Dick Erixon; Bergfasta värden utan ideologi
1998
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DICK ERIXON:
Bergfasta värden
utan ideologi
ågra unga politiker i ångermanländska Högsjö
ville i början av
50-talet planlägga
ett område for tre trevåningshus så att
ungdomar i bygden kunde flytta
hemifrån när de gifte sig men ännu
inte hade pengar nog att köpa egen
fastighet. Byggnadsnämndens arkitekt gjorde tummen ner, eftersom
det ansågs vara direkt olämpligt att
bygga hyreshus i en mindre by i
kommunen. För att understryka det
idiotiska i forslaget kallades länsarkitekten till byggnadsnämndens sammanträde. En av ungdomarna satt i
nämnden och argumenterade for saken och länsarkitekten härsknade till
och sa: ”Någon byggenskap där borta kan bara ske över min döda
kropp”. Den unge ledamoten hemDet tog hus i helsike. Arkitekten
blev tvärilsk och frågade om man
tvärt emot reglerna förde debattprotokoll i byggnadsnämnden. ”Det gör
vi inte, men vi brukar alltid notera i
protokollet när det kommer besked
från någon myndighet och länsarkitektens uttalande är ett besked så gott
som något”, replikerade den unge
bråkstaken som besvärade sig till länsstyrelsen, såg till att rita översiktsplan
med hyreshus och överklagade avslag
till Byggnadsstyrelsen. ”I vanlig ordning fick vi avslag. Arkitekter SAR
finns ju på alla nivåer”, berättar politikern som besvärade sig hos regeringen och uppvaktade ansvarigt
statsråd, som beviljade bygglov.
När landshövdingen senare frågade
den unge kommunpolitikern hur
han bar sig åt svarade han: ”Ja, kan
du tänka dig, vi använde exakt samställde då att detta yttrande skulle tas ma argument som när vi uppvaktade
till protokollet. dig.”
En bonde blir statsminister, Arvid Lagercrantz, Albert Bonniers förlag,
1998.
SVENSK TIDSKRIFT
Historien berättas i En bonde blir
statsminister (Albert Bonniers Förlag,
1998). Den unge rebellen är
Thorbjörn Fälldin, som i samtalets
form ser tillbaka på sitt liv i en memoarbok forfattad av radiomannen
Arvid Lagercrantz.
Öppenhjärtig Fälldin
Intervjuoffret är förvånansvärt öppenhjärtig, framfor allt om sin uppväxt och om den miljö i vilken han
formats. Pliktkänsla. Ihärdig strävan
att stå på egna ben och med små resurser komma framåt. Båda fottema i
myllan. Inte ovan vid hårt kroppsarbete. Stark integritet och envishet
som uppfattas som rebellisk. Mycket
av det som kom att känneteckna
Thorbjörn Fälldin som partiledare
och statsminister far sin förklaring.
Boken blir till en fond for hans agerande som centralfigur i svenskt politiskt liv under femton år på 1970-
och 80-talen.
Den unge Fälldin stämmer väl in i
den bondeförbundska traditionen,
61
där det naturliga var att man hade
små ekonomiska resurser men samtidigt en mycket stark vilja att bestämma över sitt eget liv och att man därfor bar på en tydlig misstänksamhet,
om inte forakt, mot överheter som
trodde sig veta bättre. Det är mot
denna bakgrund vi ska se hans omtalade ”ramviksmodell”, där han som
statsminister testar den foredragande
expertisens kunskap om forslagens
konsekvenser genom att fråga hur de
påverkar en angiven person, exempelvis bensinmacksforeståndaren,
hemrna i Ramvik.
Ofta fick de foredragande bakläxa,
eftersom de bara kunde argumentera
i makropolitiska termer, men inte
forklara hur den statliga aktiviteten
skulle påverka enskilda människor
ute i verkligheten.
Boken visar vilken hunger efter
kunskap som Thorbjörn Fälldin burit
med sig från sin ungdoms självstudier, genom den unge riksdagsledamotens lusläsande av riksdagshandlingarna, till statsministern som kunde mer
om regeringens ärenden än foredragande statsråd. Denna utgångspunkt i
fakta och kärv verklighet kanske forklarar varfor Fälldin hade lätt att umgås med Marcus Wallenberg (”Han
var vidsynt, en färgstark människa.”)
och Curt Nicolin (”Det är ra människor jag haft så stort utbyte av.”), men
aldrig kom på talefot med Olof
Palme (”Det var som om han inte såg
mig. Då slutade också jag att heja.”).
