra), f.d. politisk tjänsteman 2009-2012 (M) i Alliansregeringen och numera egenföretagare

Källor:
Mantel, ”Wolf Hall” (2009)
Mantel, ”Bring in the bodies” (2012)
Mantel, “The mirror and the light” (2020)