Edward Hamilton: Finanskrisens medicin bör vara planen
Sverige går in i lågkonjunkturen med negativ tillväxt per invånare, fallande reallöner, en svag krona, stigande inflation, fjärde högsta arbetslöshet i EU och en växande långtidsarbetslöshet. För 11 år sedan hyllades Sverige som ”North Star” av tidskriften the Economist på grund av arbetslinjen, en proaktiv jobbpolitik och fokus på starka statsfinanser. Det är dags att ta fram receptboken för framgångsrik krispolitik.
Magdalena Andersson (S) har verkat som finansminister sedan 2014 och sedan i höstas som statsminister. I valrörelsen gör Socialdemokraterna ett stort nummer av hennes erfarenhet under 1990-talskrisen som arbetarrörelsen menar underbygger hennes kompetens i ekonomisk politik.
Få debattörer vill vifta bort hennes insatser som tjänsteman under statsminister Göran Persson (S) – ej hennes akademiska meriter – men hur ser hennes track-record ut de senaste två mandatperioderna?
Dagens Industri (30/8) har genomfört en djupdykande komparativ analys av Sveriges ekonomiska situation jämfört med övriga EU-länder. Resultatet är häpnadsväckande: vi förlorar i fyra av fem områden: tillväxt per capita, arbetslöshet, valuta och välstånd. Regeringen får godkänt sett till tillståndet i statsfinanserna.[1]
Skattebetalarnas förening (6/7) gör en liknande utvärdering och fokuserar på socialförsäkringssystemet. Det visar sig att Magdalena Anderssons regering ägnat sig åt att höja nivåerna i bidrags-ersättningssystemen med så mycket som 20 miljarder kronor under mandatperioden. Strukturarbetslösheten har ökat motsvarande 40 000 personer på grund av försvagade drivkrafter till jobb.[2]
Det har medfört att antalet långtidsarbetslösa (inskrivna vid Arbetsförmedlingen längre än 2 år) ökar och att Sverige står med knappt 800 000 i transfereringssystemen. Kostnad: 270 miljarder kronor varje år, enligt Svenskt Näringsliv.[3] Går det att minska? Tveklöst. Alliansregeringen minskade utanförskapet med 200 000 personer mellan 2006 och 2014.
Inflationen pressas självfallet upp av kriget i Ukraina, men prisstegringen ökade redan förra hösten på grund av höjda energipriser på drivmedel och nedlagda kärnkraftsverk. Politiska beslut har märkbart påverkat energikrisen: enbart nedläggning av Ringhals-reaktorerna har givit 30 till 45 procent högre elpriser i södra Sverige, enligt Energiforsk.[4]
Ökande priser på energi spiller över på inflationen och leder till urholkade reallöner. Medlingsinstitutet pekar på negativa reala löner i storleksordningen 5,5 procent – sex år av löneökningar har ätits upp under året, delvis på grund av politiska beslut.[5] Arkitekt? Ytterst den tidigare finansministern Magdalena Andersson.
Och så här håller det på. Har media på riktigt allvar skildrat statsministerns ekonomiska politik och faktiska resultat, eller har journalisterna blivit förblindade av hennes utbytestermin vid Harvard University?
Ska ekonomisk krishantering jämföras bör alliansregeringens hantering av finanskrisen komma på första plats. The Economist konstaterade att Sverige var ”North Star” år 2011.[6] Arbetslinjen och en proaktiv företagarpolitik lyftes fram som föredöme i omvärlden.
Dagens Industri redovisade att Sverige vann i sex av sex grenar sett till komparativa makro-siffror år 2014 (!).
Så vad gjordes under finanskrisen och vad bör göras nu? Några principiella grundbultar är helt avgörande:
- Åter till arbetslinjen. Skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare stärker drivkrafter till arbete och ökar antalet jobb. Arbetslöshetsförsäkringen kan inte vara generös. Det måste löna sig att arbeta.
- Företagarpolitiken måste ställas i främsta rummet. Behåll 3:12-reglerna, överväg att sänka bolagsskatten om reformutrymme tillåter och säkerställ billigare och säker elproduktion. Nej till beredskapsskatt.
- Effektiv politik för omställning. Lättnader i anställningsskyddet stimulerade fler företagare att våga anställa. Reformer av Arbetsförmedlingen gjorde att kravställningen ökade och att förväntan på aktivt arbetssökande premierades.
Självklart begicks misstag. Trepartsöverenskommelsen ”Jobbpakten” fallerade 2013 och gav marginellt utfall sett till intentionerna. Värnskatten skulle tagits bort redan då. Men överlag var den ekonomiska politiken stark, uthållig och tydlig kring arbetslinjen och starka statsfinanser.
Det är uppenbart att mer bidrag och försök till missriktad keynesiansk politik inte kommer lösa varken inflationen, arbetslösheten, tillväxten eller företagandet.
Lär av krispolitiken under finanskrisen.
Edward Hamilton är riksdagskandidat (M) och f.d. politisk sakkunnig vid Moderaternas riksdagskansli och i regeringskansliet under alliansregeringen
[1] Dagens Industri (30/8). https://www.di.se/analys/ekonomimatchen-sverige-forlorar-stort-mot-europa/
[2] Skattebetalarnas förening (6/7) https://skattebetalarna.se/40-000-fler-arbetslosa-hojda-bidrag-for-22-miljarder/
[3] Svenskt Näringsliv. https://www.svensktnaringsliv.se/utanforskap/
[4] Energiforsk. https://energiforsk.se/nyhetsarkiv/storre-elproduktion-hade-kunnat-ge-lagre-elpriser/
[5] Medlingsinstitutet. https://www.mi.se/nyheter/2022/lonerna-okar-snabbare-men-kopkraften-minskar/
[6] The Economist. https://www.economist.com/europe/2011/06/09/north-star