Fälldins fortroendefulla relationer
med näringslivets toppar är memoarbokens största nyhet. Det var relatio- 62
ner som Gösta Bohman aldrig fick
veta, men hade misstankar om: under
regeringstiden forbryilades ekonomiministern över att statsministern alltid
kände till de stora nyheterna inom
svenskt och internationellt näringsliv
fore honom själv och frågade Fälldin:
”vad fan har du for informationskällor?” – utan att ra besked.
Ideologi får andra sköta
Trots den personliga tonen och
Fälldins så karaktäristiska och genuina språk, är boken ändå en besvikelse
for den som vill veta mer om hans
politiska och ideologiska bevekelsegrunder. Visserligen lär han ha sagt
att , det där med ideologi rar andra
sköta”, men det är samtidigt ra som
varit så konsekventa i sitt politiska
hantverk som honom. I centerpartiet
cirkulerar i dag lika många anekdoter
om Thorbjörn Fälldin som om
Gunnar Hedlund. Men till skillnad
från Hedlunds ofta opolitiska iranier
bottnar Fälldins sarkastiska humor i
djupa och bergfasta värderingar.
Som när kvinnaforbundets ordforande i partistyrelsen gjorde en lång
plädering till formån for obligatorisk
foräldrautbildning. När hon var klar
blev det tyst. Efter en stund sa
Thorbjörn Fälldin sävligt och eftertänksamt, medan han satt tillbakalutad och omsorgsfullt stoppade pipan,
att ”kvigorna hemrna på gård’n behöver ingen foräldrautbildning…”
Frågan dog.
Anekdotens sanningshalt är oklar,
men den säger en del om Fälldins
värderingar. Han var en politiker
SVENSK TIDSKRIFT
som msåg politikens begränsningar
och inte lät sig fangas av kollektivismen och plantänkandet som impregnerade opinionen på 1970-talet.
Tidsandan var helt enkelt Fälldins
största motståndare. Efter sin avgång
har han sagt att han saknade den pedagogiska formågarr att forklara sin
politiska linje. Det är inte svårt att
forstå självkritiken, med tanke på att
han fick minst lika hård och oforsonlig kritik inifrån sitt eget parti som
från Olof Palme. Det har många
gånger hävdats att Thorbjörn Fälldin
låg till höger om sitt parti. Men de
värden som indirekt och mellan raderna kommer till uttryck, mindre i
memoarboken men väl under hans
aktiva tid, har djupa rötter i bondeforhund och centerparti. Äganderätt,
småskalighet, decentralisering och
personligt ansvar är kärnan hos honom i lika hög grad som i den politiska rörelse han ledde.
Problem med radikal fraktion
Problemet var att den yngre generation som fick allt större inflytande
samtidigt som Fälldin blev partiordforande, inspirerades mer av 68-vänsterns radikalism än av det egna partiets värdegrund. De hantverkare och
småforetagare som på 60-talet lade
grunden for partiets inbrytningar i
storstäderna manövrerades under 70-
talets forsta hälft ut av de unga radikalerna med Olof Johansson i spetsen.
Thorbjörn Fälldins kritiskt prövande – rent av konservativa – attityd
gentemot nya och storskaliga samhällsprojekt som kärnkraft forenades
med radikalernas önskan att göra
uppror mot ”storkapitalet”. Men han
mötte ingen förståelse, när han exempelvis i valrörelsen 1979 menade
att Sverige nu måste börja konkurrera med priset och därfor hålla tillbaka
löneökningarna, eftersom omvärlden
tagit in det forsprång i kvalitet som
svenskt näringsliv haft, som en följd
av att vi stått utanfor två världskrig.
Inte heller statsministerns kursändring i bötjan av 1980-talet, då svenska staten for forsta gången bötjade
karensdagar i sjukförsäkringen, gillades av den radikala fraktionen i partiet.
Centersplittring ännu känslig
Det framgår i memoarboken att
Fälldin inte var till freds med partistyrelsens forberedelser inför centerstämman 1985, då han varit sjukskriven for magsår. ”Besluten spretade åt
många olika håll. Jag sa mig att det
skulle bli fruktansvärt svårt att möta
väljarna med sådana besked.” Av detta forstår vi att han ville ha ett samlat
strama åt genom att bl a införa två politiskt budskap, men hur han ville
att det skulle se ut, !ar vi inget besked
om.
Inte heller berörs den interna
splittringen, som uppenbarligen fortfarande är ett for känsligt ämne att tala om. Det är synd. Splittringen mellan centerpartiets genuint borgerliga
idetradition och vänsterinfluerad
grön radikalism sargar ännu i det sena
90-talet partiet så svårt att det nu står
på randen till att utplånas. Thorbjörn
Fälldins beskrivning av partiets budskap som ”spretar åt många olika
håll” är i högsta grad giltigt i dag.
MATS FÄLT:
Norsk populism jubilerar
G
listrups Framstegsparti startades på
Tivoli i Köpenhamn. Det som sedan blev Carl I
Hagens Framstegsparti föddes på en
biograf i Oslo. Ny Demokrati lanserades i jämförelse med dessa rörelser
tämligen seriöst- på DN Debatt och i
direktsändning i Siewert Öholms
Svar Direkt.
Trots detta är det Hagens norska
Framstegsparti som blivit nordens
ojämförligt mest framgångsrika missnöjesparti. Varför?
En del av svaret är de inneboende
motsättningar, och den mycket blandade medlemskader, som från forsta
början fanns inom Wachtmeisters
och Karlssons parti. Fler förklaringar
Fra Anders Lange til Carl l Hagen – 25 år med Fremskrittspartiet,
Martin !versen, Millennium, 1998.
SVENSK TID SKRIFT
finns att läsa iJan Martin Iversens bok
Fra Anders Lange til Carl I Hagen- 25
år med Fremskrittspartiet. (Millennium,
1998).
Boken är forsedd med ett forord av
den nuvarande partiordföranden och
har givits ut lagom till ”jubileumså-
ret” 1998, men är trots detta en bra
källa for information om partiet. Den
bygger i huvudsak på en avhandling
som forfattaren publicerade 1994.
Attityden till studieobjektet är forvisso positiv, men inte okritisk. Den
bild som tecknas av maktmänniskan
63
Bergfasta värden
utan ideologi
ågra unga politiker i ångermanländska Högsjö
ville i början av
50-talet planlägga
ett område for tre trevåningshus så att
ungdomar i bygden kunde flytta
hemifrån när de gifte sig men ännu
inte hade pengar nog att köpa egen
fastighet. Byggnadsnämndens arkitekt gjorde tummen ner, eftersom
det ansågs vara direkt olämpligt att
bygga hyreshus i en mindre by i
kommunen. För att understryka det
idiotiska i forslaget kallades länsarkitekten till byggnadsnämndens sammanträde. En av ungdomarna satt i
nämnden och argumenterade for saken och länsarkitekten härsknade till
och sa: ”Någon byggenskap där borta kan bara ske över min döda
kropp”. Den unge ledamoten hemDet tog hus i helsike. Arkitekten
blev tvärilsk och frågade om man
tvärt emot reglerna förde debattprotokoll i byggnadsnämnden. ”Det gör
vi inte, men vi brukar alltid notera i
protokollet när det kommer besked
från någon myndighet och länsarkitektens uttalande är ett besked så gott
som något”, replikerade den unge
bråkstaken som besvärade sig till länsstyrelsen, såg till att rita översiktsplan
med hyreshus och överklagade avslag
till Byggnadsstyrelsen. ”I vanlig ordning fick vi avslag. Arkitekter SAR
finns ju på alla nivåer”, berättar politikern som besvärade sig hos regeringen och uppvaktade ansvarigt
statsråd, som beviljade bygglov.
När landshövdingen senare frågade
den unge kommunpolitikern hur
han bar sig åt svarade han: ”Ja, kan
du tänka dig, vi använde exakt samställde då att detta yttrande skulle tas ma argument som när vi uppvaktade
till protokollet. dig.”
En bonde blir statsminister, Arvid Lagercrantz, Albert Bonniers förlag,
1998.
SVENSK TIDSKRIFT
Historien berättas i En bonde blir
statsminister (Albert Bonniers Förlag,
1998). Den unge rebellen är
Thorbjörn Fälldin, som i samtalets
form ser tillbaka på sitt liv i en memoarbok forfattad av radiomannen
Arvid Lagercrantz.
Öppenhjärtig Fälldin
Intervjuoffret är förvånansvärt öppenhjärtig, framfor allt om sin uppväxt och om den miljö i vilken han
formats. Pliktkänsla. Ihärdig strävan
att stå på egna ben och med små resurser komma framåt. Båda fottema i
myllan. Inte ovan vid hårt kroppsarbete. Stark integritet och envishet
som uppfattas som rebellisk. Mycket
av det som kom att känneteckna
Thorbjörn Fälldin som partiledare
och statsminister far sin förklaring.
Boken blir till en fond for hans agerande som centralfigur i svenskt politiskt liv under femton år på 1970-
och 80-talen.
Den unge Fälldin stämmer väl in i
den bondeförbundska traditionen,
61
där det naturliga var att man hade
små ekonomiska resurser men samtidigt en mycket stark vilja att bestämma över sitt eget liv och att man därfor bar på en tydlig misstänksamhet,
om inte forakt, mot överheter som
trodde sig veta bättre. Det är mot
denna bakgrund vi ska se hans omtalade ”ramviksmodell”, där han som
statsminister testar den foredragande
expertisens kunskap om forslagens
konsekvenser genom att fråga hur de
påverkar en angiven person, exempelvis bensinmacksforeståndaren,
hemrna i Ramvik.
Ofta fick de foredragande bakläxa,
eftersom de bara kunde argumentera
i makropolitiska termer, men inte
forklara hur den statliga aktiviteten
skulle påverka enskilda människor
ute i verkligheten.
Boken visar vilken hunger efter
kunskap som Thorbjörn Fälldin burit
med sig från sin ungdoms självstudier, genom den unge riksdagsledamotens lusläsande av riksdagshandlingarna, till statsministern som kunde mer
om regeringens ärenden än foredragande statsråd. Denna utgångspunkt i
fakta och kärv verklighet kanske forklarar varfor Fälldin hade lätt att umgås med Marcus Wallenberg (”Han
var vidsynt, en färgstark människa.”)
och Curt Nicolin (”Det är ra människor jag haft så stort utbyte av.”), men
aldrig kom på talefot med Olof
Palme (”Det var som om han inte såg
mig. Då slutade också jag att heja.”).
Fälldins fortroendefulla relationer
med näringslivets toppar är memoarbokens största nyhet. Det var relatio- 62
ner som Gösta Bohman aldrig fick
veta, men hade misstankar om: under
regeringstiden forbryilades ekonomiministern över att statsministern alltid
kände till de stora nyheterna inom
svenskt och internationellt näringsliv
fore honom själv och frågade Fälldin:
”vad fan har du for informationskällor?” – utan att ra besked.
Ideologi får andra sköta
Trots den personliga tonen och
Fälldins så karaktäristiska och genuina språk, är boken ändå en besvikelse
for den som vill veta mer om hans
politiska och ideologiska bevekelsegrunder. Visserligen lär han ha sagt
att , det där med ideologi rar andra
sköta”, men det är samtidigt ra som
varit så konsekventa i sitt politiska
hantverk som honom. I centerpartiet
cirkulerar i dag lika många anekdoter
om Thorbjörn Fälldin som om
Gunnar Hedlund. Men till skillnad
från Hedlunds ofta opolitiska iranier
bottnar Fälldins sarkastiska humor i
djupa och bergfasta värderingar.
Som när kvinnaforbundets ordforande i partistyrelsen gjorde en lång
plädering till formån for obligatorisk
foräldrautbildning. När hon var klar
blev det tyst. Efter en stund sa
Thorbjörn Fälldin sävligt och eftertänksamt, medan han satt tillbakalutad och omsorgsfullt stoppade pipan,
att ”kvigorna hemrna på gård’n behöver ingen foräldrautbildning…”
Frågan dog.
Anekdotens sanningshalt är oklar,
men den säger en del om Fälldins
värderingar. Han var en politiker
SVENSK TIDSKRIFT
som msåg politikens begränsningar
och inte lät sig fangas av kollektivismen och plantänkandet som impregnerade opinionen på 1970-talet.
Tidsandan var helt enkelt Fälldins
största motståndare. Efter sin avgång
har han sagt att han saknade den pedagogiska formågarr att forklara sin
politiska linje. Det är inte svårt att
forstå självkritiken, med tanke på att
han fick minst lika hård och oforsonlig kritik inifrån sitt eget parti som
från Olof Palme. Det har många
gånger hävdats att Thorbjörn Fälldin
låg till höger om sitt parti. Men de
värden som indirekt och mellan raderna kommer till uttryck, mindre i
memoarboken men väl under hans
aktiva tid, har djupa rötter i bondeforhund och centerparti. Äganderätt,
småskalighet, decentralisering och
personligt ansvar är kärnan hos honom i lika hög grad som i den politiska rörelse han ledde.
Problem med radikal fraktion
Problemet var att den yngre generation som fick allt större inflytande
samtidigt som Fälldin blev partiordforande, inspirerades mer av 68-vänsterns radikalism än av det egna partiets värdegrund. De hantverkare och
småforetagare som på 60-talet lade
grunden for partiets inbrytningar i
storstäderna manövrerades under 70-
talets forsta hälft ut av de unga radikalerna med Olof Johansson i spetsen.
Thorbjörn Fälldins kritiskt prövande – rent av konservativa – attityd
gentemot nya och storskaliga samhällsprojekt som kärnkraft forenades
med radikalernas önskan att göra
uppror mot ”storkapitalet”. Men han
mötte ingen förståelse, när han exempelvis i valrörelsen 1979 menade
att Sverige nu måste börja konkurrera med priset och därfor hålla tillbaka
löneökningarna, eftersom omvärlden
tagit in det forsprång i kvalitet som
svenskt näringsliv haft, som en följd
av att vi stått utanfor två världskrig.
Inte heller statsministerns kursändring i bötjan av 1980-talet, då svenska staten for forsta gången bötjade
karensdagar i sjukförsäkringen, gillades av den radikala fraktionen i partiet.
Centersplittring ännu känslig
Det framgår i memoarboken att
Fälldin inte var till freds med partistyrelsens forberedelser inför centerstämman 1985, då han varit sjukskriven for magsår. ”Besluten spretade åt
många olika håll. Jag sa mig att det
skulle bli fruktansvärt svårt att möta
väljarna med sådana besked.” Av detta forstår vi att han ville ha ett samlat
strama åt genom att bl a införa två politiskt budskap, men hur han ville
att det skulle se ut, !ar vi inget besked
om.
Inte heller berörs den interna
splittringen, som uppenbarligen fortfarande är ett for känsligt ämne att tala om. Det är synd. Splittringen mellan centerpartiets genuint borgerliga
idetradition och vänsterinfluerad
grön radikalism sargar ännu i det sena
90-talet partiet så svårt att det nu står
på randen till att utplånas. Thorbjörn
Fälldins beskrivning av partiets budskap som ”spretar åt många olika
håll” är i högsta grad giltigt i dag.
MATS FÄLT:
Norsk populism jubilerar
G
listrups Framstegsparti startades på
Tivoli i Köpenhamn. Det som sedan blev Carl I
Hagens Framstegsparti föddes på en
biograf i Oslo. Ny Demokrati lanserades i jämförelse med dessa rörelser
tämligen seriöst- på DN Debatt och i
direktsändning i Siewert Öholms
Svar Direkt.
Trots detta är det Hagens norska
Framstegsparti som blivit nordens
ojämförligt mest framgångsrika missnöjesparti. Varför?
En del av svaret är de inneboende
motsättningar, och den mycket blandade medlemskader, som från forsta
början fanns inom Wachtmeisters
och Karlssons parti. Fler förklaringar
Fra Anders Lange til Carl l Hagen – 25 år med Fremskrittspartiet,
Martin !versen, Millennium, 1998.
SVENSK TID SKRIFT
finns att läsa iJan Martin Iversens bok
Fra Anders Lange til Carl I Hagen- 25
år med Fremskrittspartiet. (Millennium,
1998).
Boken är forsedd med ett forord av
den nuvarande partiordföranden och
har givits ut lagom till ”jubileumså-
ret” 1998, men är trots detta en bra
källa for information om partiet. Den
bygger i huvudsak på en avhandling
som forfattaren publicerade 1994.
Attityden till studieobjektet är forvisso positiv, men inte okritisk. Den
bild som tecknas av maktmänniskan
63